Från pop och rock till rap, metal och elektroniskt: populärmusiken i Ukraina har blivit en del av det nationella uppvaknandet sedan 2014. Nu attackeras återigen den ukrainska musikkulturen från Ryssland. Men musiken tystnar inte, utan bidrar på flera sätt till försvarsinsatsen.

Den 22 februari 2022 är Mariupols teater fullsatt. Andriy Khlyvnyuk står på scenen med sitt band Boombox. Med en karriär som spänner över två decennier har bandet musik för varje tillfälle – för att bli kär eller göra slut, skratta eller gråta, stå på en arena eller vid frontlinjen.

Men denna kväll är atmosfären inte festlig. Om drygt 24 timmar kommer Ryssland att invadera Ukraina. Ingen vet det förstås, men rädslan hänger ändå tung. Människor samlas på stadens torg framför teatern, insvepta i ukrainska flaggor och sjunger ukrainska sånger. Khlyvnyuk ropar ut till dem: ”Tack för att du är du. För din integritet. För att du inte är rädd. Det här är vårt hem, och ingen kan jaga bort oss. Låt dem försöka. Ärat vare Ukraina!”

Kvällen därpå höjer Boombox stämningen på en spelning i staden Melitopol. Sent samma kväll, på väg till nästa stad på turnén, nås bandet av nyheten att Ryssland är attackerat. Khlyvnyuk beger sig till Kiev, för sin familj i säkerhet och byter ut mikrofonen mot ett automatgevär. Han ansluter sig frivilligt till en brandstödsenhet vid polisen i Kiev som nu försvarar staden.

Under krigets första dagar tänkte ingen på musik. Sådant som människor hade lyssnat på dagen innan blev till toner från ett annat liv. Låtar som kunde uttrycka detta nya liv var ännu otänkba. Luftanfallssirener, explosioner, skottlossning – detta var krigets enda soundtrack.

Tre veckor senare bombade ryska plan Mariupols teater, där hundratals civila hade sökt skydd. Tio dagar senare hamnade Andriy Khlyvnyuk under granateld nära Kiev och sårades i ansiktet av splitter.

Det här är inte första gången som Ryssland försöker utradera den ukrainska kulturen. Ukrainas historia är full av kvävda begynnelser och våldsamt avbrutna återfödslar.

Under 1900-talet blev ukrainska kompositörer, artister, forskare och lärare antingen förföljda och mördade, eller inkorporerade i Moskvas imperiesystem, och fick snart stå som urtypen för en nationell minoritet. Den ukrainska musikens många förgreningar reducerades till en enda lantlig stereotyp. Repressionen mot den ukrainska musiken nådde sin höjdpunkt under de stalinistiska utrensningarna under 1930-talet, men påbörjades ännu tidigare. Den viktiga kompositören, pianisten och folkmusiksamlaren Mykola Leontovych sköts exempelvis ihjäl av en agent för den hemliga polisen Tjeka 1921.

Förstörelsen av kobza- och banduraspelarnas kultur var ett särskilt hårt slag mot ukrainska musiktraditioner. I århundraden hade kobzarer, ofta blinda äldre män, rest från by till by med sina stränginstrument som påminner om lutor. De var skapare och förmedlare av den episka sångtraditionen duma, samt av religiösa sånger och sagor. Förföljelsen av kobzarerna började med det tsaristiska förtrycket av allt ukrainskt under slutet av 1800-talet. Men det var först på 1930-talet som denna musikkultur utplånades helt. Under Stalin blev kobza- och banduraspelare arresterade, deporterade och mördade.

Folkmusikens olika traditioner som spreds muntligt från en generation till en annan över den landmassa som nu är Ukraina förstördes till största del. I deras ställe införde de sovjetiska kulturmyndigheterna en enda ”ukrainsk” kliché: ”folklig körsång”. I nästan alla städer och byar i den Ukrainska sovjetrepubliken fick denna klyscha ersätta de autentiska traditionerna. I den traditionella folksången hade ensemblens alla medlemmar sjungit med sin distinkta röst, men i folkkörerna skulle rösterna bli ett. Resultatet behövde vara monolitiskt och ingen enskild röst fick sticka ut. På de stora folkmusikfestivalerna som arrangerades för att skylta med den multietniska staten Sovjetunionen lät alla körer nästan identiskt.
Under det sena 1960-talet genomgick den ukrainska musiken en renässans. Bekymrad över att västerländska rockband blev allt mer attraktiva för den sovjetiska ungdomen, beordrade Politbyrån i Moskva att ”vokal-instrumentala ensembler” – Sovjetunionens namn på popband – skulle bildas i alla republiker. I Ukraina gick planen i baklås. I stället för att främja lojalitet med unionen uppstod en modern och originell musikscen. Band som Vodohray, Kobza, Vizerunky Shlyakhiv, Smerichka, Arnika och dussintals andra lånade nya rytmer och harmonier från musiken som smugglats in från väst. Avgörande var att de också integrerade motiv och instrument från ukrainsk folkmusik.

I sin dokumentär Mustache Funk (2020) visar Vitali Bardetski hur de ukrainska banden under dessa år var en del av ett globalt fenomen: den ukrainska versionen av brasiliansk bossanova-funk, eller av västafrikansk afrobeat. Men under sovjetiska förhållanden hade Mustache Funk inget hopp om att hitta en stor publik, varken innanför eller utanför landsgränsen, föll under perestrojkan i stort sett i glömska.

Detta var inte den enda musikaliska blomstringen i Ukraina som fick ett abrupt slut under dessa år. Den obestridda stjärnan i ukrainsk ”estrada” (popchanson) på 1970-talet var kompositören, poeten och sångaren Volodymyr Ivasyuk, som skrev dussintals hits om kärleken och hemlandet som än i dag är kända i hela landet. Mest känd är ”Chervona ruta” (”Röd alpros”), som nådde en miljonpublik genom versionen som sjungs av Sofiya Rotaru 1991. 1979, vid 30 års ålder, hittades Ivasyuk hängd i en skog. Myndigheterna förklarade att han hade begått självmord, men tvivel kvarstod. Många trodde att han hade blivit mördad av underrättelsetjänsten. Ivasyuks begravning i Lviv förvandlades till en massprotest mot den sovjetiska regeringen.

Nästa renässans började med ”Chervona Ruta”-festivalen i Tjernivtsi 1989, med syfte att inspirera unga människor att sjunga och tala på sitt modersmål. Några veckor före festivaldagen förbjöds den. Men efter ett upprop till Leonid Kravchuk, som då var chef för den ideologiska avdelningen i centralkommittén för Ukrainas kommunistiska parti (och senare den första presidenten i det oberoende Ukraina) tilläts den fortsätta, även om myndigheterna gjorde allt för att försvåra för den. Folk kom från hela Ukraina. I slutet av festivalen reste sig publiken på stadion och sjöng ”Ukraina har ännu inte upphört”, en dikt av Pavlo Chubynskyi tonsatt av Michailo Verbitski på 1860-talet, som 1991 blev landets nationalsång.

Ukrainas självständighet 1991 verkade öppna för oändliga möjligheter. ”Allt är annorlunda nu” (”A teper use inakshe”), sjöng eurodance-duon Aqua Vita 1997 i en av de största hitsen från den tiden. Musikfestivaler dök upp över hela landet, och lokal-tv sände program med ny ukrainsk musik i alla stilar från popballader till hiphop och hårdrock till reggae.

Men de ukrainska konstnärernas storhetstid var kortvarig. I slutet av 1990-talet kontrollerades den ukrainska musikindustrin till stor del av de ryska skivbolagens, radio- och TV-stationernas större budgetar, som lätt penetrerade marknaden genom dotterbolag och utlöpare. Den globala musikindustrins konsert- och skivbolag öppnade filialer i Moskva och erövrade den ukrainska marknaden därifrån.

Musiker från Ukraina stod inför ett val: antingen hanka sig fram i hemlandet eller åka till Ryssland där de kunde försörja sig. Allt fler ukrainska popstjärnor valde det senare och övergick till att sjunga på ryska, bo mellan två länder och vinna priser i Ryssland som ryska musiker. Ett hoppfullt tecken för ukrainsk musik kom 2004, när Ruslana vann Eurovision Song Contest med ”Dyki tantsi” (”Vilda danser”), en medryckande mix av pop och karpatisk folklore. Segern var ett förebud om politisk förändring och ett halvt år senare bröt den orangea revolutionen ut.

Men verkligt tektoniska förändringar började först efter Euromajdan, Rysslands annektering av Krim och invasionen av Donetsk och Luhansk 2013–14. Allt fler ukrainare insåg att Rysslands inflytande var ett hot. De började intressera sig mer för Ukrainas historia och kultur och började använda det ukrainska språket igen. Det nationella självmedvetandet fick ett enormt uppsving. Detta ledde också till ett nytt intresse för inhemsk musik.

Staten ägnade ökad uppmärksamhet åt att främja det ukrainska. Ändringar i språklagen fastställde kvoter för tv och radio: först 25 procent, sedan 30 procent och slutligen 35 procent av all musik som sändes behövde sjungas på ukrainska. Till en början ledde detta till att stationer spelade mycket mediokert material. Men på grund av kvoterna, eller trots dem, trängde ukrainska sånger gradvis undan de ryska från topplistorna. Låten ”Plakala” (”Hon grät”) av gruppen Kazka, som släpptes i maj 2018, låg till exempel högt på de ukrainska listorna i månader. I oktober nådde den till och med nummer nio i den globala rankingen i musikappen Shazam. Videon har nu 420 miljoner visningar på YouTube.

Konsertmarknaden genomgick också en radikal förändring under andra hälften av 2010-talet. Vissa västerländska artister var rädda för att uppträda i Ukraina på grund av kriget, medan många band från Ryssland nekades inträde eftersom de stödde annekteringen av Krim. Detta skapade nya möjligheter för ukrainska musiker. Unga band kunde uppträda på mycket större scener, och några spelade snart på utsålda arenor. När Atlas Weekend-festivalen hölls för första gången i Kiev sommaren 2015 kom 20 000 fans för att lyssna på lokal rock, hiphop, indie och elektronisk musik. År 2021 hade antalet vuxit till över 600 000. Uppställningen var nu internationell: artister som The Prodigy, Kasabian och Liam Gallagher uppträdde tillsammans med ukrainska huvudakter som Boombox, Okean Elzy, The Hardkiss och Dakhabrakha.

Många ukrainska musiker fortsätter att väva in lokala element. Onuka kombinerar till exempel elektropop med traditionella instrument. På vissa konserter ackompanjeras de av en hel orkester med folkinstrument inför utsålda salar. Bandet Ragapop spelade in en EP med låtar baserade på dikter av den galiciska 1800-talsförfattaren Ivan Franko, vilket ledde till att dessa klassiska verser sjöngs i en mäktig kör på gruppens konserter.

Vissa skivbolag har specialiserat sig på att gräva upp musik från glömskan och återupptäcka artister som kunde ha blivit internationella stjärnor om förutsättningarna varit annorlunda. En sådan pärla är Kobzareva Duma, en inspelning av en konsert av Shapoval Sextet från 1976, som sammanväver psykedelisk jazz med traditionella ukrainska motiv. En annan är Valentina Goncharova, som experimenterade med elfiol och bandspelare på 1980- och 1990-talen.

Några dagar efter invasionen spelade Andriy Khlyvnyuk in en kort video på det öde Sofiatorget i centrala Kiev. Han var på patrull med sin enhet, klädd i kamouflage. I videon sjunger Khlyvnyuk den första versen av låten ”Oy u luzi Chervona kalyna” (”Ett rött olvon vid ängen”). Låten skrevs i sin nuvarande version 1914 och var populär i Sich-infanteriet, en arméenhet i den Ukrainska folkrepubliken under första världskriget. Det är en patriotisk marsch i stil med en folksång:

Åh, på ängen har ett skogsolvon böjt sig ned
Vårt stora Ukraina är i sorg
Vi kommer att plocka den röda bärklasen och bära den högt
Vi kommer att ta vårt stora Ukraina och hej hej, muntra upp det

Khlyvnyuks video blev viral. Inom några veckor fanns sången överallt: gatumusikanter sjöng den, likaså barn på lekplatserna och soldater vid fronten, remixer spelades på radio och som mobilringsignaler. Den sydafrikanska musikern The Kiffness säkrade internationell distribution med en remix som det ukrainska skridskoparet Oleksandra Nazarova och Maksym Nikitin använde för sin friåkning vid världsmästerskapen i Montpellier i mars 2022. När Khlyvnyuk låg på sjukhuset efter sin skada kontaktades han av ingen mindre än Pink Floyds gitarrist David Gilmour, som bad om tillåtelse att använda videon. Resultatet blev ”Hey hey, rise up”, den första Pink Floyd-låten på 28 år. Sedan december 2022 har singeln samlat in mer än 6 miljoner kronor till humanitära insatser i Ukraina.

Efter att ha tillfrisknat i april återvände Andriy Khlyvnyuk till tjänsten. Med sin enhet åkte han till de nyligen befriade städerna nära Kiev, distribuerade hjälpsändningar och hjälpte till att ta bort kroppar från civila som mördats av ryska soldater från gatorna. Sedan dess har Andriy samlat in pengar till bepansrade ambulanser och stridsdrönare, och fick tid för en rad välgörenhetsgalor i Europa med Boombox. Efteråt återvände han till fronten igen.

Många andra musiker har tagit värvning för att ställa sig vid fronten med vapen i hand eller hjälpa till med transporter. De inkluderar Yevhen Halych, frontman i rockbandet O. Torvald som har varit huvudakt på de största festivalerna i landet, countrysångaren Sasha Boole, samt Nechytailo från duon Zapaska, poet och forskare på regionen Podilias antikviteter. Eller Stasik, en avantgardesångerska och skådespelare som nu tjänstgör som sjukvårdare, eller Sashko Polozhynskiy, ledaren för rap-rockbandet Tartak, vars låt ”Jag vill inte bli en ukrainsk hjälte, mitt land uppskattar inte hjältar” blev en hymn för den Orangea revolutionen 2004.

Andra musiker bidrar till försvaret genom att med hjälp av sin berömmelse samla in donationer och främja internationell solidaritet. 2022 turnerade Dakhabrakha igen i USA två gånger och gav dussintals konserter i Europa, inklusive ett framträdande på Glastonburyfestivalens huvudscen. Vid varje spelning berättar musikerna om kriget och kräver att tunga vapen ska ges till Ukraina, och varje gång går en betydande del av bandets avgift till välgörenhetsorganisationer i landet. Popsångerskan Jamala, som vann Eurovision Song Contest för Ukraina 2016 med låten ”1944” – året för Sovjetunionens deportering av cirka 200 000 krimtatarer – samlade in 90 miljoner euro i donationer till Ukraina och dess väpnade styrkor vid stödkonserter under krigets två första månader. Detta placerar henne i nivå med landets största välgörenhetsstiftelser.

Rapgruppen Kalush vann Eurovision Song Contest 2022 med ”Stefania”. Låten, som är tillägnad frontmannens mamma, blandar rap och sångsång med traditionella folkinstrument. Under uppträdandet i finalen den 14 maj 2022 uppmanade bandledaren Oleh Psyuk världen att rädda de soldater och civila som är fångade i stålverket Azovstal i Mariupol, där de var under belägring från den ryska armén.

Under tävlingen följde Kalush reglerna och avstod från uttryckliga referenser till kriget. Men dagen efter finalen släppte bandet en video till låten, som visar bombade gator och kvinnliga soldater som räddar barn från förstörda hus i Bucha, Irpin, Borodjanka och Hostomel, alla i utkanten av Kiev. Efter att ha tagit barnen till sina mammor i flyktingboenden går de ombord på tåget till fronten. Videon avslutas med bilder av en brinnande rysk stridsvagn och en ung flicka som håller i en molotovcocktail. Två veckor efter finalen auktionerade Kalush ut pokalen och samlade in 9 miljoner kronor som de donerade till den ukrainska armén.

Men det är inte bara kända band som bidrar till krigsinsatsen. Många musiker som inte själva tjänstgör i armén hjälper den genom att samla in pengar och köpa bilar, radioapparater, första hjälpen-väskor och uniformer. De vet att inte bara deras egen, utan även den ukrainska musikens överlevnad står på spel.

Efter den första chocken kände många ukrainska musiker inspiration att skapa. En av de första var Anton Slepakov, medgrundare av bandet Vagonovazhatye (VGNVZ), en poet och legend inom alternativscenen. Tillsammans med Andriy Sokolov släppte han i mars ett album med titeln Warnyakannya (”Krigssamtal”), som kombinerar talat ord med elektronisk musik. Texterna frammanar små men meningsfulla ögonblicksbilder av krig: en stad utan barn, tejp på järnvägsstationens fönster, två uppsättningar nycklar från lägenheter i Donetsk och Mariupol, en hund uppkallad efter staden Irpin, en flaska vin sparad för segerdagen. Slepakov följdes av dussintals artister som bearbetar aktuella händelser i nya släpp varje vecka och förvandlar känslor till ord och musik. De rasar, förbannar fienden, sörjer, inspirerar till kamp, till och med skämtar. Det vill säga, de lever sig genom kriget på samma sätt som varje ukrainare.

Khrystyna Soloviy, känd för sina ömma kärleksballader, sjunger i ”Ukrains’ka ljut” (”Ukrainsk vrede”) till tonerna av de italienska partisanernas kampsång ”Bella ciao”: ”Och de förbannade bödlarna / vi bränner dem skoningslöst”. Palindrome ropar: ”Vi är mer tillsammans nu än någonsin! Vänd hem, dina rostiga ryska bojor faller sönder.” I en låt av Oi Fusk, med titeln ”Klockan klämtar för dig” (”Po komu podzvin”), rappar artisten: ”Mitt hus har inga fler väggar, och jag är inte ensam om denna översvämning, floderna färgas återigen av blod”. Låten skrevs dagen efter att hans hus förstörts av en rysk missil. Otoy, en stigande stjärna inom ukrainsk rap, tog även värvning och lyckades däremellan spela in nya EP:n ”Okolofront” (”Nära fronten”). I den förklarar han: ”Detta är min nya vardag, min nya vardag är krig. Antingen i marken här eller redo att spotta kulor varje dag.”

Den ukrainska musikindustrin kommer att behöva byggas upp från ruinerna. Men detta är artisternas minsta problem just nu. För att återfödelsen ska vara möjlig måste de först överleva.

Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique.

Översättning: Leonidas Aretakis.

Sergii Cane

”De är alla sionister”, dundrar talaren från scenen. Det är demonstration för Palestina vid Odenplan den 12 april, och Judiska centralrådets ordförande Aron Verständig framställs som mytologiskt mäktig. ”Han är livsfarlig och kan tysta en statsminister, och kan göra vad han vill i vårt land. Kom ihåg hans namn.”

Nu är talaren, en av medarrangörerna av de sedan drygt två år veckovis återkommande Palestinademonstrationerna i Stockholm, varm i kläderna. Han ser ett mönster eftersom flera personer han ogillar heter Aron. De, framgår det underförstått, har ett särskilt samband med varandra. ”Aron ett, Aron två, Aron tre – ett kraftigt spindelnät i media och politik.”

I sin publicerade reaktion nämner Svenska kommittén mot antisemitim, SKMA, bara delen med Verständig. Konstigt nog nämns inte den värsta grovheten, den med de tre påstått sammanhängande Aron: Verständig, högerpoddaren Flam och Vänsterpartiets tidigare partisekreterare Etzler. Dessa tre disparata individer, från vänster till höger, hänger ihop som insekter.

Vad vill han antyda – att de är judar? Nej, så säger man aldrig. Men luften blir tjock och konstig, samtidigt som ingen säger ifrån. Attacken mot Aron Etzler, som fördömt vad han själv beskriver som ett folkmord i Gaza men markerat tydligt mot antisemitism, är särskilt intressant. Implicit fråntas han sin lojalitet för att han heter Aron, ett klassiskt judiskt namn. Varför anses han mäktig i sammanhanget, trots att han inte längre är partisekreterare?

De flesta av oss känner till den urgamla antisemitiska föreställningen om judar som en enda kropp, en sambandscentral för en särskild inbördes och elakartad plan mot ”de andra”. Idén om hotet från ”Aron” väcker också till minne den avhumaniserande lag som nazisterna införde i augusti 1938, som krävde att alla judar skulle få ha endast ett namn. Sara för kvinnor och Israel för män. Efter det steget är den totala avhumaniseringen ganska nära.

Behovet av ett välutvecklat maskineri med funktionella reflexer mot antisemitism är akut.

Bilden av judar som konspirerande spindlar, som väver ett dolt nät av makt över världen, var dessutom vanligt förekommande i nazistisk propaganda. I en klassisk bild från 1941 spinner en judisk man en väv som involverar Sovjetunionen, frimureriet och pengar. Och i Der Stürmer visas 1930 en karikatyr där flera tyskar har fångats i ett nät, där spindeln bär en stor davidsstjärna. Den här historien kanske inte alla känner till – men en bra tumregel är att inte framställa judar som ohyra.

För vilken gång i ordningen är vänstern sist på bollen när den borde varit först?

Behovet av ett välutvecklat maskineri med funktionella reflexer mot antisemitism är akut. Utan det blir det svårt att komma förbi de ängsliga och senfärdiga ursäkterna från dem som vill väl. Som kan säga att det inte är okej att hävda att rasism bara finns till höger.

Det ska sägas att protesterna i sig, både här och över hela världen där de pågår, är i stort det enda friskhetstecknet vi har att glädjas åt för närvarande. I skrivande stund har 51 000 palestinier dödats, och bara sedan demonstrationen på Odenplan har Israel bombat ett tältläger för palestinska flyktingar, medan FN varnar för att all nödhjälp som levererats under vapenvilan är slut, och de humanitära zonerna har raderats från kartan.

I stort har rörelsen rätt och kritikerna fel. Men att varje gång skylla ifrån sig, eller hålla tyst för att slippa kritisera en frände, kommer inte att ta oss närmare fred.

Kommentarer av det slag som yttrades den 12 april får inte passera som walkover för Alice Teodorescu Måwe eller passande frilansuppdrag åt Hynek Pallas. Inte heller är det svenska vänsterjudars förpliktelse att kallas in som städare och expertis eller ännu värre – förväntas spela ned antisemitismen för att välsigna den viktiga kampen. Ansvaret ligger hos den breda palestinarörelsen gemensamt.

Läs mer

Clean Shelter har precis börjat på ett stort vattenledningsprojekt
i Khan Yunis, som kan ge tjänligt vatten åt över 100 000 människor. Foto: Mohammed Hajjar/AP.

Nyheter/Utrikes • 12 mars, 2025

De vill återuppbygga Gaza: ”Bottenlösa behov”

Nyligen gjorde V-politikern Lorena Delgado Varas allt för att skademinimera sitt misstag att dela en (visserligen i en förmildrande kontext) antisemitisk bild. I stället för att respektera hennes kriskommunikation med omedelbar avpublicering, avbön på Instagram och frivillig timeout i väntan på om det skulle bli någon förundersökning, mobiliserar tidningarna Proletären och Internationalen, mikropartiet Solidaritet samt instagramkonton som Rättvisa för alla, till försvar för publiceringen. Inte bara är det destruktivt och skadligt för hela rörelsen, det är faktiskt också respektlöst mot Delgado Varas.

Men det som gör mig mest bedrövad är att den här typen av ständigt återkommande händelser tvingar vänsterjudar, av vilka många nu i två års tid oförtrutet deltagit i demonstrationer mot folkrättsbrotten och övergreppen i Israel, att tjäna som krockkuddar. De används för att skapa trevnad i gruppen. Det är ovärdigt. Jag vet flera som vill tåga i protest mot Israel, men inte längre känner att de kan.

Palestinarörelsen, så nödvändig den än är, kommer aldrig att vinna om den inte vågar vara först med att fördöma den egna antisemitismen. Var inte fegisar – var de som först skriker stopp.

Paulina Sokolow

Kulturredaktör och konstvetare.

Efter en rekordartad tillväxt firar Flamman en efterlängtad milstolpe på jämngamla Östermalmskrogen Sturehof. ”Vår främsta uppgift är att granska överklassen, så varför inte göra det på nära håll”, säger chefredaktör Leonidas Aretakis.

Den socialistiska veckotidningen Flamman växer som aldrig förr.

Från att i decennier ha skvalpat runt två till tre tusen prenumeranter har tidningen skapat kvartalsrapporter som skulle göra Elon Musk avundsjuk.

Sedan första numret 2023 har man växt från under 3 000 till över 5 000 prenumeranter.

– Det gläder mig att vår satsning på orädd, rolig och fritänkande journalistik betalar sig. Det här är en laginsats – vi har kul ihop på redaktionen, och det märks på resultatet, säger Leonidas Aretakis.

Flamman har vuxit till en publicistisk storspelare: citerad i riksmedier, närvarande i centrala debattpaneler och med eko långt utanför Sveriges gränser.

Satirtävlingen i januari 2023 uppmärksammades i bland annat Le Monde och Süddeutsche Zeitung, och utlöste attacker i Erdogans närstående tidning Sabah. Tävlingen ledde också till att Flammans chefredaktör tilldelades yttrandefrihetspriset till Lars Vilks minne.

– Folk kastar sig över allt från våra gräv till våra essäer. Vi har en blandning av material som vi är ensamma om, och dessutom en egen ton, säger nyhetsredaktör Jacob Lundberg.

Med den nya tv-satsningen Grillen, och profilerade poddar som Forum, Apans anatomi och Kalam suedi har man dessutom etablerat sig som ett bredare mediehus, som nu dessutom fylls på med Sveriges mest inflytelserika litteraturpodd Gästabudet.

Tidningens nyskapande omslag tas ofta fram i samarbete med samtida konstnärer.

– Det märks att folk verkligen vill skriva hos oss, och säg en annan svensk veckotidning som är så här snygg? säger kulturredaktör Paulina Sokolow.

Flamman har levt många liv sedan starten som socialdemokratisk rösträttstidning i Malmfälten 1904–1906: från VPK-tidning efter partisplittringen 1917, via hårdkommunistisk utbrytare med APK 1977, till dagens oberoende socialistiska röst sedan 1991.

I dag förenar tidningen en självständig utrikeslinje – med enhälligt stöd för Ukraina, skarp kritik mot Israels brutala krigföring och ett lika starkt motstånd mot antisemitism – med en konsekvent solidaritet med arbetande människor.

– Vi struntar helt i vem vi gör förbannad. Våra läsare förväntar sig självständiga ställningstaganden och oväntade ingångar, och vår enda lojalitet är med dem, säger Leonidas Aretakis.

Att spränga 5 000-vallen – en siffra Flamman inte sett sedan 1970-talet – är en historisk händelse. Den firas nu på klassiska Sturehof, grundat 1905, kvällen innan första maj.

– Vår främsta uppgift är att granska överklassen, så varför inte göra det på nära håll.

För två veckor sedan skaffade jag Tiktok. I början hatade jag varje sekund av det. Min relation till selfiekameran har annars varit att rygga tillbaka i förskräckelse efter att ha råkat slå på den av misstag. Men jag vill inte vara aktiv på X längre och Bluesky är sin egen lilla filterbubbla – så nu är det selfievideo som gäller.

När högern vann det svenska valet 2022 pratade många efteråt om deras framgångar bland unga väljare. I skolvalet fick Sverigedemokraterna 20,8 procent, medan Moderaterna lockade mer än var fjärde ungdom.

Carl Dürnberger

Vänsterpionjär på Tiktok under namnet @p0werkingen

Sverigedemokraterna föreslår att klimataktioner ska klassas som terrordåd. Men om något kommer att skapa storskalig chock är det en tregradig uppvärmning av jorden.

”Att kliva ombord på Vasa kan utsätta henne för skador som inte kan repareras”, skrev Vasamuseet i ett tårkramande inlägg i sociala medier härom veckan, sedan två medlemmar från Återställ våtmarker klättrat upp på skeppet för att protestera mot torvbrytning.

”Hennes trä är oerhört skört – varje steg, varje beröring riskerar att göra oåterkallelig skada. Hon är inte byggd för att bära oss längre.”

Jag vet inte om det var medvetet, men visst låter det som att de pratar om vår planet under kapitalismen? Ett prestigeprojekt fullproppat med sin tids främsta teknik, men som ändå sjunker på jungfrufärden under vikten av sin egen last.

Museets chef Jenny Lind låter närmast traumatiserad: ”Vi mår bra och har hanterat det här nu. Jag är lättad att vi inte kan se några skador och att ingen gjorde sig illa.”

Nu vill jag inte försvara varje enskild museiaktion. Jag förvånas av hur Mona Lisa kan behålla sitt milda leende med tanke på hur många färgpytsar hon har fått i ansiktet, så det börjar bli dags att komma på nya hyss.

Samtidigt är det intressant att vi hugger ned regnskogarna, eldar fossilbränslen som om vi försökte tina upp mammutarna igen, och skapar hela plastkontinenter i Stilla Havet – men Gud förbjude om en klimataktivist trampar på en murken träplanka.

Nu räknas lyckligtvis inte Vasaskeppet som kritisk infrastruktur, men enligt ett nytt SD-förslag ska sådan klimataktivism klassas som terrorbrott, som kan leda till fängelse på fyra till åtta år.

Detta bara en månad efter att Klimatpolitiska rådet sågat regeringen för andra året i rad, för en ”unik ökning” av fossilutsläppen under 2024. För att inte tala om FN:s miljöprograms (UNEP) gastkramande prognos om en uppvärmning på 2,9 grader till århundradets slut. Men medan FN:s generalsekreterare Antonio Guterres under en presskonferens om klimatet den 23 april uppmanar till ”full fart framåt”, gasar klimatminister Romina Pourmokhtari i stället rakt bakåt – medan tanklocket rinner över av raffinerad olja.

Sverigedemokraterna levererar bara det logiska slutsteget: att definiera alla som protesterar som terrorister. Vad annars ska de göra?

Så här ser högerns strategi ut över hela världen, inte minst i USA som har en lång historia av att terrorstämpla aktivism. Under Operation moteld (***Operation backfire***) vid 00-talets mitt utreddes organisationerna Animal liberation front och Earth liberation front som terrorister av FBI, som kallade de senare för landets ”största inhemska terrorhot”, vilket ledde till ett tjugotal åtal för ”ekoterrorism”. För tre år sedan dömdes dessutom 32-åriga klimataktivisten Jessica Reznicek till sex års fängelse för att ha skadat den underjordiska oljeledningen Dakota Access Pipeline, en dom som enligt federala åklaragare ska avskräcka från ”inhemsk terrorism”.

Men att placera sprejfärg på ett flygplan, ungdomar som väller in på en SEB-stämma, eller en nedsmetad renässanstavla i samma kategori som lastbilsdådet på Drottninggatan är barockt. Terror antyder att rädsla sprids i befolkningen – vilket inte minst lär ske under tilltagande extremväder.

Justitieminister Gunnar Strömmer har ännu inte kommenterat Sverigedemokraternas utspel, men Moderaterna har själva föreslagit att skärpa minimistraffet för sabotage från 14 dagar till 12 månaders fängelse, just för att komma åt klimataktivism.

I stället för att rädda farkosten straffar man ut dem som varnar. Tankarna leds återigen till Vasaskeppet, vars höga tyngdpunkt oroade den ansvariga kaptenen, Söfring Hansson. För att testa stabiliteten lät han därför 30 man springa fram och tillbaka över däcket, som krängde så mycket att testet avbröts. Resultatet rapporterades uppåt men hindrade inte det fortsatta byggandet.

Den gången var det ett krigsskepp. Nu är det hela samhället. Vi har gjort testerna, och ser att det lutar. Men i dag skulle kaptenen inte bara ignoreras. Han skulle gripas, åtalas – och kanske dömas till fängelse.

Leonidas Aretakis

Chefredaktör på Flamman.

Nanna Olasdotter Hallbergs debut letar hela tiden efter sätt att hålla samman en värld i kaos – och lyckas.

Vem finns det kvar att tro på i en värld som har gjort upp med allt? Det nyliberala subjektet har under 40 år bara handlat rationellt i förhållande till sitt eget varumärke. Alla gemensamma värderingar är omöjliga, all solidaritet ouppnåelig, all andlighet som bortblåst – världen är avförtrollad och solitär. I Syndernas förlåtelse söker Nanna Olasdotter Hallberg efter vad som händer när det gemensamma slits itu. Här står Storkyrkan i Gamla stan som skådeplats för andlighetens, manlighetens och det delades gemensamma kris.

Nanna Olasdotter Hallberg är journalist, dramatiker och kanske mest känd som radioröst i P3. Först bekant blev hon 2018 med samtidssatiren Punani_99. En radioteater om Södra Latin-eleven ”Nanna”, och om Stockholms kulturbarns postpolitiska nihilism. Provocerande och hyllad. Sedan dess är Nanna Olasdotter Hallberg en bekant stämma från såväl Morgonpasset som P3 Klubben, och under våren har dessutom hennes tolkning av Shakespeares drama Stormen gått i Sveriges Radio. Nu debuterar hon till råga på allt som romanförfattare med en historia som vill så mycket att den ibland svämmar över, men som hela tiden letar efter sätt att hålla samman.

Carl Björkenborn

Ett år efter attacken mot teatern i Gubbängen bjöd vänstern återigen in till samling. Samtidigt fortsätter den högerextrema mobiliseringen i södra Stockholm.

Så fyllde bulldoften teaterlokalen igen. Men denna gång utan att blandas med rökfacklor och sprejfärg.

Ett år har gått sedan en grupp högerextremister gick till attack mot det antirasistiska möte i Gubbängen som arrangerades av de lokala avdelningarna av Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Då blev jag och flera andra misshandlade. De välte bord, sprejade ner besökarna och drog i gång en fackla som fyllde lokalen med röd rök. Kaffekoppar och muffins åkte i marken. Allt medan de filmade. Visuellt iscensatt.

Nu återvände vi. Och det kändes som en upprättelse.

Där var Lars som hade fått ansiktet färgat med röd överfallssprej. Den gotländska pensionären som ryckte bort nazisten som sparkade på mig när jag fallit till marken av alla slag. Konstnären som fick andnöd och skickades till sjukhus med ambulans. Alla kom tillbaka till teatern. Medelåldern nu som då var hög. Vi skulle fortsätta det möte som avbröts förra året, med föredrag och panelsamtal.

Mathias Wåg

Grävande journalist och aktivist.

När CIA-skurken i spionrullen säger att framtidens människor hellre vill ha trygghet än demokrati så låter det kusligt bekant. Det som förr var filmparanoia har i dag blommat ut till en maktpolitisk klimatdystopi.

Tre dagar för Condor är en klassisk spionrulle från 1975. Den utspelar sig i ett svunnet New York: oemotståndligt ruffigt, med judiska smörgåshak där man slänger käft med knegare i blåställ, blänkande nybyggda tvillingtorn, gatubrunnar ångande i kylan – och mystiska mördare i moderiktig trenchcoat.

Mördaren spelas av en charmant Max von Sydow. Huvudrollen av en ung Robert Redford, i filmen en fredlig bokmal i pilotbrillor och jeans, anställd på ett obemärkt litterärt institut som är en fasad för CIA, där han läser nyutgivna deckare på jakt efter mönster och tillvägagångssätt som skulle kunna avslöja något om myndigheten. (Ja, det där är aningen luddigt.)

Ond bråd död vidtar, spåren går tillbaka till CIA:s högkvarter Langley där skurken visar sig vara spionchefen Higgins som verkar hemlighålla en plan för att invadera Mellanöstern. Under uppgörelsescenen på slutet frågar ”Condor” varför, och menar att en sådan handling borde vara föremål för demokratiskt beslutsfattande. Higgins svarar, med ett hånleende och en menande gest mot de förbipasserande människorna: ”Om 10–15 år, när folk börjar frysa, när folk som aldrig känt hunger börjar hungra, då vill de inte ha demokrati. Då vill de att vi levererar.”

Jag hajar till vid repliken. Den känns så samtida. Jag tycker mig ha hört den, eller anat den, så många gånger. Övertygelsen att vi närmar oss vällevnadens bortre parentes driver såväl klimataktivismen som högerradikalismen (inga jämförelser i övrigt). Att den uttalas med en sådan livstrött självklarhet i en film från 1975 får mig att känna mig lite löjlig.

Det krävs inte så mycket eftertanke och bara en kvart på Wikipedia för att inse att filmen, givetvis, reflekterar sin samtid. Intrigen lutar sig tungt mot oljekrisen 1973.

Om 10–15 år, när folk börjar frysa, när folk som aldrig känt hunger börjar hungra, då vill de inte ha demokrati. Då vill de att vi levererar.

Men också, tänker jag, mot den omtalade och fortfarande stekheta rapporten Limits to growth, författad av en grupp forskare vid MIT och beställd av Romklubben, som kom året innan. I allt väsentligt är den en global framtidsprojektion baserad på empiriska data och antagandet om ändliga resurser. Den förutsade en brant nedgång i såväl livsmedelsproduktion, industriell produktion och befolkningsantal kring 2045, om inga variabler förändras betydligt.

År 2020 gjordes en uppdatering av modellen med det alarmerande resultatet att utvecklingen sedan 1972 mest liknar den projektion som kallas ”Business as usual” och som tycks leda till någon form av implosion om bara ett par decennier.

Filmskurken Higgins måste ha närläst Limits to growth. Donald Trump har, får man anta, inte gjort det. Och ändå: om du försöker dra streck mellan prickarna i Trumpadministrationens agerande och se vilken figur som framträder är det rapportens fallande kurvor som avslöjar sig.

Och inte bara det, också en medvetenhet över klimatförändringarna – just de som stora delar av administrationen officiellt förnekar – är klart skönjbar. Bortom administrationens snöda revanschism, opinionsmanipulation och fyrverkeriet av politiska chockeffekter finns en linje som kan sammanfattas i tre punkter.

Läs mer

USA:s president Donald Trump håller upp en tavla med de nya tullarna under sitt tal utanför Vita huset den 2 april. Foto: Mark Schiefelbein/AP.

Ledare/Utrikes • 03 april, 2025

Trumps ”guldålder” är en ny depression

Först tvinga världen att köpa amerikansk gas, olja och kol för att rädda den egna fossilekonomin (genom tullhot). Sedan inhämta och bunkra de ändliga, sällsynta råvaruresurserna på jordklotet (mineralavtalet med Ukraina). Och till sist förflytta tyngdpunkten norrut och bort från hettan (Grönland, Kanada).

Det behöver sägas – även om många beståndsdelar i trumpismens kulturkrig tillhör kategorin politisk chockeffekt och avledningsmanöver, så gör inte rasismen det. Flirtandet med vit makt-kretsar har faktiskt en funktion: att avhumanisera jordens fördömda är nödvändigt för att uppnå bred acceptans för ohejdad råvaruimperialism. Det förstod kung Leopold av Belgien, och det förstår Trumpadministrationen.

Cecilia Verdinelli

Specialistläkare och skribent.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Den 16 november 2023 publicerades ett upprop i Göteborgs-Posten, ”Våra judiska värderingar oförenliga med Israels orättfärdiga brutalitet”. 59 judar krävde att den svenska regeringen fördömer folkmordet i Gaza och ställer sig bakom kraven på eldupphör. Som en av initiativtagarna till texten startade jag med två andra instagramkontot @judisktupprop, där jag varit administratör fram till nu. Syftet var att öka spridningen av uppropet och att synliggöra judiska israelkritiska röster i Sverige.

Kontot har också fått likasinnade judar att hitta varandra. Det är fint. Vi har gått från isolering till brokig gemenskap som firar högtider, demonstrerar, bråkar och organiserar tillsammans.

Behovet av fler judiska sammanhang i Sverige är stort. Hos församlingarna står värnandet om förbundenheten med Israel inskrivet i stadgarna, en hållning som många av oss inte känner sig hemma i.

Jag är glad att @judisktupprop inte bara gett mig nya vänner och kunskaper men ett judiskt sammanhang att existera i. Utan det hade jag inte längre haft något sådant i Sverige.

Efter snart ett och ett halvt år sedan starten skulle jag vilja reflektera över responsen vi fått på vår hållning mot Israels folkmord på palestinier. Från såväl höger som vänster.

”Vänsterjudar är förklädda sionister”

Så länge vi kritiserar högerjudar och är synliga i propalestinska sammanhang tycks vi bryta mot fördomen om att alla judar är sionister. Vi blir godkända som allierade. Jag menar att det är en förrädisk position där våra kamrater utgår ifrån att judar är opålitliga tills motsatsen bevisats. När vi uppmärksammar antisemitism i dessa sammanhang ser samma personer som nyss hyllade oss sina fördomarna bekräftade: vänsterjudar går inte att lita på, de är bara förklädda sionister.

”Judar är överkänsliga och överdriver antisemitismen”

Inom vänstern är det en etablerad kunskap att diskriminering av minoriteter förekommer trots att majoritetssvenskar ”aldrig har sett den”. Den insikten verkar inte gälla oss. Påtalad antisemitism viftas bort för att högern missriktat kallar israelkritik för antisemitism. Sådant skapar en ond spiral av misstänksamhet som försvagar rörelsen för ett fritt Palestina.

”Antisionism och Israelkritik är förklädd antisemitism”

Antisionism är inte antisemitism. Ändå förekommer antisemitism i alla delar av samhället. En del antisemiter har lärt sig säga sionist i stället för jude. Det låter bättre, passerar i fler rum. Men lika illa som det är att ifrågasätta förekomsten av antisemitism är det att likställa israelkritik och antisionism med antisemitism. Det är också historielöst. Allmänna judiska arbetarförbundet (Bund) menade redan på 40-talet att proklamerandet av Israel skulle gynna terror, hemmagjord judisk fascism, nationalism och reaktionära strömningar.

”Ni är inte riktiga judar”

En återkommande respons från högerjudar är att vi som protesterar mot folkmord och ockupation är falska judar. Det är smärtsamt att se hur majoriteten i en minoritet anammar normsamhällets förtryckande funktioner och ytterhögerns syn på svenskhet där ”avvikande” grenar ska klippas av.

”Ni är alibijudar”

Föreställningen att vi som protesterar gör det för att ställa oss in hos vänstern kommer från människor som själva gör sig till språkrör för en regering som försvarar sig mot anklagelser om folkmord, etnisk rensning och apartheid.

Läs mer

Ett sjuttiotal personer samlades på Gustav Adolfs torg den 10 juni. Foto: Foto: Judiskt upprop.

Kommentar/Kultur • 20 juni, 2024

SD kommer aldrig att vara judarnas vänner

Behovet av fler judiska rum är lika stort som motståndet mot dem. Högern utmålar i princip all israelkritik som antisemitism. Det är allvarligt av två anledningar: begreppet urvattnas och judar likställs felaktigt med Israel. Att delar av vänstern ser uppmärksammandet av antisemitism som ett stöd för Israel är lika allvarligt. Det inte bara alienerar judar – det försvagar också analysen av den högerextrema, vilt rusande samhällsutveckling vi befinner oss i.

Alexandra Loonin

Alexandra Loonin, administratör för @judisktupprop mellan november 2023 och april 2025.

Konsten att skapa bra underkläder har gått förlorad. Modeskribenten Alice Aveshagen dissekerar samtidens intima estetik – och hittar konservatismen i grenen.

Jag bor i London. Det är nödvändigt att nämna, om vi ska tala om det här med någon sorts precision. Det här är inte Oskarshamn. Inte ens Oslo. Det är, åtminstone enligt alla officiella narrativ, en av världens modehuvudstäder. Så varför känns det som att underklädesutbudet är kuraterat av en krisberedskapsgrupp snarare än av någon med en relation till hud?

Jag gav mig ut för att köpa något vackert. Något tunt, kanske till och med opraktiskt. Men framför allt: något som signalerade ett estetiskt ställningstagande. På Selfridges, där jag hade tänkt botanisera bland underplagg som får en att rodna eller tänka (helst båda), stod jag i stället framför hyllmeter av textil kompromiss. En expedit log vänligt och frågade om jag sökte ”något specifikt”, och jag hörde mig själv svara: ”Något med puls.”

Alice Aveshagen

Kulturskribent och reporter som bevakar mode- och lyxindustrin.

Han har blivit en nätkändis för sina folkbildande dissar av den nya högerns klädsmak. Själv menar Derek Guy att bara vill lära sina följare att klä sig bättre. Flamman frågar ut internets främsta modekritiker om Bernie Sanders stil, shorts på stan – och Jimmie Åkessons val av strumpor.

I högstadiet gick det rykten om en kille i min klass, som köpt ett par jeans från Cheap Monday. Vissa sade att han brukade bada med sina jeans för att få dem extra tajta. Enligt en annan sägen behövde han tillbringa en halvtimme varje kväll med att ta av sig brallorna.

Men det obligatoriska hånflinet som vanligtvis följer rykten kändes påtvingat. Anledningen: alla tyckte egentligen att det var jättecoolt. Även jag, som i 15 år fortsatte köpa byxor som var lite för små.

Men jag kan inte göra det längre. Anledningen är mannen på skärmen framför mig: Derek Guy. Han är en blandning av modekritiker, folkbildare och nättroll, och har vigt sitt liv åt en hänsynslös kritik av allt existerande herrmode. Men en särskild plats har han reserverat för högerpolitiker.

På X, tidigare Twitter, har kanadensaren 1,3 miljoner följare – och på utmanaren Bluesky knappt en halv miljon. Han är känd under aliaset @dieworkwear – eller helt enkelt som the menswear guy – herrmodesnubben.

– Det har varit två märkliga år, säger han på länk från San Francisco.

Jacob Lundberg

Nyhetsredaktör. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).

Ljudet av motstånd

Sergii Cane

Paulina Sokolow: Är inte ”Aron” välkommen till Palestinarörelsen?

De vill återuppbygga Gaza: ”Bottenlösa behov”

Paulina Sokolow

Flamman firar historisk upplaga på Sturehof

Carl Dürnberger: Mitt bleka fejs kommer förfölja högern fram till valet

Carl Dürnberger

Den verkliga terrorn är klimatpolitiken

Leonidas Aretakis

Kyrkan, skogen, knarket eller Jung

Carl Björkenborn

Mathias Wåg: I Gubbängen visade extremhögern sitt sanna ansikte

Mathias Wåg

Bakom tullkaoset vilar samma gamla roffaranda

Trumps ”guldålder” är en ny depression

Cecilia Verdinelli