Som vanligt såg ingen det komma. Det var 1995 och Jacques Chirac hade precis vunnit det franska presidentvalet genom att fördöma den ”sociala klyftan”. Han förkroppsligade en högeretik som åtminstone värnade om arbetarklassens väljare. Till skillnad från Macron-regeringens plan för att reformera pensionssystemet, förankrades dock planen från 1995 för att skära ned på välfärden, höja pensionsåldern för offentliganställda, tillsammans med andra reformer, inte i några offentliga debatter.
Så den november kom Chiracs förslag som en fullständig överraskning, och det tog en liten stund för människor att förstå vad som pågick. Men premiärministern Alain Juppé, planens arkitekt, talade ständigt som om han visste bäst och ingav åhörarna den förödmjukande känslan av att tillhöra de uppenbart dumma massorna. I början tror jag att det var denna arrogans som folk motsatte sig, och som fick dem att känna behovet att resa sig upp igen.
Den första stora strejkdagen mot Juppés plan, startpunkten för en rörelse som involverade alla statliga sektorer, var den 24 november 1995. Inga tåg, ingen tunnelbana, ingen skola. Det var väldigt kallt. Jag minns en upphetsande känsla av osäkerhet, och av att uppleva ett av de sällsynta ögonblicken då historia skapas. För en gångs skull var det arbetande människor som drev handlingen framåt.
Jag är säker på att jag under den veckan inte var ensam om att tro att vi levde i en förrevolutionär tid. Till skillnad från i maj 1968 stödde hela befolkningen strejken. Arbetare i den privata sektorn som inte strejkade, sade till de offentligt anställda: ”Ni strejkar för oss, å våra vägnar.” Vi kom plötsligt ut ur den tunnel som vi befunnit oss i sedan 1983, och det mycket omtalade politikens slut. Genom att försvara sina rättigheter motsatte sig arbetare inom järnvägen, det statliga elbolaget EDF och postväsendet den hittills ofrånkomliga ekonomiska ordningen; de trotsade till och med världsordningen.
Jag minns inte om vi hörde sloganen ”Another world is possible” som användes vid det sociala forumet i Porto Alegre och senare även på gatorna i Seattle och Genua. Men det var i december 1995 som folk i Frankrike blev medvetna om att marknaderna, handelns globalisering och uppbyggnaden av ett liberalt Europa styrde deras liv. De började koppla samman byggandet av Europa med förstörelsen av sociala rättigheter, eller snarare fördöma reformerna som eftergifter till Europeiska kommissionen i Bryssel. Därför röstade jag och många andra nej i folkomröstningen om Maastrichtfördraget 1992. François Mitterands plan för europeisk integration, med allt vad det innebar i termer av konkurrens och avveckling av offentliga tjänster, gick igenom med en hårsmån.
Vi hade förväntat oss att en regering ledd av Socialistpartiet (PS) skulle uppfylla sitt löfte om att förändra livet*. 1981 infördes faktiskt många viktiga sociala åtgärder, såsom en femte betald semestervecka och en ny pensionsålder vid 60 år. Sedan, i och med le tournant de la rigueur (”åtstramningsvändningen”) 1983, som i själva verket var en vändning mot nyliberalismen, gled den långt ifrån en regering i stil med folkfronten 1936. Mitt slutgiltiga brott med vänstern kom med Gulfkriget 1991, Mitterrands monumentala uppblåsthet (”kanonerna kommer att stå för talandet”), Frankrikes samarbete med amerikanerna, de tusentals döda i bombningarna i Bagdad och medias entusiasm inför den USA-ledda Operation ökenstorm.
1995 ställde sig missnöjda delar av vänstern, journalisterna och ”experterna” alla bakom Juppé. Till och med en högerfraktion av Socialistpartiet ledd av Michel Rocard, som motsatte sig Mitterrand inom partiet, stödde hans plan. Nicole Notat, generalsekreterare för fackförbundet CFDT, gick så långt som att be regeringen att införa en miniminivå av kundservice i kollektivtrafiken. (Under protesten den 24 november blev hon hånad av sina egna medlemmar.) Även de traditionella medierna, inklusive public service-media som France inter, accepterade regeringens åtgärder.
Vid den tidpunkten uppstod en schism i den intellektuella vänstern. En del av den hade undertecknat ett upprop som stödde reformerna, inklusive filosofen Paul Ricœur, sociologen Alain Touraine, statsvetaren Pierre Rosanvallon och Joël Roman och Olivier Mongin från redaktionen för den då inflytelserika tidskriften Esprit. Jag kände en viss beundran för Ricœurs arbete och blev bestört över att läsa att på den ena sidan stod en elit utrustad med en ”rationell förståelse av världen”, och på den andra en stor massa människor som var slavar under sina aggressioner och begär. Så här sade Pierre Bourdieu till strejkande järnvägsarbetare i ett underbart och minnesvärt tal på Lyons centralstation, som fortfarande är relevant 2023: ”Denna motsättning mellan den upplysta ’elitens’ långsiktiga vision och folkets och deras företrädares kortsiktiga impulser är typisk för reaktionärt tänkande i vilken tid eller plats som helst.”
Bourdieu var en av huvudpersonerna bakom det andra uppropet från de intellektuella, som i stället stödde de strejkande. Eftersom jag givetvis stod på den sidan undertecknade jag det. Det var en möjlighet att engagera sig tillsammans med någon som hade varit avgörande för min intellektuella frigörelse och för att jag blev författare. Det var efter att ha läst Les Héritiers (”Arvtagarna”) 1971 som jag kände att jag hade fått tillåtelse att skriva Les Armoires vides (”Tomma skåp”), utgiven 1974. Sedan dess har jag fortsatt att läsa Bourdieu: La Distinction (”Distinktionen”), La Noblesse d’état (”Statsadeln”) och boken som är både ett porträtt och en analys av det franska samhället (och publicerades två år före Juppés plan), La Misère du monde (”Världens elände”). Bourdieus politiska engagemang för strejken fick mig att se det som min plikt som författare att inte förbli en passiv åskådare i det offentliga livet. Att se denna internationellt erkända sociolog engagera sig i sociala konflikter, och att höra honom tala var en enorm glädje, en befrielse. Han fick oss att resa oss när Juppé och hans vänner ville trycka ned oss i dyn.
Långa, hårda strejker bryter alltid ned dagarnas vanliga rytmer. De under 1995 var tydliga eftersom en del av befolkningen fortfarande var tvungen att gå till fabriken eller till kontoret utan något annat transportmedel än bilen. Det fanns mycket solidaritet, mycket påhittighet. Vi arrangerade samåkning. Cykelförsäljningen slog i taket. Jag minns att för att pendla från Paris till förorten var min son tvungen att köpa en mountainbike och att på stormarknaden han gick till stod tävlingscyklisten Raymond Poulidor själv och marknadsförde den modellen! Men vi promenerade alla mycket, i takt, på vanligtvis tomma trottoarer, som mellan kvarterat runt La Défense och avenyn Grande Armée, över Neuilly-bron. Det var iskallt. Det snöade. I Åren beskrev jag dessa vintermarscher som en minneshandling. När människor traskade genom städer utan bussar eller tunnelbana verkade deras kroppar bära på en obekant mytologi, den om forna tiders stora strejker, som vi inte nödvändigtvis kände till.
Jag minns den märkliga känslan av att läsa Le Monde på kvällen, som om tidningens redogörelse var en blek representation av händelserna, av nuet, av den känsla som varje omvälvning framkallar. I allmänhet var tidningarna och radion fulla av ledartexter som gjorde anspråk på att stå för förnuftet och som uttryckte hat mot kämpande arbetare. Några år senare blev jag glad över att den mediekritiska tidningen PLPL grundades, ”tidningen som biter ifrån och springer iväg”.
Två fackliga ledare var avgörande för att få till stånd en så snabb och stark protest mot regeringens projekt: Marc Blondel från Force Ouvrière (FO) och Bernard Thibault från Allmänna arbetarkonfederationen (CGT), samt CFDT-dissidenterna som skulle grunda fackförbundet Solidaires, unitaires, démocratiques (SUD), som blev en stor rörelse för arbetarkamp efter 1995. Men det är svårt att förstå protesterna om man inte förstår den djupa chock som Juppé-planen utlöste i det franska samhället. Den hotade det sociala trygghetssystemet, en landvinning som hade uppnåtts strax efter Frankrikes befrielse från den tyska ockupationen, och pensionerna – saker som var grundläggande, till och med avgörande.
Det spelade ingen roll att reformerna riktade sig mot tjänstemän och anställda i offentliga företag: folk insåg att staten, genom att attackera offentliga tjänstearbetare, indirekt attackerade allas livsstil, och i dag kan vi se att detta verkligen är vad som hände under de kommande 20 åren. 1995 års demonstranter förstod detta väl. De sjöng ”Alla tillsammans!” för att försvara hårt förvärvade ”sociala framsteg” – jag tror att uttrycket myntades på den tiden.
I dag hör vi det mer sällan. Årtionden av ekonomisk nyliberalism har fått det att nästan kännas skamligt att använda det. Allt görs för att radera idén från människors huvuden och liv, medan vinsterna för de rikaste nu ses som legitima. Den lagstadgade pensionsåldern har blivit en rörlig variabel för ekonomiska intressen. Och det är det som står på spel i dag: medvetenheten om att staten har rättigheter som står över medborgarnas liv och kan skjuta upp det ögonblick då de äntligen är fria att njuta av livet som de själva vill.
Den reform som Macron vill införa tar sikte på vårt hopp om att kunna koppla av, vara fria och njuta. Därav det motstånd som den har mött från alla aktiva delar av befolkningen, unga som gamla. Å andra sidan kan presidenten säkert räkna med stöd från välbärgade pensionärer – som har utgjort hans väljarbas sedan dag ett – för en reform som inte på något sätt kommer att påverka deras liv.
Det bestående minnet från 1995 är det av den senaste (halvt) framgångsrika fackliga mobiliseringen. Medan Juppé-regeringen gav upp om att anpassa pensionerna i den offentliga sektorn antogs den andra delen av lagen: åtgärderna för att ta kontroll över den sociala tryggheten. Framför allt misslyckades vi med att förändra framtiden. Trots bråk om sjukhus, skolor och universitet lever vi efter 25 år av otyglad nyliberalism i ett land vars offentliga tjänster – skolor, universitet, sjukhus – har avvecklats.
Alla ser oöverträffade nivåer av frustration stiga i arbetsstyrkan, som inte längre kan tolerera otryggheten på arbetsmarknaden eller arbetets allt mer absurda verklighet. Ingen ska behöva sörja över en ungdom som en gång i tiden blockerade gymnasier och universitet i protest mot varufieringen av utbildningen, och som nu överallt kämpar mot meningslösa flaggskeppsprojekt och för klimatet. Sedan #metoo-rörelsen 2017 har feminismen åter blivit extremt stark. Framför allt har det funnits ett sådant förakt för arbetarklassen, eller det jag kallar ”min ras”, att man känner att ännu en våg av ilska säkert kommer att ta fart.
Vi hade redan en enorm mobilisering den 19 januari. Vilken glädje det var den morgonen att slå på radion och höra strejkdagens oavbrutna musik i stället för morgonprogramvärdarnas ointressanta frågor, att höra sånger i stället för katastrofrapporter. Och jag blev överväldigad den kvällen när jag upptäckte att två miljoner människor över hela Frankrike hade tagit till gatorna för att förkasta regeringens planer.
Trots våra nederlag, och även om minnet av vintern 1995 och dess kyliga nätter ibland verkar blekna som en avlägsen dröm, påminde dessa demonstranter i januari 2023 – som var så många att de kämpade med att ens ta sig ut från Place de la République – mig ännu en gång om Paul Éluards rader: ”De var bara några stycken / På hela jorden / Var och en trodde sig ensam / De var plötsligt en massa”**. Jag vill tacka dem. Låt oss sluta sänka våra huvuden.
Annie Ernaux är 2022 års Nobelpristagare i litteratur.
Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique.
Översättning: Leonidas Aretakis
Fotnoter
* Syftar på Socialistiska partiets officiella låt "Changer la vie", som skrevs 1977 av Mikis Theodorakis och Herbert Pagani på beställning av François Mitterand.
** De första tre raderna kommer från "Huvudet mot väggen" (”La Tête contre les murs”, 1936), i översättning av Åsa Scherdin-Lambert och Artur Lundkvist, publicerad i Vithåriga revolvrar: Fem franska surrealister. Den fjärde raden är hämtad från "Faire vivre" (”Försörja”, 1944), ej tidigare översatt till svenska.
