Nyheter 07 juni, 2024

Praying for the Climate Rapture

John Martin, ”The Great Day of His Wrath”, 1851–1853, oil on canvas.

The climate crisis is serious, but we can still stop it—as long as we do not give up and flee to an anarchist collective in the forest. And our best shot at salvation is large-scale solutions on a socialist basis.

Den här artikeln finns även på svenska. Klicka här för att läsa den.

”I am talking about the slaughter, death, and starvation of six billion people this century—that’s what the science predicts,” Roger Hallam, the co-founder of Extinction Rebellion and Just Stop Oil told the BBC in 2019. 

The English word ‘genocide’ seems far too tame a word for such voracious, planet-wide human obliteration. Not the tens of thousands in Gaza. Not the six million of the Nazi death camps, but six billion. Perhaps even the end of the human race; certainly the end of civilization. Such cataclysm seems far better described by the word ‘omnicide’—the death of all humans. 

And the climate omnicide does not begin decades away; it’s not an end-of-century phenomenon at three or four or five degrees of warming above pre-industrial temperatures that between now and then we might somehow be able to avoid. For Hallam, the omnicide is rapidly approaching. In late 2023, he held up a scientific paper to a different BBC reporter, saying that its authors had calculated that already at 2C of global warming, we should expect one billion people to be killed. And this paper is typical of what the science is telling us, Hallam insisted. There is ”nothing particularly unique about this.” He hasn’t cherry-picked a particularly grim outlier of a paper to scare us. This is, allegedly, the consensus. 

Climatologist Zeke Hausfather writing for Carbon Brief noted in April that the first three months of 2024 had experienced average global temperatures of 1.6C above pre-industrial times. In 2023, the average global temperature pierced 2C of warming —although it was just for one day, the 17th of November. Temperatures fluctuate significantly from day to day, month to month and year to year, and so it is the overall decades trend, not such daily variability that we should be paying attention to. And, as of the time of writing, that overall trend tells us that we have seen roughly 1.3C of warming since the Industrial Revolution. 

Nevertheless, this breach of the threshold, however brief, was disconcerting. And based on current rates of emissions mitigation, if policy does not markedly change in the coming years, the Earth is on track to persistently (rather than briefly) exceed 2C at some point between 2038 and 2072, with the median prediction placed at 2052. That’s just 28 years from now, as close to us today as 1996 and ‘Wannabe’ by the Spice Girls topped the charts. And the lower bound is a mere 14 years away. Hallam recently doubled down on his expectation of imminent doom, saying in May that 12 percent of humanity will die in the 2030s. The omnicide begins in six years’ time, he thinks. Indeed, its first calamities have already begun.

While in jail for four weeks, Hallam wrote a 12,000-word essay titled ”Advice to Young People, as you Face Annihilation”, in which he averred that climate change will soon destroy our ability to grow food, if it isn’t already doing so. With the breadbaskets of the world failing, the shelves of supermarkets will either slowly or rapidly be cleaned out and then, like a vision from Cormac McCarthy’s The Road:

”A gang of boys will break into your house demanding food. They will see your mother, your sister, your girlfriend, and they will gang rape her on the kitchen table. They will force you to watch, laughing at you. At the end, they will accuse you of enjoying it. They’ll take a cigarette and burn out your eyes with it.” 

Luxuriating in his apocalyptic visions, he repeated his rape fantasy to the UK’s TalkRadio ”They take your mother, put her on the table and gang rape her, then they take a hot stick and poke out your eyes,” he said in 2022. ”That’s the reality of the annihilation project that you face.”

It’s not just Hallam who issues these eschatological prophecies. Cameron Ford, a spokesperson for Insulate Britain, a spinoff of Extinction Rebellion, told British left-wing columnist Owen Jones that ”societal collapse” is near, ”And then you see slaughter. You’ll see rape. You’ll see murder… We will lose everything we love.”

The conviction that we live in the End of Days is also not just an eccentric quirk of British activists. One of Germany’s most high-profile climate campaigners and co-founder of anti-coal-mining campaign group Ende Galände, Tadzio Müller, likewise has convinced himself that the clean transition ”is nowhere to be seen”. Sure, there has been some growth in deployment of clean energy technologies, particularly solar, wind, batteries and electric vehicles, he concedes in a recent essay in Flamman, but CO2 emissions continue to rise while banks continue to lend trillions to fossil fuel companies. A pair of floods that killed hundreds in Afghanistan and dozens in Brazil in May shows how that there is now ”absolutely zero chance of avoiding climate collapse”, if such collapse is not already underway. 

Activists like him have failed utterly, he now believes. We must confront the reality that tipping points leading to runaway climate change are now unavoidable, Müller declares, and so we have to accept the brute reality that ”everything we’ve done, our type of ‘activism’ is kind of over.” In place of climate activism ”business as usual”, he prescribes prepping for the now certain apocalypse to come. 

Läs mer

Müller stresses that this climate prepping will not be anything like the doomsday ”preppers” associated with the far-right survivalists and their bunkers full of filtered water, canned prunes and Spam. Instead he gives the example of the Swedish group Prepping Together, and argues for moving away from political struggles ”and more towards a needs-based politics.” This means construction of ”movement-based disaster relief networks” to buttress what remains of emergency services amidst floods and forest fires and heatwaves, so that the fire brigades, ambulances, paramedics and so on are not overwhelmed. When the supermarket shelves are empty and the state is no longer able or willing to enforce the law, ”vigilante groups” will form to enforce community rules. It is unclear whether he worries about the rise of such groups or advocates it. 

Along the same lines, University of Tasmania human geographer Kate Booth and eco-activist Tristan Sykes coordinate a campaign platform called Just Collapse, that pushes for local groups to form to at least coordinate a just descent down from modernity. And the University of Cumbria’s Jem Bendell produced a widely influential essay in 2018, ”Deep Adaptation”, that similarly argues that climate-driven societal collapse is unavoidable in the near term, if it isn’t already underway, and so we must adapt to that reality.

Alarm. Activists from Just Stop Oil blocking a road in protest against fossil fuels, October 27, 2022. Photo: Kirsty Wigglesworth/AP.

Tied to all this apocalypticism is an abandonment in the working class as the agent of change. If there is no hope, then, contra Winston Smith, it cannot lie in the Proles. Many doomsters even evince an antipathy toward the working class, and especially industrial workers organized in unions, whom they see as siding with the fossil bosses. In a discussion with Swedish sociologist and advocate of eco-sabotage, Andreas Malm, Müller said that workers and trade unions need to be ”recognized as an enemy” in the fight against climate change and biodiversity loss. Japanese political scientist and ‘degrowth communist’ Kohei Saito believes Western workers in particular enjoy ”extravagant lifestyles” and so must be brought low, while German scholars Markus Wissen and Ulrich Brand tell us these same workers collaborate with capital to maintain their ”imperial mode of living.”

If the workers are no longer the revolutionary subject of history, or if they are now even the enemy, what force remains that can provide deliverance but the climate apocalypse itself? Rather than fearful of the End of Days, these prophets of doom secretly or openly wish for such a Book of Revelation-style cleansing, washing away the sins and sinners of industrial modernity. 

They are praying for the climate Rapture.

Is the end really nigh?

Just as we have a responsibility not to minimize the threat posed by climate change, so too do we have a responsibility not to exaggerate. 

We must not cherry-pick data or papers that confirm a conviction about the worst outcome being likely, and we must also know how to not engage in cherry-picking, how to try to avoid confirmation bias—our ingrained tendency to favour information that confirms our existing beliefs. We must consider the overall trends of natural disasters at a particular locality and around the world, comprehending the role of natural variability, and not alight upon single incidents. We must wait for what attribution scientists (the young field that assesses the contribution of global warming to various phenomena) conclude. We must familiarise ourselves with what those who have great experience in energy, transport, agricultural and industrial systems say about the likelihood and feasibility of clean technological change—from economists and engineers, to the workers in those systems who are often more familiar with them than anyone. And above all, we must not spin out manifestly false post-apocalyptic fantasias about empty supermarkets, vigilantes and rape gangs. 

Those who say we should exaggerate in order to wake up all the ”sheep” are condescending and anti-democratic, assuming that ordinary people cannot comprehend the world around them in the absence of lies from their betters. It is also counter-productive: when those who do have expertise and experience in various sciences and industrial systems confront these lies, the green left in particular and the left as a whole is discredited. Exaggerations and lies about the end of the world are a gift climate deniers, who are happy to parade around these unhinged, baseless claims in order to discredit what climate science really does have to tell us. They are also a gift to fossil fuel companies, as they primarily act to demobilize: if nothing can be done, if we’re all doomed, why bother campaigning, protesting, voting for better policy, going to school to become a nuclear engineer, exploration geologist, infectious disease specialist or hydrologist (the sort of skills a warming world desperately needs more of), if there is no hope? Might as well party it up while there’s still time. 

But even if such exaggeration and lies were not counterproductive, even if the doom-mongers were not acting as the useful idiots of deniers and oil companies, they would still be wrong. The evidence just does not support anything that they say.

When we consider the full breadth of what hundreds of papers and models have concluded about the state of emissions mitigation, we find a very different understanding than that of the doomers. When we look at how humanity has responded to past, often severe environmental challenges, and our experience with natural disasters over the centuries, we find that overall, humanity is winning. When we look at the state of the clean transition, we have reason for cautious optimism. 

Running off to the hills to an anarchist encampment to learn some first aid skills so that you’re ready for the apocalypse is an abandonment of the responsibility to keep up this pressure on our leaders. 

First, the study that Roger Hallam was waving around to the BBC interviewer as not particularly unique was in fact decidedly unique in that very few researchers have attempted to quantify the potential future body count from global warming because there are just so many variables affecting human mortality. Is a South African water crisis caused by global warming-driven drought or by the privatization of water companies? As science writer and climate campaigner Mark Lynas has pointed out, the paper was also unique in that it was written by an electrical engineer, not anyone with any expertise in health impacts of climate change, and its body count is drawn from a separate paper appearing in the journal Frontiers in Psychology (not a journal of medicine or climatology) written by a musicologist. Lynas also takes great effort to unravel the false precision and bogus math used to derive the body count.

Science is a collective endeavour, with each paper combining with many others to contribute to a much larger jigsaw of evidence. It is very rare for the findings of a single study, on any subject, to be taken at face value. Holding up one paper that reinforces one’s prior beliefs will not do. Instead, it is the overall weight of evidence from many studies that is what is convincing. Ask how that one study you have alighted upon fits with the full gamut of evidence on this topic—often found in what are called systematic reviews, documents that perform a structured assessment and synthesis of all the evidence on a particular topic. Hallam unfortunately, like many doom-mongers, suffers from what New York Times climate journalist Andy Revkin calls ”single-study syndrome”, picking one or two papers that reinforces his worldview and ignoring any that do not.

One of the rare pieces of work that has tried to perform a more structured assessment with respect to potential climate-related mortality is a 2014 investigation by an international consortium of medical researchers for the World Health Organization and coordinated by the London School of Hygiene and Tropical Medicine. They concluded that from 2030-2050, an excess 250,000 people per year are likely to die from such partly climate-related factors such as heat exposure, malaria, dengue fever, diarrhoea and childhood malnutrition—or 5 million across those two decades. As tragic as that is, it is not six billion or even one billion. But isn’t 5 million potential deaths bad enough?

2.7C is bad, but it’s not Armageddon

Second, remember that around the turn of the millennium, the ”business as usual” scenario developed by energy-system modellers for use in climate modelling assumed a dramatic expansion of coal use as China, India and Africa further developed economically, and that the US and many European countries would do little to abate their own use of this fossil fuel. The belief was that the full geologic extent of coal resources was so vast and so cheap, thus the easiest pathway for development, that it would almost certainly all be exploited. Averages of all modelling (i.e., not just one single study) suggested that under this scenario, global warming by the end of the century would reach somewhere between 3.6C and 6.2C above pre-industrial times, with the most likely temperature increase being 4.7C. 

Let us remind ourselves what the main impacts are likely to be at this range of temperature increases. At 4C, sea levels rise by 1-2 metres as the oceans thermally expand and ice sheets slough off Antarctica and Greenland, displacing hundreds of millions in those poorer locations where coastal defence is not possible or affordable, and the rest of us hoping that the trillions we would have spent on dykes, levees and sea walls held fast against storm surges. Most of the glaciers that feed many of our hydroelectric dams and irrigation systems would have long since melted. Regular flooding would sweep away many towns and villages in the underdeveloped tropics, while the sub-tropics and Mediterranean would be transitioning to desert. Gigantic forest fires would dwarf the extent and ferocity of the forest fires we are already experiencing, and speed up the dieback of the Amazon rainforest. In the absence of affording air conditioning, billions of people would confront dangerous heat index temperatures well in excess of 40C every year, and, in the absence of developing heat-resistant crops, regular droughts and heatwaves would threaten—although not crash—the world’s breadbaskets. At this point, the methane locked away in Arctic permafrost is released, a volume perhaps equivalent to three times more carbon than we have emitted since the Industrial Revolution. In the absence of negative emissions technologies, this would set in motion positive climate feedbacks sending us toward still higher temperatures. As bleak as this is, it would not mean human extinction or even industrial civilisation, but the challenges are almost incomprehensible. 

At 5C, much of the sub-tropics and all of the tropics are now subject to year-round deadly temperatures, with 60C a commonplace, making large swathes of the continents, where about half of the human race currently resides, uninhabitable for us even with air conditioning. All ice sheets will eventually disappear and breadbaskets simultaneously, regularly fail. And at 6C, the planet is now approaching the hyperthermal events that caused many (though not all) of the large mass extinction events of deep time. A similar mass extinction event thus is not unlikely. Perhaps our species might survive this, but I would not bet on our civilization doing so. 

Today however, all of that—4, 5 and 6C of warming—is off the table. As a result of technological innovation, policy change, and, yes, the shale gas revolution displacing coal in the US, modelling of the business as usual scenario shows we are most likely on track for 2.7C of warming, according to the UN Environment Program’s aggregation of such assessments, although the upper bound sits at 3.4C. Business as usual in this case means current policies, not taking into account any announced but yet to be implemented policies or pledges (Other aggregations, such as those from Carbon Action Tracker vary very slightly) 

If all announced pledges are kept, including net-zero emissions by mid-century, then by 2100, we are most likely to experience 1.8C of warming, with an upper bound of 2.5C. 

None of this is in any way a reason to relax, but at the same time, the impacts at these temperatures are similar to the impacts we are already seeing, such as hotter heatwaves, more extensive wildfires, greater flooding, and reorganization of the geography of infectious disease, just with the dial turned up further. It’s certainly not the End of Days even in the absence of adaptation. And of course humans will engage in adaptation efforts, as we always do.

At the same time, the less likely yet still feasible upper bounds of these aggregations do begin to be disconcerting, particularly where the business-as-usual case breaches the 3C threshold. At this point, deadly heat shocks start to be far more extensive, sea level rise far more difficult to combat, and breadbaskets more seriously threatened. 

It is not at all clear that governments will keep those pledges and achieve net-zero emissions by mid-century. And so it is vital that we work even harder to ensure that our governments do keep them, improving the odds of our keeping below 2C. 

Running off to the hills to an anarchist encampment to learn some first aid skills so that you’re ready for the apocalypse is an abandonment of the responsibility to keep up this pressure on our leaders. 

Bending the curve

Third, while we still have very far to go to reach net-zero, it simply isn’t true that the clean transition is ”nowhere to be seen”. 

Total greenhouse gas emissions are still rising, but emissions per person peaked about a decade ago and have been falling ever since, albeit nowhere near fast enough. Moreover, the growth of emissions has slowed down a great deal, hinting at an absolute peak some time this decade. 

If we move down from the global to the national level, the picture becomes brighter still: Some 30 mostly developed nations have already seen their GHG emissions peak and begin to decline, even after taking into account the offshoring of carbon-intensive manufacturing, and eight major jurisdictions (i.e., with populations over 5 million), from Quebec to Norway have already largely or almost completely decarbonized their electricity grids). Even with the UK’s continued use of coal and gas, thanks to roll-out of wind and solar energy, as well as existing firm resources such as nuclear and hydroelectricity, a young Briton’s emissions are less than half what their grandparents’ were. 

The Global North still has a very long way to go to clean up its act, and electricity is far from the only source of GHGs, it remains the case that most of the emissions growth of the rest of the century will come from the developing world. This is not a product of the villainy of fossil fuel companies or perfidy of Global South governments, but instead a frank recognition by the latter, and, where democratic, by popular majorities, that oil, gas and coal remain the cheapest way to develop. And even here, there is much good news of sharp reductions in per capita coal emissions: at the peak of US coal emissions in the early 20th Century, Americans emitted 14 tonnes per person; Chinese coal emission peaked around 2020 at 5 tonnes per person, and Indian coal emissions appear to have peaked in the last few years at 1 tonne per person.

Exposed. Rising sea levels and floods affect have the worst effects on poor areas, such as the village Chamwana Muna, Kenya. Photo: Gideon Maundu/AP.

But we need absolute emissions reductions, not merely per capita reductions. Indeed we need to eliminate them, not merely reduce them. To get there in the Global South means two things: a massive scaling up of genuinely additional, grant-based climate finance (not predatory loans) from north to south, and industrial policy to de-risk technological innovation and deployment to radically reduce the cost of clean tech. Even where clean alternatives are already proven and have begun to be deployed in the Global North, they remain too costly for many parts of the Global South. These are both very much still worth fighting for.

Decarbonization is hard, not easy

We also have to recognize that decarbonization is hard, not easy. Fossil fuels are not a villainy imposed on society by corporations, but a wonder resource that has lifted humanity into modernity. If the whole of the planet had been democratically socialist throughout the 20th Century (i.e., not under the false, authoritarian socialism of Stalin or Mao), modernity, and all of its hospitals, schools, homes and the factories and mines needed to support those socially vital goods and services would have been largely powered by fossil fuels until scientists discovered the full scale of the threat posed by the greenhouse effect in the 1980s. This means that because under socialism modernity would have been spread to the whole of the world, not restricted to the Global North, the scale of global warming by then would have been far worse than under the capitalism history actually experienced.

But under capitalism, when we discover that a good or service is harmful, such as fossil fuels, if it is profitable, then the companies that produce it have an incentive to continue its production, to lobby and capture regulation. And if we know that something is beneficial, such as clean energy and infrastructure, but it is not profitable, or even insufficiently profitable, then there is no market incentive to produce those goods or services. A great example here is how Tesla limited its buildout of fast charging stations for its electric vehicles along routes that it thought would be profitable. Now that the company has realized charging is not very profitable, it is shutting that department down. The Norwegian government however early on recognized the challenges of profitability for charging networks, and so simply built out charging stations themselves. EVs in the country now enjoy a market share of over 90 percent.

From a socialist point of view, the Biden’s Inflations Reduction Act (IRA) is far from perfect, but it’s a radical break from four decades of neoliberal business as usual.

Moreover, for some sectors such as long-haul aviation or cement or aluminium production, there are not a lot of off-the-shelf clean technologies we can swap for fossil fuels. For these sectors, there still needs to be a great deal of technological innovation. But, contrary to the fable entrepreneurs tell about themselves, market actors are very risk-averse, and reluctant to invest in clean tech innovation or deployment without greater certainty of decent returns on investment. 

Compounding the problem, fossil fuels are the foundation of almost every economic sector, with a great many intertwined dependencies. Decarbonizing all economic sectors thus requires a great deal of coordination across them in service of a goal distinct from profit. This is called a ”coordination problem,” and markets are just very bad at solving them.

Put another way, there is a misalignment between the profit incentive and society’s democratically decided goals.

To solve all of these problems that inhibit the speed of decarbonization the state needs to intervene with incentives, subsidies, smart regulations, advance purchase guarantees, funding of R&D, and, if we are even more ambitious, public ownership, to consciously steer the economy instead of letting the amoral, unconscious anarchy of the market do the steering. Economic planning in the form of industrial policy.

But for a quarter of a century, climate policy was dominated by neoliberal emphasis on regressive carbon pricing that hurts the poor, energy system liberalization and privatization. It should be no mystery as to why decarbonization has been so slow, and why so many ordinary people baulk at the costs.

The Biden Administration however, burnt by the success of the Chinese Communist Party’s (authoritarian) economic planning in so many sectors, and needing to stimulate the economy following the Covid-19 pandemic, has embraced industrial policy with gusto via the Inflation Reduction Act, or IRA, and a suite of allied policies to achieve decarbonization, reverse deindustrialisation, strengthen supply chains, enhance state capacity, and deliver millions of decent paying, community-supporting jobs in the process. To be sure, from a socialist point of view, the IRA is far from perfect, but it’s also a radical break from four decades of neoliberal business as usual and a sharp pivot toward economic planning. The left needs to lean into this industrial-policy approach, to spread the model around the world, and to campaign to make it even better.

And the working class, derided by the doom-mongers, has an intrinsic interest in such economic planning, for at its public-ownership optimum, the volume of employees hired is simply the number needed to achieve the democratically decided goal, rather than the bare minimum required to achieve profitability. The same goes for working conditions and pay. A fortiori, industrial workers in particular have perhaps the most comprehensive formal and tacit knowledge of the energy, transport, agricultural and industrial systems that need to be cleaned up, and through the power of collective bargaining in their unions, they have a far greater ability to force corporations to switch to cleaner operations and products than any protest or sabotage.

The democratic socialism of industrial-policy economic planning and muscular trade unionism, not the eschatology of climate apocalypse, already offers the best suite of policies and analysis needed to accelerate the clean transition. It also re-affirms the classical socialist understanding of the central role of the working class—especially the industrial working class—and our trade unions and parties of labour (so long as we don’t give up organizing in them), for they are best positioned to deliver the clean transition. 

We have no need to import the doomsters’ counter-Enlightenment ideological cuckoos’ eggs of millenarianism, misanthropy and anti-modernism into the nest of the left in order to solve the hard problem of climate change. 

So let the cult of the Climate Rapture run off to the woods and preach to each other that the end is nigh. The rest of us have work to do.

Inrikes/Nyheter 29 januari, 2026

S vill se poliskontroll av samtlig HVB-personal: ”Marknadsmisslyckande”

Socialdemokraterna vill se hårdare bakgrundskontroller för personalen på HVB-hem. Med sig har de även Vårdföretagarna – som dock motsätter sig planerna på att ta över HVB-hem för unga kriminella i offentlig regi.

All personal som arbetar på HVB-hem ska bakgrundskontrolleras av polisen. Det förslaget lägger Fredrik Lundh Sammeli, socialpolitisk talesperson för Socialdemokraterna, på onsdagen.

– Vi måste rensa ut de kriminella ur den här verksamheten, säger han, och lyfter fram att förslagen redan tagits fram av arbetsgivarorganisationen Vårdföretagarna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 29 januari, 2026

Högerkubanerna som deporteras av sin egen president

Många exilkubaner i Little Havana i Miami är djupt kritiska mot regeringen på sin karibiska hemö. Foto: Pedro Portal/Miami Herald/AP/TT.

I Miami röker min kubanska släkt cigarr och spelar domino i Trumpkepsar. Jag bär på en fråga jag inte vågar ställa: varför försvara en president som hotar att kasta ut dem?

Överallt på gatan Calle Ocho i stadsdelen Little Havana hörs salsatoner och galande tuppar. På barerna röker gubbar feta cigarrer och domino. Det här är mittpunkten för stadens kubanska diaspora, som förvandlat området till en underlig replika av hemlandet.

Miami är Latinamerikas huvudstad i USA, med sju av tio invånare från den sydliga kontinenten. En stor del av dem är kubaner som under 1960-talet flydde revolutionen och korsade havet i hopp om att den amerikanska drömmen skulle räcka även till dem.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 29 januari, 2026

Makaker för miljoner

Makaker lever främst i Asien, i ett område som sträcker sig från Afghanistan i väst till Japan i öst. En art, berberapan, hittar man dock i Marocko och på Gibraltar. Foto: Kafi/Adobe stock.

Mauritius är världens största exportör av makaker för biomedicinsk forskning. Medan vissa ser dem som skadedjur höjer öns hinduer sina röster mot handeln.

Augusti 2024 i Port Louis, Mauritius huvudstad. Några bitar sockerrör ligger utspridda på den stekheta asfalten, tillsammans med en bit metallnät – resterna av en provisorisk fälla för vilda apor.

Några dagar tidigare hade Mansa Daby (bilden), grundare av organisationen Monkey massacre in Mauritius, som kampanjar mot uppfödning av långsvansade makaker på den östafrikanska ön, besökt platsen för att bekräfta att där fanns en fälla. Nu är hon tillbaka, efter ett tips om att den hade förstörts.

– Förra gången jag var här var den intakt och fullt fungerande, säger hon.

– Sådana här aggressiva reaktioner från lokalbefolkningen är rätt extrema, men det har hänt ett par gånger. Vissa människor har fått nog av de här fällorna, som ibland bara ligger några meter från deras trädgårdar.

Långsvansade makaker har fötts upp på Mauritius sedan 1980-talet, men sedan 2020 har branschen exploderat. Fram till dess var Kina världens största exportör av laboratorieapor, som är avgörande för forskning om virus och infektionssjukdomar. År 2018 exporterade Kina omkring 30 000 apor, främst till USA. Men under covid-19-pandemin beslutade Peking att förbehålla icke-mänskliga primater för den egna läkemedelsindustrin.

Användbar. Under 1900-talet har makaker ofta används inom biomedicinsk forskning. Arten har bland annat varit viktig för att utveckla kunskapen om mänskliga blodgrupper. Foto: Josh/Adobe stock.

År 2023 hade Mauritius tagit över som världens största exportör och sålde 15 097 apor, fler än både Kambodja (13 305) och Vietnam (3 405). Eftersom tillgången på uppfödda djur inte räckte till skickades omkring 2 500 vildfångade apor till laboratorier samma år – trots att den långsvansade makaken finns med på Internationella naturvårdsunionens rödlista över hotade arter.

Sex mauritiska företag tjänar tillsammans över fyra miljarder rupier (787 miljoner kronor) om året på makakexport. Det är dock en liten del av öns BNP på 138 miljarder kronor, där turism och i ännu högre grad finansiella tjänster dominerar. Mauritius betraktas än i dag som ett skatteparadis.

Aphandeln strider mot religionen hos många av Mauritius 1,3 miljoner invånare. Poonam Ramrichia är en av dem som larmar Monkey massacre om fällor. Hon bor i Crève-Cœur, en liten by vid skogsbrynet.

– Inom hinduismen är apor heliga. Jag kunde inte vara tyst när jag hörde de stackars djuren skrika. De var fångade precis utanför mitt hus, säger hon.

Vid hennes ytterdörr står ett litet altare tillägnat apguden Hanuman.


Hinduismen utövas av hälften av befolkningen och är Mauritius största religion, före både kristendom och islam. Enligt Mansa Daby kontaktas organisationen ofta av hinduer som känner skuld över aphandeln och vill göra något.

– Utländska investerare i makakuppfödning underskattar hur viktig den mauritiska kulturen är, säger hon.

Hon syftar på det USA-baserade företaget Charles River Laboratories som är en av de största leverantörerna av försöksdjur globalt. I november 2023 köpte de upp Noveprim, en av öns två största uppfödare. Enligt Mansa Daby har Noveprim satt ut fler fällor sedan ägarbytet.

Helig. I hinduiska texter beskrivs apguden Hanuman som ful på utsidan men vacker inombords. Han sägs också vara oerhört stark. Bild: Wikimedia.

– Hanuman är den viktigaste guden för mauritiska hinduer, eller åtminstone den som dyrkas mest i hemmen. Han är en beskyddare som ger oss styrka att möta faror, sade Doorvasa Ramnaria, som är pandit, hinduisk präst.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 28 januari, 2026

Bögsexet är en tröst i mörkret

Kraften i kärleken mellan två ishockeyspelare har förvandlats till mjuk makt. Foto: Sabrina Lantos/HBO Max.

De rykande sexscenerna är just nu det bästa psykologiska civilförsvaret mot ondskan i vår tid. ”Heated rivalry” släpper lös erotikens eld i en iskall värld – just när vi förväntar oss det som minst. Vad är det om inte ”mjuk makt”?

Ondska, menade den judiska filosofen Martin Buber, tar sig in i vår värld för att den släpps in. Följaktligen gäller motsatsen: det goda kommer till oss om vi ger det utrymme att komma in. Dessa tankar utvecklar han i sin berömda Jag och du (1923). Med sin bok ville han göra mänskligheten uppmärksam på de mirakel som blir möjliga när vi ger varandra vår uppriktiga uppmärksamhet. 

Intensiv närhet och lust är det som släpps lös hos miljontals tv-tittare världen över genom den kanadensiska serien Heated rivalry som just börjat visas i Sverige. I det första avsnittet möter Shane, den blyge mammagrisen och unga ishockeystjärnan, Ivan, en cynisk och sexuellt erfaren nykomling till motståndarlaget. I den maskulina och konkurrensinriktade rinkmiljön, där berömmelse och sponsorkontrakt lämnar ut deras liv till allmän beskådan, får de syn på varandra. I strålkastarljusen är de två killarna mediernas älsklingar och konkurrensen dem emellan ökar spänningen och dragningskraften.

Kärleken mellan Shane och Ivan har där den visats utlöst en kollektiv besatthet på gränsen till psykos i samtliga befolkningsgrupper – i positiv bemärkelse.

Men på kvällen och i skydd av mörkret, väntar heta famntag under de ångande duscharna eller i de anonyma hotellrummen. Det väntade, att de ska avslöjas, straffas och hånas, händer inte utan det slutar – lyckligt (kunde inte låta bli, förlåt!). Sexscenerna är långa, innerliga och realistiska och ja, visst är målgruppen tydlig: homomän och heterokvinnor i samtliga åldrar. Men inte bara, visar det sig. Kärleken mellan Shane och Ivan har där den visats utlöst en kollektiv besatthet på gränsen till psykos i samtliga befolkningsgrupper – i positiv bemärkelse. 

Till och med den grabbiga ishockepodden Empty Netters som drivs av före detta hockeyproffsen, syskonen Dan och Chris Powers, har för säsongen lämnat själva spelet åt sidan för att diskutera killarnas kärleksliv och samtidigt komma in på toxisk maskulinitet. För det har de belönats med en mångdubblad lyssnarskara. I Europa har hittills bara de första avsnitten sänts och ryktet säger att de hyperestetiska svepen över perfekt hårlösa lår och putande skinkor kommer att gå över i mer komplexitet och friktion – som i de normlydande kärleksserierna som vi är vana vid. 

Seriens popularitet har fått städer att skryta om att ha anknytning till någon av huvudrollerna: Ottawas turistbyrå har marknadsfört sig som ”Shane Hollanders födelseort”. Den tidigare premiärministern Justin Trudeau skrev på Instagram att han var ”stolt över att kanadensiska talanger ger liv åt och hjälper vårt samhälle att reflektera över vilka vi är genom representation och synlighet.” 

I den psykologiska krigföring som Donald Trump nu för mot Kanada – som han vid ett flertal tillfällen hotat med att göra till en amerikansk delstat – har han kallat Trudeau för ”vek” och ”loser”. 

Läs mer

Kanske är det därför som tv-serien Heated rivalry landar som en värmande, solkysst deus ex machina mitt i den kallaste vintern i mannaminne, när till och med stormtrupperna i USA bär namnet Ice. Som ett tecken på motstånd och helande. Men man skulle också kunna benämna det i mer politiska modetermer. Som Forbes, som kallat de kärvänliga handtagen i Heated rivalry för ”ett mjuk makt-ögonblick för landet”. Mjuk makt är påverkan utan tvång. Det handlar om hur man förändrar vad människor längtar efter och normaliserar, inte genom att tvinga fram det, utan genom att få människor att känna salighet.

Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage 28 januari, 2026

Özz Nûjen: ”En dålig dag är jag Sveriges sämsta komiker”

Den svenskkurdiska komikern Özz Nûjen ska driva med politikerna ända fram till valet. Foto: Lisa Mattisson.

Priset för bästa ståuppshow dedikerar Özz Nûjen till sin döda syster. Med sin Sverigeturné i 101 orter vill han få folk att rösta i valet, på alla partier utom ett – men inte det du tror.

– In är det svåra. Ut kommer man alltid.

Det säger platschefen Hala när hon skramlar med nycklarna så att Özz Nûjen och jag kan komma in bakom Rivals scen. Özz replik kommer blixtsnabbt: 

– Precis som i Sverige. Ut kommer man alltid, upprepar han. 

Stockholmsteatern Rival, där antifascisten och nöjeskungen Karl Gerhard en gång invigde den då toppmoderna biosalongen, är Özz Nûjens hemmascen. Häromveckan tog Özz hem Årets föreställning på Svenska standupgalan för sin show Medborgare Nûjen med 131 föreställningar i 101 svenska städer. Finalen är på Södra teatern på valdagen den 13 september. Så ja, de politiska skämten haglar även i den 90 minuter långa föreställningen. I veckan ska han spela i Märsta. 

Mitt mål är ju att få folk att skratta så snoret rinner. Och sedan så ska de vilja gå och rösta.

Han slänger av sig sin puffiga dunjacka och slår sig ned i soffan. Här i logen, specialdesignad av kollegan Robert Gustafsson som har specifika krav på komfort: bland annat har ett kostsamt badrum installerats. Själv blir Özz nöjd om det finns kaffe. Men när jag ber honom att sätta sig vid sminkspeglarna blir det problem. 

– Jag hatar sammet, klarar inte av känslan!

Kvickt plockar han upp en handduk ur ett skåp och brer ut över den mjuka, rosa stolen. Nu så. 

Medan bilderna tas håller Özz en miniföreläsning för oss om nyöversättningar av Homeros Odysséen. Den senaste är gjord av en kvinnlig översättare och lägger fram en mindre smickrande bild av den grekiske sagohjälten, med mord och våldtäkter. Sådant som äldre manliga översättare tonat ned och omtolkat. 

Hemmascen. På Rival i Stockholm känner sig Özz Nûjen hemma. Det är också en av 101 stopp i Sverige. Foto: Lisa Mattisson.

– Jag är nyhetsnarkoman, säger han för att förklara sitt oväntade intresse för antika grekiska epos. 

– Så fort jag är ledig läser jag nyheter, helst text-tv.

Det blir mycket radiolyssning också i bilen på väg till föreställningarna ute i landet. Inte minst som nyhetsflödet är källan till en show som hela tiden måste uppdateras. Och det går fort nu.

– Nu pratar jag ju en del om Grönland. Vi blev medlemmar i Nato för att slippa krig och nu kanske det blir krig inom Nato. Är det inte typiskt Sverige att man tjatat om det i 40-50 år och så när man till slut hugger så blir det fel? Det var väl det sista vi trodde – att vi skulle behöva försvara Grönland. 

Affischen till Medborgare Nûjen visar ett svenskt id-kort med de igenkännbara tunna säkerhetslinjerna och komikerns milt leende, vattenkammade huvud. Så även om turnén handlar om valet 2026, är showen djupt personlig. Den är dedikerad till hans syster Debbie, som avled bara 50 år gammal för snart exakt ett år sedan.

Özz blundar och lutar huvudet bakåt i soffan. Plötsligt ser han mycket trött ut. 

– Min älskade syster. Innan hon dog hade hon ett enskilt samtal med oss alla. Jag ville få henne att skratta, men det slutade med att det var hon som fick mig att skratta. Det sista hon sade till sina barn var: ”Vad ni än gör, se till att bli fina och goda medmänniskor och att rösta”. 

Priset han fick här om dagen betyder särskilt mycket. Han ser det som ett pris till henne. 

– Debbie var advokat och människorättskämpe. Hon hjälpte kvinnor och barnfamiljer. Hon var min stora idol och är det fortfarande. 

Han säger att han är glad över priset och uppmärksamheten, och plockar fram ett citat ur en recension i Sydöstran. Där står att han lyckas med något som inga panelsamtal klarar av, nämligen att han ”gör politiken begriplig, relevant och engagerande”.


Rivals scen lyser rött av strålkastarljusen mot de nästan 900 stolarna som ska fyllas när Özz ska hit igen i april för två föreställningar.

Är det viktigt att utstråla självförtroende när man kommer in på scenen som komiker?

– Nej då, inte alls. Du ska komma in som dig själv. Är du nervös så säg det. Det viktiga är att du vet vem du är och att publiken ser det. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 27 januari, 2026

Paulina Sokolow: Ordet Förintelsen räcker inte till

Nazisttysklands förintelseläger Auschwitz-Birkenau i januari 1941. Foto: AP.

Förintelsen. Vad ser du framför dig när du hör ordet? För mig framträder det som ett mäktigt, mörkt arkiv av svartvita ohyggliga bilder från lägren av skelettmänniskor och kommendanter, blandat med foton ur min egen familjs fotoalbum. Unga kvinnor, min morfars äldre systrar, som inte fick leva. Överlevare med armtatueringar jag träffat genom åren, böcker jag läst, filmer och serier jag sett. Autentiska dokument blandat med fiktion i all sin artrikedom och berättarform. Högt och lågt. Allt detta spretiga material ryms i det fasansfulla och samtidigt praktiska ordet Förintelsen. Vi samlas kring det och de flesta av oss är i stora drag överens om vad det åsyftar. 

Begreppet är så självklart att man kan tro att det funnits åtminstone sedan vidden av nazisternas mördande blev känd i Europa omkring krigsslutet 1945. Men under förberedelserna inför ett föredrag om den svenska konstnären och förintelseöverlevaren Lenke Rothman (1929–2008) blir jag påmind om att ordet med stort F upptogs betydligt senare. Innan användes det råare ”judeutrotningen”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 27 januari, 2026

Lotta Lindqvist: Dermot flydde rättvisan – men torskar ändå

Dermot Clemenger har varit på flykt undan rättvisan, men skrev i sms att han skulle återvända till Sverige när hans 30 köp av sexuell handling blev preskriberade. Det hände i början av veckan. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Dermot Clemenger går fri. Preskriptionstiden för de 31 sexköp han åtalats för gick ut i går natt. 

Let’s Dance-profilen kommenterar själv på Instagram. Han kallar medieuppbådet runt brotten – komplett med den lilla språngmarschen som Expressen filmade – för en ”häxjakt”. Tonsätter gör han med Magnus Ugglas Kung för en dag: ”då finns det ingen som tar en, man är kung, kung, kung i baren”. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 27 januari, 2026

Syriens regering slaktar kurder – Sverige måste bryta samarbete

Offentlig hårflätning är ett synligt tecken på motstånd. Bilden är från en kurdisk demonstration i Istanbul i januari 2026. Foto: Francisco Seco/AP/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Än en gång ser världen hur kurder förföljs, fördrivs och dödas – öppet, inför våra ögon. Och återigen möts detta av tystnad. Varför är det ingen som gör något?

Under lång tid har Syriens så kallade övergångsregering getts politisk legitimitet av västerländska makter. Ett tydligt exempel är när företrädare för EU-kommissionen reste till Syrien för att skaka hand med Ahmed al-Sharaa, även känd som al-Jolani – Syriens nuvarande ledare och tidigare al-Qaida-medlem. Samma EU som säger sig försvara demokrati och mänskliga rättigheter har därmed normaliserat hans makt, trots hans ansvar för attacker mot druser och nu även mot kurder.

När Assadregimen föll beskrev många utvecklingen som en befrielse av Syrien. Men den avgörande frågan ställdes aldrig: befrielse för vem – och på vems bekostnad? Det dröjde inte länge förrän verkligheten hann ikapp retoriken. Jolani var aldrig ett demokratiskt alternativ. Han var, och är, en jihadist i ny skrud, med samma våldsamma metoder.

Kurderna som bar bördan när världen fruktade IS lämnas nu ensamma.

Hur många gånger måste världen påminnas om att inte glömma kurderna – för att ändå göra det igen? Än i dag talar vissa om ett ”fritt Syrien” enbart utifrån att Assad inte längre är vid makten, som om frånvaron av en diktator automatiskt innebär frihet. I verkligheten styrs landet nu av en annan extremist, och återigen är det kurderna som betalar priset.

Sedan den 6 januari har kurder i Aleppo utsatts för systematiska angrepp av Jolanis rebellgrupp HTS och turkiskstödda miliser. Bilder och videor visar hur kurdiska barn misshandlas av beväpnade styrkor, och hur kvinnliga kurdiska krigare slungas från tak. Dessa övergrepp dokumenteras och sprids av förövarna själva.

Angreppen är inte begränsade till etniskt homogena områden. Aleppo är en mångfacetterad stad där kurder lever sida vid sida med andra etniska och religiösa minoriteter – bland dem armenier, assyrier/syrianer och andra redan utsatta grupper. När våldet eskalerar drabbas även dessa samhällen genom tvångsförflyttningar, rädsla och förstörelse.

Turkiets roll i detta våld kan inte ignoreras. Under lång tid har Turkiet bedrivit en konsekvent politik för att krossa varje form av kurdiskt självstyre, både inom och utanför landets gränser. Precis som i Afrin 2018 används i dag islamistiska miliser som verktyg för att rensa områden på kurdisk närvaro.

Över 100 000 människor har redan drivits på flykt, och siffran fortsätter att stiga. Kurdledda styrkor har tvingats lämna sina hem och områden. Målet är tydligt: att undanröja den kurdiska närvaron och ta kontroll över de kurdiska regionerna. Dessa krafter kommer inte att upphöra förrän detta mål är uppnått.

Kurderna stod i frontlinjen mot IS under terrorgruppens mest brutala år, 2014–2019. När världen levde i skräck för halshuggningar, massmord och systematiska övergrepp var det kurdiska kvinnor och män som tog striden på marken. De försvarade sina städer, sina familjer – och i praktiken även Europa. De offrade sina liv för att stoppa islamistisk terrorism vars konsekvenser hotade långt bortom Syriens och Iraks gränser.

Läs mer

I dag, när kurder attackeras, fördrivs och dödas, möts de av tystnad. De som bar bördan när världen fruktade IS lämnas nu ensamma. Detta är inte bara ett svek mot kurderna. Det är ett svek mot de värderingar Europa och väst säger sig försvara: mänskliga rättigheter, solidaritet och demokrati.

Det internationella samfundet och den svenska regeringen måste omedelbart:

  • upphöra med all politisk legitimering av Syriens övergångsregering så länge övergrepp mot kurder, druser och andra minoriteter fortsätter
  • ställa tydliga och offentliga krav på att attacker mot civila upphör, med oberoende internationell övervakning
  • skydda kurdiska civila genom humanitärt stöd och politiskt erkännande av deras rätt till säkerhet och självbestämmande
  • hålla förövarna ansvariga genom internationella rättsprocesser för dokumenterade krigsbrott.

Omvärldens tystnad är inte neutral. Den är ett aktivt val som möjliggör fortsatt våld. EU och dess medlemsstater kan inte fortsätta tala om mänskliga rättigheter samtidigt som de legitimerar krafter som förföljer ett helt folk.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 26 januari, 2026

Svensk skola har blivit en sekt

Innovitaskolan kritiseras för att ha angett fler elever än vad skolan faktiskt har. (Bilden föreställer en annan skola.) Foto: Kicki Nilsson/TT.

Tystade lärare, uppblåsta elevunderlag, och hundratals miljoner i vinst till utländska ägare. Avslöjandena om Academediaägda Innovitaskolan i Norrtälje visar vad som händer när skolan ska leka affär.

NEJ TILL MILJÖPARTIET.

Det budskapet gick överraskande nog att läsa på ett grönvitt brodyrtyg i Innovitaskolans skyltfönster på Södermalm för tre år sedan. Kort därefter stängdes skolan, som tog emot elever från årskurs ett till sex, på grund av vikande elevunderlag.

Mer kontakt än så har jag inte haft med koncernen. Förrän i dag.

Nu avslöjar Norrtelje Tidning (26/1) vad som pågått bakom kulisserna på Innovitaskolan i Norrtälje, en annan skola inom den mäktiga koncernen Academedia. Lärare beskriver arbetsmiljön som ”bortom all räddning”. På två år har nästan 100 elever försvunnit och ett tiotal lärare lämnat sina tjänster, flera efter att ha slagit larm till både Arbetsmiljöverket och Skolinspektionen.

Det är inte längre elevernas bästa som styr, utan att hålla ihop berättelsen utåt medan man hungrar efter nästa utdelning.

Lärare beskriver skolan som en ”sektliknande plats”. De uppger att de avråtts från att göra orosanmälningar utan ledningens godkännande, att tillbudsanmälningar ifrågasätts öppet och att kritik mot ledningen möts med tillrättavisningar om tonläge och ”olämpligt beteende”. En pedagog beskriver återkommande panikattacker varje kväll. Andra säger att glädjen på arbetsplatsen är ”lika med noll”.

Samtidigt ska skolledningen, enligt flera uppgifter, ha krävt att elever rapporteras som närvarande trots att de inte deltagit i undervisningen. Syftet uppges vara att hålla fasaden intakt, både gentemot myndigheterna, föräldrarna och koncernen. Konsekvenserna blir absurda: lärare underkänner elever som på pappret har full närvaro.

Utåt sett är bilden en annan. På hemsidan anges elevtal långt under kommunens egen statistik, medan skolpengen fortsätter att rulla in. Bara under 2025 betalade Norrtälje kommun ut nära 44 miljoner kronor till skolan. Samma år ökade Academedia sin vinst och aktieutdelning, med en rullning till ägarna på 400 miljoner kronor i höstas, samtidigt som hundratals anställda sagts upp inom koncernen.

Hur länge ska vi acceptera detta absurda system?

Så länge skolor drivs som bolag, är svaret. För skolkoncernerna väger varumärke och elevsiffror tyngre än både arbetsmiljö och undervisning. Lärare som tänker själva blir ett problem, medan barnen bara blir siffror i ett kalkylblad. Då är det inte längre elevernas bästa som styr, utan att hålla ihop berättelsen utåt medan man hungrar efter nästa utdelning.

Skylten på Södermalm kändes som en miss, eller möjligen en provokation. I dag framstår den som ett symptom på ett helt skolsystem som blivit en sektliknande plats, med den anonyma lärarens egna ord. Där det inte spelar någon roll hur många gånger det bevisats att vinstuttagen skapar fel incitament – till obehöriga lärare som inte ens alltid kan svenska, och nedskärningar på allt från bibliotek och gårdar till stödinsatser för barn som hamnar efter.

När utbildningsminister Simona Mohamsson i en intervju med Dagens Industri (25/1) säger det självklara, att aktiedrivna bolag måste bort ur skolan, sätter sig den övriga regeringen på tvären. Inte minst Sverigedemokraterna, vars utbildningspolitiska talesperson Patrick Reslow i samma artikel skryter om att det är deras motstånd mot vinstförbud som håller uppe skolbolagens börsvärden trots Mohamssons utspel. Sin påstådda nationalism till trots tycks de alltså fullt bekväma med att svenska skattepengar hamnar i utländska fickor.

Läs mer

Academedia är Nordens överlägset största skolkoncern, ett ord man skulle önska slippa använda, med ett trettiotal varumärken och dotterbolag som Vittra, Pysslingen och Cybergymnasiet. Deras vinst har nästan fördubblats på tre år, och enligt en beräkning av tankesmedjan Balans ägs den till 60 procent av utländska fonder.

Och vilka är det som betalar för detta internationella vinstregn? Som vanligt: barnen och lärarna.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 24 januari, 2026

Varulvarna tar över världen i bottenfrusen dystopi

Magnus Dahlströms stil är sig lik i hans nya varulvsthriller.

I Magnus Dahlströms ”Vinter” är världen frusen in i själen. Carl Björkenborn imponeras av den strama stilen men kvävs också av en uppgiven nihilism.

I mörkret möts han av isande ögon och en hårig hand. Runt honom: benbitar, kranier och en trasig ryggrad. I näsan sticker stanken av blöt päls, kött och blod. Trots att det är mitt i sommaren är det minus elva grader, och världen är täckt av frost. Han är här som tandläkare, på en liten ort, kanske i Härjedalen. Kommunen har inte råd med en sköterska och det går inte att locka någon med fast tjänst, så i tre månader tjänstgör han ensam på mottagningen. Konstigt nog oroas ingen av patienterna av den plötsliga temperaturskillnaden, eller ens av de illavarslande utväxterna på hörntänder och käkparti, som dykt upp på en den ena, en den andra. Han är ensam och utlämnad, inför odjurets blottade käkar.

Detta är premisserna för Magnus Dahlströms tionde roman. Vinter (Albert Bonniers förlag, 2026) består av tre berättelser á 200 sidor: ”Vargen”, ”Snömannen”, och ”Människan”. Tillsammans bildar de en dystopisk framtidsvision. De utspelar sig på samma namnlösa ort och är löst sammanfogade av antydda släktband. Frostnatten är startskottet och sedan blir det bara kallare. I den sista historien, omkring år 2100, blir det aldrig varmare än minus 30. Hörntändernas hot hägrar också hela tiden. I varje berättelse blir någon till sist en hårig best med isande ögon. En varulv. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)