I snart 40 år har Sverige provat nolltolerans mot vissa rusmedel. Lika länge har vi misslyckats.
Inte nog med att vår narkotikadödlighet ligger i Europatoppen, trots de enorma resurser som läggs på både vård och repression. Nu har dessutom droghandeln gjort gängstriderna ännu dödligare. Ändå ropar båda sidor i kör att brukarna ska buras in, som om detta vore en ny idé.
Till vänster görs detta gärna med hänvisning till myten om att partyknarkare finansierar gängen med sitt kokainsniffande på krogtoaletter. Det spelar ingen roll hur många gånger man påpekar att cannabis står för hälften av intäkterna, att fattiga är överrepresenterade i statistiken, att en liten andel människor i missbruk konsumerar mest, och att ökad repression därför alltid slår mot de svagaste. En första effekt av moraliskt förträfflighetsrus är nämligen ett kraftigt dämpat faktaupptag.
Därför har vi nu den bisarra situationen att socialdemokratiska debattörer hejar på regeringens upptrappade krig mot drogerna. I en ny proposition (2022/23:53) föreslås skärpta straff mot försäljning av små mängder, samt mot ”försök eller förberedelse” till narkotikabrott. Misstänkta köpare med krypterade chatappar riskerar åtal, medan ”WhatsApp eller Messenger” är okej. Regeringen vill alltså lagföra dem som inte underkastar sig nätjättarna, samt fylla redan överfulla fängelser med problembrukande småförbrytare. Frågan är hur länge vi behöver vänta på förslag om privatiserade fängelser.
Samtidigt kan man läsa i Aftonbladet att nolltoleransen är ”död”. Trött på drogromantiska utspel från kvällstidningskrönikörer och ungdomspolitiker, skriver Magnus Linton (13/1) att legaliseringsvännerna bör besinna sig då striden sedan länge är vunnen. Jag skulle önska att hans ögonöppnande reportagebok Knark (2015) hade åstadkommit en sådan förändring, men faktum är att alla riksdagspartier tvärtom verkar överens om att kriget mot drogerna ska trappas upp.
Ute i världen är situationen en annan. Där ser vi inte bara en, utan två legaliseringstrender. Den ena är bekant, med parlamenten i USA, Kanada och Tyskland som har öppnat för försäljning av cannabis. Den andra är mindre känd. Där är det i stället rättsväsendet som hittar kreativa lösningar för att köra över bromsande populistpolitiker.
I september 2018 beslutade Sydafrikas högsta domstol att via ett frikännande legalisera privat användning och odling av cannabis, med argumentet att förbudet strider mot landets grundlag. Samma metod användes av den mexikanska högsta domstolen i juni 2021, sedan ett förslag om legalisering hade fastnat i kongressen. Med en majoritet av 8 mot 3 legaliserades odling och eget småbruk för dem som har beviljats tillstånd. ”I dag är en stor dag för friheten”, sade domstolens ordförande Arturo Zaldívar då.
I april 2022 kom turen till Norge. Då friades en opiatberoende man som ertappats med fyra gram heroin, något som var olagligt. Detta med hänvisning till en politisk konsensus som antytts av ”lagstiftningssignaler”, i form av den ”rusreform” som bland annat Arbetarpartiet och Centerpartiet hade röstat ned. Vips var innehav av upp till tio gram heroin, kokain och amfetamin avkriminaliserat.
– Domstolen genomför nu de nödvändiga förändringar som Stortinget inte klarade av i fjol, kommenterade Marius Dietrichson som leder Advokatföreningens försvarsgrupp.
Detta beror troligen inte på att juristkåren vill puffa gräs hela dagarna, även om inget kan uteslutas, utan på en uppgivenhet inför att tiotals poliser, utredare, nämndemän, åklagare, domare och fängelsepersonal tvingas slösa otaliga timmar på politiskt konstruerade småbrott – medan viktigare förbrytelser knappt klaras upp.
Legalisering av cannabis är i sig inte någon lösning på gängvåldet. Det behövs satsningar på jobb, skolor och socialtjänst, samt en rad andra åtgärder. Men låt oss utreda om det kan vara en av flera pusselbitar. I stället för att stoppa huvudet allt djupare i dyn, som om vi någonstans där nere skulle nå frisk luft igen.
