”Folk säger alltid att risknivån är hög, men nu är den mycket, mycket, mycket hög.”
Så sade ekonomiprofessor Kenneth Rogoff om västvärldens höga skuldnivåer i SVT Agendas inslag om den höga privata skuldsättningen i januari.
Frågan är alltjämt aktuell. När Dagens industri analyserar Sveriges dystra jumboplats i EU-kommissionens tillväxtprognos så pekar man framför allt på hushållens ”belåningsgrad i världsklass och utmärkande hög andel lån till rörlig ränta” (15/5). Sveriges BNP väntas minska med en halv procent under 2023 och enligt prognosen kommer vi att ha sämst tillväxt i EU även under 2024.
Under rubriken ”Skuldtyngda svenskar” återvände SVT:s Agenda häromveckan till ”det svenska skuldberget” (14/5). Vi är det tredje mest skuldsatta folket i EU och drygt hälften av alla hushåll i Sverige har bostadslån. Hushållens ränteutgifter äter nu upp köpkraften när de ökar från 108 miljarder kronor 2022 till 189 miljarder kronor i år. ”Hur hamnade Sverige i topp när det gäller skulder?” frågar sig en bekymrad Anna Hedenmo.
Det finns många faktorer som bidragit till den utvecklingen. I Agenda lyfter experter särskilt fram två ”olyckliga beslut”: slopandet av fastighetsskatten och de generösa ränteavdragen. Att skuldsätta sig privat har helt enkelt kraftigt subventionerats av politikerna och nu grämer man sig över att inte ränteavdragen fasades ut när räntorna var rekordlåga. Just de låga räntorna lyfts också ofta fram som en viktig orsak till den ökade skuldsättningen.
I stället för att gemensamt lånefinansiera nödvändiga investeringar har finanspolitikens kraft lagts på att amortera av statsskulden.
Men något saknas i analyserna av svenskarnas ökade privata skulder. Riksbankens expansiva penningpolitik med låga räntor har fått mycket kritik. Men få bemödar sig att titta på den andra sidan av myntet: vilken roll har den restriktiva finanspolitiken spelat? För både moderata och socialdemokratiska finansministrar har gjort den snåla finanspolitiken och det ständiga ”sparandet i ladorna” till sin högsta dygd.
I stället för att gemensamt lånefinansiera nödvändiga investeringar och hålla i gång ekonomin och sysselsättningen med offentlig konsumtion har finanspolitikens kraft lagts på att amortera av och trycka ned statsskulden. Samtidigt som vår gemensamma offentliga skuldsättning alltså har pressats ned till rekordlåga nivåer har hushållens privata skuldsättning exploderat. Ja, någon måste hålla igång ekonomin.
Problemet är att hushållens höga skuldsättning är mycket farligare än vad en högre gemensam statsskuld hade varit. Förenklat hade staten med väldigt låg risk kunnat låna och se till att det byggdes bostäder till alla. I stället har individer och familjer nu tagit stora risker och belånat sig upp över öronen för att kunna bo någonstans. Vi har satsat på fel skuldberg och vem vet när det rasar över oss.