Nyheter 07 juni, 2024

Praying for the Climate Rapture

John Martin, ”The Great Day of His Wrath”, 1851–1853, oil on canvas.

The climate crisis is serious, but we can still stop it—as long as we do not give up and flee to an anarchist collective in the forest. And our best shot at salvation is large-scale solutions on a socialist basis.

Den här artikeln finns även på svenska. Klicka här för att läsa den.

”I am talking about the slaughter, death, and starvation of six billion people this century—that’s what the science predicts,” Roger Hallam, the co-founder of Extinction Rebellion and Just Stop Oil told the BBC in 2019. 

The English word ‘genocide’ seems far too tame a word for such voracious, planet-wide human obliteration. Not the tens of thousands in Gaza. Not the six million of the Nazi death camps, but six billion. Perhaps even the end of the human race; certainly the end of civilization. Such cataclysm seems far better described by the word ‘omnicide’—the death of all humans. 

And the climate omnicide does not begin decades away; it’s not an end-of-century phenomenon at three or four or five degrees of warming above pre-industrial temperatures that between now and then we might somehow be able to avoid. For Hallam, the omnicide is rapidly approaching. In late 2023, he held up a scientific paper to a different BBC reporter, saying that its authors had calculated that already at 2C of global warming, we should expect one billion people to be killed. And this paper is typical of what the science is telling us, Hallam insisted. There is ”nothing particularly unique about this.” He hasn’t cherry-picked a particularly grim outlier of a paper to scare us. This is, allegedly, the consensus. 

Climatologist Zeke Hausfather writing for Carbon Brief noted in April that the first three months of 2024 had experienced average global temperatures of 1.6C above pre-industrial times. In 2023, the average global temperature pierced 2C of warming —although it was just for one day, the 17th of November. Temperatures fluctuate significantly from day to day, month to month and year to year, and so it is the overall decades trend, not such daily variability that we should be paying attention to. And, as of the time of writing, that overall trend tells us that we have seen roughly 1.3C of warming since the Industrial Revolution. 

Nevertheless, this breach of the threshold, however brief, was disconcerting. And based on current rates of emissions mitigation, if policy does not markedly change in the coming years, the Earth is on track to persistently (rather than briefly) exceed 2C at some point between 2038 and 2072, with the median prediction placed at 2052. That’s just 28 years from now, as close to us today as 1996 and ‘Wannabe’ by the Spice Girls topped the charts. And the lower bound is a mere 14 years away. Hallam recently doubled down on his expectation of imminent doom, saying in May that 12 percent of humanity will die in the 2030s. The omnicide begins in six years’ time, he thinks. Indeed, its first calamities have already begun.

While in jail for four weeks, Hallam wrote a 12,000-word essay titled ”Advice to Young People, as you Face Annihilation”, in which he averred that climate change will soon destroy our ability to grow food, if it isn’t already doing so. With the breadbaskets of the world failing, the shelves of supermarkets will either slowly or rapidly be cleaned out and then, like a vision from Cormac McCarthy’s The Road:

”A gang of boys will break into your house demanding food. They will see your mother, your sister, your girlfriend, and they will gang rape her on the kitchen table. They will force you to watch, laughing at you. At the end, they will accuse you of enjoying it. They’ll take a cigarette and burn out your eyes with it.” 

Luxuriating in his apocalyptic visions, he repeated his rape fantasy to the UK’s TalkRadio ”They take your mother, put her on the table and gang rape her, then they take a hot stick and poke out your eyes,” he said in 2022. ”That’s the reality of the annihilation project that you face.”

It’s not just Hallam who issues these eschatological prophecies. Cameron Ford, a spokesperson for Insulate Britain, a spinoff of Extinction Rebellion, told British left-wing columnist Owen Jones that ”societal collapse” is near, ”And then you see slaughter. You’ll see rape. You’ll see murder… We will lose everything we love.”

The conviction that we live in the End of Days is also not just an eccentric quirk of British activists. One of Germany’s most high-profile climate campaigners and co-founder of anti-coal-mining campaign group Ende Galände, Tadzio Müller, likewise has convinced himself that the clean transition ”is nowhere to be seen”. Sure, there has been some growth in deployment of clean energy technologies, particularly solar, wind, batteries and electric vehicles, he concedes in a recent essay in Flamman, but CO2 emissions continue to rise while banks continue to lend trillions to fossil fuel companies. A pair of floods that killed hundreds in Afghanistan and dozens in Brazil in May shows how that there is now ”absolutely zero chance of avoiding climate collapse”, if such collapse is not already underway. 

Activists like him have failed utterly, he now believes. We must confront the reality that tipping points leading to runaway climate change are now unavoidable, Müller declares, and so we have to accept the brute reality that ”everything we’ve done, our type of ‘activism’ is kind of over.” In place of climate activism ”business as usual”, he prescribes prepping for the now certain apocalypse to come. 

Läs mer

Müller stresses that this climate prepping will not be anything like the doomsday ”preppers” associated with the far-right survivalists and their bunkers full of filtered water, canned prunes and Spam. Instead he gives the example of the Swedish group Prepping Together, and argues for moving away from political struggles ”and more towards a needs-based politics.” This means construction of ”movement-based disaster relief networks” to buttress what remains of emergency services amidst floods and forest fires and heatwaves, so that the fire brigades, ambulances, paramedics and so on are not overwhelmed. When the supermarket shelves are empty and the state is no longer able or willing to enforce the law, ”vigilante groups” will form to enforce community rules. It is unclear whether he worries about the rise of such groups or advocates it. 

Along the same lines, University of Tasmania human geographer Kate Booth and eco-activist Tristan Sykes coordinate a campaign platform called Just Collapse, that pushes for local groups to form to at least coordinate a just descent down from modernity. And the University of Cumbria’s Jem Bendell produced a widely influential essay in 2018, ”Deep Adaptation”, that similarly argues that climate-driven societal collapse is unavoidable in the near term, if it isn’t already underway, and so we must adapt to that reality.

Alarm. Activists from Just Stop Oil blocking a road in protest against fossil fuels, October 27, 2022. Photo: Kirsty Wigglesworth/AP.

Tied to all this apocalypticism is an abandonment in the working class as the agent of change. If there is no hope, then, contra Winston Smith, it cannot lie in the Proles. Many doomsters even evince an antipathy toward the working class, and especially industrial workers organized in unions, whom they see as siding with the fossil bosses. In a discussion with Swedish sociologist and advocate of eco-sabotage, Andreas Malm, Müller said that workers and trade unions need to be ”recognized as an enemy” in the fight against climate change and biodiversity loss. Japanese political scientist and ‘degrowth communist’ Kohei Saito believes Western workers in particular enjoy ”extravagant lifestyles” and so must be brought low, while German scholars Markus Wissen and Ulrich Brand tell us these same workers collaborate with capital to maintain their ”imperial mode of living.”

If the workers are no longer the revolutionary subject of history, or if they are now even the enemy, what force remains that can provide deliverance but the climate apocalypse itself? Rather than fearful of the End of Days, these prophets of doom secretly or openly wish for such a Book of Revelation-style cleansing, washing away the sins and sinners of industrial modernity. 

They are praying for the climate Rapture.

Is the end really nigh?

Just as we have a responsibility not to minimize the threat posed by climate change, so too do we have a responsibility not to exaggerate. 

We must not cherry-pick data or papers that confirm a conviction about the worst outcome being likely, and we must also know how to not engage in cherry-picking, how to try to avoid confirmation bias—our ingrained tendency to favour information that confirms our existing beliefs. We must consider the overall trends of natural disasters at a particular locality and around the world, comprehending the role of natural variability, and not alight upon single incidents. We must wait for what attribution scientists (the young field that assesses the contribution of global warming to various phenomena) conclude. We must familiarise ourselves with what those who have great experience in energy, transport, agricultural and industrial systems say about the likelihood and feasibility of clean technological change—from economists and engineers, to the workers in those systems who are often more familiar with them than anyone. And above all, we must not spin out manifestly false post-apocalyptic fantasias about empty supermarkets, vigilantes and rape gangs. 

Those who say we should exaggerate in order to wake up all the ”sheep” are condescending and anti-democratic, assuming that ordinary people cannot comprehend the world around them in the absence of lies from their betters. It is also counter-productive: when those who do have expertise and experience in various sciences and industrial systems confront these lies, the green left in particular and the left as a whole is discredited. Exaggerations and lies about the end of the world are a gift climate deniers, who are happy to parade around these unhinged, baseless claims in order to discredit what climate science really does have to tell us. They are also a gift to fossil fuel companies, as they primarily act to demobilize: if nothing can be done, if we’re all doomed, why bother campaigning, protesting, voting for better policy, going to school to become a nuclear engineer, exploration geologist, infectious disease specialist or hydrologist (the sort of skills a warming world desperately needs more of), if there is no hope? Might as well party it up while there’s still time. 

But even if such exaggeration and lies were not counterproductive, even if the doom-mongers were not acting as the useful idiots of deniers and oil companies, they would still be wrong. The evidence just does not support anything that they say.

When we consider the full breadth of what hundreds of papers and models have concluded about the state of emissions mitigation, we find a very different understanding than that of the doomers. When we look at how humanity has responded to past, often severe environmental challenges, and our experience with natural disasters over the centuries, we find that overall, humanity is winning. When we look at the state of the clean transition, we have reason for cautious optimism. 

Running off to the hills to an anarchist encampment to learn some first aid skills so that you’re ready for the apocalypse is an abandonment of the responsibility to keep up this pressure on our leaders. 

First, the study that Roger Hallam was waving around to the BBC interviewer as not particularly unique was in fact decidedly unique in that very few researchers have attempted to quantify the potential future body count from global warming because there are just so many variables affecting human mortality. Is a South African water crisis caused by global warming-driven drought or by the privatization of water companies? As science writer and climate campaigner Mark Lynas has pointed out, the paper was also unique in that it was written by an electrical engineer, not anyone with any expertise in health impacts of climate change, and its body count is drawn from a separate paper appearing in the journal Frontiers in Psychology (not a journal of medicine or climatology) written by a musicologist. Lynas also takes great effort to unravel the false precision and bogus math used to derive the body count.

Science is a collective endeavour, with each paper combining with many others to contribute to a much larger jigsaw of evidence. It is very rare for the findings of a single study, on any subject, to be taken at face value. Holding up one paper that reinforces one’s prior beliefs will not do. Instead, it is the overall weight of evidence from many studies that is what is convincing. Ask how that one study you have alighted upon fits with the full gamut of evidence on this topic—often found in what are called systematic reviews, documents that perform a structured assessment and synthesis of all the evidence on a particular topic. Hallam unfortunately, like many doom-mongers, suffers from what New York Times climate journalist Andy Revkin calls ”single-study syndrome”, picking one or two papers that reinforces his worldview and ignoring any that do not.

One of the rare pieces of work that has tried to perform a more structured assessment with respect to potential climate-related mortality is a 2014 investigation by an international consortium of medical researchers for the World Health Organization and coordinated by the London School of Hygiene and Tropical Medicine. They concluded that from 2030-2050, an excess 250,000 people per year are likely to die from such partly climate-related factors such as heat exposure, malaria, dengue fever, diarrhoea and childhood malnutrition—or 5 million across those two decades. As tragic as that is, it is not six billion or even one billion. But isn’t 5 million potential deaths bad enough?

2.7C is bad, but it’s not Armageddon

Second, remember that around the turn of the millennium, the ”business as usual” scenario developed by energy-system modellers for use in climate modelling assumed a dramatic expansion of coal use as China, India and Africa further developed economically, and that the US and many European countries would do little to abate their own use of this fossil fuel. The belief was that the full geologic extent of coal resources was so vast and so cheap, thus the easiest pathway for development, that it would almost certainly all be exploited. Averages of all modelling (i.e., not just one single study) suggested that under this scenario, global warming by the end of the century would reach somewhere between 3.6C and 6.2C above pre-industrial times, with the most likely temperature increase being 4.7C. 

Let us remind ourselves what the main impacts are likely to be at this range of temperature increases. At 4C, sea levels rise by 1-2 metres as the oceans thermally expand and ice sheets slough off Antarctica and Greenland, displacing hundreds of millions in those poorer locations where coastal defence is not possible or affordable, and the rest of us hoping that the trillions we would have spent on dykes, levees and sea walls held fast against storm surges. Most of the glaciers that feed many of our hydroelectric dams and irrigation systems would have long since melted. Regular flooding would sweep away many towns and villages in the underdeveloped tropics, while the sub-tropics and Mediterranean would be transitioning to desert. Gigantic forest fires would dwarf the extent and ferocity of the forest fires we are already experiencing, and speed up the dieback of the Amazon rainforest. In the absence of affording air conditioning, billions of people would confront dangerous heat index temperatures well in excess of 40C every year, and, in the absence of developing heat-resistant crops, regular droughts and heatwaves would threaten—although not crash—the world’s breadbaskets. At this point, the methane locked away in Arctic permafrost is released, a volume perhaps equivalent to three times more carbon than we have emitted since the Industrial Revolution. In the absence of negative emissions technologies, this would set in motion positive climate feedbacks sending us toward still higher temperatures. As bleak as this is, it would not mean human extinction or even industrial civilisation, but the challenges are almost incomprehensible. 

At 5C, much of the sub-tropics and all of the tropics are now subject to year-round deadly temperatures, with 60C a commonplace, making large swathes of the continents, where about half of the human race currently resides, uninhabitable for us even with air conditioning. All ice sheets will eventually disappear and breadbaskets simultaneously, regularly fail. And at 6C, the planet is now approaching the hyperthermal events that caused many (though not all) of the large mass extinction events of deep time. A similar mass extinction event thus is not unlikely. Perhaps our species might survive this, but I would not bet on our civilization doing so. 

Today however, all of that—4, 5 and 6C of warming—is off the table. As a result of technological innovation, policy change, and, yes, the shale gas revolution displacing coal in the US, modelling of the business as usual scenario shows we are most likely on track for 2.7C of warming, according to the UN Environment Program’s aggregation of such assessments, although the upper bound sits at 3.4C. Business as usual in this case means current policies, not taking into account any announced but yet to be implemented policies or pledges (Other aggregations, such as those from Carbon Action Tracker vary very slightly) 

If all announced pledges are kept, including net-zero emissions by mid-century, then by 2100, we are most likely to experience 1.8C of warming, with an upper bound of 2.5C. 

None of this is in any way a reason to relax, but at the same time, the impacts at these temperatures are similar to the impacts we are already seeing, such as hotter heatwaves, more extensive wildfires, greater flooding, and reorganization of the geography of infectious disease, just with the dial turned up further. It’s certainly not the End of Days even in the absence of adaptation. And of course humans will engage in adaptation efforts, as we always do.

At the same time, the less likely yet still feasible upper bounds of these aggregations do begin to be disconcerting, particularly where the business-as-usual case breaches the 3C threshold. At this point, deadly heat shocks start to be far more extensive, sea level rise far more difficult to combat, and breadbaskets more seriously threatened. 

It is not at all clear that governments will keep those pledges and achieve net-zero emissions by mid-century. And so it is vital that we work even harder to ensure that our governments do keep them, improving the odds of our keeping below 2C. 

Running off to the hills to an anarchist encampment to learn some first aid skills so that you’re ready for the apocalypse is an abandonment of the responsibility to keep up this pressure on our leaders. 

Bending the curve

Third, while we still have very far to go to reach net-zero, it simply isn’t true that the clean transition is ”nowhere to be seen”. 

Total greenhouse gas emissions are still rising, but emissions per person peaked about a decade ago and have been falling ever since, albeit nowhere near fast enough. Moreover, the growth of emissions has slowed down a great deal, hinting at an absolute peak some time this decade. 

If we move down from the global to the national level, the picture becomes brighter still: Some 30 mostly developed nations have already seen their GHG emissions peak and begin to decline, even after taking into account the offshoring of carbon-intensive manufacturing, and eight major jurisdictions (i.e., with populations over 5 million), from Quebec to Norway have already largely or almost completely decarbonized their electricity grids). Even with the UK’s continued use of coal and gas, thanks to roll-out of wind and solar energy, as well as existing firm resources such as nuclear and hydroelectricity, a young Briton’s emissions are less than half what their grandparents’ were. 

The Global North still has a very long way to go to clean up its act, and electricity is far from the only source of GHGs, it remains the case that most of the emissions growth of the rest of the century will come from the developing world. This is not a product of the villainy of fossil fuel companies or perfidy of Global South governments, but instead a frank recognition by the latter, and, where democratic, by popular majorities, that oil, gas and coal remain the cheapest way to develop. And even here, there is much good news of sharp reductions in per capita coal emissions: at the peak of US coal emissions in the early 20th Century, Americans emitted 14 tonnes per person; Chinese coal emission peaked around 2020 at 5 tonnes per person, and Indian coal emissions appear to have peaked in the last few years at 1 tonne per person.

Exposed. Rising sea levels and floods affect have the worst effects on poor areas, such as the village Chamwana Muna, Kenya. Photo: Gideon Maundu/AP.

But we need absolute emissions reductions, not merely per capita reductions. Indeed we need to eliminate them, not merely reduce them. To get there in the Global South means two things: a massive scaling up of genuinely additional, grant-based climate finance (not predatory loans) from north to south, and industrial policy to de-risk technological innovation and deployment to radically reduce the cost of clean tech. Even where clean alternatives are already proven and have begun to be deployed in the Global North, they remain too costly for many parts of the Global South. These are both very much still worth fighting for.

Decarbonization is hard, not easy

We also have to recognize that decarbonization is hard, not easy. Fossil fuels are not a villainy imposed on society by corporations, but a wonder resource that has lifted humanity into modernity. If the whole of the planet had been democratically socialist throughout the 20th Century (i.e., not under the false, authoritarian socialism of Stalin or Mao), modernity, and all of its hospitals, schools, homes and the factories and mines needed to support those socially vital goods and services would have been largely powered by fossil fuels until scientists discovered the full scale of the threat posed by the greenhouse effect in the 1980s. This means that because under socialism modernity would have been spread to the whole of the world, not restricted to the Global North, the scale of global warming by then would have been far worse than under the capitalism history actually experienced.

But under capitalism, when we discover that a good or service is harmful, such as fossil fuels, if it is profitable, then the companies that produce it have an incentive to continue its production, to lobby and capture regulation. And if we know that something is beneficial, such as clean energy and infrastructure, but it is not profitable, or even insufficiently profitable, then there is no market incentive to produce those goods or services. A great example here is how Tesla limited its buildout of fast charging stations for its electric vehicles along routes that it thought would be profitable. Now that the company has realized charging is not very profitable, it is shutting that department down. The Norwegian government however early on recognized the challenges of profitability for charging networks, and so simply built out charging stations themselves. EVs in the country now enjoy a market share of over 90 percent.

From a socialist point of view, the Biden’s Inflations Reduction Act (IRA) is far from perfect, but it’s a radical break from four decades of neoliberal business as usual.

Moreover, for some sectors such as long-haul aviation or cement or aluminium production, there are not a lot of off-the-shelf clean technologies we can swap for fossil fuels. For these sectors, there still needs to be a great deal of technological innovation. But, contrary to the fable entrepreneurs tell about themselves, market actors are very risk-averse, and reluctant to invest in clean tech innovation or deployment without greater certainty of decent returns on investment. 

Compounding the problem, fossil fuels are the foundation of almost every economic sector, with a great many intertwined dependencies. Decarbonizing all economic sectors thus requires a great deal of coordination across them in service of a goal distinct from profit. This is called a ”coordination problem,” and markets are just very bad at solving them.

Put another way, there is a misalignment between the profit incentive and society’s democratically decided goals.

To solve all of these problems that inhibit the speed of decarbonization the state needs to intervene with incentives, subsidies, smart regulations, advance purchase guarantees, funding of R&D, and, if we are even more ambitious, public ownership, to consciously steer the economy instead of letting the amoral, unconscious anarchy of the market do the steering. Economic planning in the form of industrial policy.

But for a quarter of a century, climate policy was dominated by neoliberal emphasis on regressive carbon pricing that hurts the poor, energy system liberalization and privatization. It should be no mystery as to why decarbonization has been so slow, and why so many ordinary people baulk at the costs.

The Biden Administration however, burnt by the success of the Chinese Communist Party’s (authoritarian) economic planning in so many sectors, and needing to stimulate the economy following the Covid-19 pandemic, has embraced industrial policy with gusto via the Inflation Reduction Act, or IRA, and a suite of allied policies to achieve decarbonization, reverse deindustrialisation, strengthen supply chains, enhance state capacity, and deliver millions of decent paying, community-supporting jobs in the process. To be sure, from a socialist point of view, the IRA is far from perfect, but it’s also a radical break from four decades of neoliberal business as usual and a sharp pivot toward economic planning. The left needs to lean into this industrial-policy approach, to spread the model around the world, and to campaign to make it even better.

And the working class, derided by the doom-mongers, has an intrinsic interest in such economic planning, for at its public-ownership optimum, the volume of employees hired is simply the number needed to achieve the democratically decided goal, rather than the bare minimum required to achieve profitability. The same goes for working conditions and pay. A fortiori, industrial workers in particular have perhaps the most comprehensive formal and tacit knowledge of the energy, transport, agricultural and industrial systems that need to be cleaned up, and through the power of collective bargaining in their unions, they have a far greater ability to force corporations to switch to cleaner operations and products than any protest or sabotage.

The democratic socialism of industrial-policy economic planning and muscular trade unionism, not the eschatology of climate apocalypse, already offers the best suite of policies and analysis needed to accelerate the clean transition. It also re-affirms the classical socialist understanding of the central role of the working class—especially the industrial working class—and our trade unions and parties of labour (so long as we don’t give up organizing in them), for they are best positioned to deliver the clean transition. 

We have no need to import the doomsters’ counter-Enlightenment ideological cuckoos’ eggs of millenarianism, misanthropy and anti-modernism into the nest of the left in order to solve the hard problem of climate change. 

So let the cult of the Climate Rapture run off to the woods and preach to each other that the end is nigh. The rest of us have work to do.

Kultur 06 december, 2025

Ideologin är fackens svagaste länk

När IF Metall lade varsel om strejk mot Tesla hade förbundet inte strejkat på 15 år. Foto: Johan Nilsson/TT.

Den svenska modellen riskerar att vittra sönder om tillräckligt många börjar tvivla på den. Ella Petrini har läst ”Frontalkrock”.

Ett strejkvapen som inte används rostar och för att lyckas krävs ett väloljat konfliktmaskineri. Svenska fackförbund med strejkar ovanligt lite, både internationellt och historiskt. Därmed har själva strejkerfarenheten också blivit mer sällsynt, och något de flesta av oss bara kommer nära genom skildringar i filmer och historieböcker.

När IF Metall lade varsel om stridsåtgärder mot Tesla, hade förbundet inte strejkat på 15 år. Motparten var notoriskt antifacklig och ledd av världens rikaste man, Elon Musk. Som en av de strejkande, Olof Sjöström, säger till Dagens Arbete: ”I början handlade det om att vi ville ha kollektivavtal på Tesla, nu handlar det om mycket mer än så. Det handlar om hela svenska modellen.”

I klarspråk: om ett företag av Teslas kaliber kan köra på utan kollektivavtal, finns risken att fler företag duckar förhandlingar och avtal. Uppslutningen från den svenska fackföreningsrörelsen har varit stor: Hamnarbetarförbundet, Fastighetsförbundet och Målareförbundet, lade in blockader mot lossning och last i hamnar, städning av verkstäder och lackning av bilar.

På strejkens tvåårsdag i slutet av oktober kom Frontalkrock: Teslastrejken och kampen om framtiden av German Bender, utredningschef på den fackliga tankesmedjan Arena. Här varvas beskrivningar av strejkens händelseförlopp med mer analytiska kapitel som tar sig an den svenska modellens funktionssätt. Insprängt finns också Benders många möten och samtal med en av de strejkande mekanikerna, Janis Kuzma.

Bokens rafflande beskrivningar av det fackliga strategiarbetet bakom strejken är njutbara. Det krävs en del detektivarbete för att fackens pilar ska träffa rätt. Bland de cirka 60 sympativarslen var Sekos och ST-fackets blockader mot Postnord de mest effektiva – leveransen av registreringsskyltar måste enligt Transportstyrelsens regelverk gå just via Postnord.

Men knappt något verkar bita på Tesla. Bender skriver att kostnaderna för att kringgå blockaderna sannolikt är långt dyrare för bolaget än att faktiskt teckna ett kollektivavtal som bara rör ett hundratal mekaniker. Teslas ovilja att teckna kollektivavtal handlar om ett ideologiskt motstånd mot fackförbund.

Mellan raderna framstår ideologin den svagaste länken i fackens konfliktorganisation. Bender skriver att de svenska facken har starka organisatoriska maktresurser, med en fackanslutning på runt 70 procent. IF Metall har en närmast oändlig strejkkassa och kan inte svältas ut av bolaget i första taget. Företrädare från IF Metall som Bender intervjuat menar att facket prioriterat värvning över organisering och utbildningar, och att många medlemmar ser medlemskapet som en slags försäkring av ens arbetskraft. Mot bakgrund av detta kanske inte så förvånande att många mekaniker på Tesla inte ansluter sig till strejken. Även om gruppen strejkande har vuxit, från 60 till 65 procent, hade facket räknat med en större uppslutning.

Därtill verkar det samhälleliga tabut kring strejkbryteri ha luckrats upp. Trots att allmänhetens stöd för strejken varit stort (6 av 10 svenskar stöttade den) var Tesla mitt under brinnande konflikt Sverige mest sålda bil 2023 och 2024. Först när Musk gjorde sin berömda handrörelse minskade försäljningen. Jānis efterlyser en mer konfrontativ strategi från facket, och frågar sig: ”Men varför kräver inte IF Metall offentligt att Teslas ledning kommer på möten? Varför startar inte facket bojkotter? Varför får vi inte blockera ingången till verkstäder och konfrontera kunderna med information? Varför demonstrerar vi inte och kräver allmänhetens stöd?”

Mot slutet beskriver Bender den svenska modellen som en gemensam, ”intersubjektiv” myt, som vittrar sönder om tillräckligt många börjar tvivla på den. Jag bekänner mig till skaran tvivlande, och har ibland tvivlat på om facken har initiativkraft nog att lappa igen de hålen i nätet som uppstått på arbetsmarknaden, där framför allt rasifierade arbetare står skyddslösa. De som arbetar för underleverantörer inom byggindustrin och städbranschen, gigekonomins matbud och lastmile-branschens kurirer, saknar ofta både kollektivavtal och facklig representation. Argumenten mot lagstiftning på arbetsmarknaden är välgrundade, men utan lagstadgade minimilöner eller allmängiltigförklarade kollektivavtal krävs en organiseringsoffensiv som hittills saknats. Detta är ingen lätt uppgift, men nödvändigt om modellen ska överleva.

Läs mer

Bender påminner om strejkens folkbildande funktion, som kanske till och med är viktigare än fackens kommunikationsarbete. Teslastrejken har inneburit ett kunskapshöjande om strejkens betydelse och hans bok är en del av det arbetet. Frontalkrock är nödvändig läsning för den som vill förstå maktrelationerna på dagens arbetsmarknad.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 06 december, 2025

En grön Marx tittar fram

Genom att lusläsa Marx vill Kohei Saito hitta en socialism för ”klimatproletärer”. Foto: Frank Rumpenhorst/AP.

I försöken att frammana en ekologisk marxism liknar Kohei Saito en filosofisk Hercule Poirot. Men det japanska stjärnskottet fastnar i teoriernas värld – och lär knappast väcka några slumrande massor. Åtminstone inte den här gången.

Ett citat av en ung Marx i Den tyska ideologin har alltid gäckat mig. Där skriver han att i framtidens kommunistiska samhälle kommer individen att ”jaga på morgonen, fiska vid lunch, sköta boskap på eftermiddagen och kritisera på kvällen”, utan att någonsin bli yrkena fiskare, jägare eller kritiker. Citatet har avfärdats som ett pastoralt tic från en romantisk epok, men själv har jag sett något annat. En utopiskt drömmande Marx som kanske inte såg så negativt på de förhistoriska samhällena som vi har lärt oss.

En som verkar hålla med mig är den japanska filosofen Kohei Saito. I sin Marx i antropocen (Nirstedt, 2025), visar han att Marx faktiskt omvärderade de förhistoriska samhällena på äldre dagar. På 1870-talet skedde ett skifte i hans tänkande; intresset för dialektisk filosofi minskade och ett intensivt studium av naturvetenskap tog vid. Fram träder en annan Marx, menar Saito, en ekologiskt medveten person i modern bemärkelse. Saito kallar honom rentav för ”nedväxtkommunist”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 05 december, 2025

Tidigare vänsterpartister lanserar parti – siktar på lokalval

Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat lämnade Vänsterpartiet i augusti, strax efter att uteslutningsärenden inletts mot dem. Foto: Oscar Olsson/TT.

De tidigare vänsterpartisterna Daniel Riazat och Lorena Delgado Varas lämnade partiet efter att uteslutningsärenden inletts. Nu startar de ett eget parti, under namnet Framtidens Vänster. Men de kommer inte ställa upp i riksdagsvalet, meddelar talespersonerna.

– I dag tar vi ett steg som vi lovat att vi ska ta, säger Daniel Riazat vid en presskonferens under fredagen. 

Nu bildar han och Lorena Delgado Varas, båda riksdagsledamöter och tidigare vänsterpartister, ett nytt parti. Det meddelar de under fredagseftermiddagen från en presskonferens i riksdagen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 05 december, 2025

Det är dags att lyssna på Putin

Problemet med ”Putin-förståare” är att de inte alls verkar förstå Putin, menar debattören. Foto: Alexander Nemenov/Pool Photo/AP/TT.

Ola Tunander skriver att det inte är något fel att ”förstå” Putin. Ändå utelämnar han Putins egna ord om varför han startat kriget: för att utplåna Ukraina som självständig nation. Det är inte svårt att gissa varför.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

När man läser Ola Tunanders bok Hybris: Ukrainakriget, geopolitiken och folkrätten (Karneval förlag) är det från början uppenbart att detta är en partsinlaga – till försvar av den ryska invasionen och mot dem som solidariserar sig med Ukrainas försvarskamp.

I inledningens första stycke skriver han: ”Vad som förr var en självklarhet för varje forskare – och för all del varje underrättelsetjänst var att förstå hur motparten, ’den andra’ eller fienden, tänker. Men i dag beskrivs den som försöker göra det som en ’Putinversteher’ – en tysk benämning för någon som ’förstår Putin’. ”

I själva verket är det största problemet med Tunanders bok att han vägrar att lyssna till och förstå Putin.

När Putin förklarar krigets orsaker har han vid upprepade tillfällen framfört att Ukraina aldrig har varit ett riktigt land. Att det inte finns något ukrainskt språk eller någon ukrainsk kultur. Att ukrainarna i själva verket är ”lillryssar” – visserligen inte lika bra som vanliga ryssar, men inte heller något eget folk. Ryssland har en tusenårig historisk rätt till det ukrainska området. Ukrainarna har lurats av västmakterna till att tro något annat.

I själva verket är det största problemet med Tunanders bok att han vägrar att lyssna till och förstå Putin.

Detta beskriver Putin i sin essä från juli 2021, ”Om den historiska enheten mellan ryssar och ukrainare” – en central skrift för att förbereda den ryska opinionen för invasionen åtta månader senare.

När den amerikanska högerjournalisten Tucker Carlson fick en exklusiv tv-intervju med Putin i februari 2024 så ägnade presidenten större delen av tiden till att förklara varför Ukraina aldrig varit någon riktig nation, och varför Ryssland därför har en historisk rätt till det ukrainska territoriet.

Putin sammanfattade senast sin ståndpunkt inför tv-kamerorna vid ett ekonomiskt forum i Sankt Petersburg den 20 juni 2025: ”Jag har sagt det tidigare, ryssar och ukrainare är ett folk. I den meningen är hela Ukraina vårt. Det finns en gammal regel som säger att varhelst en rysk soldat sätter sin fot, så är det vårt.”

Detta budskap har hela tiden trummats ut av Putins språkrör i rysk tv. Framför allt i början av kriget hävdades det gång på gång att Ukraina inte fanns, och om det ändå skulle finnas så skulle det snart vara försvunnet. Med tiden verkar just dessa tongångar ha dämpats något. Det är svårt att hävda att det ukrainska folket inte existerar när de i snart fyra år bjudit tappert motstånd mot den ryska militärmakten och när de undan för undan slår ut den ryska oljeförsörjningen och därmed den ryska ekonomin.

Varför undviker Tunander helt att nämna dessa öppna förklaringar som Putin själv givit? Tunander skriver: ”Många har menat att Ryssland invaderade Ukraina 2022 för att erövra landet i syfte att återupprätta Sovjetunionen eller det ryska imperiet, men det Ryssland strävade efter var ett neutralt Ukraina, för att i sin närhet förhindra utplacering av västliga vapensystem.”

Putin har i och för sig angett olika skäl till invasionen, inför olika åhörarskaror i och utanför landet, men den som verkligen lyssnat borde inte tveka om det grundläggande motivet. Så vem är det som inte vill förstå Putin?

Läs mer

Om Tunanders påstående skulle stämma så har Ryssland redan förlorat kriget. Den ryska politiken har varit helt kontraproduktiv. Det är Rysslands krigföring som drivit in Ukraina i Natos famn. Innan annekteringen av Krim var stödet för Nato-medlemskap omkring 20 procent inom den ukrainska befolkningen. I dag är det över 80 procent. Före den ryska fullskaliga invasionen var flera av de tyngsta medlemmarna i Nato mot ukrainskt medlemskap, bland annat på grund av Natos princip att inte bevilja en stat inträde så länge den befinner sig i en gränskonflikt – vilket varit fallet sedan 2014 när Ryssland annekterade Krim och inledde sin lågintensiva krigföring i Donbass.

Men i dag finns det gott om västliga vapensystem i Ukraina, just på grund av det ryska försöket att erövra Ukraina. Och om det alltså skulle stämma att Rysslands motiv var att ”i sin närhet förhindra utplacering av västliga vapensystem”, så kan vi konstatera att Ryssland har förlorat dubbelt. Finland är i dag fullvärdig medlem i Nato, och har en 1 340 kilometer lång gräns mot Ryssland. Om Nato önskar placera ut vapensystem som ska sätta press på Ryssland, då står Finland till deras förfogande.

Och vi behöver inte tveka om att den dag som Ryssland bestämmer sig för att sätta stopp för detta hot från Finland, då kommer Tunander och hans meningsfränder att ha full förståelse för varje militär åtgärd som Ryssland vidtar.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 december, 2025

Alice Aveshagen: Med Birkinväskan på klubben är jag rebell

Skribenten med sin kappsäck full av äventyr. Foto: Privat.

Alice Aveshagen ser en nymoralism som förvandlar drömmar om lek till döda investeringsobjekt. Det som en gång var symbolen för frihet har blivit en behållare för moral.

Är din pojkvän pinsam? Glöm det! Nu är det din Birkinväska – om du får för dig att släpa med den på middag.

Tiktokvideor där kvinnor visar upp sina 35-centimeters Hermèsväskor på restauranger har bemötts med en flod av moralisk indignation. ”Inte Birkin på Nobu” (en sanslöst dyr restaurangkedja), ”Smaklöst.” En annan tillrättavisar: ”Det skriker nyrikt.” ”Läs av rummet.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 04 december, 2025

Kritik mot TT:s upphovsrättsväktare: ”Vem får betala?”

Pressfotograf i arbete inför Nobelfesten. Sedan 2018 anlitar Tidningarnas Telegrambyrå firman Copyright agent. Foto: Anders Wiklund/TT, Christine Olsson/TT (montage).

Danska Copyright Agent ser till att TT Nyhetsbyrån får betalt för sina bilder när de kopieras gratis på nätet, med automatiska fakturor som retat gallfeber på många. Är upphovsrättsfirman fotografernas främsta försvarare – eller fattiga föreningars fiende?

För över ett år sedan skrev företrädare för granskningsföreningen Gigwatch en debattartikel om gigekonomin i Svenska Dagbladet. Artikeln illustrerades av tidningen med ett foto från nyhetsbyrån TT av ett Uber Eats-bud på moped. 

Föreningen lade sedan upp en skärmdump av artikeln på ”sin domän”, närmare bestämt sitt Instagram-konto – ett beslut som nu kan komma att kosta dem över 3 000 kronor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (1 svar)
Reportage 04 december, 2025

Amanda Lind: ”Ingen ska känna att Miljöpartiet ser ned på dig”

Amanda Lind rättar sig när hon råkar definiera partiet som en del av ”vänstern”. Foto: Lisa Mattisson.

Vik hädan, puritaner. Inför valet vill Miljöpartiet hellre prata om rättvisa än livsstilsval. Flamman kollar hockey, pratar tro och äter hamburgare med Amanda Lind.

På O’Learys, den enorma sportbaren vid Globen, flimrar och blinkar skärmar ikapp med julbelysningen. Grupper av män i rutiga skjortor spanar mot tv-apparaterna med skummiga halvlitersglas framför sig.

I en del av lokalen dit ljuset inte når får jag syn på den karakteristiska silhuetten, Amanda Linds. Vi ska kolla matchen med hennes hemmalag Luleå, äta och prata. Amanda, Miljöpartiets språkrör sedan 2024 och kulturminister i Magdalena Anderssons regering 2019–2021, vinkar åt mig.

Strax därpå anländer fotografen, och språkröret börjar rafsa fram något ur sin väska. En halsduk i svart och guldgarn med lagets emblem. Gubbarna runt bordet ler mot Amanda när hon poserar med sin Luleåhalsduk. Snart drar matchen i gång.

Jag försöker att föreställa mig Amanda Lind i hockeyskydd och frågar om hon spelar själv.

– Nej, men jag var en del av hockeykulturen. Mina bästa vänners pappa skötte klockan i ishallen.

Där satt tjejerna ofta och tittade, och senare blev det ståläktaren. När de var 16 tog Luleå sitt första SM-guld. När hon pratar om sin hembygd blir norrländskan bredare.

– Det var stort för staden. Och jag var ju där! Luleå är mitt lag. Nu ligg’ vi som tia i tabellen av fjorton lag, det är ju inte så bra.

Motstånd. En ensam Luletröja bland Leksandsfansen. Foto: Lisa Mattisson.

Luleå, staden med både arktiskt klimat, högskola och kulturliv men med bara drygt 80 000 invånare lade grunden för en särskild sammanhållning, minns Amanda Lind. Numera bor hon med sin familj i Härnösand, där hon också klev in i politiken på heltid.

– Det finns en norrländsk anda. Den är karg och liksom ”här reder vi oss själva. Ingen kommer att hjälpa oss ändå, så det är lika bra”. Lite så.


Amanda Lind säger att hon läser både Flamman och ETC. Men hon har också noterat att högersajterna tar allt mer plats. Och vänstern har inte varit så bra på att stötta varandra, tycker hon. Eller kanske har vi varit för hövliga i debatten, funderar hon.

– När Timbro och Oikos lanserade sitt Tidö 2.0 slog det mig hur dålig den progressiva rödgröna sidan är på att lägga fram de stora visionerna och stå för dem.

Maten kommer in. En vanlig hamburgare till mig, oumph-quesadillas till Amanda.

Alla vet hur illa det är: 2025 ser ut att bli ett av de tre varmaste åren sedan mätningarna började, regeringen har rekordsabbat sin egen redan oambitiösa miljöpolitik och det just avslutade Copmötet liknade mest en tävling i ghostning.

Hur är det möjligt att ni inte når mer än knappt sju procent i den senaste opinionsmätningen, trots larmen?

– Vi får ofta kritik för att vara orealistiska. Då har det hänt att vi backar, förklarar hon.

Det finns en norrländsk anda. Den är karg och liksom ’här reder vi oss själva. Ingen kommer att hjälpa oss ändå, så det är lika bra’.

– Det tycker jag att vi ska sluta med. Ta arbetstidsförkortningen, som vi varit på jättelänge. Nu har både fackföreningarna och socialdemokratin börjat lyfta det.

Så er valrörelse kommer att handla om arbetstidsförkortning?

– Ja, och rättvisefrågor. Vi måste våga prata om visioner och inte bara det som är realiserbart nästa mandatperiod. Vårt största fokus kommer att ligga på miljö- och klimatområdet.

Enligt Novus i november kommer klimatet först på sjunde plats efter klassiska klassfrågor som sjukvård och skola, följt av invandring och lag och ordning. Nu har de pratat om jordens kollapspunkter i decennier. Strategin har inte vunnit några jordskredssegrar.

Hur kan partiet bli bättre på att engagera vanliga väljare?

– Vi måste bli bättre i vänstern på att vara konkreta i vad vi vill.

Stämning. Jul- och hockeyatmosfär som bakgrund till politiksnack. Foto: Lisa Mattisson.

Hoppla. Där kom det igen. Miljöpartiet räknar sig till den rödgröna sidan, även om koalitioner med borgerliga partier också har förekommit, som 2018–2022 i Stockholm, då Daniel Helldén, numera Amandas parhäst, hoppade över skaklarna.

Hon rättar sig snabbt.

– Jag ska inte säga vänster, det är fel. Inom den progressiva rödgröna sidan.

Luleå gör mål. Vi verkar vara de enda som reagerar. Vi är således omgivna av Leksandfans.


Under senhösten skedde något som få förutsåg. Kommunalrådet Roland Boman i Jokkmokk meddelade att han tackade nej till informationsinsatser kring återvandringsbidraget, och fick ett pärlband av framför allt kommuner i norr att haka på.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 03 december, 2025

Lyra Eriksson Lindbäck: Jockiboi och traumakulturens uppgång och fall

Den nya SVT-dokumentären ”Hatet” ifrågasätter delar av influeraren Joakim Lundells uppväxtskildring. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

”Jag tänker ofta: Vad är det som gör en människa till en bra person?” Så börjar Joakim Lundells bästsäljande självbiografi Monster från 2017.

Under de senaste decennierna har svaret varit tydligt: trauma. Berätta om ett barndomstrauma, och du framstår genast som god. Oantastlig, rentav. Traumahistorier har blivit vad alla velat höra. Lundell, från början känd som den stökiga, supiga, sexistiska influeraren Jockiboi, lyckades omvandla sitt varumärke till barnförebild genom att träda fram med den hemska berättelsen om sin uppväxt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 03 december, 2025

Magnus Bjerg Sturm: Vår tids fula gubbar är gängkriminella

Det är för billigt att locka in unga i kriminalitet, skriver Magnus Bjerg Sturm. Foto: Pontus Lundahl/TT.

I min barndom ryktades det om en man i en vit skåpbil, en vanlig svensk vandringssägen. Han lockade barn med godis och utsatte dem för fruktansvärda saker, sades det. I dag är han verklig – och kör en Audi.

Och barnen han plockar upp försvinner inte. De dyker upp i förundersökningar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 02 december, 2025

Lina, 50, får sänkt ersättning: ”Befängd människosyn”

Statsminister Ulf Kristersson (M) fick kritik när han i en TV4-debatt sade sig ha hittat 17 000 jobb ”utan några utbildningskrav” på Platsbanken, som de som ”i dag lever på bidrag” hade kunnat söka. Foto: Jessica Gow/TT.

Sjukskrivna Lina har lång erfarenhet av att leva billigt. Men när regeringen nu sänker aktivitetsstödet ytterligare vet hon inte hur hon ska klara sig. ”Jag blir varken mer anställd eller mer frisk för att regeringen svälter oss”, säger hon till Flamman.

Lina Karlsson, 50, ”gick in i den berömda väggen” redan för över 20 år sedan – men började arbeta innan hon gick i åttan, och har ibland haft tre jobb samtidigt för att få ihop ekonomin. 

Efter bara några månader inom vården fick hon lungproblem, samt diagnostiserades med den kroniska sjukdomen fibromyalgi, och sjukskrevs på 50 procent. 

Sedan dess har Lina (bilden) hankat sig fram genom olika arbetsträningsprogram, och ”blivit duktig på att leva snålt” på enbart Försäkringskassans aktivitetsstöd – den ersättning som betalas ut till deltagare i Arbetsförmedlingens program. Hon bor i en ”för liten” trea i en medelstor stad, ensamstående med en 13-årig och en snart 18-årig dotter.

– Jag handlar second hand, köper mat med kort datum, späder ut köttfärssåsen med morötter och vitkål och letar alltid efter lägsta priset. Döttrarna är långt ifrån bortskämda, och ber sällan om dyra kläder eller prylar, säger hon till Flamman.

När hon hörde nyheter om att a-kassan skulle göras om – för att ”motivera arbetslösa att söka ett jobb snabbare”, i regeringens ord – var det inte tydligt för henne att även aktivitetsstödet skulle påverkas. 

– Men när jag räknade på det så hade min ersättning gått från 952 till 675 kronor per dag, innan skatt, över en natt. Utan förvarning, eller ett enda meddelande, berättar Lina Karlsson.

Sänkningen motsvarar ungefär 8 000 kronor i månaden, även om det är svårt att beräkna exakt.

Störst av de förändringar som blev verklighet den 1 oktober i år är att arbetslöshetsförsäkringen (a-kassan) numera är baserad på tidigare inkomst, snarare än tidigare arbetad tid. Regeringen kallar reformen en ”modernisering”, som ”stärker arbetslinjen genom tydligare incitament att snabbt komma tillbaka i arbete”. 

Även ”grundförsäkringen” – aktivitetsstödet – ska nu börja trappas ned var hundrade dag, ända ned till ”golvet” på 365 kronor per dag innan skatt. ”Taket” är helt nytt, och ligger på 818 kronor per dag, berättar Marie Olsson, områdeschef på Försäkringskassan.

– Regeringen har formulerat det som att a-kassan blir en ”tydligare omställningsförsäkring”, och att en inkomstbaserad ska innebära enklare administration, säger hon till Flamman.

”Golvet” har förvisso höjts från 223 kronor, men Ciczie Weidby (bilden), arbetsmarknadspolitisk talesperson för (V), menar att förändringarna drabbar låginkomsttagare ”mycket hårdare” än det tidigare systemet.

– Ersättningen kan vara bra de första hundra dagarna, men sedan går nedtrappningen ofantligt fort, säger hon och fortsätter:

– Man tror helt enkelt att fattiga människor är lata, och behöver mer ”piska” för att söka nya jobb. Borgarnas arbetslinje bygger på en befängd, sorglig och föraktfull människosyn – och skapar inte ens några jobb!

Vänsterpartiet har höjt rösten mot den nya reformen, och vill bland annat att ersättning från a-kassan ska följa den allmänna löneutvecklingen. Ciczie Weidby menar att även högern borde se det som ett samhällsproblem att allt fler lever på marginalen.

– Det är egentligen väldigt dåligt, även för ett kapitalistiskt system, när det är så lätt och går så fort att bli fattig. Jävligt mycket pengar hos enskilda individer läggs oftast bara på hög, att ”höja golvet” så att folk har råd att betala hyran och konsumera är alltid bättre.

Lina Karlsson fattar fortfarande inte hur det är tänkt att hon ska klara sig på den krympande mängden pengar.

– De har skickat hundratusen människor, som redan kämpar, direkt in i ett bidragsberoende. Mängder av barn får leva i fattigdom, och jag kommer inte bli varken mer anställd eller frisk bara för att regeringen svälter oss, säger tvåbarnsmamman till Flamman.

– Jag kunde ha satt undan några tusen till döttrarnas studenter, men de kommer få gå till räkningar och mat nu. Jag önskar så mycket att jag kunde ge dem en rolig semester någon gång, eller bara en shoppingdag på stan, ha råd med det där snygga paret sneakers de önskar sig.

59-åriga verkstadsmekanikern Leif Dahlqvist gick nyss över från a-kassa till aktivitetsstöd efter hundra dagar som arbetslös. Han betalar 6 000 kronor i hyra som inneboende, och ”bävar” inför vad en sänkning i december skulle innebära. Januari kan bli ”katastrof”, skriver han till Flamman.

Läs mer

”Det är totalt kaos på arbetsmarknaden, och man känner sig nästan kriminell som arbetslös. Folk som inte har en ekonomisk bas i ryggen när de ska söka jobb eller utbildning blir desperata, och det utnyttjar givetvis oseriösa företag. Dessutom påstår en del att åldersdiskrimineringen börjar redan efter 40 i vissa branscher.”

En månad på aktivitetsstödets nya ”golvnivå” kan motsvara omkring 5 000-6 000 kronor i fickan efter skatt att överleva på. ”Det faller på sin egen orimlighet”, svarar Ciczie Weidby (V) när hon får höra summan.

– Ingen människa kan betala hyra, mat, el och försörja barnen på det. Det gör Sverige till ett allt fattigare land, med en arbetarklass alltmer fast i fattigdom, som tar allt sämre jobb, för att de vid det laget måste ta vad fan som helst.

Flamman söker arbetsmarknadsminister Johan Britz.

I en tidigare version av artikeln angavs skillnaden med det nya systemet som ”8 000 kronor mindre i fickan”. Skillnaden på 8 000 avser dock bruttovärde, vilket efter skatt motsvarar 5 000 till 6 000 kronor.

Diskutera på forumet (0 svar)