Nyheter 07 juni, 2024

Praying for the Climate Rapture

John Martin, ”The Great Day of His Wrath”, 1851–1853, oil on canvas.

The climate crisis is serious, but we can still stop it—as long as we do not give up and flee to an anarchist collective in the forest. And our best shot at salvation is large-scale solutions on a socialist basis.

Den här artikeln finns även på svenska. Klicka här för att läsa den.

”I am talking about the slaughter, death, and starvation of six billion people this century—that’s what the science predicts,” Roger Hallam, the co-founder of Extinction Rebellion and Just Stop Oil told the BBC in 2019. 

The English word ‘genocide’ seems far too tame a word for such voracious, planet-wide human obliteration. Not the tens of thousands in Gaza. Not the six million of the Nazi death camps, but six billion. Perhaps even the end of the human race; certainly the end of civilization. Such cataclysm seems far better described by the word ‘omnicide’—the death of all humans. 

And the climate omnicide does not begin decades away; it’s not an end-of-century phenomenon at three or four or five degrees of warming above pre-industrial temperatures that between now and then we might somehow be able to avoid. For Hallam, the omnicide is rapidly approaching. In late 2023, he held up a scientific paper to a different BBC reporter, saying that its authors had calculated that already at 2C of global warming, we should expect one billion people to be killed. And this paper is typical of what the science is telling us, Hallam insisted. There is ”nothing particularly unique about this.” He hasn’t cherry-picked a particularly grim outlier of a paper to scare us. This is, allegedly, the consensus. 

Climatologist Zeke Hausfather writing for Carbon Brief noted in April that the first three months of 2024 had experienced average global temperatures of 1.6C above pre-industrial times. In 2023, the average global temperature pierced 2C of warming —although it was just for one day, the 17th of November. Temperatures fluctuate significantly from day to day, month to month and year to year, and so it is the overall decades trend, not such daily variability that we should be paying attention to. And, as of the time of writing, that overall trend tells us that we have seen roughly 1.3C of warming since the Industrial Revolution. 

Nevertheless, this breach of the threshold, however brief, was disconcerting. And based on current rates of emissions mitigation, if policy does not markedly change in the coming years, the Earth is on track to persistently (rather than briefly) exceed 2C at some point between 2038 and 2072, with the median prediction placed at 2052. That’s just 28 years from now, as close to us today as 1996 and ‘Wannabe’ by the Spice Girls topped the charts. And the lower bound is a mere 14 years away. Hallam recently doubled down on his expectation of imminent doom, saying in May that 12 percent of humanity will die in the 2030s. The omnicide begins in six years’ time, he thinks. Indeed, its first calamities have already begun.

While in jail for four weeks, Hallam wrote a 12,000-word essay titled ”Advice to Young People, as you Face Annihilation”, in which he averred that climate change will soon destroy our ability to grow food, if it isn’t already doing so. With the breadbaskets of the world failing, the shelves of supermarkets will either slowly or rapidly be cleaned out and then, like a vision from Cormac McCarthy’s The Road:

”A gang of boys will break into your house demanding food. They will see your mother, your sister, your girlfriend, and they will gang rape her on the kitchen table. They will force you to watch, laughing at you. At the end, they will accuse you of enjoying it. They’ll take a cigarette and burn out your eyes with it.” 

Luxuriating in his apocalyptic visions, he repeated his rape fantasy to the UK’s TalkRadio ”They take your mother, put her on the table and gang rape her, then they take a hot stick and poke out your eyes,” he said in 2022. ”That’s the reality of the annihilation project that you face.”

It’s not just Hallam who issues these eschatological prophecies. Cameron Ford, a spokesperson for Insulate Britain, a spinoff of Extinction Rebellion, told British left-wing columnist Owen Jones that ”societal collapse” is near, ”And then you see slaughter. You’ll see rape. You’ll see murder… We will lose everything we love.”

The conviction that we live in the End of Days is also not just an eccentric quirk of British activists. One of Germany’s most high-profile climate campaigners and co-founder of anti-coal-mining campaign group Ende Galände, Tadzio Müller, likewise has convinced himself that the clean transition ”is nowhere to be seen”. Sure, there has been some growth in deployment of clean energy technologies, particularly solar, wind, batteries and electric vehicles, he concedes in a recent essay in Flamman, but CO2 emissions continue to rise while banks continue to lend trillions to fossil fuel companies. A pair of floods that killed hundreds in Afghanistan and dozens in Brazil in May shows how that there is now ”absolutely zero chance of avoiding climate collapse”, if such collapse is not already underway. 

Activists like him have failed utterly, he now believes. We must confront the reality that tipping points leading to runaway climate change are now unavoidable, Müller declares, and so we have to accept the brute reality that ”everything we’ve done, our type of ‘activism’ is kind of over.” In place of climate activism ”business as usual”, he prescribes prepping for the now certain apocalypse to come. 

Läs mer

Müller stresses that this climate prepping will not be anything like the doomsday ”preppers” associated with the far-right survivalists and their bunkers full of filtered water, canned prunes and Spam. Instead he gives the example of the Swedish group Prepping Together, and argues for moving away from political struggles ”and more towards a needs-based politics.” This means construction of ”movement-based disaster relief networks” to buttress what remains of emergency services amidst floods and forest fires and heatwaves, so that the fire brigades, ambulances, paramedics and so on are not overwhelmed. When the supermarket shelves are empty and the state is no longer able or willing to enforce the law, ”vigilante groups” will form to enforce community rules. It is unclear whether he worries about the rise of such groups or advocates it. 

Along the same lines, University of Tasmania human geographer Kate Booth and eco-activist Tristan Sykes coordinate a campaign platform called Just Collapse, that pushes for local groups to form to at least coordinate a just descent down from modernity. And the University of Cumbria’s Jem Bendell produced a widely influential essay in 2018, ”Deep Adaptation”, that similarly argues that climate-driven societal collapse is unavoidable in the near term, if it isn’t already underway, and so we must adapt to that reality.

Alarm. Activists from Just Stop Oil blocking a road in protest against fossil fuels, October 27, 2022. Photo: Kirsty Wigglesworth/AP.

Tied to all this apocalypticism is an abandonment in the working class as the agent of change. If there is no hope, then, contra Winston Smith, it cannot lie in the Proles. Many doomsters even evince an antipathy toward the working class, and especially industrial workers organized in unions, whom they see as siding with the fossil bosses. In a discussion with Swedish sociologist and advocate of eco-sabotage, Andreas Malm, Müller said that workers and trade unions need to be ”recognized as an enemy” in the fight against climate change and biodiversity loss. Japanese political scientist and ‘degrowth communist’ Kohei Saito believes Western workers in particular enjoy ”extravagant lifestyles” and so must be brought low, while German scholars Markus Wissen and Ulrich Brand tell us these same workers collaborate with capital to maintain their ”imperial mode of living.”

If the workers are no longer the revolutionary subject of history, or if they are now even the enemy, what force remains that can provide deliverance but the climate apocalypse itself? Rather than fearful of the End of Days, these prophets of doom secretly or openly wish for such a Book of Revelation-style cleansing, washing away the sins and sinners of industrial modernity. 

They are praying for the climate Rapture.

Is the end really nigh?

Just as we have a responsibility not to minimize the threat posed by climate change, so too do we have a responsibility not to exaggerate. 

We must not cherry-pick data or papers that confirm a conviction about the worst outcome being likely, and we must also know how to not engage in cherry-picking, how to try to avoid confirmation bias—our ingrained tendency to favour information that confirms our existing beliefs. We must consider the overall trends of natural disasters at a particular locality and around the world, comprehending the role of natural variability, and not alight upon single incidents. We must wait for what attribution scientists (the young field that assesses the contribution of global warming to various phenomena) conclude. We must familiarise ourselves with what those who have great experience in energy, transport, agricultural and industrial systems say about the likelihood and feasibility of clean technological change—from economists and engineers, to the workers in those systems who are often more familiar with them than anyone. And above all, we must not spin out manifestly false post-apocalyptic fantasias about empty supermarkets, vigilantes and rape gangs. 

Those who say we should exaggerate in order to wake up all the ”sheep” are condescending and anti-democratic, assuming that ordinary people cannot comprehend the world around them in the absence of lies from their betters. It is also counter-productive: when those who do have expertise and experience in various sciences and industrial systems confront these lies, the green left in particular and the left as a whole is discredited. Exaggerations and lies about the end of the world are a gift climate deniers, who are happy to parade around these unhinged, baseless claims in order to discredit what climate science really does have to tell us. They are also a gift to fossil fuel companies, as they primarily act to demobilize: if nothing can be done, if we’re all doomed, why bother campaigning, protesting, voting for better policy, going to school to become a nuclear engineer, exploration geologist, infectious disease specialist or hydrologist (the sort of skills a warming world desperately needs more of), if there is no hope? Might as well party it up while there’s still time. 

But even if such exaggeration and lies were not counterproductive, even if the doom-mongers were not acting as the useful idiots of deniers and oil companies, they would still be wrong. The evidence just does not support anything that they say.

When we consider the full breadth of what hundreds of papers and models have concluded about the state of emissions mitigation, we find a very different understanding than that of the doomers. When we look at how humanity has responded to past, often severe environmental challenges, and our experience with natural disasters over the centuries, we find that overall, humanity is winning. When we look at the state of the clean transition, we have reason for cautious optimism. 

Running off to the hills to an anarchist encampment to learn some first aid skills so that you’re ready for the apocalypse is an abandonment of the responsibility to keep up this pressure on our leaders. 

First, the study that Roger Hallam was waving around to the BBC interviewer as not particularly unique was in fact decidedly unique in that very few researchers have attempted to quantify the potential future body count from global warming because there are just so many variables affecting human mortality. Is a South African water crisis caused by global warming-driven drought or by the privatization of water companies? As science writer and climate campaigner Mark Lynas has pointed out, the paper was also unique in that it was written by an electrical engineer, not anyone with any expertise in health impacts of climate change, and its body count is drawn from a separate paper appearing in the journal Frontiers in Psychology (not a journal of medicine or climatology) written by a musicologist. Lynas also takes great effort to unravel the false precision and bogus math used to derive the body count.

Science is a collective endeavour, with each paper combining with many others to contribute to a much larger jigsaw of evidence. It is very rare for the findings of a single study, on any subject, to be taken at face value. Holding up one paper that reinforces one’s prior beliefs will not do. Instead, it is the overall weight of evidence from many studies that is what is convincing. Ask how that one study you have alighted upon fits with the full gamut of evidence on this topic—often found in what are called systematic reviews, documents that perform a structured assessment and synthesis of all the evidence on a particular topic. Hallam unfortunately, like many doom-mongers, suffers from what New York Times climate journalist Andy Revkin calls ”single-study syndrome”, picking one or two papers that reinforces his worldview and ignoring any that do not.

One of the rare pieces of work that has tried to perform a more structured assessment with respect to potential climate-related mortality is a 2014 investigation by an international consortium of medical researchers for the World Health Organization and coordinated by the London School of Hygiene and Tropical Medicine. They concluded that from 2030-2050, an excess 250,000 people per year are likely to die from such partly climate-related factors such as heat exposure, malaria, dengue fever, diarrhoea and childhood malnutrition—or 5 million across those two decades. As tragic as that is, it is not six billion or even one billion. But isn’t 5 million potential deaths bad enough?

2.7C is bad, but it’s not Armageddon

Second, remember that around the turn of the millennium, the ”business as usual” scenario developed by energy-system modellers for use in climate modelling assumed a dramatic expansion of coal use as China, India and Africa further developed economically, and that the US and many European countries would do little to abate their own use of this fossil fuel. The belief was that the full geologic extent of coal resources was so vast and so cheap, thus the easiest pathway for development, that it would almost certainly all be exploited. Averages of all modelling (i.e., not just one single study) suggested that under this scenario, global warming by the end of the century would reach somewhere between 3.6C and 6.2C above pre-industrial times, with the most likely temperature increase being 4.7C. 

Let us remind ourselves what the main impacts are likely to be at this range of temperature increases. At 4C, sea levels rise by 1-2 metres as the oceans thermally expand and ice sheets slough off Antarctica and Greenland, displacing hundreds of millions in those poorer locations where coastal defence is not possible or affordable, and the rest of us hoping that the trillions we would have spent on dykes, levees and sea walls held fast against storm surges. Most of the glaciers that feed many of our hydroelectric dams and irrigation systems would have long since melted. Regular flooding would sweep away many towns and villages in the underdeveloped tropics, while the sub-tropics and Mediterranean would be transitioning to desert. Gigantic forest fires would dwarf the extent and ferocity of the forest fires we are already experiencing, and speed up the dieback of the Amazon rainforest. In the absence of affording air conditioning, billions of people would confront dangerous heat index temperatures well in excess of 40C every year, and, in the absence of developing heat-resistant crops, regular droughts and heatwaves would threaten—although not crash—the world’s breadbaskets. At this point, the methane locked away in Arctic permafrost is released, a volume perhaps equivalent to three times more carbon than we have emitted since the Industrial Revolution. In the absence of negative emissions technologies, this would set in motion positive climate feedbacks sending us toward still higher temperatures. As bleak as this is, it would not mean human extinction or even industrial civilisation, but the challenges are almost incomprehensible. 

At 5C, much of the sub-tropics and all of the tropics are now subject to year-round deadly temperatures, with 60C a commonplace, making large swathes of the continents, where about half of the human race currently resides, uninhabitable for us even with air conditioning. All ice sheets will eventually disappear and breadbaskets simultaneously, regularly fail. And at 6C, the planet is now approaching the hyperthermal events that caused many (though not all) of the large mass extinction events of deep time. A similar mass extinction event thus is not unlikely. Perhaps our species might survive this, but I would not bet on our civilization doing so. 

Today however, all of that—4, 5 and 6C of warming—is off the table. As a result of technological innovation, policy change, and, yes, the shale gas revolution displacing coal in the US, modelling of the business as usual scenario shows we are most likely on track for 2.7C of warming, according to the UN Environment Program’s aggregation of such assessments, although the upper bound sits at 3.4C. Business as usual in this case means current policies, not taking into account any announced but yet to be implemented policies or pledges (Other aggregations, such as those from Carbon Action Tracker vary very slightly) 

If all announced pledges are kept, including net-zero emissions by mid-century, then by 2100, we are most likely to experience 1.8C of warming, with an upper bound of 2.5C. 

None of this is in any way a reason to relax, but at the same time, the impacts at these temperatures are similar to the impacts we are already seeing, such as hotter heatwaves, more extensive wildfires, greater flooding, and reorganization of the geography of infectious disease, just with the dial turned up further. It’s certainly not the End of Days even in the absence of adaptation. And of course humans will engage in adaptation efforts, as we always do.

At the same time, the less likely yet still feasible upper bounds of these aggregations do begin to be disconcerting, particularly where the business-as-usual case breaches the 3C threshold. At this point, deadly heat shocks start to be far more extensive, sea level rise far more difficult to combat, and breadbaskets more seriously threatened. 

It is not at all clear that governments will keep those pledges and achieve net-zero emissions by mid-century. And so it is vital that we work even harder to ensure that our governments do keep them, improving the odds of our keeping below 2C. 

Running off to the hills to an anarchist encampment to learn some first aid skills so that you’re ready for the apocalypse is an abandonment of the responsibility to keep up this pressure on our leaders. 

Bending the curve

Third, while we still have very far to go to reach net-zero, it simply isn’t true that the clean transition is ”nowhere to be seen”. 

Total greenhouse gas emissions are still rising, but emissions per person peaked about a decade ago and have been falling ever since, albeit nowhere near fast enough. Moreover, the growth of emissions has slowed down a great deal, hinting at an absolute peak some time this decade. 

If we move down from the global to the national level, the picture becomes brighter still: Some 30 mostly developed nations have already seen their GHG emissions peak and begin to decline, even after taking into account the offshoring of carbon-intensive manufacturing, and eight major jurisdictions (i.e., with populations over 5 million), from Quebec to Norway have already largely or almost completely decarbonized their electricity grids). Even with the UK’s continued use of coal and gas, thanks to roll-out of wind and solar energy, as well as existing firm resources such as nuclear and hydroelectricity, a young Briton’s emissions are less than half what their grandparents’ were. 

The Global North still has a very long way to go to clean up its act, and electricity is far from the only source of GHGs, it remains the case that most of the emissions growth of the rest of the century will come from the developing world. This is not a product of the villainy of fossil fuel companies or perfidy of Global South governments, but instead a frank recognition by the latter, and, where democratic, by popular majorities, that oil, gas and coal remain the cheapest way to develop. And even here, there is much good news of sharp reductions in per capita coal emissions: at the peak of US coal emissions in the early 20th Century, Americans emitted 14 tonnes per person; Chinese coal emission peaked around 2020 at 5 tonnes per person, and Indian coal emissions appear to have peaked in the last few years at 1 tonne per person.

Exposed. Rising sea levels and floods affect have the worst effects on poor areas, such as the village Chamwana Muna, Kenya. Photo: Gideon Maundu/AP.

But we need absolute emissions reductions, not merely per capita reductions. Indeed we need to eliminate them, not merely reduce them. To get there in the Global South means two things: a massive scaling up of genuinely additional, grant-based climate finance (not predatory loans) from north to south, and industrial policy to de-risk technological innovation and deployment to radically reduce the cost of clean tech. Even where clean alternatives are already proven and have begun to be deployed in the Global North, they remain too costly for many parts of the Global South. These are both very much still worth fighting for.

Decarbonization is hard, not easy

We also have to recognize that decarbonization is hard, not easy. Fossil fuels are not a villainy imposed on society by corporations, but a wonder resource that has lifted humanity into modernity. If the whole of the planet had been democratically socialist throughout the 20th Century (i.e., not under the false, authoritarian socialism of Stalin or Mao), modernity, and all of its hospitals, schools, homes and the factories and mines needed to support those socially vital goods and services would have been largely powered by fossil fuels until scientists discovered the full scale of the threat posed by the greenhouse effect in the 1980s. This means that because under socialism modernity would have been spread to the whole of the world, not restricted to the Global North, the scale of global warming by then would have been far worse than under the capitalism history actually experienced.

But under capitalism, when we discover that a good or service is harmful, such as fossil fuels, if it is profitable, then the companies that produce it have an incentive to continue its production, to lobby and capture regulation. And if we know that something is beneficial, such as clean energy and infrastructure, but it is not profitable, or even insufficiently profitable, then there is no market incentive to produce those goods or services. A great example here is how Tesla limited its buildout of fast charging stations for its electric vehicles along routes that it thought would be profitable. Now that the company has realized charging is not very profitable, it is shutting that department down. The Norwegian government however early on recognized the challenges of profitability for charging networks, and so simply built out charging stations themselves. EVs in the country now enjoy a market share of over 90 percent.

From a socialist point of view, the Biden’s Inflations Reduction Act (IRA) is far from perfect, but it’s a radical break from four decades of neoliberal business as usual.

Moreover, for some sectors such as long-haul aviation or cement or aluminium production, there are not a lot of off-the-shelf clean technologies we can swap for fossil fuels. For these sectors, there still needs to be a great deal of technological innovation. But, contrary to the fable entrepreneurs tell about themselves, market actors are very risk-averse, and reluctant to invest in clean tech innovation or deployment without greater certainty of decent returns on investment. 

Compounding the problem, fossil fuels are the foundation of almost every economic sector, with a great many intertwined dependencies. Decarbonizing all economic sectors thus requires a great deal of coordination across them in service of a goal distinct from profit. This is called a ”coordination problem,” and markets are just very bad at solving them.

Put another way, there is a misalignment between the profit incentive and society’s democratically decided goals.

To solve all of these problems that inhibit the speed of decarbonization the state needs to intervene with incentives, subsidies, smart regulations, advance purchase guarantees, funding of R&D, and, if we are even more ambitious, public ownership, to consciously steer the economy instead of letting the amoral, unconscious anarchy of the market do the steering. Economic planning in the form of industrial policy.

But for a quarter of a century, climate policy was dominated by neoliberal emphasis on regressive carbon pricing that hurts the poor, energy system liberalization and privatization. It should be no mystery as to why decarbonization has been so slow, and why so many ordinary people baulk at the costs.

The Biden Administration however, burnt by the success of the Chinese Communist Party’s (authoritarian) economic planning in so many sectors, and needing to stimulate the economy following the Covid-19 pandemic, has embraced industrial policy with gusto via the Inflation Reduction Act, or IRA, and a suite of allied policies to achieve decarbonization, reverse deindustrialisation, strengthen supply chains, enhance state capacity, and deliver millions of decent paying, community-supporting jobs in the process. To be sure, from a socialist point of view, the IRA is far from perfect, but it’s also a radical break from four decades of neoliberal business as usual and a sharp pivot toward economic planning. The left needs to lean into this industrial-policy approach, to spread the model around the world, and to campaign to make it even better.

And the working class, derided by the doom-mongers, has an intrinsic interest in such economic planning, for at its public-ownership optimum, the volume of employees hired is simply the number needed to achieve the democratically decided goal, rather than the bare minimum required to achieve profitability. The same goes for working conditions and pay. A fortiori, industrial workers in particular have perhaps the most comprehensive formal and tacit knowledge of the energy, transport, agricultural and industrial systems that need to be cleaned up, and through the power of collective bargaining in their unions, they have a far greater ability to force corporations to switch to cleaner operations and products than any protest or sabotage.

The democratic socialism of industrial-policy economic planning and muscular trade unionism, not the eschatology of climate apocalypse, already offers the best suite of policies and analysis needed to accelerate the clean transition. It also re-affirms the classical socialist understanding of the central role of the working class—especially the industrial working class—and our trade unions and parties of labour (so long as we don’t give up organizing in them), for they are best positioned to deliver the clean transition. 

We have no need to import the doomsters’ counter-Enlightenment ideological cuckoos’ eggs of millenarianism, misanthropy and anti-modernism into the nest of the left in order to solve the hard problem of climate change. 

So let the cult of the Climate Rapture run off to the woods and preach to each other that the end is nigh. The rest of us have work to do.

Rörelsen 17 september, 2025

Hur kan Sverige kasta iranska feminister rakt in i döden?

Mordet på Mahsa Jina Amini uppmärksammas i Oslo, september 2023. Foto: Javad Parsa/NTB/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

I dag tänder jag ett ljus för den unga iransk-kurdiskan Jina Mahsa Amini. Det är nämligen tre år sedan hon miste livet efter att ha misshandlats av Irans så kallade moralpoliser i Teheran.

Med all rätt väckte mordet ramaskri i hela landet. Hur kan en ung kvinna dödas bara för att hon inte dolt sitt hår tillräckligt väl under slöjan?

Tusentals kvinnor har under årtionden mördats av ayatollornas förtrycksapparat bara för att de velat leva fria liv eller deltagit i protester. Men mordet på Jina tände en unik gnista av motstånd.

Miljontals kvinnor och män gick ut på gatorna i Iran och ropade ”Kvinna, liv, frihet”. Unga kvinnor ryckte av mullornas turbaner. Bilder av Jina bars på demonstrationer från Teheran till Stockholm.

Att hon blev en sådan symbol beror till stor del på de två modiga journalisterna Nilufar Hamedi och Elaheh Mohammedi. 

Utvisningarna av Fereshteh och Narges illustrerar att Sverige inte menar allvar med sina fördömanden av kvinnoförtryck runt om i världen.

De avslöjade vad som hänt och vakade över henne på sjukhuset innan hon dog. En av de sista bilderna, där Jina ligger inför döden under en rutig filt med slangar i munnen och näsan, är outhärdlig.

Och ayatollorna, som i vanliga fall kontrollerar alla medier, blev ursinniga. Strax efter att bilderna på Jina på sjukhussängen spridits över hela världen frihetsberövades de två journalisterna. Hamedi och Mohammedi anklagades för att ha ”spridit propaganda och konspirera mot rikets säkerhet”. Först efter sjutton månader i fängelse och omfattande protester från omvärlden frigavs de.

När jag i dag sörjer Jinas orättfärdiga död är jag ledsen över något annat också. Sverige, en gång känt som en humanitär stormakt, utvisar kvinnorättsaktivister till Iran. Kvinnor som jagas av ayatollorna bara för att de kämpar för sina medsystrars rätt till att välja framtid, kärlekspartner och bestämma över sina kroppar. Det är oacceptabelt.

Låt mig nämna två av dem.

Fereshteh Javani (bilden) kom till Sverige för sex år sedan efter att ha kämpat för kvinnors rättigheter i Iran. Här organiserar hon ”Kvinna, liv, frihet”-manifestationer runt om i landet, samtidigt som hon arbetar och försörjer sig. Hennes kamp mot ayatollorna i Iran är ingen hemlighet eftersom hon också framträtt i bland annat Flamman. Men trots att hon riskerar avrättning i Iran har Migrationsverket beslutat att utvisa henne dit.

En annan kvinna som fortsatt sitt engagemang för både kvinnors och kurders rättigheter i Sverige är Narges Hashemi, som flyttade hit för ett decennium sedan med sin bror Edris. Även hon har organiserat ”Kvinna, liv, frihet”-manifestationer och finns med säkerhet på Teheran-regimens lista över dem som ska straffas.

Läs mer

Ändå insisterar Migrationsverket, på direktiv av Tidö-regeringen, på att hon måste lämna Sverige omedelbart. Och som en kriminell måste hon två gånger i veckan anmäla sig till Migrationsverket i Märsta.

Utvisningarna av Fereshteh och Narges illustrerar att Sverige inte menar allvar med sina fördömanden av kvinnoförtryck runt om i världen. Hur kan vi kasta kvinnorättsaktivister som sökt skydd hos oss tillbaka till sina förtryckare? Har skamlösheten inga gränser?

Nu är jag rädd att jag snart behöver tända fler ljus. För de kvinnorättsaktivister som Sverige utvisar till Iran.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 17 september, 2025

Bjöd in IDF-soldat till Stockholm – detta är Miff

Miff firar Israels självständighetsdag i Oslo – medan demonstranter protesterar mot Miff. Foto: Amanda Pedersen Giske / NTB.

Föreningen Med Israel för fred (Miff) växer snabbt, och har goda kontakter inom skandinavisk politik. Vilka står bakom den norska organisationen, som bjuder in israeliska soldater och extremistiska bosättare till Stockholm?

”Djupt skamligt att demonstrera mot Israel utanför en judisk skola i Sverige. Många judiska barn och familjer känner stor oro och lever med polisbevakning varje dag,” skrev finansminister Elisabeth Svantesson på X om gruppen Judisk antisionistisk allians protest mot den israeliska soldaten Eldar Maiders föreläsning i Stockholm. 

Föredraget hölls på det judiska kulturcentret Bajit, granne med Hillelskolan. Enligt ministern visade demonstranterna ”ingen solidaritet” utan ”passerade ytterligare en skamlös gräns”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 17 september, 2025

Vi känner med Karl-Oskar – men skiter i våra barn

I norska Lofoten snuddar Golfströmmen vid kusten. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SVD/TT.

Samma politiker som diskuterar om perser och kurder kan vara svenskar, rycker på axlarna åt att Norden snart kan vara obeboeligt. Var är solidariteten med nästa generations svenskar?

När min son var fem år gammal kom han ut i köket en sen kväll efter nattning och frågade upprört: ”Men vem var apan?!” Jag förstod ingenting. Han förklarade: ”Pappa är människa, farfar är människa och hans pappa var nog också människa. Så vem var apan egentligen?”

Då förstod jag. Han hade sett den klassiska bildserien av evolutionen, från krum apa till rakryggad homo sapiens. Nu undrade han, helt logiskt, hur långt tillbaka i släkten man måste gå för att hitta den där supercoola apan. Kunde det vara farfars farfar? Han famlade klumpigt efter gränserna för ett biologiskt ”vi”. Var börjar det – och var tar det slut?

Det är en rimlig fråga från ett barn. Mindre rimligt är att svenska makthavare tycks vara lika uppslukade av var vi:et börjar och slutar. Det märks inte minst på diskussionerna om kulturkanon, eller Jessica Stegruds påpekande av det ”talande” i att den diskuterades av en perser och en kurd – det vill säga kulturminister Parisa Liljestrand och socialdemokraten Lawen Redar.

Det svenska historiska vi:et tycks sträcka sig till mitten av 1800-talet, tiden för Utvandrarna-sviten. Karl-Oskars och Kristinas lidande och hopp kan vi än i dag solidarisera oss med. Längre tillbaka än så förvandlas historiska människor till platta figurer som vikingar och trälar, svåra att identifiera sig med. Det påstås att kineser har en levande vi-känsla som når 5 000 år tillbaka i tiden. Här klarar vi 150.

Nog är det märkligt att vi kan känna med Karl-Oskar och Kristina, men inte med svenskar två generationer framåt i tiden.

Men det verkliga mysteriet är inte hur långt tillbaka vi kan känna gemenskap. Det är varför vi inte tycks kunna sträcka vårt vi framåt i tiden mer än till nästa val. I slutet av augusti publicerades en studie (van Westen et al, JGR Oceans, 24/8) som är talande för detta ointresse. Där forskningen tidigare har trott att risken för Golfströmmens kollaps var relativt låg, kanske fem procent, visar nya beräkningarna på 25 procent i ett låg-utsläppsscenario – och hela 70 procent i värsta fall. Kollapsen beräknas i så fall inträffa från år 2063 och under de följande årtiondena.

Ja, det är modeller. Risker och sannolikheter. Men vi pratar heller inte om Motala ström utan om Golfströmmen – den makalösa pumpen i Atlanten som drivs av salt och värme och som gör Norden beboeligt. Den som låter oss odla potatis på sommaren och överleva vintern.

Läs mer

De gastkramande risktalen borde ha toppat varje nyhetssändning. Partiledarna som ständigt ropar om ett hotat ”vi” borde ha stått i kö för att kommentera. Här talar forskare om en 50–50-risk att själva den mäktiga pump som upprätthåller livet i Norden och möjliggjort både vikingar och Gustav Vasa riskerar att upphöra inom livstiden för dagens svenska skolbarn! Och de som får tåpirrningar av fortissimon i ”Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden”, just de, kunde inte bry sig mindre.

Nog är det märkligt att vi kan känna med Karl-Oskar och Kristina, men inte med svenskar två generationer framåt i tiden. Kanske borde man ha skrivit in Golfströmmen i kulturkanon?

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 17 september, 2025

Palestinarörelsen och trollens nya gigekonomi

Sverigedemokratiska riksdagspolitikern Jessica Stegrud anländer till Jimmie Åkessons bröllop med högerextrema nätaktivisten Nick Alinia. Expo avslöjade nyligen att de hängt ut ett ungdomsgäng tillsammans. Foto: Jens Christian/Expressen/TT.

SD-politikern Jessica Stegruds filmaktion visar hur täta banden är mellan moderpartiet och de högerextrema nätaktivisterna. När trollfabriken lade ned tog frilansarna vid – för att skapa en alternativ medievärld där aktivister förlöjligas och blir dokusåpor på nätet.

Det har gått några timmar sedan Riksmötet öppnades med blåsorkestrar och kungatal. Politikerna har lämnat Riksdagen efter öppningscermonin den 9 september. Nu tas Mynttorget över av ett myller av vänstergrupper. Arrangörerna från Septemberuppropet, en allians bestående av Rebellmammor, Feministerna, Tillsammans mot rasism, Fridays for future, och 71 andra grupper, riggar högtalare och rullar ut banderoller, med krav på allt från stopp till folkmord till klimaträttvisa.

Men en grupp med tio fotografer som samlats bredvid bryr sig inte om den växande manifestationen. De flockas kring en ensam gråhårig pensionär med Palestinaflaggor och följer honom vart han än går på torget.

Gholamreza Harati deltog i revolutionen i Iran och flydde till Sverige i mitten av 80-talet. Han är en välkänd profil i Palestinarörelsen, alltid längst fram med flaggor i båda händerna. Högljudd, orädd och ständigt på plats, trots polisens återkommande avvisningar. I ytterhögerns alternativmedier har han blivit en följetong.

De hotar mig, de ringer mig sent på kvällen och natten. De ljuger om mig på sociala medier.

”Kryckmannen” kallar de honom. När den Sverigedemokraterna närstående mediekanalen Riks publicerar videor från manifestationen handlar de bara om honom. Korta klipp som paketeras för Facebook, Youtube och Tiktok.

I en av filmerna hör man Gholamreza upprört svara Riks reporter, fotomodellen Melina Hebelius, att han känner sig förföljd och tänker polisanmäla dem.

– De hotar mig, de ringer mig sent på kvällen och natten. De ljuger om mig på sociala medier, säger Gholamreza in i kameran och pekar på fotograferna.

”Kryckmannen: Jag kommer anmäla dig!” blir Riks rubrik för sin tionde film om honom.

Riks är inte ensamma om sin fixering vid Harati. På sociala mediet X har någon skapat ett falskt konto i hans namn, där filmerna om honom sprids. Hans namn och hemadress har lagts ut på sajten Invandrarkollen. Någon har smygfilmat honom utanför hans hem i den förort han bor.

– Jag hotar aldrig någon tillbaka. Det är för att ur min mun kommer bara politiska slagord, berättar Gholamreza Harati för Flamman.

– Men de tjänar pengar på att skriva om mig.


En av dem som skapar filmer om Gholemreza är den frilansande högeraktivisten Christian Peterson. Trots sin bakgrund i nazistiska Nordiska motståndsrörelsen är Peterson en återkommande gäst i Riks intervjusoffa. Men han säljer även egenproducerade inslag till kanalen. Ett sådant inslag var hans film från Återvandringskonferensen i Milano i våras, som Flamman rapporterade från.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 16 september, 2025

Kära regering – kalla inte demonstranter för ”odjur”

Den moderata utrikesministern Maria Malmer Stenergard delade ett inlägg som kallar Palestinademonstranter för ”odjur”. Foto: Stefan Jerrevång/TT.

Medan FN förklarar att Israel begår folkmord riktar politikerna inte sin ilska mot förövarna – utan mot demonstranterna för barns lika värde.

”Sverige är under en värderingsattack.”

Så skrev kristdemokraterna Ebba Busch och hennes nya toppnamn Alice Teodorescu Måwe i en debattartikel i helgen. Där uppmanade de till ”hårdare tag mot Palestinarörelsen”, som de menar har stått för en ”tsunami av hat mot judar”, samt ett ”dominans­beteende och krav på under­kastelse”.

Åtgärdslistan är lång: fler ska lagföras, demonstrationer ska flyttas, arrangörer svartlistas, och personer med dubbla medborgarskap – som jag själv – ska kunna fråntas sitt svenska pass. ”Den som agerar våldsamt eller uttrycker hat, hot eller stöd till terrorism uppvisar inte god vandel”, konstaterar de.

Nog är rätten att demonstrera mot den israeliska krigsmaskinen en fråga om yttrandefrihet, Maria Malmer Stenergard?

I går kväll fick vi en uppvisning i vad som kallas bristande vandel. Ett tiotal personer demonstrerade på Östermalm utanför Bajit, det judiska kulturcentrumet. Anledningen var att föreningen Med Israel för fred hade bjudit in en soldat från Israels armé att föreläsa. På scenen stod alltså företrädaren för en krigsmakt som just nu anklagas av FN för att begå folkmord. På plakaten stod ”IDF-soldater = krigsförbrytare” och ”Alla barn är lika värda”.

Ändå var det demonstranterna som politikerna gick till storms mot. Först spred Judiska ungdomsförbundet (JUS) en bild på demonstranterna med texten: ”Det spelar ingen roll vem avsändaren är, och det spelar all roll vad kontexten är. Att ställa sig med detta framför den judiska skolan när barn går hem är rakt av antisemitiskt.”

Utrikesministern Maria Malmer Stenergard (bilden) delade inlägget med texten: ”Det här handlar inte om yttrandefrihet, utan om att skapa skräck och rädsla hos barn som bor i Sverige. Vars familjer i generationer har blivit förföljda. Jag känner bara avsky mot dem som gör detta.” Inlägget delas av Ebba Busch, som även kallat helgens demonstrationer för en ”lynchmobb” i TV4 Nyhetsmorgon.

Gruppledaren för den moderata riksdagsgruppen Mattias Karlsson (bilden) tar i ännu hårdare: ”Det är terror i vardagen. Det är antisemitism i sin renaste form. De som gör detta är inte aktivister, de är odjur.” Inlägget delas av Maria Malmer Stenergard. Oppositionsledaren Magdalena Andersson stämmer in och kallar demonstrationen ”djupt olämplig”.

Men demonstrationen ägde rum efter att barnen redan gått hem. Och nog är rätten att demonstrera mot den israeliska krigsmaskinen en fråga om yttrandefrihet, Maria Malmer Stenergard?

I dag släppte FN en rapport som hävdar att Israel begår folkmord i Gaza. Kommissionen menar att fyra av fem folkmordshandlingar har utförts – massdödande, svårt fysiskt och psykiskt våld, skapande av livsvillkor som leder till förintelse, samt åtgärder som förhindrar födslar – och pekar på både israeliska ledares uttalanden och arméns agerande som bevis på folkmordsavsikt.

Dessa handlingar stöds av den orwellskt benämnda organisationen Med Israel för fred. Flamman har tidigare uppmärksammat att de bjudit in bosättarlobbyisten Eugene Kontorovich, som dessutom har gästat riksdagen på Kristdemokraternas inbjudan. Nu en IDF-soldat.

Den senaste veckan har Sverige diskuterat mordet på högerdebattören Charlie Kirk och förföljelsen av civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin i en mörk gränd, och många har kallat till besinning. När ledande politiker kallar demonstranter för ”odjur” och får backning av utrikesministern är det uppenbart att man inte alls värnar det demokratiska samtalet, utan försöker få sina motståndare att hålla käften.

Läs mer

Så vem är det som ”uttrycker hat, hot eller stöd till terrorism”? I går var det ni: Ebba Busch, Alice Teodorescu Måwe, Maria Malmer Stenergard, Mattias Karlsson, Magdalena Andersson, Med Israel för fred.

Det är ni som brister i vandel.  Skyltar med ”Alla barn är lika värda” gör det däremot inte.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 16 september, 2025

Protesterade mot IDF-föredrag – kallas ”odjur”

IDF-soldaten Eldar Maider (t.v.) och Hillelskolan i Stockholm (t.h.). Foto: Privat / Judiska ungdomförbundet.

Såväl utrikesministern som flera riksdagsledamöter har kritiserat gårdagens demonstration utanför det judiska kulturcentret Bajit och Hillelskolan. Nu kan Flamman berätta att en föreläsning med en israelisk soldat ägde rum samtidigt – och att demonstrationen ägde rum efter skoltid.

På måndagskvällen samlades ett tiotal personer på Nybrogatan på Östermalm i Stockholm. Två bar på en banderoll med texten ”IDF-soldater = krigsförbrytare”, och organisationsnamnet Judisk antisionistisk allians. En äldre man höll i ett plakat med texten ”Alla barn är lika värda”.

Strax därpå gick Judiska ungdomsförbundet (JUS) ut med kritik mot manifestationen:

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 15 september, 2025

Sades upp från hamnen – tar fallet till domstol

Erik Helgeson håller ett kort tal utanför Arbetsdomstolen på måndagen den 15 september. Foto: Jacob Lundberg.

Erik Helgeson både polisanmäldes och sparkades efter Hamnarbetarförbundets blockad mot israelisk vapenhandel. Men polisanmälan lades ned – och nu är det i stället hans arbetsgivare i Göteborgs hamn som står inför rätta.

Utanför Arbetsdomstolen i Gamla stan har ett trettiotal personer samlats. Vissa bär på skyltar med fackliga budskap, andra på Palestinaflaggor. Vissa kombinerar båda.

Vid entrén står Erik Helgeson, vice ordförande i Hamnarbetarförbundet. I handen håller han en lånad megafon prydd med klistermärken från vänsterorganisationer från de senaste femton åren. Han råkar först slå på en ambulansliknande siren, innan han lyfter den mot munnen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 15 september, 2025

Svensk judisk vänster: Hamnarbetarna gör vad regeringen borde

Erik Helgeson, vice ordförande i Hamnarbetarförbundet. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

I dag den 15 september förhandlar Gothenburg Roro Terminal (GRT) och Hamnarbetarförbundet i Arbetsdomstolen om uppsägningen av förbundets vice ordförande Erik Helgeson som skedde efter att förbundet gemensamt beslutat om en blockad mot vapenleveranser till och från Israel, med hänvisning till misstankarna om krigsbrott och brott mot mänskliga rättigheter.

Moderna krigsbrott sker aldrig som isolerade fenomen. De sker alltid i en kedja av leverantörer och andra möjliggörare. Därför är arbetarkollektiv som fackförbund en mycket viktig part i förhindrandet av krigsbrott. Oavsett vad man tycker om Hamnarbetarförbundets stridsåtgärd måste vi försvara rätten för fackförbund att demokratiskt sätta ner foten när krigsbrott sker. 

Att, som GRT, försöka straffa fackliga företrädare som Erik Helgeson personligen i stället för att föra sin talan mot förbundet är ett sätt att försöka skrämma fackligt aktiva till tystnad. Erik Helgeson har som vice ordförande inte fattat beslut om strejken själv. Den hade tydligt stöd i medlemsomröstning.

Oavsett vad man tycker om Hamnarbetarförbundets stridsåtgärd måste vi försvara rätten för fackförbund att demokratiskt sätta ner foten när krigsbrott sker. 

Mycket tyder dessutom på att Hamnarbetarförbundet, trots kostnaden för dem, gör vad svenska staten troligtvis är skyldiga till. Internationella brottmålsdomstolen, ICC, har en pågående arresteringsorder för krigsbrott mot israeliska ledare. Internationella Domstolen i Haag utreder Israel för brott mot folkmordskonventionen. I stället för en veckas vapenblockad från Hamnarbetarförbundets sida borde vi ha ett totalt stopp för vapenhandel från statligt håll. Men riksdagen vägrar agera.

Det samhälle GRT försöker bygga är ett samhälle där arbetare inte vågar stötta varandra eller skydda allmänheten från brott som möjliggörs av företagen de jobbar för. Det är inte bara ett samhälle som skeppar vapen till krigsbrott. Det är också ett samhälle som där folk tittar bort vid mutor och vid diskriminering. 

Läs mer

Det är ett samhälle vi alla förlorar på, men särskilt de mest utsatta. Vi behöver arbetare med civilkurage. Men vi kan bara ha arbetare med civilkurage om vår föreningsrätt värnas och om fackligt förtroendevalda skyddas från personliga hämndåtgärder från motparten. Den uppgiften ligger i dag hos Arbetsdomstolen. 

Därför har Hamnarbetarförbundet kallat folk att komma och visa sitt stöd vid Arbetsdomstolen, Stora Nygatan 1 i Stockholm i dag vid 12:30. Vi hoppas att vi ses där!

Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 15 september, 2025

Antisemitismen är inte en rasism

Synagogan i Göteborg. Foto: Adam Ihse/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

En konstig diskussion förs om huruvida antisemitism finns. I en välvillig tolkning skulle tesen vara att antisemitismen inte är något egenartat, bara en form av vanlig rasism. Jag tror detta är ett missförstånd. Antisemitismen finns, men det är inte någon vanlig rasism.

Låt oss bruka uttrycket ”rasism” snävt. Det handlar då om föreställningar om att människor genetiskt sett tillhör olika grupper (raser) med gemensamma (statistiska, åtminstone) kännetecken. Den grövsta och enklaste indelningen är den i svarta, gula och vita människor, förknippade med en föreställning om olika värde hos dessa grupper. Filosofen Heidegger uttryckte denna fördom i skriften ”På väg mot språket”, men den fanns redan utförligt presenterad av Hitler i Mein Kampf.

De vita är mest värda då de hyser en överlägsen intelligens. De svarta är minst värda, då de uppvisar lägre begåvning. De gula hamnar någonstans mitt emellan de svarta och de vita. De är mer intelligenta än de svarta men inte lika intelligenta som de vita. I synnerhet äger de gula inte samma slags talang för originellt tänkande, som de vita. De imiterar duktigt vita upptäckter, men ger inga banbrytande bidrag till mänsklighetens utveckling.  

Rasismen var tämligen allmänt omfattad inom västvärlden och den fick legitimera kolonialismens övervåld mot svarta liksom förtrycket av svarta ättlingar till slavar i väst. Endast Sovjet förkastade principiellt rasismen tillsammans med eugeniken med hänvisning till biologen Lysenko. 

Rasismen hade en kvasivetenskaplig underbyggnad. Olika försök med rasblandning skulle ha utvisat att intelligensskillnaderna var reella och att vita som fick barn med svarta skulle få barn med lägre intelligens än vita som fick barn med vita. Eugen Fischer var en forskare djupt fascinerad av Mendels genetik, som just återupptäckts. Han genomförde 1908 en studie i nuvarande Namibia där han undersökte svarta och vita och individer av blandade och ansåg sig finna att de vita var intelligentast, de svarta dummast och de av blandade (bastarderna) föll någonstans mitt emellan de renodlade grupperna. Resultatet publicerades i boken Die Rehoboter Bastarde und das Bastardisierungsproblem beim Menschen (Jena: Gustav Fischer, 1913). Dessa tankar samexisterade med rashygienens föreställningar om att de olika rasgemenskaperna var instabila. De hotades av ”rasblandning”, men också av en välfärdsstat, som såg till att mindervärdiga människor kunde överleva och reproducera sig. Ett sent uttryck för ramtänkandet är Hernstein och Murrays famösa bok The Bell Curve (1994).

Rasismen var tämligen allmänt omfattad inom västvärlden och den fick legitimera kolonialismens övervåld mot svarta liksom förtrycket av svarta ättlingar till slavar i väst.

Nazisterna var förstås också rasister. Hitler och Churchill var överens på den punkten — men oense med Stalin. De delade också en utbredd antisemitism, även om den hos nazisterna kom att ta sig ofattbart extrema uttryck. Men var denna antisemitism en rasism?

Hitlers resonemang kring judarna är inte glasklara. Han börjar i Mein Kampf med att konstatera att han aldrig personligen haft något problem med judarna. Länge tänkte han på judarna, skriver han, som en särskild religiös grupp, och hans principiella hållning är att man i politiken bör låta religionerna vara. Han finner antisemitismen vulgär. Så drabbas han av en insikt, vill han få oss att tro. Judarnas religion är bara en förklädnad. Men en förklädnad för vad?

Han talar förvisso i Mein Kampf om judarna som en särskild ras. Han varnar för att judiska män ska förföra ariska kvinnor, göra dem med barn, och därför skada den ariska folkstammen. Men vi vet från hans bordssamtal att han inte själv trodde på denna tes. Judarna utgör inte, enligt Hitler, någon ras i analogi med svarta och arier. Han säger: Vi använder för enkelhetens skull begreppet ”judisk ras”. I verkligheten och ur genetisk synpunkt finns ingenting sådant som ”den judiska rasen”. 

Han beskriver i stället i Mein Kampf judarna som en mäktig konspiratorisk grupp (inte en ras och inte en religion), som står i begrepp att erövra världen. Det är ingen gräns för denna människogrupps slughet, de kontrollerar både arbetarrörelsen (såväl bolsjevismen som den reformistiska rörelsen) och det internationella finanskapitalet. Genom en kniptångsmanöver kommer judarna att lägga världen under sig. Här får till sist Tyskland en mission att fylla. Tyskland ska besegra judendomen. 

Varje antydan till antisemitism inom solidaritetsrörelsen med folket i Gaza och på Västbanken undergräver, ja motverkar rörelsens syfte.

Det som är extremt med nazismen är med vilket ursinne man tar itu med den förmenta judiska faran. Först vill man bli av med judarna och man samarbetar till den änden med sionistiska organisationer. Till sist sätts det fullständiga folkmordet i verket.

Fördomarna mot judar, som nazisterna nyttjar politiskt, är utbredda i västvärlden med rötter i den kristna religionen, uttryckt av både den heliga Birgitta och Martin Luther. Jag läste nyss av en händelser Karl Gerhards memoarer, Med mitt goda minne. Karl Gerhard var en modig centralgestalt inom den antinazistiska rörelsen i vårt land. Hur häpnadsväckande är det därför inte att notera all den undertryckta antisemitism som så ofta gör sig påmind under läsningen. Om någon person är jude så kommenteras detta. Om personen inte är snål görs affär av detta. Om en judisk affärsman inte gestikulerar på ett för judar ”typiskt” vis — med handflatorna uppåt — så måste det redovisas. Allt ligger kanske på samma nivå som skämt om norrmän eller smålänningar i vardagligt tal. Ändå finns här en obehaglig påminnelse om hur svåra att bli av med dessa antisemitiska föreställningar har varit — och är.

Antisemitismen har främst frodats inom den politiska högern, men då den inte är någon egentlig rasism har också antirasister och vänsterpolitiker ibland hemfallit åt den. Stalin hade sin paranoida antisemitiska period efter andra världskriget, då ”kosmopoliter” förföljdes, Gomulka angrep judarna i Polen på sextiotalet, då de beskylldes för att sabotera tanken om en särskild polsk socialism (de utmålades bl.a. som sovjetiska agenter), Arthur Engberg var den främste svenske socialdemokratiska antisemiten, Lars Hillersbergs satirer var under 68-rörelsen öppet antisemitiska och inom rörelsen mot Israels ockupation och krig riktade mot palestinier har i sen tid antirasister spritt antisemitiska bilder. En välvillig tolkning är att de inte känt igen dem som sådana, vilket är oacceptabelt då det handlar om ledande personer med plats i riksdagen.

Denna antisemitism är potentiellt livsfarlig. Vi vet det då vi sett hur den kunnat utnyttjas politiskt i olika sammanhang. Ändå är den inte en rasism. Om det alls finns ett bevis för denna hållning beträffande rasismen, så borde det utgöras av apartheids Sydafrika. Där skilde man skarpt mellan svarta, färgade och vita. Var hamnade judarna? Bland de vita! 

Läs mer

Man kan tycka att då ett folkmord utspelas framför våra ögon så är det småsint att leta efter antisemitiska uttryck bland de berättigade protesterna mot Israels politik. Men det är inte småsint, det är nödvändigt. Varje antydan till antisemitism inom solidaritetsrörelsen med folket i Gaza och på Västbanken undergräver, ja motverkar rörelsens syfte.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 15 september, 2025

Mysborgerligt om konstens överlevnad

Romantisk bild av konst och skapande. Lydia Sandgrens nya roman bland de bästa i år tycker Love Frisell. Foto: Daniel Wester.

”Artens överlevnad” är 800 sidor konstnärsromantik. Som berättelse är den lysande, men lite för trevlig.

Knappt ett halvår efter att Lydia Sandgrens bildningsroman Samlade verk gavs ut, sensommaren 2020, skedde något så otippat i svensk press som en debatt om estetik. Var den drygt över 600 sidor långa debutromanen lika bra som kritikerna skrev?

Sandgrens nya roman Artens överlevnad (Albert Bonniers förlag, 2025) är ännu längre. Under drygt 800 sidor tar den med läsaren på en resa genom Göteborg, New York och Rom i en svindlande berättelse om den stora konstens och den sanna kärlekens inverkan på människors liv över decennier. Liksom i Samlade verk utspelar sig intrigen på två plan. I det samtida får Karl Hillberg, en drygt 30 år gammal gymnasielärare tillika romandebutant, ett erbjudande att skriva en biografi över stjärndirigenten Enzo Viera av hans änka Alice. Det leder Karl till Rom och vad som finns kvar av förra seklets bildade borgerlighet. Till hans ”hjälp” finns överliggaren Mischa, hans socialt missanpassade men intellektuellt briljanta barndomsvän.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)