Nej, historien tog inte slut.
Francis Fukuyamas teorier om Berlinmurens fall som inledningen till mänsklighetens högsta stadium av fria marknader och liberal parlamentarism var visserligen absurda redan från början. Men det har inte hindrat väst att agera som om våra värderingar är universella och måste införas överallt, med vapenmakt och invasioner om så krävs.
Nu är det tjugotal och uppenbart att historien fortsätter. Krig, farsot och ekonomiska kriser präglar vår värld. Som de alltid gjort.
Sett från vänster är det frestande att känna skadeglädje över nyliberalismens fall. Men har det gått bättre för vänsterns idéer om historiens slut? Var idén att socialismen skulle leda till ett kommunistiskt samhälle där staten vittrar bort och lyckoriket inträder mer framgångsrik?
Men varför har Vänsterpartiet och Miljöpartiet länge motarbetat försöken att skapa en tätare, mer resurssnål, hållbar och jämlik stad genom envist motstånd mot att ta obebyggd mark i anspråk?
Sovjetkommunismen är död. Kinas kommunistiska parti är visserligen mäktigare än någonsin, men det är tack vare en flexibel hållning som inte bryr sig det minsta om katten är vit eller grå, bara den fångar möss. Statens avskaffande står definitivt inte på agendan.
Samhällsordningar kommer och går. Städer, däremot, består.
Tänk om du var född i östra Berlin 1905 och blev 95 år gammal. Du var barn i det wilhelminska kejsardömet, blev vuxen under Weimarrepubliken och bildade familj under nazismen. Om du överlevde bombningar och pansarslag i kvarteren under andra världskriget blev du medelålders i det kommunistiska DDR. Vid 55 års ålder fick du uppleva bygget av en mur tvärs igenom staden, med två olika samhällssystem på vardera sidan. På din ålders höst fick du uppleva murens rivning, nyliberal chockterapi och gentrifiering. Allt detta utan att ens behöva byta adress.
Eller säg att du var född i Lemberg samma år. Du var barn i kejsardömet Österrike-Ungern. Ett kort tag i din ungdom invånare i Lviv, huvudstad i Västra Ukrainas folkrepublik, för att strax bli invånare i den polska staden Lwow. Överlevde du andra världskriget blev du medelålders i den sovjetiska staden Lvov, för att tillbringa din ålderdom i Ukrainas sjätte största stad Lviv. Även om du bodde i samma lägenhet hela livet.
Då pratar vi mansåldrar. Vandrar vi i centrala delar av Rom befinner vi oss i kvarter med två tusen år på nacken. Klättrar vi upp på kullarna kan vi lägga ytterligare åtta hundra år till stadens ålder.
Att det knappast är hållbart att bygga en stad efter det ena eller andra samhällsidealet behöver vi inte lämna Sverige för att konstatera. Se på de noga planerade städer folkhemmet och välfärdsstatens sociala ingenjörskonst skapade under efterkrigstiden.
De varuhus för vilka stadskärnorna revs blev olönsamma och lades ned efter knappt mer än tjugo år. De nybyggda förorter där familjeförsörjarna vardagmorgnar lämnade tre rum och kök och hemmafruar som skickade barnen till den nybyggda skolan fungerade sådär när kvinnorna gick ut i arbetslivet, barnen växte upp och bostadsstandarden höjdes så att befolkningen i stadsdelen halverades. Nu är det glest i kyrkan som byggdes samtidigt med bostäderna, men trångt i moskén som i brist på bättre lokaler är inrymd i en källare. De gamla husen i stadskärnan som ansågs vara rivningsfärdig slum har har blivit bostadsrätter och reserverade för de välbärgade.
Vill du ha längre perspektiv, vandra nedför Köpmangatan i Stockholm och se hur fasaderna på norra sidan följer den slingrande stig mellan Stortorget och hamnen på Saltsjösidan som trampades upp ett kvarts årtusende innan Gustav Vasa gjorde sitt intåg.
Städer överlever, utopier bleknar och försvinner. Att bygga städer för utopier visar i bästa fall eftervärlden hur fint vi tänkte. I värsta fall hur fel vi hade.
Vill vi ha ett solidariskt, jämlikt, fritt och hållbart samhälle måste våra ansträngningarna inriktas på att här och nu lösa våra existerande städers problem: bostadsbrist, segregation, inskränkta medborgerliga rättigheter och miljöförstöring.
Botemedlet mot privatbilismen är inte cyklar. Det är täthet och utbyggd kollektivtrafik.
Städer där det råder bostadsbrist är aldrig jämlika. De är klassamhällen där de som saknar resurser och eget hem hamnar underst, de som har ett hyreskontrakt däröver, ovanför dem de som äger sin bostad och överst fastighetsägare som hyr ut bostäder till andra.
En stad uppdelad i separata enklaver innebär per automatik diskriminering. De privilegierade med resurser samlas i attraktiva stadsdelar, medan de som saknar resurser och inte kan välja hamnar i de minst attraktiva. Befolkningen segregeras. Den sorteras i olika grupper, främmande för varandra, som bara läser om varandra i media.
I en stad som inte hålls samman av en gemensam allmän plats kan vi inte mötas på lika villkor, med samma rättigheter och skyldigheter. Yttrandefrihet och mötesfrihet försvinner när den allmänna platsen privatiseras eller ersätts av inomhusmiljöer i enskild ägo och teknikjättarnas sociala medier. Förutsättningarna för solidaritet försvinner, och konflikter kring etnicitet och religion som hindrar flertalet att se sina gemensamma intressen växer.
En gles och utspridd stad blir beroende av privatbilismen eftersom en konkurrenskraftig kollektivtrafik inte är möjlig utan en viss täthet. Ju glesare stad, desto mer privatbilism och slöseri med mark för motorvägar, externhandel och parkeringsplatser.
Om de välmående villaägarnas partier till höger motarbetar en jämlik, fri, solidarisk och hållbar stad är inte så konstigt. Men varför har Vänsterpartiet och Miljöpartiet länge motarbetat försöken att skapa en tätare, mer resurssnål, hållbar och jämlik stad genom envist motstånd mot att ta obebyggd mark i anspråk? Envetet har de försvarat den glesa, utspridda staden, försvårat byggandet av nya bostäder och därmed fungerat som ett verktyg för dem som har en bostad i kampen mot dem som är utan.
Ursäkten är ofta barnen och deras behov av obebyggda områden. Som om barnen aldrig skulle växa upp och behöva en egen bostad. Som om barnen på det tätbebyggda Östermalm vore mindre privilegierade än de som växer upp i modernistiska förorter som Rinkeby.
Lika envist framhålls cykling som lösningen på storstadens trafikproblem, trots att cykeln är det mest ojämlika trafikslaget. Det är användbart enbart för starka och friska som bor tillräckligt centralt, omöjligt för svaga, rörelsehindrade, mindre barn och dem som bor långt från sitt arbete, och svårt eller omöjligt att använda för större hushålls inköp. Botemedlet mot privatbilismen är inte cyklar. Det är täthet och utbyggd kollektivtrafik.
När Vänsterpartiet fällde regeringen på frågan om marknadshyror sommaren 2022 var det en insats för att försvara den fria och jämlika staden som är svår att överskatta. Men att på längre sikt hindra ett införande av marknadshyror kräver något mer. Det förutsätter att bostadsbristen byggs bort så att rätten till bostad tryggas för alla och envar. De som i dag saknar ett eget hem måste få ett, och priserna på bostäder som drivits upp av spekulation i bristens spår måste ned.
De kommande fyra åren ser Sverige ut att styras av Tidölagets reaktionära högerregering. Men i Göteborg och Stockholm styr de rödgröna partierna.
De obebyggda områden som i dag skiljer innerstad från ytterstad, och stadsdelar från varandra, skapar segregation och sorterar medborgarna i enklaver. Vi behöver en stad som hålls samman av ett gatunät i allmän ägo, där medborgarna kan mötas på lika villkor. Marken mellan enklaverna måste användas för bostäder och gator som får stadsdelarna att hänga samman.
En tätare stad är förutsättningen för en kollektivtrafik som är tillräckligt utbyggd och trafikerad för att kunna konkurrera med privatbilismen. Tätheten underlättar dessutom effektiv energianvändning och avfallsåtervinning.
Stadsbyggandets uppgift är inte att bygga framtidens stad. Stadsbyggandets uppgift är att förvalta de städer vi ärvt av tidigare generationer och överlämna dem till eftervärlden bättre, mer solidariska, jämlika, fria och hållbara än vi ärvde dem.
De kommande fyra åren ser Sverige ut att styras av Tidölagets reaktionära högerregering. Men i Göteborg och Stockholm styr de rödgröna partierna. Det vilar ett tungt ansvar på de två storstädernas politiska majoriteter. De måste visa handlingskraft i kampen mot bostadsbrist och segregation. Att sluta försvara ojämlikhetens, bostadsbristens och diskrimineringens ohållbara stadsbyggande är en förutsättning för att det skall lyckas.
UTOPIER
Artikeln är en del i Flammans serie om utopier. Samtliga delar hittar du här:
Leonidas Aretakis: ”En tamilsk konstnär lärde mig att drömma igen”
Evelina Johansson Wilén: ”Familjen måste vridas ur kapitalets grepp”
Jonas Sjöstedt: ”Tolv förslag för ett socialistiskt Sverige”
Mathias Wåg: ”Vänstern behöver en kommunistisk horisont”
Ola Andersson: ”Den goda staden är jämlik och tät”
Fanny Åström: ”Farväl till faderskapet”
