Inrikes 15 mars, 2023

Därför slår inflationen dubbelt mot arbetarklassen

Människor med lägre inkomster drabbas inte bara hårdare – de förväntas också stå för de uppoffringar som krävs för att motverka krisen.

För arbetarklassen utgör den stegrade inflationen ett mångbottnat hot. Dels som realitet – prishöjningarna, såväl som Riksbankens försök att justera dem, har redan åsamkat många skada. Dels som potentiellt hot. Hotet om att höjda löner kan komma att förvärra inflationen går fram som ett spöke genom den pågående avtalsrörelsen och skrämmer till ansvarstagande. Samtidigt borde dagens ansträngda läge, paradoxalt nog, kanske också kunna ses som en möjlighet.
Innan vi kommer till möjligheterna ska vi dock stanna upp lite vid skadan. Hög inflationstakt har historiskt slagit hårt mot arbetarklassen. För det första eftersom den oftast har gått hand i hand med sjunkande reallöneutveckling, alltså att lönen räcker till allt mindre. Under 1980-talet låg till exempel inflationstakten i Sverige i genomsnitt på 7,9 procent medan reallöneökningarna för samma tidsperiod landade på +0,1 procent. Under 2010-talets mer modesta inflation på i snitt 1,1 procent var reallöneökningen i stället 1,4 procent. Med andra ord lyckas löneökningarna i kronor sällan kompensera för de ökade kostnaderna vi betalar i perioder av hög inflation.

Bakom inflationsberäkningarnas generella skattningar och medelvärden döljer sig samtidigt något annat viktigt: klasskillnaderna. Inflationsmåttet mäter förändringen i priset på en ”representativ konsumtionskorg”, det vill säga vad en genomsnittlig invånare antas konsumera. I verkligheten finns det förstås stora skillnader i hur olika hushåll spenderar sina pengar. Låginkomsttagare lägger till exempel generellt en större andel av sin inkomst på basala livsmedel än vad höginkomsttagare gör, vilket innebär att prisförändringar i den varukategorin i praktiken påverkar dem mer. De här skillnaderna i konsumtion skapar en så kallad inflationsojämlikhet, som också förstärks av att de rika oftast har betydligt större möjligheter att ändra vad och var de handlar. På senare år har forskningen också kunnat visa att inflationstakten historiskt har varit högre för den fattigaste delen av befolkningar, i bemärkelsen att en större andel av produkterna de faktiskt köper har drabbats av prisökningar. Det är ett mönster som tycks gå igen även i dag. Enligt en skattning gjord av tankesmedjan Bruegel var inflationstakten i september högre för den fattigaste fjärdedelen än för den rikaste fjärdedelen i de flesta europeiska länder.

Inflation har med andra ord ofta en tendens att förstärka ojämlikheter och urholka lönearbetares och låginkomsttagares levnadsstandard. Inte konstigt att LO-ekonomen Gösta Rehn i slutet av 1940-talet uppmanade arbetarrörelsen att ”hata inflationen!” Men kanske är det inte enbart mot inflationen som sådan vi bör rikta vår frustration.

Den amerikanske ekonomen Josh Bivens på tankesmedjan Economic Policy Institute argumenterade i april förra året för att över hälften av den prisökning som hade skett i den amerikanska varu– och tjänstesektorn sedan andra kvartalet 2020 kunde härledas till fetare vinstmarginaler, medan arbetskostnader bidrog med mindre än åtta procent.

Den här typen av skattningar av vad som driver prisökningar och vilka som tjänar på dem är svåra att göra, men i Konjunkturinstitutets senaste lönebildningsrapport från oktober går det att skönja två liknande tendenser i svensk ekonomi. Den första har att göra med utvecklingen av det som brukar kallas för förädlingsvärdespriset. Det är ett mått på hur försäljningspriserna utvecklas i förhållande till priserna på insatsvaror (exempelvis råvaror). Det handlar alltså om hur mycket det kostar att ta fram en vara jämfört med hur mycket man kan tjäna på att sälja den varan. Ju mer försäljningspriset ökar i förhållande till insatsvarupriserna, desto mer ökar utrymmet för högre löner och vinster. I genomsnitt har förädlingsvärdepriset ökat med 1,4 procent per år sedan 1993. Från och med 2021 har dock ökningen skenat och var förra året uppe i 6,3 procent. Detta innebär dels att höga försäljningspriser inte enbart kan förklaras av höga inköpskostnader – en händelse som ser ut som en tanke för dem av oss som misstänker att vissa företag passat på att höja priserna mer än vad de behöver. Dels innebär det att utrymmet för ökade löner har vuxit – i alla fall i teorin. I praktiken är det dock tydligt att de som vunnit på kalaset är kapitalägarna. Detta – och nu kommer vi till tendens nummer två – syns i det faktum att den så kallade vinstandelen har ökat markant de senaste åren, på bekostnad av löneandelen. Det kan, lite förenklat, beskrivas som att en allt större andel av företagens vinstmarginaler tillfaller kapitalägarna i stället för att betalas ut i löner. Vinstandelarna fortsatte öka både 2020, 2021 och det första halvåret 2022. ”Det andra kvartalet i år”, skriver Konjunkturinstitutet i sin rapport från i höstas, ”hamnade vinstandelen i näringslivet på en nivå som ligger högt över det historiska genomsnittet”. Då bör man också notera att det är ett historiskt genomsnitt beräknat på de senaste 30 åren – en period under vilken vinstandelen hela tiden tenderat att öka på löneandelens bekostnad.

LO-facken brukar understryka att de inte tar hänsyn till nuvarande inflation i sina lönekrav – de utgår från ett scenario där Riksbanken håller inflationsmålet på två procent och tittar i stället på företagens lönsamhet i kombination med Sveriges konkurrenskraft i förhållande till Europa.

Det är bland annat en fråga om förhandlingstaktik: tar man hänsyn till inflationssvängningar nu blir det svårare att argumentera för lönehöjningar när inflationen är låg. När det gäller lönsamhet har facken, som vi kunde se ovan, bra på fötterna. Mot bakgrund av de senaste årens utveckling skulle förmodligen näringslivet som helhet klara betydligt högre lönehöjningar än LO-samordningens nuvarande krav på 4,4 procent. Särskilt som vi, med utgångspunkt i hur förhandlingarna brukar gå, kan anta att slutresultatet tyvärr kommer hamna en bra bit under.

Även med hänsyn till Sveriges konkurrenskraft förefaller LO:s lönekrav onödigt modesta. Det är förstås inte helt lätt att jämföra avtalsrörelser i olika länder eftersom avtalen har olika täckningsgrad och förhandlingsystemen ser olika ut. Men inom ett flertal branscher i för Sverige viktiga konkurrentländer har facken de senaste månaderna förhandlat sig till mer, och ibland betydligt mer, än vad som ryms inom LO:s lönekrav. Blir svenska arbetares löneutveckling sämre än andras har avtalsrörelsen inte bara tagit hänsyn till konkurrenskraften, utan gjort lönerna till en del av den. Det kan inte rimligtvis vara fackens uppgift.

Så varför kräver de inte mer? En förklaring är det tidigare nämnda spöket som går genom avtalsrörelsen: hotet om en så kallad löneprisspiral. ”Vi vill till varje pris undvika att hamna i en situation där även lönerna börjar bidra till en inflationsspiral”, som IF Metalls företrädare uttryckte det i en debattartikel i november. Tanken är att högre lönekrav kan leda till att företagen höjer priserna för att kompensera, och därigenom bidrar till ytterligare inflation.
Både den samtida debatten och fackens agerande präglas av och förstärker förgivettagna antaganden om tingens ordning. Ett sådant är just att risken för en löneprisspiral är överhängande. Men stämmer det? I november 2022 publicerade International Monetary Fund en studie med titeln Wage-Price Spirals: What’s the historical evidence?. Studiens slutsats är: bevisen är svaga, så till vida att det finns gott om historiska exempel där accelererande nominallöner inte alls stått i motsättning till att inflationen sjunkit tillbaka inom kort. Faktum är, skriver författarna, att det är precis vad som hänt i en majoritet av de 100 fall de studerat. Det kan med andra ord finnas skäl att betrakta löneprisspiraler som historiska undantag, snarare än som en naturlag.

Men låt oss för sakens skull utgå från att också en liten risk är en risk värd att ta på allvar. Då kommer vi till antagande nummer två, nämligen att det är just lönerna som måste hållas tillbaka. Även om det sällan adresseras (och talande nog inte hörs på namnet) spelar ju faktiskt vinsterna också en betydande roll för löneprisspiralerna. Höjda löner leder till höjda priser för att producenterna väljer att hämta hem de ökade produktionskostnaderna någonstans, i det fallet från konsumenterna. För de företag som precis går runt kan det förstås vara en fråga om överlevnad. För företag med god vinstmarginal däremot – och det finns som vi sett en hel del sådana just nu – är det en fråga om prioriteringar.

I stället för att spä på reallöneförsämringen kunde vi alltså kanske försöka förmå näringslivet att prioritera annorlunda. Men hur? Ett alternativ på kort sikt skulle kunna vara någon form av riktade prisregleringar, vinstskatter eller utdelningsförbud, kombinerade med investeringar för att samtidigt försöka motverka den lågkonjunktur som tycks stå för dörren. Genom prisregleringslagen har regeringen möjlighet att besluta ett högsta tillåtet pris på enskilda varor och tjänster om det finns risk för allvarlig prisstegring. Att prisregleringar kan fungera väl i vissa situationer har vi exempel på från andra världskriget, när både Sverige och USA införde omfattande prisregleringssystem som i efterhand bedömts som gynnsamma. I synnerhet när det gäller sådana nödvändiga – och för tillfället inflationsdrivande – varor som el och livsmedel kunde detta med fördel ha övervägts redan för ett halvår sedan. Samtidigt är prisreglering en svårnavigerad metod, särskilt i en tid när privatiseringar och marknadslogik har undergrävt möjligheterna till gemensamt ansvarstagande. Med prisregleringar på den inhemska marknaden kommer också svenska producenter sannolikt försöka exportera sina produkter till utlandet i stället, vilket kan leda till brist på den inhemska marknaden. Detta är också ett argument för att vissa särskilt viktiga branscher, som elindustrin, inte borde vara privatiserade från första början.

Frågan om priser och inflationsspiraler riktar också ljuset mot ett sista förgivettagande, nämligen att kollektivavtal och avtalsförhandlingar endast kan reglera löner, timmar, arbetsvillkor och så vidare, medan priser och vinster ligger helt utanför dess sfär. I Industriavtalet står det till exempel inskrivet att industrins parter ska beakta ”lönebildningens konsekvenser på inflation, sysselsättning och konkurrenskraft” – men ingenting om hur priser och vinster ska verka inflationsjusterande.

I tidigare avtal, till exempel det mellan LO och SAF i mitten av 1980-talet, fanns däremot en så kallad prisgaranti inskriven. Steg priserna mer än avtalet förutsatte och intentionen om reallöneökningar således grusades genom inflation, medförde garantin rätt till nya förhandlingar.

I dag befinner vi oss i ett läge där vinstmarginaler och utdelningar nått rekordnivåer i många branscher, samtidigt som förhandlingarna nu oavlåtligen kommer landa i reallönesänkningar. Det aktualiserar frågan om inte facken borde se över sin strategi. Tänk om de i stället för att bara vädja till arbetsgivarna om att också ta ”ansvar”, hade krävt att detta ansvar skrevs in i avtalen? Om vi ska gå med på reallönesänkningar på x procent, får ni gå med på att skära i vd-löner och utdelningar med y procent.

Oavsett vilka åtgärder som lämpar sig bäst för mer direkt krishantering borde svensk arbetar- och fackrörelse i större utsträckning ta chansen att rikta fokus mot den ojämlika logik som ligger bakom förhärskande idéer om inflationens orsaker och bekämpning. När Gösta Rehn hatade inflationen, gjorde han det samtidigt som han argumenterade för att den uppstod för att företagens vinstmarginaler var för höga. På samma sätt kan man inspireras av kamrater i andra delar av Europa just nu. Den nederländska fackliga paraplyorganisationen FNV lanserade nyligen kampanjen ”Nederländerna förtjänar bättre!” (”Nederland verdient beter!”), med demonstrationer och uppmaningar till befolkningen att agera för rättvisare lösningar på inkomstkrisen. I Storbritannien har fack tillsammans med andra organisationer lanserat kampanjen Enough is enough för att ”slå tillbaka mot den misär som påtvingats miljontals människor i form av höjda räkningar, låga löner, brist på mat, undermåliga bostäder – och ett samhälle som enbart är anpassat för en välbärgad elit”. Med tanke på att Sveriges arbetare nu står inför reallönesänkningar är det minsta man kan begära att facken gör allt i sin makt för att åtminstone få igenom ursprungskraven. Det vore dock inte fy skam om vi tog tillfället i akt att också ställa mer långsiktiga frågor om den ekonomiska ojämlikhet som inflationen placerar i blixtbelysning.

Li Eriksdotter är doktorand i ekonomisk historia vid Stockholms universitet.

Kommentar/Utrikes 03 april, 2025

USA:s president Donald Trump håller upp en tavla med de nya tullarna under sitt tal utanför Vita huset den 2 april. Foto: Mark Schiefelbein/AP.

Donald Trumps fäbless för handelstullar framstår lätt som irrationell. Men strategin grundar sig i en logik som ekar av 1930-talet. Då ledde den till katastrof.

Den 17 juni 1930. Nästan ett år efter att börskraschen på Wall Street har utlöst den värsta ekonomiska krisen någonsin ställer sig USA:s republikanske president Herbert Hoover i talarstolen i kongressen.

Talet han håller är ett klassiskt försvar av protektionistisk handelspolitik: ”Jag tror […] att förslaget kommer att ge skydd åt jordbrukets försäljning av sina produkter och till alla de industrier som är i behov av skydd för sina arbetares löner; att med en återgång till normala förhållanden kommer vår utlandshandel att fortsätta växa.”

Lagförslaget i fråga var den så kallade Smoot-Hawley-lagen, en av de största tullhöjningarna i USA:s historia. Förslaget hade debatterats och antagits av Republikanerna redan 1928 som ett sätt att stödja den inhemska jordbrukssektorn i den turbulenta världsekonomin. När finanskrisen bröt ut ett år senare blev det ännu viktigare för regeringspartiet att skydda en av sina trognaste väljargrupper.

Den 2 april 2025. Inför nio stora amerikanska flaggor och till högstämd marschmusik går Donald Trump upp på ett podium utanför Vita huset och utropar landets ”frigörelsedag”: ”Detta är en av de viktigaste dagarna, anser jag, i USA:s historia”.

Landet har ”plundrats och våldtagits” av ”fuskare” och ”friåkare”, förklarar han, och ”i många fall är vännerna värre än fienderna”. Därefter plockar han och hans handelsminister fram en tavla med en lista på alla de länder som man kommer att införa tullar mot. 

Till att börja med kommer man att infria Trumps vallöfte att belägga alla världens länder med en tio procents bastariff, inklusive Falklandsöarna, Tuvalu och de obebodda Heard- och McDonaldöarna. Sedan ska skräddarsydda tullar införas mot de 60 länder som figurerar på listan, som reaktion på de svarsåtgärder som dessa redan har vidtagit mot USA.

De nya amerikanska tullarna är dock ”rabatterade” och bara hälften så höga, eftersom ”det amerikanska folket är väldigt snällt”. Kina – som redan infört en 67-procentig tull mot USA som svar på Trumps 20-procentiga allmänna tull mot landet och 25-procentiga tull på stål och aluminium – kommer nu att beläggas med ytterligare en 39-procentig tariff. Mot hela EU införs en tull på 34 procent.

Där fanns också överraskningar: varken Ryssland, Ukraina, Mexiko eller Kanada bestraffas. Men Israel beläggs med 17-procentiga tariffer – trots att Benjamin Netanyahus regering just slopat alla handelshinder mot USA.

Den hårdast drabbade världsdelen är dock Sydostasien, där länder som Vietnam, Kambodja, Laos och Indonesien är särskilt påverkade. Eftersom många kinesiska företag utlokaliserat sin produktion till dessa länder kan tullarna ses som en indirekt bestraffning av Kina. I vilket fall lär de orsaka hög arbetslöshet och politisk oro i dessa exportberoende länder – samt drastiskt högre kostnader på kläder, kaffe och elektronikprodukter i USA. 

Det märktes dock inte på presidenten själv, som med ett brett leende försäkrade att ”detta kommer att bli Amerikas guldålder”. Men det finns en logik i galenskapen. Problemet är bara att den inte har något med verkligheten att göra.

Sammantaget är detta den högsta tullhöjningen sedan 1930, vilket Trump själv tycks medveten om. I talet gav han sin egen bild av den stora depressionen: ”1913 införde man, av orsaker som är okända för mänskligheten, inkomstskatten så att medborgare, i stället för främmande länder, skulle börja betala de pengar som behövs för att hålla staten igång. Sedan, 1929, fick det hela ett väldigt abrupt slut i den stora depressionen, och det hade aldrig hänt om de hade fortsatt med tullpolitiken.”

Denna bisarra historieskrivning sätter fingret på hur Trump ser på handelspolitik. Han har talat om behovet av tullar sedan 1980-talet och har tidigare har sagt att ”tariff” är det vackraste ordet på det engelska språket. För honom är tullar mer än bara ett handelsverktyg. Det är en inkomstkälla för staten, en som han tydligen anser bör ersätta skattemedlet på permanent basis.

För en person som varit specialintresserad av tullar i nästan ett halvsekel tycks Trump dock ha dålig kunskap om hur de fungerar. För det är i sista hand de amerikanska konsumenterna som kommer att stå för notan, samtidigt som konsumenterna i de exporterande länderna blir arbetslösa. Det var det som hände på 1930-talet.

I dag är historiker eniga om att Smoot-Hawley-lagen bidrog till att fördjupa depressionen. Det omedelbara resultatet av lagen var ett handelskrig som gjorde att USA:s samlade handel sjönk med 67 procent, liksom den samlade världshandeln.

Denna så kallade ”beggar-thy-neighbour”-politik, där alla länder ständigt bestraffar varandra, ses i dag som den främsta orsaken till Adolf Hitlers maktövertagande i Tyskland. Den upphörde 1933, då Franklin D. Roosevelt tillträdde och i stället började bekämpa krisen med sänkta handelshinder och stora investeringsprogram. Men då var det redan för sent.

Skillnaden mot i dag är att det inte råder någon depression. Men om Trumps handelspolitik fortsätter på det inslagna spåret kan det mycket väl bli resultatet. Börsen fortsätter att falla, liksom Trumps opinionssiffror. USA är på väg in i en recession. Guldåldern är snart här.

Rörelsen 03 april, 2025

Klart Vänsterpartiet ska träffa Wallenberg

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Vänsterpartiets regeringsskola, med inbjudna talare som Anders Borg och Jacob Wallenberg, har utlöst en smärre storm på sociala medier. Kritiska V-röster hörs, trollkonton går varma och motståndare gjuter olja på vågorna. 

Själv är jag mest förvånad, över kritiken och över den bild av politiskt arbete som framtonar. 

Vi som haft ledande uppdrag, lokalt, nationellt och i EU, har aldrig isolerat oss. Vi har ständigt träffat människor vars åsikter vi inte delar. Som makthavare uppvaktas man och man initierar själv möten med aktörer med andra agendor, ingångar och värderingar. De egna målen och den ideologiska ryggraden bär man med sig. Man är väl förankrad internt, om man gör som man ska. 

Jag skulle gladeligen lyssna intresserat, uppmärksamt och nyfiket på såväl Borg som Wallenberg och har svårt att förstå upprördheten. Det är ju inte en ideologisk grundkurs de medverkar i, utan en regeringsskola. 

Jag har i mina uppdrag vallats runt av skogsägare och skogsindustrilobby, dialogat med ledande företag, träffat näringslivsorganisationer, jordbrukssektorn, energiproducenter med flera. Jag har avvärjt mutförsök från detaljhandeln, tackat nej till en ihärdig väglobby, sprungits på av handelskamrar och en arg oljeintressent och byggt förtroende med fack, miljöorganisationer, solidaritetsrörelser, småföretag och andra. Det var vardag för oss alla redan då och gjorde oss nog inte till sämre socialister och feminister. Vi hade ju den egna politiken i ryggen.  

Visst har vi under åren sett enstaka vänsterpartister bli så maktberusade av att ens släppas in i ministrars eller näringslivspampars rum, att de tappat kompassen där inne och kommit ut med mygelblicken på, duperade och desorienterade. Det har skapat problem, som i grunden bottnat i intern splittring. Men det numera mognare, förhandlingsskickliga, mer samlade och regeringsfähiga Vänsterpartiet kan väl bättre än så? Hur som helst måste politisk isolering vara det sämsta av botemedel.  

Människor påverkar på gott och ont varandra – det gör oss till just människor. Förtroendevalda blir inte starkare av att överlämna dialog, kunskapsinhämtning och nätverksbyggande med andra aktörer åt andra. Styrka är att med vår ideologi och politik i ryggen ständigt lyssna och samtala, utan att glömma vårt eget mandat.  

Vänsterpartiet är det enda parti i en tänkbar koalition som aldrig regerat. Det behöver rättas till. Hantverket måste läras in. Tidigare departementstjänstemäns och riksdagsledamöters kunskap räcker inte. Jag hade i den kontexten gärna lyssnat på både Borg och Wallenberg som två kvalificerade, framgångsrika, intressanta personer. Det skulle varken göra mig till högerspöke eller kapitalist.  

Och jag har fullt förtroende för att de våra inte tappar sin politiska kompass därinne.

Utrikes 03 april, 2025

Berlins dödsmässa vägrar låta känslorna begravas

På Death Festival i Berlin kan man testa hur man passar i en kista – eller rentav låta sig begravas levande. Foto: Filip Sandström Beijer.

På Death Festival i Berlin får besökarna komma i kontakt med sitt inre lik. Flamman deltar i erotiska sörjceremonier, lyssnar till zombiehymner och jordfäster en man.

Jag är för lång för kistan. Den äldre mannen framför mig är det inte.

Han tar av sig skorna, viker ihop sina glasögon och lägger sig till rätta. Jag står bredvid, osäker på om jag borde ingripa, men han möter min blick och ler.

– Kan du hjälpa mig? frågar han.

Dödgrävarna har rast, och han har inte lust att vänta.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Essä 03 april, 2025

Striden om mänsklighetens framtid

Tobias Bradford, ”Stagefright”, 2021. Med tillstånd av Tobias Bradford & Saskia Neuman Gallery. Foto: Jean Baptiste Beranger.

I takt med att teknikmiljardärernas inflytande ökar över USA:s och världens politik har obskyra Silicon Valley-ideologier seglat upp som politiska stridsfrågor. Bakom döljer sig vitt skilda idéer om hur mänsklighetens framtid ska se ut – och om en sådan över huvud taget är önskvärd.

Våren 2021 hände något historiskt på Neuralink, ett företag som ägs av Elon Musk och har som uppgift att utveckla ett nytt gränssnitt mellan dator och hjärna: en schimpans spelade datorspelet Pong med hjälp av ett hjärnimplantat.

Musk har beskrivit implantatet som en version av träningsappen Fitbit för hjärnan, och på sikt är tanken att det även ska erbjudas för människor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 02 april, 2025

Ungern lämnar ICC – för att slippa gripa Netanyahu

När arresteringsordern mot Netanyahu utfärdades 2024 kallade Viktor Orbán den ”fräck, cynisk och helt oacceptabel”. Foto: Ariel Schalit/AP

I dag landar internationellt efterlyste Benjamin Netanyahu i Ungern. Premiärminister Viktor Orbán har lovat bortse från ICC:s anklagelser om krigsbrott – och nu vill landet dra sig ur systemet. Men enligt folkrättsexperten Pål Wrange är det inte riktigt så enkelt.

– Ungern har en skyldighet att samarbeta med domstolen och överföra personen enligt artikel 89 i stadgan, säger Pål Wrange, professor i folkrätt vid Stockholms universitet.

Den 21 november 2024 utfärdade Internationella brottmålsdomstolen, ICC, en arresteringsorder mot Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och hans förra försvarsminister Yoav Gallant. Båda anklagas för krigsbrott och brott mot mänskligheten i Palestina, bland annat avsiktliga attacker mot civila och användningen av svält som vapen.

Bara två dagar senare bjöd Ungerns premiärminister Viktor Orbán in Netanyahu till landet, vilket han tackade ja till. Under onsdag kväll anländer den israeliske ledaren, för att påbörja en ”lyxig” fyradagarsvisit med ”garanterad frihet och säkerhet” från Orbáns håll. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
TV 02 april, 2025

Grillen #2: Vilken Porsche kör din Icahandlare?

I veckans Grillen: Bojkotten mot höga matpriser har gjort Wallenberg ledsen – har den gått för långt? Tornedalingarnas riksförbund anklagar en samisk konstnär för hets mot folkgrupp – hur mår Sverige minoriteter? Att sova med fienden – behöver vi släppa partipolitiken för att hitta kärleken?

Dessutom gästas vi av författaren Lyra Ekström Lindbäck som menar att vi måste sluta prata så mycket om trauma.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 02 april, 2025

Tack för hjälpen, Kurdiska räven

Välfärdsbolagen har blivit en pengamaskin för kriminella. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Äntligen erkänner Liberalerna att avregleringarna har gått för långt. Synd att det behövdes några år av gängskjutningar innan de förstod.

Det är tjatigt med människor som återkommande måste påpeka att varje livsform – hur slemmig, blodsugande och sjukdomsspridande den än må vara – minsann har en nyttig roll att spela i den stora biosfären. Brännmaneten, får man höra, reglerar planktonpopulationen, medan bromsen blir föda åt fåglar och grodor. Tack, jag ska tänka på det nästa gång det brinner på smalbenen.

Nu har det även uppenbarats vad de kriminella gängen har för oväntad nyttofunktion i samhällssfären (vi väntar fortfarande på motsvarande uppenbarelse avseende miljardärerna): De har visat sig att de, och endast de, kan få liberaler att omvärdera Sveriges alla misslyckade avregleringar.

För 15 år sedan publicerades Laura Hartmans rapport ”Konkurrensens konsekvenser”, som visade att det inte gick att belägga ens en ökad effektivitet i de nyprivatiserade verksamheterna. Sedan dess har har rapporterna fortsatt komma. Skandalreportagen från vinstdrivna åldersdomshem och förskolor, med allt från överfulla blöjor till köttätande larver, är så många att de har bildat genre.

Vidareförsäljningen av skolkoncerner har gjort det svårt att fastställa vem som äger en skolkedja som ansvarar för tusentals svenska elevers utbildning (ett riskkapitalbolag med ett gäng brevlådor på Jersey, exempelvis). Lägg därtill att den politiska opinionen, inklusive de borgerliga väljarna, åtminstone sedan 2021 velat stoppa vinstuttag ur skolväsendet.

Via vårdcentraler, vaccinationsmottagningar och gruppboenden har de gängkriminella tvättat pengar och dessutom gått med vinst på verksamheten, pengar som de snabbt växlat in till sportbilar.

Och ändå, trots att till och med de egna väljarna blivit allt mer skeptiska, har borgerliga partier stått surrade vid sin mast med ett enda svar på varje rapport och skandalreportage: ”Det behövs fler kontroller för att granska oseriösa utförare.” Det har blivit privatiseringshögerns Ave Maria, ständigt spelande på läpparna.

Den som sätter sig ned och räknar inser snart att en tillräcklig mängd kontroller sannolikt betyder 1:1-kontroller: en mindre armé av inspektörer som befolkar varje mottagningsrum, varje gruppboende och varje Kry-chatt på heltid. En tandläkare som konsekvent överbehandlar med onödiga rotfyllningar för ersättningens skull, ett gruppboende som påstår sig ha två utbildade personal på natten men bara har en enda stackare som knappt talar svenska – hur ska man kunna kontrollera bort sådant på annat sätt? Men Liberalerna har framhärdat.

Fram tills nu då, när det blivit uppenbart att de kriminella gängen är skickliga entreprenörer, som lärt sig att nyttja avtal med det offentliga för sina brottsupplägg. Via vårdcentraler, vaccinationsmottagningar och gruppboenden har de tvättat pengar och dessutom gått med vinst på verksamheten, pengar som de snabbt växlat in till sportbilar.

Då händer det äntligen, det absolut enda som vi har att tacka de gängkriminella för. På Liberalernas riksmöte i Karlstad nyligen säger Johan Pehrson rakt ut: ”Vi har haft en för naiv inställning till en hel del avregleringar.”

Läs mer

Det är välkommet. Man frestas att utropa ett halleluja, och tacka både Jordgubben och Räven. Samtidigt är det tydligt att borgerligheten egentligen inte har något emot att skolpeng och assistansbidrag genererar vinster som omvandlas till travhästar och oändlighetsbassänger i Dubai. (Eller, som i fallet makarna Bergström, till ett par miljoner till Trumps valkampanj.) De är bara emot att pengarna landar hos fel sorts vinnare.

Nyheter 02 april, 2025

Folksam säljer aktier i Tesla: ”God avkastning”

Tesla-vd:n Elon Musks stöd till extremhögern har lyfts fram som ett av skälen till att bilbolagets försäljning går knackigt. Foto: Matt Rourke/AP.

Försäkringsbolaget säljer innehav för 1,6 miljarder – samtidigt som försäljningen ”tvärnitar” för Elon Musks bolag. ”Innehavet har sedan 2013 bidragit positivt till vår avkastning”, säger Folksam till Flamman.

Försäkringsbolaget Folksam säljer sina aktier i Tesla, meddelar de på onsdagsmorgonen. Prislappen landar på 1,6 miljarder kronor, och bakgrunden är den strejk som sedan hösten 2023 lamslagit elbilsbolagets verksamhet i Sverige.

”Teslas inställning till sina anställdas fackliga rättigheter är problematisk sett till Folksams placeringskriterier”, skriver de i pressmeddelandet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 02 april, 2025

”Erdogan kan inte fånga oss alla”

Foto: Saad Abedine/X.

Motståndet mot Erdogan samlar allt från det socialdemokratiska oppositionspartiet CHP till pokemonen Pikachu. Presidenten tvingas nu till alltmer repressiva metoder för att behålla makten.

Ett hav av turkiska flaggor vajar i solljuset. Det är lördag den 29 mars, och kollektivtrafiken har knappt kunnat hantera att hundratusentals människor har vallfärdat till stadsdelen Maltepe, på den asiatiska sidan av Istanbul. På scenen avlöser talarna varandra, innan det blir dags för Özgür Özel, ledare för Turkiets största oppositionsparti CHP.

– I dag skriver ni historia här! I dag försvarar ni vår demokrati och vår framtid!

Turkiet skakas av den största protestvågen på mer än ett årtionde.

Allt började mindre än två veckor tidigare, när polisen morgonen den 19 mars under en gryningsräd grep runt 100 personer, anklagade för alltifrån korruption till terrorism. En av dem var CHP-politikern Ekrem Imamoglu, sedan 2019 borgmästare i mångmiljonstaden Istanbul, och en av de största potentiella utmanarna till president Erdogan.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 01 april, 2025

Förslag om bristande vandel färdigt: ”Inte bra”

Utredaren Robert Schött och migrationsminister Johan Forssell. Foto: Viktoria Bank / TT.

I dag presenterades den utredning av bristande vandel som beställts av Tidöregeringen. ”Viktigt och rimligt”, säger migrationsminister Johan Forssell – medan Vänsterpartiets Tony Haddou menar att man nu ”öppnar upp för godtycke”.

– Förtroendet för migrationspolitiken vilar på en grundläggande princip: de som missköter sig ska inte vara här. Då väljer man bort att vara i Sverige, säger migrationsminister Johan Forssell (M).

Under tisdagsmorgonen tog han emot det förslag på ”skärpta och tydligare krav på vandel” som utformats under Tidöpartiernas mandatperiod. Förslaget innebär utökade möjligheter att återkalla och neka uppehållstillstånd, även för personer som inte dömts för något brott. 

– Viktigt och rimligt, kommenterar Johan Forssell från podiet.

Bakom förslaget står en grupp under ledning av den pensionerade domaren Robert Schött, som fått i uppdrag att utreda ett återinförande av begreppet vandel, som tidigare var en del av utlänningslagen men avskaffades 2005.

Egentligen berörs alla av det. När vi talar om vandel är det för oss alla här

– Vandel är ett gammalt begrepp. Men vi tydliggör det och rensar bort andra begrepp, säger han till Flamman.

Formuleringen var en del av regeringsförklaringen i oktober 2022, där man föreslog att ”återinföra möjligheten att utvisa utländska medborgare som visar brister i sin vandel”. Begreppet kritiserades vid tidpunkten för att vara otydligt och öppna för godtyckliga bedömningar. Arbetet med utredningen inleddes 2023.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr