Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Svensk demokratisk standard har sjunkit på tydliga och mätbara vis sedan det blev aktuellt att ansöka om medlemskap i Nato. Och det tycks inte finnas någon ände på förfallet.
Först och främst märks här Socialdemokraternas hantering av frågan, då man vände kappan efter vinden. Det är sant att man lyckades kväsa oppositionen i partiet, men metoderna med vilket det skedde lämnar åtskilligt övrigt att önska. Sådana avsteg från rörelsedemokrati river upp sår som tar tid att läka.
Därpå har följt en utdragen, plågsam och pinsam process, där länder som Turkiet och Ungern ska hållas på gott humör för att Sverige alls ska släppas in i alliansen. Det skadar det demokratiska samtalet då ledande företrädare för svenska regeringar inte längre kan tala klarspråk om den demokratiska standarden i Natos medlemsländer. Detta är djupt allvarligt då socialdemokratiska politiker tvingas kasta sina turkiska kamrater i klorna på den turkiska staten, eller upphöra med kritiken av Turkiets terrorism gentemot kurder, såväl i Turkiet som i Syrien.
Medlemskapet i militäralliansen har gjort det naturligt att begränsa yttrandefriheten även formellt. De spionerilagar som i praktiken förbjuder vissa former av kritisk granskning av internationella samarbeten, dit också medlemskap i Nato räknas, är en skam och en mätbar demokratisk förlust.
Det är också på gång nya lagar som möjliggör godtyckligt förfarande mot individer som av nationer inom militäralliansen, såsom Turkiet, uppfattas som ”terrorister”. Förbudet mot medlemskap i eller stöd till ”terroristiska” organisationer ger stort spelrum för en stat som vill förfölja politiska flyktingar eller individer som vill stödja befrielsekamper världen över. Lagrådet avrådde på goda grunder riksdagen från att anta lagen – men partier som tidigare ivrat för en författningsdomstol som kan slå ned icke konstitutionella lagar, väljer nu att köra över rådet för att vara Turkiet till lags.
Hur definieras terrorism i lagen? Det är oklart, vilket Lagrådet har påpekat. En avgörande svaghet är att huruvida någon bedöms som terrorist beror på lagstiftningen i det land där de terroristiska gärningarna ska ha utförts. Om PKK angripit oskyldiga för att skrämma den turkiska staten till eftergifter är det alltså terrorism. När den turkiska staten gjort detsamma mot kurder i Turkiet är det inte terrorism. Vem har hört någon ledande borgerlig eller socialdemokratisk politiker anklaga den turkiska staten för statsterrorism?
Men värst av allt är ett nytt offentligt åsiktsklimat. Statlig åsiktsbildning av ett slag som kan förväntas i diktaturer och i någon mån i demokratier i krigstid, utbreder sig i ett Sverige på väg in i Nato. Konspirationsteorier sprids såsom ”konstateranden av fakta” — av offentliga myndigheter vilka verkar utan offentlig insyn såsom Must och av forskningsinstitut tätt knutna till statsmakten. Vi måste ständigt vara på vår vakt, manar det psykologiska försvaret. Nu har det ryska eller kinesiska hotet ökat på det ena eller andra området. Stämmer detta? Kanske, kanske inte. Några reservationer byggs emellertid inte in när myndigheterna talar till oss undersåtar.
Redan att behöva leva i ett klimat av offentligt sanktionerade konspirationer och ständiga varningar för säkerheten är bedrövligt. Vi blir alla delar av ett psykologiskt försvar där yttrandefriheten marginaliseras.
Så här kan det till exempel låta då Aftonbladet kritiklöst vidarebefordrar ett pressmeddelande från Totalförsvarets forskningsinstitut (17/5):
Spioneriet mot Sverige kommer att öka, enligt en ny rapport från FOI.
Det största hotet väntas komma från Ryssland.
– Vi ser hur man agerar allt mer aggressivt mot Sverige, säger Karin Lutz på Säpo.
Studien konstaterar att de allra flesta spioner finns i norra Europa och Baltikum – och att Sverige därmed befinner sig i ett utsatt geografiskt läge. Det största hotet uppges komma från Ryssland.
– Säpo räknar med att en tredjedel av personalen vid ryska ambassader brukar vara underrättelseofficerare. Det skulle innebära 10–15 personer på ryska ambassaden i Stockholm, säger FOI-forskaren Michael Jonsson.
På Säkerhetspolisen ser man flera exempel på hur andra länder spionerar och bedriver påverkanskampanjer.
– Vi har under lång tid sett hur andra länder agerar allt mer aggressivt mot Sverige, säger Säpos presskommunikatör Karin Lutz till Aftonbladet.
En rapport sägs ”visa” vad som kommer att inträffa i framtiden. Inga kritiska frågor reses om sanningshalten. (Vissa filosofer har hävdat att påståenden om framtida händelser varken är sanna eller falska och alla skulle nog gå med på att de är problematiska.)
Ännu viktigare, här finns ingen problematisering av bakgrunden. Vad representeras av talet om ”hot”? Vi vet att spioneriet, då det verkligen inträffar, oftast riktas mot ekonomiska intressen. Den som äger aktier i strategiska bolag kan känna oro för sina tillgångar. Men vi övriga, vad har vi att oroa oss för? Är det inte av godo att kunskaper sprids? Inte ens det militära spioneriet är självklart av ondo. Kände inte de olika makterna till varandras starka och svaga militära punkter skulle risken för krig genom missförstånd bli överhängande. Visst, på nationalistiska grunder älskar alla de egna spionerna och hatar de andras. Värst de egna medborgare som spionerar för motsidan. Då handlar det om ”landsförräderi”. Men är det inte primitivt att tänka så? Borde vi inte ha kraft att tänka kritiskt och fördomsfritt också kring ett fenomen som spioneri?
Ofta innehåller konspirationsteorierna ett korn av sanning. Ändå är de normalt överdrivna och i många detaljer felaktiga. Det är illa. Sorgligt att se hur de nu får fäste. Om Nationalmuseum vill lägga ut information om samlingarna på appen Tiktok ses det som ett hot mot Sveriges säkerhet. Det är absurt, men varken inom public service eller inom privatägda media ställs konspirationsteoretikerna till svars. I deras ställe är det intendenterna på museet som tvingas huka i den av paranoida föreställningar uppiskade mediastormen.
Redan att behöva leva i ett klimat av offentligt sanktionerade konspirationer och ständiga varningar för säkerheten är bedrövligt. Vi blir alla delar av ett psykologiskt försvar där yttrandefriheten marginaliseras. Vi blir ängsliga och vi förlorar den åsiktsmässiga frimodighet som på sikt är den enda garanten för en väl fungerande demokrati. Skrämda och tuktade medborgare är illa rustade att bära upp folkstyret.