Nyheter 07 juni, 2024

Praying for the Climate Rapture

John Martin, ”The Great Day of His Wrath”, 1851–1853, oil on canvas.

The climate crisis is serious, but we can still stop it—as long as we do not give up and flee to an anarchist collective in the forest. And our best shot at salvation is large-scale solutions on a socialist basis.

Den här artikeln finns även på svenska. Klicka här för att läsa den.

”I am talking about the slaughter, death, and starvation of six billion people this century—that’s what the science predicts,” Roger Hallam, the co-founder of Extinction Rebellion and Just Stop Oil told the BBC in 2019. 

The English word ‘genocide’ seems far too tame a word for such voracious, planet-wide human obliteration. Not the tens of thousands in Gaza. Not the six million of the Nazi death camps, but six billion. Perhaps even the end of the human race; certainly the end of civilization. Such cataclysm seems far better described by the word ‘omnicide’—the death of all humans. 

And the climate omnicide does not begin decades away; it’s not an end-of-century phenomenon at three or four or five degrees of warming above pre-industrial temperatures that between now and then we might somehow be able to avoid. For Hallam, the omnicide is rapidly approaching. In late 2023, he held up a scientific paper to a different BBC reporter, saying that its authors had calculated that already at 2C of global warming, we should expect one billion people to be killed. And this paper is typical of what the science is telling us, Hallam insisted. There is ”nothing particularly unique about this.” He hasn’t cherry-picked a particularly grim outlier of a paper to scare us. This is, allegedly, the consensus. 

Climatologist Zeke Hausfather writing for Carbon Brief noted in April that the first three months of 2024 had experienced average global temperatures of 1.6C above pre-industrial times. In 2023, the average global temperature pierced 2C of warming —although it was just for one day, the 17th of November. Temperatures fluctuate significantly from day to day, month to month and year to year, and so it is the overall decades trend, not such daily variability that we should be paying attention to. And, as of the time of writing, that overall trend tells us that we have seen roughly 1.3C of warming since the Industrial Revolution. 

Nevertheless, this breach of the threshold, however brief, was disconcerting. And based on current rates of emissions mitigation, if policy does not markedly change in the coming years, the Earth is on track to persistently (rather than briefly) exceed 2C at some point between 2038 and 2072, with the median prediction placed at 2052. That’s just 28 years from now, as close to us today as 1996 and ‘Wannabe’ by the Spice Girls topped the charts. And the lower bound is a mere 14 years away. Hallam recently doubled down on his expectation of imminent doom, saying in May that 12 percent of humanity will die in the 2030s. The omnicide begins in six years’ time, he thinks. Indeed, its first calamities have already begun.

While in jail for four weeks, Hallam wrote a 12,000-word essay titled ”Advice to Young People, as you Face Annihilation”, in which he averred that climate change will soon destroy our ability to grow food, if it isn’t already doing so. With the breadbaskets of the world failing, the shelves of supermarkets will either slowly or rapidly be cleaned out and then, like a vision from Cormac McCarthy’s The Road:

”A gang of boys will break into your house demanding food. They will see your mother, your sister, your girlfriend, and they will gang rape her on the kitchen table. They will force you to watch, laughing at you. At the end, they will accuse you of enjoying it. They’ll take a cigarette and burn out your eyes with it.” 

Luxuriating in his apocalyptic visions, he repeated his rape fantasy to the UK’s TalkRadio ”They take your mother, put her on the table and gang rape her, then they take a hot stick and poke out your eyes,” he said in 2022. ”That’s the reality of the annihilation project that you face.”

It’s not just Hallam who issues these eschatological prophecies. Cameron Ford, a spokesperson for Insulate Britain, a spinoff of Extinction Rebellion, told British left-wing columnist Owen Jones that ”societal collapse” is near, ”And then you see slaughter. You’ll see rape. You’ll see murder… We will lose everything we love.”

The conviction that we live in the End of Days is also not just an eccentric quirk of British activists. One of Germany’s most high-profile climate campaigners and co-founder of anti-coal-mining campaign group Ende Galände, Tadzio Müller, likewise has convinced himself that the clean transition ”is nowhere to be seen”. Sure, there has been some growth in deployment of clean energy technologies, particularly solar, wind, batteries and electric vehicles, he concedes in a recent essay in Flamman, but CO2 emissions continue to rise while banks continue to lend trillions to fossil fuel companies. A pair of floods that killed hundreds in Afghanistan and dozens in Brazil in May shows how that there is now ”absolutely zero chance of avoiding climate collapse”, if such collapse is not already underway. 

Activists like him have failed utterly, he now believes. We must confront the reality that tipping points leading to runaway climate change are now unavoidable, Müller declares, and so we have to accept the brute reality that ”everything we’ve done, our type of ‘activism’ is kind of over.” In place of climate activism ”business as usual”, he prescribes prepping for the now certain apocalypse to come. 

Läs mer

Müller stresses that this climate prepping will not be anything like the doomsday ”preppers” associated with the far-right survivalists and their bunkers full of filtered water, canned prunes and Spam. Instead he gives the example of the Swedish group Prepping Together, and argues for moving away from political struggles ”and more towards a needs-based politics.” This means construction of ”movement-based disaster relief networks” to buttress what remains of emergency services amidst floods and forest fires and heatwaves, so that the fire brigades, ambulances, paramedics and so on are not overwhelmed. When the supermarket shelves are empty and the state is no longer able or willing to enforce the law, ”vigilante groups” will form to enforce community rules. It is unclear whether he worries about the rise of such groups or advocates it. 

Along the same lines, University of Tasmania human geographer Kate Booth and eco-activist Tristan Sykes coordinate a campaign platform called Just Collapse, that pushes for local groups to form to at least coordinate a just descent down from modernity. And the University of Cumbria’s Jem Bendell produced a widely influential essay in 2018, ”Deep Adaptation”, that similarly argues that climate-driven societal collapse is unavoidable in the near term, if it isn’t already underway, and so we must adapt to that reality.

Alarm. Activists from Just Stop Oil blocking a road in protest against fossil fuels, October 27, 2022. Photo: Kirsty Wigglesworth/AP.

Tied to all this apocalypticism is an abandonment in the working class as the agent of change. If there is no hope, then, contra Winston Smith, it cannot lie in the Proles. Many doomsters even evince an antipathy toward the working class, and especially industrial workers organized in unions, whom they see as siding with the fossil bosses. In a discussion with Swedish sociologist and advocate of eco-sabotage, Andreas Malm, Müller said that workers and trade unions need to be ”recognized as an enemy” in the fight against climate change and biodiversity loss. Japanese political scientist and ‘degrowth communist’ Kohei Saito believes Western workers in particular enjoy ”extravagant lifestyles” and so must be brought low, while German scholars Markus Wissen and Ulrich Brand tell us these same workers collaborate with capital to maintain their ”imperial mode of living.”

If the workers are no longer the revolutionary subject of history, or if they are now even the enemy, what force remains that can provide deliverance but the climate apocalypse itself? Rather than fearful of the End of Days, these prophets of doom secretly or openly wish for such a Book of Revelation-style cleansing, washing away the sins and sinners of industrial modernity. 

They are praying for the climate Rapture.

Is the end really nigh?

Just as we have a responsibility not to minimize the threat posed by climate change, so too do we have a responsibility not to exaggerate. 

We must not cherry-pick data or papers that confirm a conviction about the worst outcome being likely, and we must also know how to not engage in cherry-picking, how to try to avoid confirmation bias—our ingrained tendency to favour information that confirms our existing beliefs. We must consider the overall trends of natural disasters at a particular locality and around the world, comprehending the role of natural variability, and not alight upon single incidents. We must wait for what attribution scientists (the young field that assesses the contribution of global warming to various phenomena) conclude. We must familiarise ourselves with what those who have great experience in energy, transport, agricultural and industrial systems say about the likelihood and feasibility of clean technological change—from economists and engineers, to the workers in those systems who are often more familiar with them than anyone. And above all, we must not spin out manifestly false post-apocalyptic fantasias about empty supermarkets, vigilantes and rape gangs. 

Those who say we should exaggerate in order to wake up all the ”sheep” are condescending and anti-democratic, assuming that ordinary people cannot comprehend the world around them in the absence of lies from their betters. It is also counter-productive: when those who do have expertise and experience in various sciences and industrial systems confront these lies, the green left in particular and the left as a whole is discredited. Exaggerations and lies about the end of the world are a gift climate deniers, who are happy to parade around these unhinged, baseless claims in order to discredit what climate science really does have to tell us. They are also a gift to fossil fuel companies, as they primarily act to demobilize: if nothing can be done, if we’re all doomed, why bother campaigning, protesting, voting for better policy, going to school to become a nuclear engineer, exploration geologist, infectious disease specialist or hydrologist (the sort of skills a warming world desperately needs more of), if there is no hope? Might as well party it up while there’s still time. 

But even if such exaggeration and lies were not counterproductive, even if the doom-mongers were not acting as the useful idiots of deniers and oil companies, they would still be wrong. The evidence just does not support anything that they say.

When we consider the full breadth of what hundreds of papers and models have concluded about the state of emissions mitigation, we find a very different understanding than that of the doomers. When we look at how humanity has responded to past, often severe environmental challenges, and our experience with natural disasters over the centuries, we find that overall, humanity is winning. When we look at the state of the clean transition, we have reason for cautious optimism. 

Running off to the hills to an anarchist encampment to learn some first aid skills so that you’re ready for the apocalypse is an abandonment of the responsibility to keep up this pressure on our leaders. 

First, the study that Roger Hallam was waving around to the BBC interviewer as not particularly unique was in fact decidedly unique in that very few researchers have attempted to quantify the potential future body count from global warming because there are just so many variables affecting human mortality. Is a South African water crisis caused by global warming-driven drought or by the privatization of water companies? As science writer and climate campaigner Mark Lynas has pointed out, the paper was also unique in that it was written by an electrical engineer, not anyone with any expertise in health impacts of climate change, and its body count is drawn from a separate paper appearing in the journal Frontiers in Psychology (not a journal of medicine or climatology) written by a musicologist. Lynas also takes great effort to unravel the false precision and bogus math used to derive the body count.

Science is a collective endeavour, with each paper combining with many others to contribute to a much larger jigsaw of evidence. It is very rare for the findings of a single study, on any subject, to be taken at face value. Holding up one paper that reinforces one’s prior beliefs will not do. Instead, it is the overall weight of evidence from many studies that is what is convincing. Ask how that one study you have alighted upon fits with the full gamut of evidence on this topic—often found in what are called systematic reviews, documents that perform a structured assessment and synthesis of all the evidence on a particular topic. Hallam unfortunately, like many doom-mongers, suffers from what New York Times climate journalist Andy Revkin calls ”single-study syndrome”, picking one or two papers that reinforces his worldview and ignoring any that do not.

One of the rare pieces of work that has tried to perform a more structured assessment with respect to potential climate-related mortality is a 2014 investigation by an international consortium of medical researchers for the World Health Organization and coordinated by the London School of Hygiene and Tropical Medicine. They concluded that from 2030-2050, an excess 250,000 people per year are likely to die from such partly climate-related factors such as heat exposure, malaria, dengue fever, diarrhoea and childhood malnutrition—or 5 million across those two decades. As tragic as that is, it is not six billion or even one billion. But isn’t 5 million potential deaths bad enough?

2.7C is bad, but it’s not Armageddon

Second, remember that around the turn of the millennium, the ”business as usual” scenario developed by energy-system modellers for use in climate modelling assumed a dramatic expansion of coal use as China, India and Africa further developed economically, and that the US and many European countries would do little to abate their own use of this fossil fuel. The belief was that the full geologic extent of coal resources was so vast and so cheap, thus the easiest pathway for development, that it would almost certainly all be exploited. Averages of all modelling (i.e., not just one single study) suggested that under this scenario, global warming by the end of the century would reach somewhere between 3.6C and 6.2C above pre-industrial times, with the most likely temperature increase being 4.7C. 

Let us remind ourselves what the main impacts are likely to be at this range of temperature increases. At 4C, sea levels rise by 1-2 metres as the oceans thermally expand and ice sheets slough off Antarctica and Greenland, displacing hundreds of millions in those poorer locations where coastal defence is not possible or affordable, and the rest of us hoping that the trillions we would have spent on dykes, levees and sea walls held fast against storm surges. Most of the glaciers that feed many of our hydroelectric dams and irrigation systems would have long since melted. Regular flooding would sweep away many towns and villages in the underdeveloped tropics, while the sub-tropics and Mediterranean would be transitioning to desert. Gigantic forest fires would dwarf the extent and ferocity of the forest fires we are already experiencing, and speed up the dieback of the Amazon rainforest. In the absence of affording air conditioning, billions of people would confront dangerous heat index temperatures well in excess of 40C every year, and, in the absence of developing heat-resistant crops, regular droughts and heatwaves would threaten—although not crash—the world’s breadbaskets. At this point, the methane locked away in Arctic permafrost is released, a volume perhaps equivalent to three times more carbon than we have emitted since the Industrial Revolution. In the absence of negative emissions technologies, this would set in motion positive climate feedbacks sending us toward still higher temperatures. As bleak as this is, it would not mean human extinction or even industrial civilisation, but the challenges are almost incomprehensible. 

At 5C, much of the sub-tropics and all of the tropics are now subject to year-round deadly temperatures, with 60C a commonplace, making large swathes of the continents, where about half of the human race currently resides, uninhabitable for us even with air conditioning. All ice sheets will eventually disappear and breadbaskets simultaneously, regularly fail. And at 6C, the planet is now approaching the hyperthermal events that caused many (though not all) of the large mass extinction events of deep time. A similar mass extinction event thus is not unlikely. Perhaps our species might survive this, but I would not bet on our civilization doing so. 

Today however, all of that—4, 5 and 6C of warming—is off the table. As a result of technological innovation, policy change, and, yes, the shale gas revolution displacing coal in the US, modelling of the business as usual scenario shows we are most likely on track for 2.7C of warming, according to the UN Environment Program’s aggregation of such assessments, although the upper bound sits at 3.4C. Business as usual in this case means current policies, not taking into account any announced but yet to be implemented policies or pledges (Other aggregations, such as those from Carbon Action Tracker vary very slightly) 

If all announced pledges are kept, including net-zero emissions by mid-century, then by 2100, we are most likely to experience 1.8C of warming, with an upper bound of 2.5C. 

None of this is in any way a reason to relax, but at the same time, the impacts at these temperatures are similar to the impacts we are already seeing, such as hotter heatwaves, more extensive wildfires, greater flooding, and reorganization of the geography of infectious disease, just with the dial turned up further. It’s certainly not the End of Days even in the absence of adaptation. And of course humans will engage in adaptation efforts, as we always do.

At the same time, the less likely yet still feasible upper bounds of these aggregations do begin to be disconcerting, particularly where the business-as-usual case breaches the 3C threshold. At this point, deadly heat shocks start to be far more extensive, sea level rise far more difficult to combat, and breadbaskets more seriously threatened. 

It is not at all clear that governments will keep those pledges and achieve net-zero emissions by mid-century. And so it is vital that we work even harder to ensure that our governments do keep them, improving the odds of our keeping below 2C. 

Running off to the hills to an anarchist encampment to learn some first aid skills so that you’re ready for the apocalypse is an abandonment of the responsibility to keep up this pressure on our leaders. 

Bending the curve

Third, while we still have very far to go to reach net-zero, it simply isn’t true that the clean transition is ”nowhere to be seen”. 

Total greenhouse gas emissions are still rising, but emissions per person peaked about a decade ago and have been falling ever since, albeit nowhere near fast enough. Moreover, the growth of emissions has slowed down a great deal, hinting at an absolute peak some time this decade. 

If we move down from the global to the national level, the picture becomes brighter still: Some 30 mostly developed nations have already seen their GHG emissions peak and begin to decline, even after taking into account the offshoring of carbon-intensive manufacturing, and eight major jurisdictions (i.e., with populations over 5 million), from Quebec to Norway have already largely or almost completely decarbonized their electricity grids). Even with the UK’s continued use of coal and gas, thanks to roll-out of wind and solar energy, as well as existing firm resources such as nuclear and hydroelectricity, a young Briton’s emissions are less than half what their grandparents’ were. 

The Global North still has a very long way to go to clean up its act, and electricity is far from the only source of GHGs, it remains the case that most of the emissions growth of the rest of the century will come from the developing world. This is not a product of the villainy of fossil fuel companies or perfidy of Global South governments, but instead a frank recognition by the latter, and, where democratic, by popular majorities, that oil, gas and coal remain the cheapest way to develop. And even here, there is much good news of sharp reductions in per capita coal emissions: at the peak of US coal emissions in the early 20th Century, Americans emitted 14 tonnes per person; Chinese coal emission peaked around 2020 at 5 tonnes per person, and Indian coal emissions appear to have peaked in the last few years at 1 tonne per person.

Exposed. Rising sea levels and floods affect have the worst effects on poor areas, such as the village Chamwana Muna, Kenya. Photo: Gideon Maundu/AP.

But we need absolute emissions reductions, not merely per capita reductions. Indeed we need to eliminate them, not merely reduce them. To get there in the Global South means two things: a massive scaling up of genuinely additional, grant-based climate finance (not predatory loans) from north to south, and industrial policy to de-risk technological innovation and deployment to radically reduce the cost of clean tech. Even where clean alternatives are already proven and have begun to be deployed in the Global North, they remain too costly for many parts of the Global South. These are both very much still worth fighting for.

Decarbonization is hard, not easy

We also have to recognize that decarbonization is hard, not easy. Fossil fuels are not a villainy imposed on society by corporations, but a wonder resource that has lifted humanity into modernity. If the whole of the planet had been democratically socialist throughout the 20th Century (i.e., not under the false, authoritarian socialism of Stalin or Mao), modernity, and all of its hospitals, schools, homes and the factories and mines needed to support those socially vital goods and services would have been largely powered by fossil fuels until scientists discovered the full scale of the threat posed by the greenhouse effect in the 1980s. This means that because under socialism modernity would have been spread to the whole of the world, not restricted to the Global North, the scale of global warming by then would have been far worse than under the capitalism history actually experienced.

But under capitalism, when we discover that a good or service is harmful, such as fossil fuels, if it is profitable, then the companies that produce it have an incentive to continue its production, to lobby and capture regulation. And if we know that something is beneficial, such as clean energy and infrastructure, but it is not profitable, or even insufficiently profitable, then there is no market incentive to produce those goods or services. A great example here is how Tesla limited its buildout of fast charging stations for its electric vehicles along routes that it thought would be profitable. Now that the company has realized charging is not very profitable, it is shutting that department down. The Norwegian government however early on recognized the challenges of profitability for charging networks, and so simply built out charging stations themselves. EVs in the country now enjoy a market share of over 90 percent.

From a socialist point of view, the Biden’s Inflations Reduction Act (IRA) is far from perfect, but it’s a radical break from four decades of neoliberal business as usual.

Moreover, for some sectors such as long-haul aviation or cement or aluminium production, there are not a lot of off-the-shelf clean technologies we can swap for fossil fuels. For these sectors, there still needs to be a great deal of technological innovation. But, contrary to the fable entrepreneurs tell about themselves, market actors are very risk-averse, and reluctant to invest in clean tech innovation or deployment without greater certainty of decent returns on investment. 

Compounding the problem, fossil fuels are the foundation of almost every economic sector, with a great many intertwined dependencies. Decarbonizing all economic sectors thus requires a great deal of coordination across them in service of a goal distinct from profit. This is called a ”coordination problem,” and markets are just very bad at solving them.

Put another way, there is a misalignment between the profit incentive and society’s democratically decided goals.

To solve all of these problems that inhibit the speed of decarbonization the state needs to intervene with incentives, subsidies, smart regulations, advance purchase guarantees, funding of R&D, and, if we are even more ambitious, public ownership, to consciously steer the economy instead of letting the amoral, unconscious anarchy of the market do the steering. Economic planning in the form of industrial policy.

But for a quarter of a century, climate policy was dominated by neoliberal emphasis on regressive carbon pricing that hurts the poor, energy system liberalization and privatization. It should be no mystery as to why decarbonization has been so slow, and why so many ordinary people baulk at the costs.

The Biden Administration however, burnt by the success of the Chinese Communist Party’s (authoritarian) economic planning in so many sectors, and needing to stimulate the economy following the Covid-19 pandemic, has embraced industrial policy with gusto via the Inflation Reduction Act, or IRA, and a suite of allied policies to achieve decarbonization, reverse deindustrialisation, strengthen supply chains, enhance state capacity, and deliver millions of decent paying, community-supporting jobs in the process. To be sure, from a socialist point of view, the IRA is far from perfect, but it’s also a radical break from four decades of neoliberal business as usual and a sharp pivot toward economic planning. The left needs to lean into this industrial-policy approach, to spread the model around the world, and to campaign to make it even better.

And the working class, derided by the doom-mongers, has an intrinsic interest in such economic planning, for at its public-ownership optimum, the volume of employees hired is simply the number needed to achieve the democratically decided goal, rather than the bare minimum required to achieve profitability. The same goes for working conditions and pay. A fortiori, industrial workers in particular have perhaps the most comprehensive formal and tacit knowledge of the energy, transport, agricultural and industrial systems that need to be cleaned up, and through the power of collective bargaining in their unions, they have a far greater ability to force corporations to switch to cleaner operations and products than any protest or sabotage.

The democratic socialism of industrial-policy economic planning and muscular trade unionism, not the eschatology of climate apocalypse, already offers the best suite of policies and analysis needed to accelerate the clean transition. It also re-affirms the classical socialist understanding of the central role of the working class—especially the industrial working class—and our trade unions and parties of labour (so long as we don’t give up organizing in them), for they are best positioned to deliver the clean transition. 

We have no need to import the doomsters’ counter-Enlightenment ideological cuckoos’ eggs of millenarianism, misanthropy and anti-modernism into the nest of the left in order to solve the hard problem of climate change. 

So let the cult of the Climate Rapture run off to the woods and preach to each other that the end is nigh. The rest of us have work to do.

Krönika 03 december, 2025

Magnus Bjerg Sturm: Vår tids fula gubbar är gängkriminella

Det är för billigt att locka in unga i kriminalitet, skriver Magnus Bjerg Sturm. Foto: Pontus Lundahl/TT.

I min barndom ryktades det om en man i en vit skåpbil, en vanlig svensk vandringssägen. Han lockade barn med godis och utsatte dem för fruktansvärda saker, sades det. I dag är han verklig – och kör en Audi.

Och barnen han plockar upp försvinner inte. De dyker upp i förundersökningar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 02 december, 2025

Lina, 50, får sänkt ersättning: ”Befängd människosyn”

Statsminister Ulf Kristersson (M) fick kritik när han i en TV4-debatt sade sig ha hittat 17 000 jobb ”utan några utbildningskrav” på Platsbanken, som de som ”i dag lever på bidrag” hade kunnat söka. Foto: Jessica Gow/TT.

Sjukskrivna Lina har lång erfarenhet av att leva billigt. Men när regeringen nu sänker aktivitetsstödet ytterligare vet hon inte hur hon ska klara sig. ”Jag blir varken mer anställd eller mer frisk för att regeringen svälter oss”, säger hon till Flamman.

Lina Karlsson, 50, ”gick in i den berömda väggen” redan för över 20 år sedan – men började arbeta innan hon gick i åttan, och har ibland haft tre jobb samtidigt för att få ihop ekonomin. 

Efter bara några månader inom vården fick hon lungproblem, samt diagnostiserades med den kroniska sjukdomen fibromyalgi, och sjukskrevs på 50 procent. 

Sedan dess har Lina (bilden) hankat sig fram genom olika arbetsträningsprogram, och ”blivit duktig på att leva snålt” på enbart Försäkringskassans aktivitetsstöd – den ersättning som betalas ut till deltagare i Arbetsförmedlingens program. Hon bor i en ”för liten” trea i en medelstor stad, ensamstående med en 13-årig och en snart 18-årig dotter.

– Jag handlar second hand, köper mat med kort datum, späder ut köttfärssåsen med morötter och vitkål och letar alltid efter lägsta priset. Döttrarna är långt ifrån bortskämda, och ber sällan om dyra kläder eller prylar, säger hon till Flamman.

När hon hörde nyheter om att a-kassan skulle göras om – för att ”motivera arbetslösa att söka ett jobb snabbare”, i regeringens ord – var det inte tydligt för henne att även aktivitetsstödet skulle påverkas. 

– Men när jag räknade på det så hade min ersättning gått från 952 till 675 kronor per dag, innan skatt, över en natt. Utan förvarning, eller ett enda meddelande, berättar Lina Karlsson.

Sänkningen motsvarar ungefär 8 000 kronor i månaden, även om det är svårt att beräkna exakt.

Störst av de förändringar som blev verklighet den 1 oktober i år är att arbetslöshetsförsäkringen (a-kassan) numera är baserad på tidigare inkomst, snarare än tidigare arbetad tid. Regeringen kallar reformen en ”modernisering”, som ”stärker arbetslinjen genom tydligare incitament att snabbt komma tillbaka i arbete”. 

Även ”grundförsäkringen” – aktivitetsstödet – ska nu börja trappas ned var hundrade dag, ända ned till ”golvet” på 365 kronor per dag innan skatt. ”Taket” är helt nytt, och ligger på 818 kronor per dag, berättar Marie Olsson, områdeschef på Försäkringskassan.

– Regeringen har formulerat det som att a-kassan blir en ”tydligare omställningsförsäkring”, och att en inkomstbaserad ska innebära enklare administration, säger hon till Flamman.

”Golvet” har förvisso höjts från 223 kronor, men Ciczie Weidby (bilden), arbetsmarknadspolitisk talesperson för (V), menar att förändringarna drabbar låginkomsttagare ”mycket hårdare” än det tidigare systemet.

– Ersättningen kan vara bra de första hundra dagarna, men sedan går nedtrappningen ofantligt fort, säger hon och fortsätter:

– Man tror helt enkelt att fattiga människor är lata, och behöver mer ”piska” för att söka nya jobb. Borgarnas arbetslinje bygger på en befängd, sorglig och föraktfull människosyn – och skapar inte ens några jobb!

Vänsterpartiet har höjt rösten mot den nya reformen, och vill bland annat att ersättning från a-kassan ska följa den allmänna löneutvecklingen. Ciczie Weidby menar att även högern borde se det som ett samhällsproblem att allt fler lever på marginalen.

– Det är egentligen väldigt dåligt, även för ett kapitalistiskt system, när det är så lätt och går så fort att bli fattig. Jävligt mycket pengar hos enskilda individer läggs oftast bara på hög, att ”höja golvet” så att folk har råd att betala hyran och konsumera är alltid bättre.

Lina Karlsson fattar fortfarande inte hur det är tänkt att hon ska klara sig på den krympande mängden pengar.

– De har skickat hundratusen människor, som redan kämpar, direkt in i ett bidragsberoende. Mängder av barn får leva i fattigdom, och jag kommer inte bli varken mer anställd eller frisk bara för att regeringen svälter oss, säger tvåbarnsmamman till Flamman.

– Jag kunde ha satt undan några tusen till döttrarnas studenter, men de kommer få gå till räkningar och mat nu. Jag önskar så mycket att jag kunde ge dem en rolig semester någon gång, eller bara en shoppingdag på stan, ha råd med det där snygga paret sneakers de önskar sig.

59-åriga verkstadsmekanikern Leif Dahlqvist gick nyss över från a-kassa till aktivitetsstöd efter hundra dagar som arbetslös. Han betalar 6 000 kronor i hyra som inneboende, och ”bävar” inför vad en sänkning i december skulle innebära. Januari kan bli ”katastrof”, skriver han till Flamman.

Läs mer

”Det är totalt kaos på arbetsmarknaden, och man känner sig nästan kriminell som arbetslös. Folk som inte har en ekonomisk bas i ryggen när de ska söka jobb eller utbildning blir desperata, och det utnyttjar givetvis oseriösa företag. Dessutom påstår en del att åldersdiskrimineringen börjar redan efter 40 i vissa branscher.”

En månad på aktivitetsstödets nya ”golvnivå” kan motsvara omkring 8 000 kronor i fickan efter skatt att överleva på. ”Det faller på sin egen orimlighet”, svarar Ciczie Weidby (V) när hon får höra summan.

– Ingen människa kan betala hyra, mat, el och försörja barnen på det. Det gör Sverige till ett allt fattigare land, med en arbetarklass alltmer fast i fattigdom, som tar allt sämre jobb, för att de vid det laget måste ta vad fan som helst.

Flamman söker arbetsmarknadsminister Johan Britz.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 02 december, 2025

Sossar kan inte mema

Carl-Oskar Bohlin valde att kritisera Socialdemokraternas otydliga marknadsföring i Riks, kanalen som Sverigedemokraternas trollfabrik ingick i. Foto: Henrik Montgomery/TT, skärmdump.

Det värsta med skandalen kring Socialdemokraternas vilseledande marknadsföring, är hur uselt innehållet var. Om de ska trolla, får de väl göra det ordentligt.

Vänstern kan inte mema. Den alternativa näthögerns stridsrop från 2015 verkar fortfarande gälla.

TV4:s granskning av AIP visade nämligen en sak tydligt: Socialdemokraternas memkonton är inte roliga. Deras Youtubekonton har inga följare. Deras ”nyhetstidning” har inte ens några nyheter.

Siffrorna talar sitt tydliga språk: AIP:s insomnade kanal Kanslihusvänster har 44 prenumeranter, jämför med Riks 160 000. AIP:s nyhetstidning har 21 prenumeranter på Youtube. Memkontot ”Jävla u-land” har 6 000 följare på Instagram, lika många har humorsidan Samtidigt i Sverige på Facebook.

Socialdemokraternas satsning på sociala medier har kort sagt varit ett fiasko.

Trots det minimala genomslaget valde moderaterna att gå ut hårt mot AIP. En av dem, ministern för civilt försvar Carl-Oscar Bohlin, gjorde det på en plats som i sig var ett politiskt budskap: Riks, kanalen som länge ägdes av Sverigedemokraterna, och som delade lokal med den trollfabrik som Kalla Fakta avslöjade i maj 2024.

Den gången gick Jimmie Åkesson på offensiven och höll ett eget tal till nationen, där han försvarade fabriken.

Moderaterna har sedan förra valet vänt sig till den alternativa medieflora som vuxit fram i ytterhögerns gränsmarker.

”Ett politiskt parti vill ha spridning på sina åsikter på nätet. Och vi råkar vara förbannat bra på det, i särklass bäst i Sverige”, förklarade Åkesson. Han har inte fel.

I stället för att sprida kortfilmer via anonyma konton massprids de numera i Riks flöde. Trollen har inte längre en skrivbordsplats, utan har blivit frilansare i trollens nya gigekonomi.

Bara någon dag efter Bohlins medverkan kunde SVT Nyheter avslöja att Riks programledare för deras engelskspråkiga satsning även medverkade i ryska statskanalen RT.

Så hur gör högern? Moderaterna saknar likt Socialdemokraterna en egen medieplattform, samtidigt som partiet slår igen dörren till etablerad massmedia. Dagens ETC rapporterade nyligen att Ulf Kristerssons presschef under hösten stoppat Dagens Nyheter från att få göra ministerintervjuer. Orsaken var missnöje med tidningens rapportering, som ansågs gynna oppositionen.

I stället sneglar man på hur Donald Trump gick från att vara politiskt uträknad till att återigen lyckas ta sig in i Vita huset och tränga in i väljargrupper han tidigare inte nått. Det skedde delvis genom att ställa upp i stora poddar och alternativmedier – den tre timmar långa intervjun med Joe Rogan har 60 miljoner visningar, en siffra inte långt under hans 77 miljoner väljare.

Moderaterna har sedan förra valet vänt sig till den alternativa medieflora som vuxit fram i ytterhögerns gränsmarker. Regeringens ministrar har återkommande besökt Kvartals radiointervjuer och gästat Henrik Jönssons studioprogram 100%, som nu blivit ett eget mediehus. Både Kristersson och Ebba Busch gästade podden Sista måltiden innan förra riksdagsvalet, för att prata med Chang Frick och Mustafa Panshiri (senaste gästen var så klart Carl-Oskar Bohlin).

Och nu har alltså även gränsen mot Riks brutits ned.

”Vi har inte själva förstått vilken stor masspridning och genomslag våra medier har”, säger Chang Frick när jag frågar honom varför högerpolitikerna vill vara med i deras podd.

Nu knackar dessutom Socialdemokraterna på dörren, berättar han. Annika Strandhäll, Teresa Carvalho, Lawen Redar och Håkan Juholt har redan gästat podden. Magdalena Andersson har än så länge tackat nej.

Även till de andra högersajterna står socialdemokrater på kö. Payam Moula, chefredaktör för idétidskriften Tiden, var debutgästen första avsnittet för Per Gudmundssons program Sverigebilden, i Jönssons mediehus 100%. ”Spelades in innan jag visste att studion drivs av smutsiga pengar”, försvarar han beslutet på Bluesky – för att bara dagar senare lanseras som en Kvartals nya profiler.

Läs mer

Valrörelsen kommer att utspela sig i två borgerliga offentligheter. En prydlig etablerad mot en skitig utmanare på yttre högerkanten. Den ena offentligheten är uppbyggd kring text, journalistisk och pressetiska regler, den andra kring agiterande videor och poddar anpassade för det snabba sociala medieflödet på nätet.

När Socialdemokraterna inte själva kan bedriva media, gör de som Moderaterna och kryper till den borgerliga motoffentlighet som nu når masspublik på yttersta högerkanten.

Vad finns kvar att säga? Kanske det budskap som fackliga tankesmedjan Katalys försöker trumpetera ut med sin nya Youtubeshow, som ska ta upp kampen med högerns nya tevehus.

Avgå alla.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 01 december, 2025

Renhetsvänstern ryggdunkar sig till döds

Athena Farrokhzad ställde in sin medverkan i Arbetarens panel på Socforum med en dags notis. Foto: Christine Olsson/TT.

Samtidigt med vänsterns framgångar i stad efter stad, ser vi en motsatt trend som är mer oroande – en aggressiv renlärighet som klyver vänstern i allt mindre delar. Men nog måste vi kunna prata med varandra?

När jag bjöd in författaren Shora Esmailian för att delta i Flammans panelsamtal om vänstern och Palestinarörelsen svarade hon med att kritisera ”liberaler som tror att de är vänster”. Sedan lade hon ut båda mejlen på Facebook till följarnas belåtenhet. 

En kommentar om att jag skrivit ”Vore kul!” fick mest gillande. ”Det finns många sätt att uttrycka uppskattning för någons potentiella medverkan, utan att inkludera ordet ’kul’ i relation till folkmord.”

Det är sant att jag och Shora Esmailian står långt ifrån varandra. Vi är överens om Israels politik, men inte om den 7 oktober 2023. ”Om det här är möjligt, är allt möjligt”, kommenterade hon omedelbart efter terrordådet. Själv kände jag enbart sorg, både för de förlorade civila liven, och för att jag förstod exakt hur Israel skulle svara.

Men just för att vi tycker så olika bad jag henne att vara med. Att få in oliktänkare är en långvarig käpphäst för Flamman, och vi bråkade in i det sista med ABF Stockholm när vi var huvudarrangörer 2022 för att Extinction rebellion youth och Svensk-kubanska föreningen skulle få vara med, trots att de ansågs för radikala.

Jag har länge tänkt att det går att ha en relation även om man tycker olika. Men i så fall måste båda parter vilja det.

En annan som inte ville sätta sin fot på forumet var Athena Farrokhzad. Dagen innan sitt panelsamtal om ”Åsiktsfrihet på jobbet – i skuggan av ett folkmord”, tillsammans med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgesson, ställde hon in sin medverkan. Det är nämligen ”meningslöst att delta i ett sammanhang vars premisser sätts av ABF, ETC, Flamman, Vänsterpartiet, Socialdemokraterna etc. Enda skälet till att göra är att polemisera mot deras normalisering av den globala kapitalismens dödsmaskineri […].”

Det här var inte bara trist för tidningen Arbetaren, som nu straffades för att vilja lyfta detta viktiga ämne, bara för att vi andra tydligen är dödskapitalister. Men också för oss som tror på att en framgångsrik vänster bygger på att rörelsens olika delar kan tala med varandra. ”Den performativa aktivismen väger tyngre än viljan att göra framsteg tillsammans”, som Somar al-Naher formulerar det i Dagens ETC. Nu undrar jag om det ens är lönt att höra av sig. 

Beteendet är knappast unikt för dem. De senaste två åren har det bildats åtminstone tre utbrytningar ur Vänsterpartiet, som alla motiverats åtminstone delvis med partiets hållning kring Gaza – trots att de varit överlägset bäst i Palestinafrågan. 

Ett av partierna, Solidaritet, har redan hunnit splittras ännu en gång. Nu ska de bland annat samarbeta med Feministerna, som själva precis splittrats – och som för ett obegripligt krig mot sin grundare Gudrun Schyman som de avfärdar som ”vit feminist”. (Med obligatorisk hänvisning till kapitalismens ”dödslogik”.)

Fenomenet syns i hela väst. I Storbritannien har tidigare Labourledaren Jeremy Corbyns nya satsning Your Party präglats av bråk och splittring från dag ett, med flera högprofilerade avhopp. Medgrundaren Zarah Sultana bojkottade rentav partikongressens första dag i helgen, då hon anser att partiet förstörs av ”namnlösa och ansiktslösa byråkrater” som ”arbetar i skuggorna”.

Samma bråkkultur plågade vänstern i New York innan Zohran Mamdani lyckades samla den. Vissa påstår att det beror på att han vägrar ge vika en tum i Palestinafrågan, men då bör man påminna om att han kritiserade antisemitismen i de tidiga demonstrationerna, tillsammans med Alexandria Ocasio-Cortez. Nu måste han avgöra vilka frågor han ska ta strid för, och vilka han ska kompromissa i – en balansgång som bara den som faktiskt vill styra behöver bry sig om. På Instagram är det enklare att vara renlärig.

Läs mer

I Köpenhamn har en liknande vänsterseger föregåtts av en partisplittring där fraktionen Rødt Venstre bestämt sig för att bilda ett nytt parti, som i sin tur ska samarbeta med en rad olika organisationer. Kritiken gäller som alltid när vänstern splittrar sig utrikespolitiken: Nato, Ukraina, Gaza, antisemitism. Sällan handlar det om inrikespolitik – eller hur vi ska vinna. I lokalvalet, där socialistpartierna nosade på egen majoritet, gjorde utbrytarna knappt utslag i slutresultatet.

Det är sant att vänstern inte är någonting utan sina rörelser. Självutnämnda ledare, som prioriterar lajks i sociala medier, är jag inte lika säker på. Jag har länge tänkt att det går att ha en relation även om man tycker olika. Men i så fall måste båda parter vilja det.

Diskutera på forumet (4 svar)
Inrikes 28 november, 2025

Athena Farrokhzad hoppar av Socforum: ”Normaliserar dödsmaskineri”

Athena Farrokhzad är känd för diktsamlingen Vitsvit och har under flera år arbetat som lärare på folkhögskolan Biskops-Arnö. Foto: Viktoria Bank/TT.

Poeten Athena Farrokhzad ställer in sin medverkan på Socforum med en dags varsel. Bakom beslutet ligger en kritik mot arrangörernas normalisering av global kapitalism, enligt ett inlägg i sociala medier.

”Tyvärr måste jag ställa in min medverkan i samtalet”, skriver poeten Athena Farrokhzad i ett inlägg på Instagram under fredagen.

Bara ett dygn senare skulle hon ha medverkat i ett panelsamtal arrangerat av tidningen Arbetaren på Socforum i Stockholm. I samtalet deltar även Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson, som sades upp från sitt jobb i Göteborgs hamn efter att fackföreningen inlett en kortvarig blockad av handeln med Israel från Göteborgs hamn. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 28 november, 2025

Rör inte de permanenta uppehållstillstånden!

Fateme Khavari ledde 2017 rörelsen Ung i Sverige för de ensamkommande flyktingbarnen. Idag är de vuxna och har rotat sig i Sverige. Foto: Stina Stjernkvist/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Tidöregeringens utredare föreslår att permanenta uppehållstillstånd ska rivas upp och ersättas med tidsbegränsade tillstånd. Inte oväntat har detta inhumana förslag väckt en våg av debatt, oro och missnöje i Sverige. Utredaren framställer beslutet som ett försök att främja integrationen av utrikesfödda i samhället och uppmuntra dem att ansöka om svenskt medborgarskap.

Men det stämmer inte.

I vår allt mer internationella värld visar erfarenheten att integration frodas i en miljö präglad av trygghet, stabilitet och ömsesidigt förtroende – inte rädsla och osäkerhet. Vi,  mina vänner bland oss ensamkommande afghaner, känner en stark oro. Hussein kom till Sverige för tio år sedan och arbetar på ett sjukhus, som är stressad över att kanske behöva förlora sitt arbete och sitt liv här, och att tvingas gå igenom den svåra asyl- och migrationsprocessen igen. För honom är det en fruktansvärd mardröm. Som han själv säger: ”Jag har inte längre kraften att uthärda samma problem en gång till”. Exemplen är många

När en individ inte vet om hen får stanna i landet imorgon, hur ska hen då kunna känna tillhörighet och ansvar för samhället?

Hotet om att avskaffa permanenta uppehållstillstånd leder inte till integration och större samhällsdeltagande utan förstärker i stället vi- och de-samhällets utanförskap, segregation, misstro och känslor av osäkerhet. När en individ inte vet om hen får stanna i landet imorgon, hur ska hen då kunna känna tillhörighet och ansvar för samhället? Vi är som alla andra människor. Vi stärks och växer av att vara behövda och känna ansvar och bygga något större än oss tillsammans. 

Lika oroande som själva principen är hur politiken genomförs. Genom att ändra lagen retroaktivt ignorerar man det sociala kontraktet mellan staten och de invandrare som under åratal har byggt sina liv på befintliga regler. Personer som har betalat skatt, arbetat och integrerat sig i samhället enligt alla gällande krav, står nu inför risken att förlora sitt permanenta uppehållstillstånd. 

Läs mer

Ett sådant agerande från statens sida är inget annat än ett brott mot rättssäkerheten och en kränkning av grundläggande åtaganden. Enligt Advokatsamfundet strider utredarens förslag mot såväl den svenska grundlagen som EU-rätten och internationella konventioner. Slutsatsen blir att om eller när en invandrare begår ett brott måste hen omedelbart stå till svars och straffas, medan staten slipper ta ansvar när den själv bryter mot sina juridiska principer och löften. Därigenom förlorar regeringen inte bara invandrarnas förtroende, utan hela samhällets tillit till lag och rättvisa. Förtroendet för lagen är en hörnsten i varje demokratiskt samhälle och när detta förtroende kränks av staten skapar det instabilitet, missnöje och uppluckring av de sociala banden. Vem ställs då till svar när staten bryter mot sina egna lagar och löften? De ekonomiska konsekvenserna av att permanenta uppehållstillstånd återkallas kan inte heller ignoreras. Tusentals invandrare som arbetat i Sverige under åratal ställs nu inför en osäker framtid. Psykiska påfrestningar och social ohälsa blir oundvikliga följder som direkt påverkar kvalitet, motivation och produktivitet på arbetsplatser över hela vårt land. Ett samhälle där en betydande del av arbetskraften inom exempelvis vård, skola, handel, bygg och transport lever i ständig oro får ingen hållbar ekonomisk tillväxt. I stället för att bygga broar mellan invandrare och svenska medborgare väljer regeringen att resa en ny mur av misstro och rädsla.

Om regeringen verkligen vill ha ett enat och tryggt samhälle måste våra styrande politiker först och främst själv respektera rättvisan, följa lagen och fullfölja sina egna åtaganden. Hotet om tillbakadragande av permanenta uppehållstillstånd kan dessutom leda till att flera ungdomar kan rekryteras av gängkriminella. 

Att ta bort permanenta uppehållstillstånd är inte bara en överträdelse gentemot Sveriges invandrade befolkning – i praktiken raseras den svenska samhällsstrukturens tillit och stabilitet.

Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 28 november, 2025

Elitungarna som lockas in i högerextremism

Den 23-åriga Alexander Holmberg dömdes i går till åtta års fängelse, varav sex är villkorliga, för terrorplaner mot Eurovisionsfestivalen. Foto: Polisens förundersökning, Peter Dejong/AP.

I morgon är det Socforum!

Skynda att köpa biljett till festen, där bland annat Liz Fällman dj:ar, innan de tar slut. Så kan vi skvallra om vilka programpunkter som var mest spännande eller tråkiga.

Missa inte heller våra programpunkter på ABF-huset i Stockholm: livepodd klockan 10 med gäster som Roland Paulsen och Johan Alfonsson, samtal om hur Palestinarörelsen och vänstern kan bli vänner igen klockan 12, och om hur staden kan bli roligare klockan 14.

För mig är den här veckan ovanligt full av aktiviteter.

Det första var Expos trettioårsfirande, där det obligatorika sades: situationen är ännu allvarligare än när de grundades. Jag framförde också min stående poäng: militant islamism är också en sorts högerextremism som måste granskas, för just nu är vi utelämnade till Doku.

Jag märkte också en annan skillnad – att det knappt var någon antifascistisk borgerlighet där. På 90-talet fanns det en konsensus mellan höger och vänster att högerextremism var något farligt, och folkpartister som Fredrik Malm var en del av Expo. 

Nu när den traditionella borgerligheten har börjat samarbeta med Sverigedemokraterna, har man också lirkat sig ur motståndet mot nazismen. Fredrik Malm klagar i dag hellre på Palestinademonstrationer än på högerextremister som bjuds in till riksdagen. Och när Johan Forssells son visade sig ha varit med i den våldsamma nazistgruppen Aktivklubb, tonades det ned.

Migrationsministerns son är inte den enda pojken ur samhällseliten som dragits till högerextremism.

I går rapporterade jag om terrordomen mot Alexander Holmberg, som planerade ett massmord på Eurovisionsfestivalen i Rotterdam år 2020, som dock blev inställt på grund av pandemin. I ett Googledokument kallade han planen ”fun time”, och han hade även måltavlor i Sverige – som två moskéer och ett produktionsbolag som gjort en för mångkulturell reklamfilm.

Hans pappa är en hög chef i Kinneviksfären, som sedan i juli – samma månad som åklagarna lade fram sin bevisning – verkar ha lämnat vd-posten i maktbolaget Verdere under största tysthet. Jag har dock inte kunnat få det bekräftat från Kinnevik.

Min långa text om fallet är en av Flammans mest lästa i år. Läs den gärna och säg vad du tycker.

I en tid med så mycket högervåld skulle man önska att den etablerade borgerligheten markerade mer mot radikala högeridéer i sin närhet. Men Tidös klausul om att ”tala respektfullt om varandras företrädare” är till för att förhindra sådan kritik. Därför håller man tyst om Sverigedemokraternas trollfabriker, medan civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin gärna deltar i högerradikala Riks för att kritisera Socialdemokraternas partimedier med otydlig avsändare. Kanalen vars medarbetare har avslöjats sprida rysk propaganda.

Läs mer

Mitt andra evenemang – jag har inte glömt – var en Dead Prez-spelning på Mosebacke i går. Har du hört dem?

De rappar om att hedra svarta pantrarna, skapa en socialistisk ekonomi byggd på panafrikansk nationalism och väpnad revolution, men har också ett präktigt hälsofokus – i en låt rappar de om att äta fullkorn och frukt, samt att förbereda maten ordentligt så att man inte förlorar vitaminer och mineraler. Och så röka ganja förstås. Riktigt kul spelning.

Jo, och så spelade jag in en video om varför det är viktigt att prenumerera på en vänstertidning nu när miljardärerna ger sig in och backar Henrik Jönssons nya tv-satsning. Så tack för att du gör det. 💖

Ses i morgon!

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 28 november, 2025

Hennes familj återförenas – efter 2 500 år

Tömd på sitt innehåll, men fylld av betydelser. Sara Sallam har spårat upp hela familjen. Foto: Paulina Sokolow.

”Det forntida Egypten är en västerländsk fetisch”. Konstnären Sara Sallam sammanför mor, far och son, vars gravar blev fundament för Europas nationsbyggen.

Ponera att du dog vid en hög ålder, att du blev begravd av dina barn där alla dina förfäder vilar. Föreställ dig sedan att en klåfingrig karriärist flera tusen år senare gräver upp er allihop och delar ut innehållet till mäktiga personer i världen i utbyte mot en fet position.

Det hände Taperet, en kvinna ur den egyptiska aristokratin som levde under Nya riket, andra årtusendet före Kristus. Och hon är inte ensam. Att vetgiriga gentlemän från Europa åkte till Egypten för att ta hem artefakter och mumier blev inte bara en del av det västerländska kulturarvet utan också ett sätt för nationer att positionera och glorifiera sig. Häromdagen invigdes under pompa och med politiska förtecken GEM, Grand Egyptian Museum i Giza utanför Kairo, omtalat som ”världens största egyptiska museum”. En bombastisk slutpunkt och revansch: Äntligen skulle Egypten ta kontroll över sin egen historia.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 28 november, 2025

Att låta judehat passera ger motståndarna rätt

Demonstration för Palestina i centrala Stockholm. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag skriver till er som ingår i den breda Palestinarörelsen – riksdagspartier, propalestinska föreningar, fackförbund, aktivister, religiösa samfund och människorättsorganisationer. Vi har olika bakgrunder men förenas i kampen för palestiniernas rätt till liv, frihet och värdighet. Det är en kamp för mänskliga rättigheter – och vi ska vara stolta över den.

För att stärka vår rörelse måste vi klara av att självkritiskt blicka inåt och våga hantera svåra frågor. Jag vänder mig till er i hopp om större medvetenhet och handlingskraft mot antisemitismen inom Palestinarörelsen. Jag vet att ämnet lätt väcker irritation hos en del. Många upplever att begreppet antisemitism används som politiskt slagträ mot vår rörelse och mot svenska muslimer. Och ja – ibland stämmer det. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har kallat både FN och Internationella brottmålsdomstolen antisemitiska, och Sverigedemokraterna har använt frågan för att rentvå sin egen historia. Men att andra missbrukar begreppet betyder inte att antisemitismen upphört att existera. Det är ett verkligt och växande problem – ett hot mot svenska judars trygghet och frihet.

För tio år sedan skrev jag en debattartikel i Sydsvenskan där jag uppmanade Palestinarörelsen att ta itu med de antisemitiska elementen. Mig veterligen var det första gången någon inom Palestinarörelsen väckte frågan. Reaktionerna var blandade, en del såg detta som en anti-palestinsk linje, medan andra förstod att det handlade om att vara konsekvent antirasist och stärka vår rörelse.

Att bekämpa antisemitismen är inte att svika Palestina.

Sedan dess har mycket gått framåt – fram till Hamas terrorattack den 7 oktober 2023. Efter den har antisemitismen ökat kraftigt i Sverige. Enligt Brottsförebyggande rådet femdubblades anmälningarna om antisemitiska hatbrott de sista månaderna 2023. När rapporteringen om Israel-Palestina ökar, växer också antisemitismen här hemma. Det bygger på den farliga idén om kollektiv skuld.

Även inom vår rörelse har problemen vuxit. Vi har exempelvis hört tal med rasistiska påhopp mot judiska företrädare. Men den vanligaste antisemitismen är mer subtil: ifrågasättanden av definitionen av antisemitism, påståenden om att problemet överdrivs eller att man borde tala om något annat. Sådana strategier – förminskning, relativisering och whataboutism – bromsar det antirasistiska arbetet.

Vi som tror på demokrati, frihet och mänskliga rättigheter måste tydligt ta avstånd från antisemitismen i våra egna led. Det handlar inte bara om moral, utan om vår rörelses framtid. Våra motståndare försöker redan utmåla Palestinarörelsen som antisemitisk. Varje gång vi låter hat eller fördomar passera, ger vi dem rätt.

Ja, bland de antisemitiska rösterna finns engagerade personer som brinner för Palestina. Men vi delar inte deras värderingar eller mål. Om vi inte drar en tydlig gräns riskerar rörelsen att förlora förtroende och kraft.

Läs mer

Palestinarörelsen har ett avgörande uppdrag. När världens ledare tiger om Israels övergrepp är det vi som kräver rättvisa. För många palestinier är vi en källa till hopp. Därför måste vi vara trovärdiga, principfasta och konsekvent antirasistiska. Vi behöver utbildning om antisemitism inom våra organisationer, tydliga etiska riktlinjer för tal och demonstrationer samt ett gemensamt språk för att markera mot hat. Att bekämpa antisemitismen är inte att svika Palestina. Det är att stå upp för mänskligheten – och stärka vår gemensamma kamp för rättvisa och fred.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 28 november, 2025

Drömdisco om revolutionen

Molly Nilsson vill se en både gladare och kaxigare vänster. Foto: Dark skies association.

Molly Nilsson lär vara världens enda artist som gjort en houselåt om ett kommunistparti – och dedikerat en annan till Jan Myrdal. Flamman tar ett glas vin i logen efter hennes största spelning någonsin i hemlandet.

– Finns det några marxister här?

Publiken på Kulturhuset jublar och hojtar glatt åt Molly Nilssons fråga från scenen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)