Minnesplats. Farsta centrum efter skjutningarna där två personer dog och två skadades. Foto: Jessica Gow/TT.
Helgens tragiska masskjutning i Farsta, där två personer dog, hade lika gärna kunnat äga rum i mitt kvarter i Flemingsberg.
Den 7 mars sköts där en man till döds i en lägenhet där även ett nioårigt barn vistades. Den 30 mars friades en man som misstänktes ha skottskadat två barn, sex och sju år gamla, under ett bråk vid en lekplats för två år sedan. Samma år sköts en 25-åring ihjäl på en skolgård. Den 18 april skedde sedan en sprängning i ett flerbostadshus. Och även utanför mitt eget hus har skjutningar ägt rum som lyckligtvis ännu inte har resulterat i att någon människa har dödats eller skadats. Bara för att nämna några exempel. Flera av dem tros ha kopplingar till det lokala ”Flemingsbergsnätverket”.
”Stockholm har inte alls blivit kallt”, skriver Thomas Wederus i Flamman (20/2023) och jämför staden med Medellin, men en bättre jämförelse är med Sverige för 20 år sedan. Jag har nämligen sett förändringen på nära håll.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Statsminister Ulf Kristersson (M) och socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson efter en EU-debatt i SVT:s Agenda. Foto: Fredrik Persson / TT.
För några veckor sedan diskuterade jag hur vänstersidan skulle vinna valet tillsammans med bland annat Lawen Redar, i ett trevligt arrangemang av Södersossarna. Hon är kulturpolitisk talesperson för Socialdemokraterna, men har framför allt blivit ansiktet utåt för partiets tuffa hållning i integrationsfrågor.
Hennes arbetsgrupp har föreslagit att hus ska rivas i utsatta områden, tillsammans med andra symboliskt hårdföra åtgärder som inkomstkrav och folkräkning.
I samband med det skrev jag i en ledare att även vänstern utanför S borde ta frågor om segregerande stadsbyggnad på allvar. Men också att om inte partiets nyliberala syn på finanspolitik förändras, så kommer de andra satsningarna – på skola, välfärd och arbete – inte att bli av. Kvar finns bara en S-märkt bulldozer.
När vi diskuterade frågan märkte jag något intressant. Jag anklagade inte henne för att vara repressiv, utan ifrågasatte endast den ekonomiska politiken. Ändå svarade hon med en lång förberedd talepunkt på temat: ”Ni till vänster tar inte brottsligheten på allvar!”
Jag svarade att de gärna får pröva tuffa åtgärder, så länge de också satsar på det långsiktiga. Att framstå som brutal i förhållande till oss socialister är ju precis vad Lawen Redar och andra ledande socialdemokrater drömmer om, och därför krävs disciplin nog att inte spela med. Kritiken bör fokusera på en sak: deras nyliberala finanspolitik. Och där hade hon mycket riktigt inga svar, annat än ”det löser vi på kongressen”.
Därför höll jag mig till att påpeka att de tjusigare satsningarna inte kommer att komma. De kommer inte alls att göra ”något stort”, som de lovade på affischerna inför EU-valet i våras.
Jag blev alltså inte förvånad när Dagens ETC rapporterade att Socialdemokraterna hade kommit överens med Tidögänget om ett balansmål som ska gälla från 2027 och för en lång tid framöver. I praktiken innebär det att vi inte kommer se skymten av de satsningar som Sverige behöver, samtidigt som vi ligger i topp vad gäller arbetslöshet och i botten vad gäller tillväxt i Europa. Vi är snart ett b-land i mängden, och Magdalena Andersson hejar på.
Under hennes ledning ligger partiet till och med till höger om Svenskt näringsliv, vars chefsekonom Sven-Olof Daunfeldt beklagade överenskommelsen med att ”det krävs mer för att få fart på Sverige”.
Magdalena Andersson kommer alltså inte alls att ”vända på varenda sten” som lovat. Hon kommer bara att erbjuda allt tuffare kriminalpolitik, som hon sedan hoppas bli kritiserad för från vänster. Så ser den socialdemokratiska valstrategin ut inför 2026, och så ser den politiska visionen ut för det kommande decenniet. Jag förstår att många är arga.
Samtidigt finns tusentals goda socialdemokratiska krafter där ute, i fackförbunden, Reformisterna, SSU och hos enskilda medlemmar, som ihärdigt har kämpat för en annan politik. Jag hoppas att de äntligen ser S-ledningen för vad den är – en rörelse som delar högerns nya konsensus om nyliberal ekonomi plus konservativ kriminalpolitik och migration.
Frågan är hur länge dessa goda krafter orkar ge legitimitet åt ett sådant projekt.
Kim Söderström har föreslagits av valberedningen som ordförande i Byggnads. Bild: Byggnads.
Den hyllade sommarprataren Kim Söderström är ensam om att kandidera till ordförande i Byggnads – och hoppas slipa bort rosten på arbetarrörelsens verktyg. Flamman möter agitatorn från Falun i ABF-husets matsal.
Kim Söderström, 49, beskriver sig själv som en agitator. Sedan i går är han den enda kvarvarande kandidaten till posten som ny ordförande i Byggnads, efter att valberedningen föreslog honom för uppdraget och den tillförordnade ordföranden Lars Hildingsson valde att dra tillbaks sin kandidatur.
– En del vill agitera, jag till exempel, medan andra är duktiga på att lyssna, berättar han över en dagens lunch (fisksoppa med aioli) på ABF-huset i centrala Stockholm.
– Vad som röner störst framgångar är inte självklart. Folk kan tycka att jag en fåntratt när jag agiterar på något ställe, där den tysta förtroendevalda sitter och lyssnar och lyckas med stordåd. Man får ha lite känsla för det.
Fram till nu har Kim Söderström, som i grunden är betongarmerare, varit ordförande för Byggnads i region Dalarna-Gävleborg. Förmågan att tala för socialismens sak fick han utlopp för i slutet av juli, då han medverkade i Sommar i P1. I Göteborgs-Posten beskrevs inslaget som en ”käftsmäll”, som vände sig direkt till Sveriges arbetare.
Vår viktigaste uppgift är att få ut så mycket som möjligt av det mervärde våra kamrater skapar och får betala med trasiga axlar och knän
– Jag var beredd på att det skulle vara som när man skrivit en politisk debattartikel. Då har jag ofta fått en svans efter mig, personer till höger om höger, som uttryckt rätt tydligt vad de tycker.
– Men det blev tvärtom. Jag har fått enormt mycket kärlek.
Svaren på sommarpratet delar han in i tre kategorier. Dels de som uppskattade redogörelsen för byggbranschen, efter ett år kantat av dödsolyckor. Sedan fanns de som tackade för att någon pratade om klasstillhörighet och socialism i radio. Till sist fanns de som berättade att de motiverats till att själva börja engagera sig fackligt.
Trots att sommarpratet innehåller såväl ord som ”arbetsköpare” som kampsånger och 70-talsprogg är Kim Söderström tveksam till att beskrivas som en vänsterkandidat.
– Vår viktigaste uppgift är att få ut så mycket som möjligt av det mervärde våra kamrater skapar på arbetsplatsen och får betala med trasiga axlar och knän. Om man tycker att det är vänster eller höger är skit samma.
– Problemet är att medlemmarna måste förstå att de är på en marknad där de säljer sitt arbete.
Hur får man dem att förstå det?
– Bildning och agitation. Vi måste ut och synas. Det räcker inte att jag åker ut och träffar 8 000 medlemmar i Dalarna-Gävleborg, utan de förtroendevalda måste vara rustade med god bildning och kunna ta snacket och organisera sin arbetsplats. De måste kunna manifestera och leverera aktivism. Det heter folkrörelse av en anledning.
Själv kom han och hans kamrater ut på arbetsmarknaden strax efter krisen i början på 90-talet. Statsfinanserna hade stramats åt och det var svårt att hitta arbete i den konjunkturkänsliga byggbranschen.
I dag råder en ny kris, och även denna gång är byggbranschen hårt drabbad. I februari demonstrerade Byggnads på Sergels torg i Stockholm, med krav på att staten skulle ta större ansvar för bostadsbyggandet.
Samma dag som Kim Söderström föreslås som ny ordförande i Byggnads håller riksdagens samtliga partier en gemensam presskonferens, där sex av åtta partier ställer sig bakom ett så kallat balansmål. Beslutet går emot viljan hos såväl LO som Svenskt näringsliv, som båda vill se mer pengar i ekonomin.
Under fredagen gick LO:s ordförande Johan Lindholm, som fram till i våras ledde just Byggnads, ut med kritik mot uppgörelsen.
– Det är klart jag är besviken, sade han till SVT.
Även Kim Söderström ställer sig frågande till varför Socialdemokraterna inte förespråkar större statliga satsningar på ekonomin.
– Var ska de hitta de där 170 miljarderna som behövs årligen för investeringsbehov?
NYVALD. Efter Pim van Dorpels avhopp valdes Byggnads tidigare ordförande Johan Lindholm till ordförande för LO. Foto: Jonas Ekströmer / TT.
I byggbranschen förvärras krisen ytterligare av det systematiska utnyttjandet av utländsk arbetskraft som många arbetsgivare ägnar sig åt. Konsekvenserna är stundtals dödliga. När en hiss i vintras störtade mot marken i Sundbyberg utanför Stockholm så kom två av de fem döda från Ukraina, en från Ryssland och en från Afghanistan. Enligt facket fanns 119 olika underentreprenörer på bygget.
När Kim Söderström listar de frågor som han vill driva som ordförande nämner han utökad medlemsdemokrati och att öka fackets relevans i medlemmarnas liv även utanför arbetet. Men det första han nämner är just utnyttjandet av arbetare från östra Europa.
– Vi har massor av kamrater från forna öststaterna. De vet att de inte är här för att de är bättre yrkesarbetare, utan för att de är billigare. De vet också att om de går till Byggnads så får de en hög slutlön, enkelresa hem, och blir svartlistade. Det är ett moment 22, suckar han.
Några som lyckats med den svåra uppgiften att organisera utländsk arbetskraft är Syndikalisterna, med kontor längre ned på Sveavägen. På bara några år har de rekryterat runt ett tusental medlemmar till byggsyndikatet Solidariska byggare.
Kim Söderström menar att det finns delar av SAC:s arbete att inspireras av, samtidigt som han oroar sig för att de ska ”konkurrera om medlemmar” med varandra. En annan inspirationskälla ser han i danska facket 3F, som drivit en framgångsrik kampanj för att organisera utländsk arbetskraft i ombyggnationen av Köpenhamns tunnelbana.
Arbetarna är inte rasister, men vi till vänster har förlorat den kulturella hegemonin
– Nu är det olika kulturer i Sverige och Danmark, men de från 3F åkte med en back öl till boendet, satte sig på farstukvisten och knäppte en Tuborg med grabbarna, säger han, och fortsätter:
– Vi har för sjutton verktygen. Vi måste bara ta upp dem, slipa bort rosten och börja använda dem igen.
De automatiska röda markiserna på ABF-husets utsida fälls ned. Plötsligt badar hela rummet i ett rött ljus. Kim Söderström, som kisat mot solen under hela intervjun, slappnar av.
Under de senaste femton åren har den konservativa högern vunnit allt starkare stöd bland arbetarklassen i Sverige, och i synnerhet bland män. Det är en förändring som märks av bland de övervägande manliga medlemmarna i Byggnads. En färsk undersökning visar att partiet har stöd av 36,7 procent av förbundets medlemmar.
Kim Söderström ser med oro på situationen.
– Arbetarna är inte rasister, men vi till vänster har förlorat den kulturella hegemonin, säger han, med referens till den italienska kommunisten och politiska teoretikern Antonio Gramsci.
– När arbetarrörelsen började så hade vi en berättelse om vad vi ville uppnå: allmän rösträtt, åtta timmars arbetsdag och så vidare. Vi ägde det samtalet fram till 80-talet, så till den milda grad att folkpartister röstade för förslag som var bra för arbetare och folkflertalet. Fram till dess så låg den kulturella hegemonin kvar till vänster.
Han beskriver hur en våg av nyliberalisering svept över det svenska samhället från det tidiga 90-talet och framåt.
– Reinfeldt sade att vi inte hade ett klassamhälle, utan ”utanförskap”. Och folk gick på det! Vi är lättlurade idioter. Jag kräks på det där ordet. Det han pratade om är ju klass, säger Kim Söderström.
– Även socialdemokraterna hakade på, till och med fackföreningsrörelsen till viss del. Och svenskt näringsliv satsade oerhörda medel på att förändra våra sinnen. Till sist lyckades de skruva ned välfärden.
Han är orolig för vad han ser som en anpassning bland de rödgröna partierna till dagens politiska vindar.
– Vänsterpartiet säger att de ska vara som sossarna var förut, och drar sig åt höger. Nej, för fan, håll vakt till vänster! Då får LO-förbunden möjlighet sticka ut näbben och hålla sig långt åt vänster. Det skapar ett vakuum som Johan Lindholm på LO kan ta, vilket i sin tur ger mer plats åt vänster för socialdemokratin.
Ändå menar han att det bara är via facken som en verklig förändring kan uppstå.
– Vi kan inte bara lägga oss ned och säga ”det går inte att göra något, det är bara att ge upp”. Ska vi få till stånd en ändring så är det fackföreningsrörelsen som historiskt har kunnat göra det. Vi behöver inte knacka dörr. Vi är ju på arbetsplatserna jämt.
Även ”Hyresvärd = vampyr” kunde läsas på plakat på Medborgarplatsen, Stockholm. Foto: Liz Fällman.
I år står svenskarna i hyresrätt inför de största hyresökningarna sedan det tidiga 90-talets finanskris. Gräsrotsorganisationer har fått nog, och spjärnar mot höjningarna.
– Vi har fört den här kampen länge, men de senaste åren har varit extrema. Det finns en känsla av nöd, och av att man måste börja ta en annan linje, säger Oscar Harvey Westerlund.
Han är talesperson för den bostadspolitiska organisationen Ort till Ort, som gått samman med vänsterförbundet Allt åt alla för att ta ett redan etablerat Göteborgs- och Malmöinitiativ till Stockholm. Målet är detsamma som namnet: ”Frys hyran!”
– Helst vill vi stoppa hyreshöjningarna helt och hållet, men också ifrågasätta varför vi ser det som naturligt att hyrorna ska höjas varje år. Det är liksom aldrig det man förhandlar om, bara om procentsatsen, säger Agnes Lansrot, medlem i Allt åt alla.
Mellan 2015 och 2022 ökade de svenska snitthyrorna med ungefär mellan en och två procent om året. Men 2023 hände något: genomsnittshyran höjdes med 4,1 procent, från ett snitt på 1,7 procent från året innan. Ny statistik från SCB visar på en fortsatt stegring: i år har hyrorna i snitt höjts med hela 5 procent, den högsta siffran sedan 1993. En genomsnittlig enrummare kostar i dag 5 119 kronor i månaden, motsvarande trerumslägenhet 8 641.
– Det drabbar främst dem som har minst i plånboken. Nyanlända, ensamstående, och barnfamiljer som behöver större lägenheter, säger Dominika V Polanska (bilden), docent i sociologi vid Södertörn som forskar på bostadsfrågor.
– Att hyreshöjningarna varit så pass kraftiga de senaste två åren innebär att många av dem som bor i hyresrätt, som generellt är fattigare än de som bor i ägt boende, måste lägga ännu mer av sin disponibla inkomst på hyran än de redan gör.
För hushåll i hyresrätt går drygt 27 procent av den disponibla inkomsten åt till boendekostnader, jämfört med 19 procent för de som äger bostadsrätt. Ensamstående med barn i hyresrätt kan redan behöva betala upp till 34 procent av sin inkomst i hyra. Den tillgängliga statistiken på området kommer dessutom från 2021, innan de senaste årens kraftiga ökningar tagits med i beräkningen.
– De senaste åren har värdarna krävt extrema höjningar. Även när de inte får igenom dem sticker girigheten i ögonen, när många kämpar med att sätta mat på bordet, och vi ser att deras vinster bara ökat. Vissa har börjat experimentera med andra sätt att öka boendekostnaderna på, genom att till exempel börja ta betalt för vatten, berättar Agnes Lansrot.
I våras drev Ort till Ort en bojkott av Hyresgästföreningen, efter att ett sådant vattenavtal som innebar stora extrakostnader tecknats i Järva.
– Centralt vill Hyresgästföreningen gärna fokusera på god ton mot hyresvärdarna och en smidig förhandlingsprocess, vilket vi ställer oss emot, säger Oscar Harvey Westerlund, och fortsätter:
– Sedan finns det lokala delar och enskilda medlemmar som delar vår bild av att det finns för lite opposition.
I ett mejl till Flamman skriver Hyresgästföreningen att de förstår frustrationen bland hyresgäster över de senaste årens höjningar.
”De senaste årens höjningar har varit tuffa för många att hantera. Vi tycker att det är bra med initiativ som syftar till att förbättra situationen för alla hyresgäster, det behövs starka röster”.
Samtidigt menar de att förhandlingsmodellen alltjämt är det mest effektiva sättet att hålla hyrorna nere.
”Däremot har vi ett lagstadgat uppdrag att förhandla hyror med hyresvärdarna, som i sin tur har rätt att begära höjning av hyran varje år. Om vi inte förhandlar har fastighetsägaren enligt lag rätt att begära en höjning hos en rättslig instans, med stor risk att hyrorna ökar ännu mer. Då ser vi nästan alltid högre höjningar än vad vi lyckas få till genom förhandlingsöverenskommelser.”
Dominika V Polanska drar en parallell till större fackföreningars konflikter med mer radikala organisationer på samma kant.
– Precis som där finns det här ett visst missnöje från gräsrotsnivå, med hur en stor organisation i förhandlingsroll agerar. ”Frys hyran” är ett ganska unikt krav, som vi inte sett så mycket inom den mer etablerade hyresgästorganiseringen i Sverige, men i tider där vi ser allmänna kostnadsökningar börjar sådana här rörelser sätta sig på tvären.
Davita och Ebba på invigningen av Stockholm Pride 2024. Foto: Oscar Olsson/TT.
En utredning visar på systematiska brister i rättssäkerheten när Migrationsverkret utreder asyl. Myndigheten bedömer olika i olika delar av landet – och kritiseras för sin behandling av hbtq-personer och religiösa konvertiter.
– Det finns inget jag kunde ha sagt annorlunda. Ett beslut var redan taget för mig innan jag gick in i domstolen. Jag är maktlös, som asylsökande tillhör jag bottenskiktet, säger Davita, 35, till SVT.
Hon är lesbisk, gift med sin svenska fru Ebba, och ska utvisas till ett Uganda som straffar homosexualitet med döden. Trots det har hon fått sin asylansökan nekad, då hon inte lämnat en ”tillräckligt samlad och detaljerad berättelse” som bevis på sin läggning eller förföljelse.
Migrationsverket har länge kritiserats för sin hantering av både hbtq-flyktingars och religiösa konvertiters asylärenden, med fokus på ”inre processer” där personen utförligt ska beskriva hur de kommit till insikt om sin identitet. I stället för att utgå från mer konkreta erfarenheter i bedömningen av skyddsbehov ställs höga krav på att visa känslor och resonera personligt om sin läggning, sitt kön eller sin tro.
Aino Gröndahl (bilder), asylrättsjurist på RFSL, ligger bakom flera omfattande rättsutredningar i ämnet.
– ”Trovärdighetsbedömningarna” strider mot både svensk och internationell rätt. De baseras på stereotypa föreställningar om hur hbtq-personers liv förväntas vara, vilket leder till att personer med rätt till skydd inte får det om de inte kan beskriva de här förväntade livserfarenheterna.
Hennes rapporter hänvisas till i ”Många öar små”, Statskontorets nya granskning av rättssäkerheten hos Migrationsverket. Rapporten är den senaste i sitt slag sedan 2014.
– Vårt material pekar mot att enhetligheten brister i bedömningen av asylärenden. Det är tydliga skillnader mellan regionerna, säger Martin Johansson, utredare på Statskontoret, till Flamman.
– Den interna rättsliga styrningen har minskat, vilket ger större utrymme åt handläggare och beslutsfattare att utreda olika i olika delar av landet. Det saknas en systematisk nationell uppföljning av den rättsliga kvaliteten.
Enligt utredningen har myndighetsledningen prioriterat andra saker än rättssäkerhet sedan 2015.
– Man har fokuserat på handläggningstider, och det har att göra med att myndigheten efter 2015 fått mycket kritik för att de varit långa, förklarar Martin Johansson.
Carl Bexelius (bilden), rättschef på Migrationsverket, säger till Flamman att han tagit del av kritiken.
– Att kedjan mellan generaldirektören och verksamheten är bruten, det som beskrivningen ”många öar små” pekar på, är allvarligt. Vi måste göra den centrala uppföljningen mer robust.
Aino Gröndahl är lättad över att man belyser frågan, men uttrycker också viss besvikelse.
– Det var bra att man gavs uppdraget att utreda det här, men synd att fokuset blev så snävt. De har inte tittat på andra aspekter av bedömningarna än enhetlighet, som ifall de över huvud taget är lagliga.
Den så kallade DSSH-modellen – som står för difference, stigma, shame, harm – har använts för att bedöma ”trovärdigheten” i fall som Davitas sedan 2012, och lyfts i Statskontorets utredning. Man menar att modellen från början var menad som ett stöd för handläggare, men att den i dag används mer som en checklista.
– De ärendena är särskilt svåra att bedöma i. Det kräver att man har viss utbildning och erfarenhet för att kunna göra det på ett bra och enhetligt sätt. Det vi sett är att ledningen inte ställer tydliga krav på handläggande enheter att använda de verktyg man har, säger Martin Johansson.
– Vi måste hela tiden utveckla våra arbetssätt. Vi har uppdaterat både utbildningar och interna rutiner från att komma bort från den här sortens tillämpning, säger Carl Bexelius, som också vill betona att modellen infördes efter kritik mot det tidigare arbetssättet.
Statskontoret föreslår inte någon extern tillsyn för att åtgärda bristerna, utan vill hellre se att Migrationsverket stärker sina interna rutiner. Aino Gröndahl är tveksam.
– Vi har gett de här rapporterna till Migrationsverket sedan 2020, och de har aldrig sagt emot oss, utan alltid välkomnat våra granskningar. Så sent som i år satt vi i ett möte med en biträdande rättschef som verkade chockad över hur det såg ut. Det finns uppenbarligen en okunskap om hur handläggarna och beslutsfattarna faktiskt gör bedömningen, och jag har svårt att se varför man inte skulle ha extern tillsyn, när den interna hittills inte lyckats.
I tio år har Paris strävat efter att bli en ”15-minutersstad” – där allt viktigt finns inom en promenad eller cykeltur. Nu har antalet bilresor minskat med 40 procent, och fler resor görs med cykel än med bil. I Sverige har ännu ingen vågat prova.
Rue de Rivoli är en Paris mest klassiska affärsgator. Den byggdes på order av Napoleon år 1804, och hyllades av författaren Victor Hugo: ”Detta gamla Paris är inget annat än en evig gata/som sträcker sig, lika elegant och vacker som jag,/som säger Rivoli, Rivoli, Rivoli!”
Den kantas än i dag av butiker och på dess ena sida ligger Louvren. Det är lätt att hitta bilder på enorma trafikköer längs gatan, men så såg det ut förr. I dag är bilden en annan. Bilarna har en enkelriktad fil på gatan utan större trängsel. Cyklarna har en fil i vardera riktningen och många går längs de breda trottoarerna.
Några hundra meter bort flyter floden Seine fram. Längs stranden gick tidigare en hårt trafikerad genomfartsled. Nu vilar lugnet här. Bilarna är borta: cyklister, fotgängare och en och annan joggare har tagit över.
Det här är två spektakulära exempel på en mycket större förändring som genomförts i Paris under en tioårsperiod. Hela trafiksystemet har omvandlats. Mer än tusen kilometer nya cykelbanor har byggts. En stor del av gatuparkeringarna har tagits bort. Bilfria zoner har införts vid skolor. Den senaste förändringen är att parkeringsavgifterna beror på biltyp efter en folkomröstning om frågan. Att parkera en stor bil i centrala Paris kostar numera 200 kronor i timmen.
Promenadstad. Delar av Paris innerstad har anpassats efter cykel och gång, med resultatet att allt färre kör bil. Foto: Thibault Camus/AP.
Förändringarna avtrafikplaneringen har kombinerats med en målmedveten satsning på att flytta all service som behövs i vardagen närmare invånarna. Det mesta man behöver ska finnas inom en femton minuters cykeltur eller promenad.
Resultaten är spektakulära. Den senaste mätningen visar att antalet bilresor minskat med 40 procent på tio år. Numera görs de flesta resor till fots, och kollektivtrafiken kommer på andra plats. 11,3 procent av resorna görs med cykel, medan 4,3 procent fortfarande görs med bil. Även cykeln har alltså åkt om bilen, inte bara i innerstaden utan även i närförorterna.
Inte alla är lika förtrollade av 15-minutersstaden. Mark Harper, konservativ transportminister i den förra brittiska regeringen, beskrev konceptet som ett ”lömskt” försök från Labour att ”inskränka friheten att röra sig från punkt A till punkt B på det sätt man vill”. Landets energiminister påstod å sin sida att lokala myndigheter skulle få möjlighet att ”diktera för folk att de måste nyttja tjänster inom 15 minuters avstånd från hemmet”.
Rishi Sunak, premiärminister vid tillfället, beskrev 15-minutersstaden som ett ”obarmhärtigt angrepp” på människor vars möjligheter att ta sig till jobb, skola och butik hänger på bilen.
Carlos Moreno, den forskare som lett arbetet med Paris borgmästare Anne Hidalgo, menar tvärtom att det är bilismen som försvårar människors liv. Han har sammanfattat erfarenheterna från sitt arbete i boken The 15-minute city: A solution to saving our time & our planet.
Moreno beskriver hur stadsplaneringen under 1900-talet förändrades dramatiskt för att anpassas till massbilismens möjligheter. Bostäder, handel och arbetsplatser kunde samlas i olika delar av städerna – som bands samman av stora bilvägar. Städerna omvandlades för att ”förbättra rörligheten och tillgängligheten”.
Moreno pekar på de negativa aspekterna av denna utveckling. Många av människors naturliga mötesplatser försvinner. De växande avstånden gör att den ”användbara tiden” för människorna minskar. Mycket tid går åt till förflyttningar i tät stadstrafik mellan bostad, jobb, skola och fritidsaktiviteter.
Påhoppad. Den fransk-colombianska urbanforskaren Carlos Moreno har fått dödshot för sin vision om 15-minutersstaden. Foto: Miguel Medina/AFP/TT.
”Vi måste ställa oss den grundläggande frågan varför vi gör våra dagliga resor och gå från en framtvingad mobilitiet, även om den sker med cykel, till en vald mobilitet”, skriver Moreno, som samtidigt förkastar de konservativa farhågorna:
”Jag ligger inte i krig med bilarna”, meddelade han förra året.
Under senare år har klimatomställningen lagts till som ett tungt argument för att ändra stadsplaneringen för att minska behoven av resor.
Ett av de stora hindren för en omställning av transportsektorn är Trafikverkets sätt att räkna på samhällsekonomisk nytta.
Ett viktigt första steg i forskarnas arbete var att kartlägga tillgången på service i olika stadsdelar. Det gjordes systematiska genomgångar av tillgången på bostäder, jobb, butiker, vård och omsorg, skolor och nöjen. Att fylla luckor har varit en viktig del av den förändrade planeringen. Bland annat har det byggts bostäder med lägre hyror i tjusigare områden som Îlot Saint-Germain i sjunde arrondissementet, bland annat genom att omvandla befintliga byggnader, något som inledningsvis mötte motstånd hos stadens rikare invånare. En annan utgångspunkt har varit att skapa naturliga mötesplatser, exempelvis genom att använda skolor och skolgårdar även utanför skoltid.
Boken visar också att demokratin i stadsplaneringen är en viktig del av konceptet. Inom ramen för Embellier mon quartier (Försköna mitt grannskap) får invånarna föreslå förbättringar och tycka till om förändringar genom grannskapskommittéer och samrådsmöten. Det finns också en särskild budget för att genomföra medborgarförslagen.
Boken visar också att den metod som använts i Paris går att använda i städer och samhällen i alla storlekar. Stora städer som Melbourne, Milano och Portland har gjort förändringar som påminner om dem i Paris. Men det finns också exempel på småstäder och till och med byar på Shetlandsöarna som tagit till sig den grundläggande idén att flytta servicen närmare människorna för att minska behovet av resor.
Men i Sverige har idéerna aldrig prövats.
– Många kommuner har tydliga ambitioner att jobba för en mer hållbar mobilitet, exempelvis Stockholm, Örebro och Lund. Men de har inte på samma sätt som Paris eller en del städer i Nederländerna och Belgien tagit fram ett helhetskoncept för samhällsplaneringen, säger professor Karolina Isaksson (bilden), som arbetar vid Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI).
– I Paris har man genomfört förändringar i stor skala. Det finns städer i Sverige som gör delar av detta, men det är mer fragmentariskt och försiktigt, säger Joanna Dickinson (bilden), vid IVL Svenska Miljöinstitutet.
En skillnad är att satsningar i Sverige begränsar sig till stadskärnan.
– Det kan finnas högt ställda ambitioner i städers centrala delar. I Stockholm finns trängselskatten, en genomtänkt parkeringspolitik, nya cykelstråk, satsningar på trygghet och framkomlighet för gångtrafikanter och en i grunden välfungerande kollektivtrafik. Men tittar man en bit utanför innerstaden så är det fortsatt enklast att använda bil. Då kanske man inte kommer så långt, för trafiken utanför centrum ska ofta in till stadskärnan, konstaterar Karolina Isaksson.
Den kommunala och statliga planeringen kan också dra åt olika håll.
– Ett exempel är Huddinge kommun som har tydliga ambitioner för hållbart resande, men har svårt att klara målen genom att Förbifart Stockholm dras genom kommunen, säger Joanna Dickinson.
Det finns också en detalj i beräkningen av den samhällsekonomiska nyttan av investeringar i olika trafikslag som har stor betydelse för vägvalen i trafikplaneringen.
– Ett av de stora hindren för en omställning av transportsektorn är Trafikverkets sätt att räkna på samhällsekonomisk nytta. Tidsvinster med bil värderas betydligt högre än vinster med buss eller annan kollektivtrafik. Ett motiv är att man förväntas vara mer produktiv när man åker buss som när man kör bil – att man kan arbeta på bussen men inte i bilen. Det har stor betydelse för de underlag från Trafikverket som kommuner och regioner får för investeringar i transportsystemet. Det är inte givet att tänka så, och länder räknar på annat sätt, konstaterar Joanna Dickinson.
Varje år gör Dagens Industri en rankning av städers hållbara mobilitet, och i år toppade Stockholm listan. Cyklingen har ökat med 25 procent på 10 år, och i innerstaden har motortrafiken minskat med 40 procent sedan 2002. Däremot ökar bilresorna stadigt strax utanför innerstaden, och enligt en rapport från Trafikkontoret från april kommer staden att misslyckas med målet om minskad bildtrafik. Även i den stad som lyckats bäst i Sverige finns det en hel del kvar att göra.
Resan mot kulturellt kapital går genom Proust på norrländska. Foto: Sofia Runarsdotter.
Tonsäker norrbottniska men klassresan går lite väl snabbt, tycker Anna Hörnell om ”Din vilja sitter i skogen”.
När vi möter den lillgamla jagberättaren i Mattias Timanders debutroman Din vilja sitter i skogen (Weyler, 2024) är han bofast i föräldrarnas stuga i en by utanför Kiruna. Där umgås han med änkan i storstugan, hjälper till med ströjobb – skjutsa turister, lägga makadam under en kraftledning – och funderar med tilltagande iver över sina rötter. Bofastheten varar dock inte längre än romanens första tredjedel, för det hittills obelästa jaget hittar några böcker i ett uthus, upptäcker Litteraturen med stort L och måste raskt sticka ned och pröva lyckan i Stockholms kulturvärld.
Det är lätt att förstå jagets rotlöshet. Hemstaden Kiruna är sig allt mindre lik med allt som rivs, flyttas och byggs nytt, och i byn som varit en trygg punkt håller gammfolket på att dö ut. Dessutom är den egna historien dunkel på det sätt den ofta är i det koloniserade Norrbotten, och ingen morsa eller farsa finns kvar att fråga. Klart det lockar att skaka av sig allt, gå upp i litteraturen, pröva andra sätt att höra hemma.
Ingen behöver flytta hem till Skanstull för att försäkra sig om att vägen blir skottad eller att någon tar rätt på tallarna när tromben gått.
Det är också lätt att fastna för romanrösten, den tonsäkra norrbottniskan som ömsom är kaffesurrigt pladdrig, ömsom ordknapp och undanglidande på ett ofta både roligt och förkrossande sätt. Varma ord tas emot med ”Inte är det nå” och att två föräldrar är döda går knappt att benämna; det heter ”efter det att morsan och farsan”, punkt.
Det finns en ömhet och trovärdighet i skildringen av byn som går förlorad när romanen sticker söderut. Jaget bjuds snabbt in i Stockholms litterära kretsar, får kreddiga (och otroligt nog betalda) uppdrag och får gå på Bonniers mytomspunna Manillafest. Han tycks trivas skapligt även om en strulig relation med en manic pixie-tjej gör honom ledsen. En klassresa pågår, eller en resa mot kulturellt kapital, och orsakar vissa pinsamheter (fel val av drink på krogen, ett eventuellt felanvänt litteraturbegrepp) – men klass orsakar aldrig större problem än vad som kan övervinnas genom att vara godmodigt norrbottenstrevlig och säga något om Proust.
Att bildnings- och framgångsresan går overkligt fort må vara ett tillåtet trolleri i fiktionens tjänst, men ett större problem är sprickorna i klasskildringen. Jag litar aldrig helt på att en kille som enligt egen utsago alltid varit frökens favorit, gått samhälls och kallats bög i skolan knappt öppnat en bok förrän vid några år och tjugo – hur mycket tid han än tillbringat iförd Helly Hansen och kepa på en myr.
När resan går norrut igen – tillfälligt eller permanent – konstaterar jaget att ”nog är Södermalm en by det också” och syftar på litteraturvärldens ankdamm, och kanske på att det går att vara lika ohemma i staden som i byn. Men jag fastnar vid vad metaforen egentligen gör.
Det är förstås att sparka in en vidöppen dörr att påtala att den inte stämmer. Ingen enskild cancerdiagnos medför mig veterligen risk för att Södermalms folkmängd permanent krymper med 20 procent, som den kan göra i en by. Ingen behöver flytta hem till Skanstull för att försäkra sig om att vägen blir skottad eller att någon tar rätt på tallarna när tromben gått. Ingen som blickat ut över en by med en handfull invånare, merparten på döhalvan, har någonsin tänkt ”Det här är exakt som senaste L’Amour – La Mort-släppet”.
Men vidöppen dörr eller ej frustreras jag av hur utsagan maskerar den ojämna resursfördelningen, exploateringen, avfolkningen. Vad det är som gör att staden finns och fortsätter finnas i allt sitt provocerande, förtrollande överflöd, och varför just frågan om hemmahörande kan bli ett sådant trassel för den som kommer norrifrån och söker sig en plats.
Enligt rapporter har Magdalena Andersson och Ulf Kristersson kommit överens om finanspolitiken för en lång tid framöver. Foto: Claudio Bresciani/TT.
Om uppgifterna om uppgörelsen om det finanspolitiska ramverket stämmer har Socialdemokraternas företrädare inte bara förhandlat fram dålig politik. De har också gått rakt emot de egna medlemmarnas kongressbeslut, skriver Linn Svansbo, S-debattör.
Jag växte upp under finanskrisen med medhavd saft ur ursköljda sirapsflaskor, medan mina föräldrar betalade stigande räntor.
Det var då Göran Persson förklarade att den som är satt i skuld inte är fri, betalade av statsskulden och lade pengar på hög. När jag blev vuxen fanns inga bostäder, på en planet som stod i brand, längs vägar som rasar när regnet kommer. I ett Sverige som är bäst i världen på att öka ojämlikheten. Men statsskulden är rekordlåg, så Göran Persson känner nog att vi är fria.
Hans ord är uppenbarligen inte bara ett citat från en gammal finansminister som behövt städa i statens finanser. De verkar snarare ha blivit en förbannelse, som aldrig släpper sitt järngrepp om de socialdemokrater som någonsin satt en fot på det finansdepartement som Persson ledde.
Om det stämmer att Socialdemokraterna nu har gått med på en finanspolitisk uppgörelse som inte tillåter lånefinansieringar, har de knappast gjort det för att det är vad partiet vill. I princip varje del av arbetarrörelsen vill det motsatta.
Snudd på varenda socialdemokratiskt partidistrikt har årsmötesbeslut om en mer expansiv finanspolitik. LO:s Johan Lindholm nämnde behovet av ett nytt finanspolitiskt ramverk som sitt främsta krav när han höll sitt installationstal i borgen i våras. SSU vägrar acceptera en annan politik än den som möjliggör lånefinansierade investeringar.
Det finns timtals av socialdemokratiska poddavsnitt, spaltmeter av S-märkta ledarsidor, hundratals sidor av bifallna partimotioner – alla är överens. Vi kan inte fortsätta betala av en av västvärldens lägsta statsskulder samtidigt som arbetslösheten stiger, utsläppen ökar, järnvägslinjer läggs ned och sjuksköterskor får sparken.
Och ändå: balansmål. I åtta år till. Stämmer uppgifterna som publicerats i Dagens ETC (15/10) är det en katastrofal nyhet. Det är dels dåligt politiskt: det är helt enkelt kasst att prioritera budgetdisciplin och kortsiktiga finansiella mål framför långsiktiga investeringar. I kombination med brist på offensiv skattepolitik riskerar det dessutom att urholka välfärden ännu mer.
Men det vore också en hemskt nyhet för alla oss som engagerar oss politiskt baserat på en övertygelse om att politik går att förändra. Vi har – som man gör i partipolitiken – debatterat, voterat och vunnit. I många årsmöteslokaler och i många partidistrikt.
Ibland har vi accepterat kompromisser – som man också gör i partipolitiken. På en partikongress i Göteborg 2021 till exempel, åkte vi trots kompromissen med ett beslut om lånefinansierade infrastrukturinvesteringar.
Respekteras inte det är vi nog många som börjar tycka att det känns riktigt, riktigt svårt att knyta den socialdemokratiska näven i fickan ännu en gång.
Den kinesiska scifi-konstnären Fan Wennan har skildrat ett framtida, kommunistiskt USA. Illustration: Fan Wennan.
Det senaste tillskottet till den amerikanska partifloran kallar sig Maga-kommunister och bekämpar såväl den amerikanska imperialismen som ”wokevänstern”. De hyllar både Stalin och Mao – och enligt ledaren Haz Al-Din är målet att göra revolution.
Utanför ett nedgånget hus på New Yorks Lower East Side står en liten grupp unga män och väntar i mörkret. Efter ett par fruktlösa påringningar tar en skäggig, svartklädd man i sena 20-årsåldern upp sin telefon och ringer. ”Vi är här, men ingen öppnar.”
Plötsligt öppnas dörren till källaren till huset bredvid och en annan ung man välkomnar oss in i en dunkel lokal. I en öppen bar finns öl, ”alkovatten” som Whiteclaw och läsk till frivilliga priser. På ett bord med tända ljus ligger en fejkad upplaga av New York Times som hyllar den palestinska motståndsrörelsens ”revolution” i Mellanöstern.
Den skäggige mannen möts av jubel när vi går in bredvid den improviserade scenen i den fullsatta lokalen. Han heter Haz Al-Din och leder partiet American Communist Party (ACP). Han är här för att debattera det amerikanska tvåpartisystemet med en libertariansk journalist.
ACP grundades så sent som i juli, när en grupp medlemmar i det anrika amerikanska kommunistpartiet CPUSA gjorde en utbrytning, och har än så länge bara en handfull medlemmar.
I sociala medier gör partiets lokalavdelningar inlägg där de plockar skräp i parker, lagar mat åt hemlösa och rengör trottoarer.
Lyxkommunism. Den amerikanska nätprovokatören Jackson Hinkle har startat ett nytt kommunistparti – som stödjer Trump i valet. Foto: Ysa Pérez/The New York Times/TT.
Men partiets stora dragplåster är grundarna Al-Din och Jackson Hinkle, som under de senaste åren blivit till kontroversiella medieprofiler på plattformar som X, Twitch och Youtube. Där följs de av hundratusentals människor, främst unga män. På deras konton samsas propalestinska inlägg med amerikansk nationalism, antiukrainsk propaganda och filmklipp där Hinkle gör rasistiska imitationer av indier.
Men Al-Dins inledningsanförande ger en annan fingervisning om vad populariteten beror på.
– Det amerikanska partisystemet är en myt. Grundlagsfäderna förutsåg aldrig en republik med tjafsande partier. De två huvudpartierna är finansierade av samma intressen men ger varandra skulden för alla problem, slår han fast med auktoritativ röst.
Al-Din är karismatisk och det märks att han är van att stå vid mikrofonen.
– Bara kommunister har skänkt sina befolkningar kollektivt ledarskap. Kommunismens historia är full av lidande och tragedier, men få bryr sig om att tala om den tragiska situation som rådde i de länderna från början, säger han och fortsätter med mässande stämma:
– Vi vill bygga kollektiv solidaritet för att bekämpa hedonismen, nihilismen och cynismen som håller på att leda vårt samhälle till undergång i dag!
Snubbigt. Likt Maga-kommunisternas följarskaror på nätet bestod publiken mestadels av män. Foto: Jonas Elvander.
Kontrasten är total med den libertarianska motståndaren Benjamin Williams, vars anförande snarare bygger på skämt och ironisk distans.
– Om ACP hade varit ett riktigt parti hade de inte organiserat den här debatten, för de hade varit ute och hållit partimöten med tiotusentals människor som Trump, säger han och drar ned skratt från de libertarianska åhörarna i publiken.
Williams hävdar att ACP endast existerar tack vare den 7 oktober förra året, då ”tusentals araber i andra länder” började följa Hinkle och Al-Din på nätet.
– De har 36 medlemmar i Kalifornien, 30 i New York och 17 i Texas. Det är inte ett seriöst parti.
Av publikens reaktioner att döma är alla dessa partimedlemmar närvarande denna kväll. När Williams läser upp kontroversiella uttalanden som ACP:s ledare gjort tas de emot med jubel: ”Stalin gjorde inga fel.” Applåder. ”50 miljoner människor svalt till döds i Kina, men det blev bättre efteråt.” Rungande applåder.
När ACP lanserades under sommaren 2024 var det med en kort reklamfilm på X, tonsatt med en minimalistisk, mörk version av Republikens stridshymn. I videon varvas klipp av cowboys och lastbilar med datoranimerade, möjligen AI-genererade, höghastighetståg och futuristiska skördetröskor. Allt medan ACP:s logotyp svetsas fram med yrande gnistor.
”Välkommen till Amerikas framtid”, lyder texten i inlägget.
Bara två dagar senare lägger kontot upp ett inlägg där partiets internationella sekreterare skakar hand med två representanter från Georgiens förenade kommunistparti – i Josef Stalins födelsehem i småstaden Gori.
Det vore en underdrift att säga att Al-Din och Hinkle inte drar sig för kontroverser. Båda har bannlysts från sociala medier för att ha spridit desinformation. Hinkles påstående att Ukraina låg bakom terrorattacken mot ett köpcentrum i Moskva i våras, trots att Islamiska staten hade tagit på sig dådet, fick honom portad från Instagram. Båda har hyllat Vladimir Putins ledarskap och träffade till och med dennes ultranationslistiska hovideolog Alexander Dugin på en presskonferens i Moskva tidigare i år.
Hinkle själv fick sitt politiska uppvaknande som miljöaktivist och anhängare till Bernie Sanders-kampanjen. 2019 kandiderade han till sitt lokala stadsråd, och fick stöd av vänsterorganisationen Democratic Socialists of America. Därefter lanserade han en Youtubekanal och gled högerut. Så småningom plockades han upp som kritiker av den amerikanska vänstern av landets ultrahöger, bland andra programledaren Tucker Carlson som bjöd in honom till sin pratshow.
Även om de själva inte röstar i valet så stödjer de Donald Trump, med argumentet att han har åstadkommit den största mobiliseringen av arbetarklassväljare i USA på årtionden. Al-Din har förklarat det med en snabbmatsliknelse: ”När man går till McDonald’s gör man det inte för clownen utan för burgaren. Trump är rörelsens maskot.” Han har även hävdat att Trump återinfört frågan om ”ära” i den politiska debatten, något som Demokraterna och vänstern övergett.
I samband med ACP:s lansering meddelade ett 30-tal lokalavdelningar av USA:s traditionella kommunistparti, CPUSA, att de anslöt sig till det nya partiet. I den förklaring som ACP publicerade på sin hemsida hävdade de att kommunistpartiet ”ersatt seriös marxistisk-leninistisk utbildning med eklektiska seminarier med liberal infallsvinkel, först och främst utformade för att ingjuta trohet till det Demokratiska partiet”. Dokumentet framställer ACP som en nygrundning av partiet, som anklagas för att ha svikit såväl den marxist-leninistiska ideologin som de egna stadgarna.
När man går till McDonald’s gör man det inte för clownen utan för burgaren. Trump är rörelsens maskot.
I partiets program finns vänsterförslag som nedmontering av stora teknikbolag, amerikanskt utträde ur Nato och förstatligande av banker. Men där finns även sådana som svårligen kan beskrivas som vänster: förbud av gatuvåld från Antifa, stopp för ”woke-kulturen” inom akademin och stängda gränser. Den spänningen är signum för ”Maga-kommunismen” som rörelsen kallas – en hänvisning till Donald Trumps motto ”Gör Amerika stort igen” (Make America great again).
Till skillnad från Trump menar de det dessutom bokstavligt. Trots det låga medlemsantalet har ACP föreslagit att ett framtida kommunistiskt USA ska annektera grannlandet Kanada. Idén förs fram i ett traktat med titeln Om den kanadensiska och amerikanska arbetarrörelsens historiska enighet – en referens till titeln på det dokument som Vladimir Putin använde för att rättfärdiga invasionen av Ukraina. Partiet har redan öppnat lokalavdelningar i Ontario och Quebec.
I källarlokalen på Lower East Side har debatten kört fast i frågan om hur många kineser som egentligen dog under ordförande Maos ledarskap. Den ideologiska tvekampen urartar snart i den typ av politiska diskussioner som förs på högstadieskolgårdar. Men när det blir dags för publikfrågor höjs nivån igen. På frågan om vad som skiljer ACP från det största amerikanska vänsterpartiet Democratic Socialists of America (DSA) är Haz Al-Dins svar tydligt:
– DSA är ett bihang till Demokraterna, de hjälper dem att få väljare. De väljer att ”stoppa fascismen” vart fjärde år, även om jag inte förstår vad som är fascistiskt med att inte använda rätt pronomen. Sist jag kollade var definitionen av fascism en våldsam imperialistisk politik.
Föregångare. CPUSA, som American Communist Party bröt sig ur, har varit aktiva i protesterna mot Israels krig i Gaza. Foto: Paul Becker/Wikimedia commons.
– Vi är inte woke som DSA. Vi skiljer oss från dem i många frågor. Men framför allt är vi inte socialister, utan kommunister med stort K. Vi säger Stalin, ja, Mao, ja. Kommunism har testats och den fungerade bra!
En mer pragmatisk sida framträder dock i svaret på en efterföljande fråga om hur ACP har tänkt bygga en koalition ifall man buar ut rörelser som DSA.
– Vi är inte dogmatiska, vi välkomnar alla, till och med libertarianer. Och med FBI:s goda minne skulle jag aldrig öppet uppmuntra till revolution, säger Al-Din med ett leende.
Den utsträckta handen till libertarianerna tas emot av Williams när han får frågan om varför USA inte borde ta efter Kina, där andelen fastighetsägare är långt högre än i USA.
– Ärligt talat håller jag med, låt oss göra samma sak som Kina, säger han och tillägger att han ser många av de kapitalistiska aspekterna av Kinas system som beundransvärda.
Det leder till jubel i publiken, som börjar skandera ”Deng Xiaoping!” Om kommunismen har en framtid i USA, så verkar den alltså behöva hjälp av Trump-högern och libertarianer.
Fan Wennans illustration används med konstnärens tillåtelse.
Detalj ur ”Pythian pratar”, (Norstedts 2024, beskuren).
I sin tionde seriebok går Liv Strömquist loss med slaktsågen över samtidens terapikultur. Per Klingberg njuter av ännu en bok om känslornas prylifiering.
”Tappa kontrollen över ditt kärleksliv”. ”Ge mer till andra än vad du själv får tillbaka”. ”Ha inga personliga mål”.
Där har du några av de sju budord som inleder Liv Strömquists tionde seriealbum Pythian pratar (Norstedts, 2024). Tillsammans utgör de en slags självutplåningens och irrationalitetens evangelium och skiljer sig tydligt från de oombedda råd jag är van vid från Instagram-flödet. Vilket förstås är poängen – för Strömquists nya verk har udden riktad mot just vår tids må-bra- och terapikultur, där det överordnade målet med vår tid på jorden inte längre är att göra gott utan att ha det gott.
Om inte annat borde ett sådant påbud, hur självcentrerat det än må vara, åtminstone leda till människor som har det roligt från vagga till grav. Inte så! Tvärtom menar Strömquist att vi är fångade i ett senkapitalistiskt system där själva känslolivet har kommodifierats och blivit till en vara bland andra (eller emodity).
Strömquist är förmodligen den mest begåvade moralisten i svensk kultur just nu.
Särskilt skärskådade blir vår tids pythior, alltså moderna motsvarigheter till det berömda oraklet i Delfi, som Instagram-psykologen Nicole LePera och manosfär-influeraren Rollo Tomassi. Den kombination av självkärlek och självkontroll som de på olika sätt förespråkar, leder enligt Liv Strömquist till en levande död. Den grundliga genomgången av en kvinnas ansiktsvård, spridd över tjugonio monotont upprepande serierutor, som följer på de sju budorden, inskärper poängen. Självvård är framför allt dötrist. Den efterföljande utzoomningen visar ett växande sopberg av konsumtionsprylar.
Känslornas prylifiering har länge utgjort ett huvudspår i Strömquists tänkande och skapande under flera år, och de filosofiska husgudar som åberopas, så som Hartmut Rosa, Byung-Chul Han och Eva Illouz, har vid det här laget hamrat hem den här poängen under flera decennier. Också Strömquists motstrategi, att bejaka det mellanmänskliga, vår egen ändlighet och sårbarhet, är bekant sedan tidigare.
Inget nytt, men det som är viktigt tål att upprepas. Som serieskapare kan Strömquists kombination av pratiga textrutor med visuella medel också ge en känslomässig omedelbarhet till teserna än vad som hade varit möjligt i textform.
Några slående bilder är en uppdaterad version av den klassiska satiriska illustrationen av den kapitalistiska pyramiden, där prästerskapet nu trängs med pr-konsulter och produktplacerare eller, i en skarp drift med nyliberalism och astrologi, bilden av en ensam och vemodig människa under en himmel fylld med himlakroppar som alla kräver att hen ska ha roligt.
Överlägset mest effektfullt blir det när en helsida fylls med ett citat ur T.S. Eliots Det öde landet om vikten av att ge sig hän – följt av ytterligare en helsida som visar hur en moloken Rollo Tomassi demonstrativt avstår från att gå fram och kyssa sin fru för att demonstrera sitt känslomässiga oberoende gentemot kvinnor.
Strömquist är förmodligen den mest begåvade moralisten i svensk kultur just nu. Att det inte riktigt låter som beröm rymmer förstås en liten samtidsdiagnos i sig.
Daron Acemoglu, Simon Johnson och James A. Robinson. Foto: AP.
Det var väl på tiden, tänkte nog många ekonomhistoriker och historiskt intresserade nationalekonomer när Daron Acemoglu tillkännagavs som en av mottagarna till 2024 års ”Nobelpris” i ekonomi, finansierat av Riksbanken. Även förra årets pris till Claudia Goldin med ett ekonomisk-historiskt anslag pekar på att ekonomiforskningen håller på att bli mer pluralistisk. Gott så.
Tillsammans med Simon Johnson och James A. Robinson får han priset för att ha undersökt hur institutioner formas och påverkar välstånd. Forskningen har nått utanför akademiska kretsar, med bästsäljare som Why nations fail.
Kort sagt går pristagarnas forskning ut på att reda ut huruvida rika länder har bra institutioner för att de är rika, eller om de är rika för att de har bra institutioner. Bland de aspekter som undersöks finns mellanmänsklig tillit, äganderätt, fungerande rättssystem och statsförvaltning fri från korruption. Ett sätt att undersöka detta har varit att jämföra länder som historiskt har lytt under olika kolonialmakter, och därmed präglats av olika institutionella system. Slutsatsen har varit att goda institutioner måste finnas på plats innan välståndet kommer.
Men det är också ett ganska tråkigt val. Redan 1993 fick Douglass North ekonomipriset för snarlik forskning om institutioner. Det här perspektivet på långsiktig ekonomisk utveckling har med andra ord funnits länge.
I roliga kommentarer på plattformen Bluesky beskrevs dessutom institutionsforskningen som att nationalekonomin efter över 100 år har upptäckt marxismen. North ska till och med ha kallat sig själv ”marxist of the right”.
Det är förstås skämtsamt menat, men sätter faktiskt fingret på något med Acemoglu, Johnson och Robinson. De konstruerar stora system som ska förklara enorma omvandlingar och det finns mycket litet utrymme för historien att röra sig i mer än en riktning. Det är fyrkantigt och förutsägbart.
Samtidigt belyser olika system av institutioner hur maktförhållanden ser ut, vilket i högsta grad kan förknippas med marxistisk teori. Bland kommentarerna liknades Acemoglus forskning vid marxism för liberaler.
Det är också en analys som skymmer att ekonomisk utveckling aldrig rör sig varken rakt uppåt eller nedåt. Även länder med goda institutioner kan hamna i återvändsgränder, vilket till exempel hände under 1920- och 1930-talens ekonomiska kriser.
John Maynard Keynes konstaterade att rika länder mycket väl kan bete sig som fattiga stater av politiska skäl. Samma sak skedde under 2010-talet i både Europa och USA i form av kraftiga nedskärningar i välfärd och stillastående löner. Eftersmaken känns fortfarande i form av misstro mot just institutioner.
Priset blir på det viset en påminnelse om att institutioner måste underhållas för att förbli trovärdiga.
