När jag i helgen spelade biljard med min 7-åriga dotter (jag vann) pekade hon på en animerad skylt där Mona Lisa svalkar sig med en Red Bull. Historiens mest mytomspunna läppar som fuktas av pissfärgat koffeinextrakt – det är svårt att tänka sig ett ambitiösare försök att avförtrolla konsten. (Den aktiva substansen heter till och med ta-urin.)
Jag skänker en öm tanke till Walter Benjamin, och hans tes i Konstverket i reproduktionsåldern (1936) om att möjligheten att masskopiera bilder och ljud för alltid hade skingrat verkens ”aura”, deras förmåga att väcka vördnad. Detta var ingenting han sörjde, då tekniken gjorde det möjligt för arbetarrörelsen att nå ut till massorna. (Tyvärr lärde sig nazisterna att göra detsamma.) Men andakten inför det unika verket – skapat i ett ögonblick, på en plats, i ett material – var försvunnet.
Själv har jag alltid funnit auran alltför levande, inte minst när jag begick idiotin att trängas framför originalet i Paris. Det sägs att 80 procent av Louvrens 10 miljoner årliga besökare endast är där för att få en skymt av den murriga poppelskivan, som än i dag är världens mest besökta konstverk. Att fnissa åt hennes kommersiella deflorering över ett parti biljard var en betydligt heligare upplevelse.
I dag sägs konstens aura stå inför sin hittills tuffaste utmaning, då det blir allt svårare att urskilja vad som är skapat av en maskin och en människa. Så ser i varje fall säljprosan ut – men hur ligger det till?
Om man får tro branschen själv är hoten ännu allvarligare. Den 17 mars, fyra dagar efter att OpenAI hade lanserat Chat GPT-4, släppte företaget en rapport som förutsäger att LLM (de generativa språkmodeller som populärt kallas ”AI”) kommer att påverka 10 procent av arbetsmomenten för 80 procent av arbetarna.
Elon Musk, en av OpenAI:s grundare, går ännu längre och kallar teknologin för ”människans största existentiella hot”. Silicon Valley har också fått den amerikanska regeringen att se på AI-kapplöpningen med Kina som ”Kalla kriget 2.0”, med Taiwans produktion av halvledare – en viktig komponent i de kraftfulla mikrochipen – som en viktig delstrid.
Det finns alltså två hajpvarianter: en som lovprisar LLM som en frälsning från meningslöst arbete, och en som varnar för att en blivande superintelligens kan fatta beslut som är till skada för människan. Båda överskattar dock teknologin. Kanske borde de döpas till profitior: förutsägelser med syfte att generera vinst.
Så när fysikprofessorn Max Tegmark i sitt sommarprat varnar för ”AI” höjer han samtidigt sin relevans som uttolkare av framtiden. Trovärdigheten naggas dock när han i nästa andetag hyllar sin bror Per Shapiro, en konspirationsteoretiker som i en ny bok påstår att vi ”manipuleras av arkontisk intelligens”, det vill säga styrs av en hemlig utomjordisk elit. Boken ges ut av Karneval förlag, som händelsevis har en clownmössa som logotyp, och Max Tegmark kallar verket ”ett oerhört angeläget inlägg i vår tids viktigaste diskussion.” Kanske lider han som ChatGPT av ”hallucinationer”, det vill säga fyller i sina kunskapsluckor med lögner. I vilket fall bör vi leta efter andra rådgivare om samhällsutvecklingen.
Syftet med båda former av hajp är att skapa en atmosfär av oundviklighet. Företagare som lyssnar på de självtjänande oraklen kanske rusar till LLM för att inte slås ut av mer anpassningsbara konkurrenter, medan arbetare kan gå med på sämre villkor för att slippa bli ersatta av maskiner. Men införandet av ny teknik är i regel långsammare än vad de digitala schamanerna låter påskina, vilket också ger branscherna tid på sig att anpassa jobben eller skapa nya. Som historikern Aaron Benanav har påpekat så var 60 procent av vår tids yrkeskategorier okända år 1940. Samtalet om att ”AI” ska stjäla våra jobb har också pågått i minst 10 år.
Det som framställs som ett gryende krig mellan människa och maskin är i själva verket en konflikt mellan klasser.
Då utvecklingen nu handlar om text och bild sägs även kulturjobben vara hotade. Som författaren Patrick Tomlinson uttryckte det: Förr hoppades futuristerna att automatiseringen skulle frigöra oss från tråkigt kontorsarbete så att vi kunde måla och skriva, medan vår tids techbrorsor vill att datorerna ska skapa konsten och litteraturen så att vi kan jobba mer.
Men det betyder inte att de har rätt. Samtalet om LLM behöver försätta alla giriga guruer i tyst läge och göra sig av med den befängda idén om att tekniken på egen hand skulle kunna skapa konst, snarare än vara ännu ett verktyg i konstnärslådan.
När förväntningarna sänks så inser man att det faktiskt finns användningsområden. Än så länge skriver LLM-apparna hyggliga texter i redan likriktade genrer, som formella brev, skoluppsatser eller enklare bröllopstal (”Agnes – A är för ansvar…”). Inte minst är den fenomenal på att sammanfatta rapporter som man inte hinner läsa i sin helhet.
Översättare av sakprosa som använder LLM lär bli mer effektiva, en del konstprosa bör kunna maskinskrivas (”… utforskar gränsen mellan…”), och möjligen även delar av den massproducerade skönlitteraturen. Samtidigt visar Novellix experiment med fyra usla maskinskrivna noveller (”AI-fyran”, 11/5) behovet av en tydligare mänsklig skapare som vet hur man skriver produktiva instruktioner, och som tar ansvar för att kurera resultatet efter en egen idé. Men också de genrer som redan i dag ligger nära maskinskapelser, som superhjältefilmer och schlagerlåtar, kanske skulle må bra av förnyelse. Glöm inte att de modernistiska konststilarna – impressionism, expressionism, kubism – delvis kom som ett svar på att fotografiet slagit ut det tjatiga figurativa måleriet.
Maskinapparna ska inte heller underskattas som underhållning, även om en AI-version av Paulina Sokolow förlöjligade mina försök att ”lära [min] krukväxt att skriva ledare” och ”byta ut vår mänskliga förmåga att tänka kritiskt mot något som inte kan skilja mellan Kant och kantareller.”
Vad som behövs är alltså en inställning av kritisk nyfikenhet. Tänk att snabbt kunna hitta svenska kopplingar i nästa Panamaläcka, eller lista alla svenska företag som handlar med Ryssland. Problemet är inte teknologin utan vår taffliga hantering av den, och med risk för att låta som en vänsteralgoritm så är det största problemet att vi har överlåtit den digitala infrastrukturen på ett fåtal teknikbolag och individer. Dessa kontrollerar nu stora arenor för handel, vänskapsband och organisering, som de kan stänga ned när det passar dem. Det är där vi behöver börja.
Hotet är alltså inte mänskliga maskiner, utan att människan behandlas som en maskin. Allt från lagerarbetare till paketbud jobbar i dag med digitala klockor som räknar ned mellan uppgifterna. Processen liknar maskininlärning: i stället för arbetarna ges instruktioner så pressas de att själva ta bort alla onödiga rörelser, och de som misslyckas slås ut. Denna algoritmiska effektivitet bedrivs av människor mot människor, om än med digitala hjälpmedel. En arbetare med kontroll över sin arbetssituation ersätts inte av sina verktyg, utan blir snarare mer produktiv.
Den som är rädd för ”AI” bör alltså i första hand verka för att stärka arbetarnas autonomi. Den innovation som genom historien har gjort detta bäst är fackföreningen, och därför försöker nu AI-programmerare på bland annat Google organisera sig, medan företagen – senast Spotify – spjärnar emot. Så när Zalandos ledning fick veta att Thomas var fackordförande blev han avskedad. ”De behandlar oss inte som folk”, säger han till Aftonbladet TV. ”De vill att vi ska jobba som robotar.”
I Hollywood uppmanar fackförbunden sina medlemmar att säga nej till underhållningsindustrins försök att köpa rättigheter till skådespelarnas röster och kroppar, för att kunna återskapa dem i oändlighet. Samtidigt kräver 24 organisationer för skapares rättigheter en skärpning av upphovsrätten, så att maskinerna inte kan träna sig mot deras verk utan ersättning.
Det som framställs som ett gryende krig mellan människa och maskin är i själva verket en konflikt mellan klasser. Vilken sida man bör ställa sig på är dock precis lika enkelt.