Det finns två 2014.
Kulmen för den nätbaserade feminismen och antirasismen, och Sverigedemokraternas politiska genombrott. Nu har tio år gått, och frågan är hur de båda händelserna hänger ihop. Rör det sig om ett politiskt skymningsår, där ljus slog över i mörker – eller om en pardans, där ett visst sätt att göra politik bidrog till att stärka motparten?
I det här numret av Flamman utgår vi från ”2014”. Dels som historisk brytpunkt, men också som ett sätt att göra vänsterpolitik. Med Feministiskt initiativ som nav uppstod en rörelse som var urban, antirasistisk och feministisk, och som ställde högst rimliga frågor om varför vårt välutvecklade land fortfarande var indränkt i fördomar. Som Mathias Wåg skriver var delar av denna kamp också materiell, och handlade om skapa en röst i förorten och skydda den från utförsäljningar. Det var i nätverket Alby är inte till salu som Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar först blev ett känt namn.
Men i många fall flyttade den politiska kampen snarare bort från arbetsplatsernas och rättigheternas värld, och in i tanken och språket. Stundtals framstod det som viktigare att nagelfara oskyldiga barnböcker som Lilla hjärtat än att slåss för trygga anställningar. I kulturkrigets hetta glömde många bort att förorten är arbetarklassens mest utsatta del, och att klasskamp därför också är omöjlig att separera från antirasism.
Som all politik före den bar rörelsen 2014 på en idé om hur en majoritet bör uppnås, och vilka som bör ingå i den.
Vid arbetarrörelsens begynnelse var frågan enkel. ”Hela samhället delar sig allt mer i två stora fientliga läger, i två stora, varandra direkt motsatta klasser, bourgeoisie och proletariat”, skrev Karl Marx och Friedrich Engels i Kommunistiska manifestet 1848. Men trenden höll inte i sig. Efter demokratins införande började allt fler arbetare utbilda sig, och det växte fram mellanskikt med flytande klasslojalitet.
Folkhemmets socialdemokratiska allians kallades löntagarna, och inkluderade arbetarklassen och en stor del av medelklassen. Men inte heller denna majoritet var evig. Samtidigt som basen av fabriksarbetare började krympa från 1960-talet och framåt, upptäckte kvinnor och sexuella minoriteter att klasskampen inte per automatik ledde till befrielse. De insåg att de behövde organisera sig separat för att få rättigheter. Den rikaste ungdomsgenerationen i historien började också att prioritera engagemang mot kolonialism och miljöförstöring framför arbetsrätt. Det blev allt svårare att göra alla delar av detta vänstermyller nöjda samtidigt.
Under 1980-talet började socialdemokratiska partier världen över rikta allt mer fokus på att behålla den progressiva, välutbildade medelklassen under sitt paraply – en ansats som sträckte sig ända till finans och it. I en klassisk valaffisch från 1985 sitter en yuppie i cabriolet med texten: ”Jag röstar på Socialdemokraterna för jag vill ha ordning på svensk ekonomi.” En föregångare till Jan Emanuel i sin orangea Lamborghini, och en kanariefågel i kolgruvan för den högergir som skulle förändra partiet i grunden. Men den var också ett försök att bemöta ett högst verkligt problem i form av en krympande väljarbas.
Samma år kom boken Hegemonin och den socialistiska strategin, där statsvetaren Chantal Mouffe och filosofen Ernesto Laclau uppmanade till att bygga allianser, i brist på en klass stor nog att ensam bilda majoritet. Deras svar var populismen, där en hop osammanhängande politiska krav bands samman av en karismatisk ledare.
Deras idéer kom till liv under den vänsterpopulistiska vågen 2016 till 2022, där progressiva koalitioner bar fram manliga frontfigurer som Bernie Sanders, Jeremy Corbyn, Jean-Luc Mélenchon och Alexis Tsipras. Deras målgrupp gavs en mängd olika namn – de många, de 99 procenten, folket – och trots sina politiska misslyckanden nådde de ut brett.
Denna våg svepte däremot aldrig förbi Sverige. I stället uppstod en rörelse som nådde sin kulmen 2014, som saknade populisternas fokus på att vinna en majoritet. ”Det är inte min uppgift att utbilda dig”, var under en period ett vanligt sätt att snäsa av människor i stället för att försöka vinna över dem. Tills någon kom på att man kunde sälja in tvångsutbildningar i goda värderingar på arbetsplatser. Fakturafeminismen var född.
I sina bästa stunder var 2014 ett berikande av klasskampen med anti-rasistiska och feministiska lärdomar.
På nätet hånade man ”Svärjevänners” stavning och illasittande ”Dressmankostymer”, troper som hjälpte sverigedemokrater att framstå som underdogs. Paradoxalt nog framställdes dessa lantliga tölpar inte sällan som en elit. I Kawa Zolfagarys bok Vita kränkta män från 2012, baserad på Facebooksidan med samma namn, hävdas om vita män att ”de som sitter på toppen av pyramiden i samhället beter sig som att det egentligen är precis tvärtom”. Men dessa privilegier har ett lågt värde på en utarmad bruksort där matbutiken och apoteket lagt ned.
När boken sattes upp som pjäs året därpå, proppade Lo Kauppi in utstickande löständer för att se ut som mansaktivisten Pär Ström, som framställdes som ett odjur på scenen. Publiksuccén pågick ända till 2015, samtidigt som Facebooksidan lades ned för att de ilskna kommentarerna blev för många för att moderera. Monstret var på väg att gnaga upp bojorna.
Att klass saknades i mixen anade man på Aftonbladet, som stod för det mest ambitiösa försöket att föra in klassfrågan i denna koalition. Tillsammans med LO och Kommunal lanserade man 2013 Politism, en ”antirasistisk, feministisk, maktkritisk sajt som arbetar för ökad jämlikhet”. Men efter förluster på 3 miljoner per år stängdes sajten ned fem år senare, och arbetarrörelsen begravde därmed sitt sista mediala riskprojekt. Mer radikala och frispråkiga Rummet startade 2013, och flera av grundarna bildade Kontext Press 2018.
Andra projekt valde i stället bort klassfrågan helt. Mediehuset Kit grundades i april 2015 för att nå ”nyfikna, urbana nytänkare”, och samma år vann tidningen dagstidningspriset för ”bästa idé”. Här blandades guider till att göra ”mustofsar med egna flätor vid nacken” med kurser i genuspedagogik och matvideor.
Alla dessa försök visade sig kortvariga, och så även den fjärde vågens feminism. Enligt vallokalsundersökningarna var Feministiskt initiativ på väg in i riksdagen 2014, men även om 3,1 procent var en rekordsiffra kom man inte in.
I sina sämsta var rörelsen exkluderande, och fokuserade mer på vem som sade någonting än på vad som sades.
I stället var det Sverigedemokraterna som gjorde ett succéval, och fördubblades till 12,9 procent. Fi har sedan dess inte kommit nära samma siffror, och vänstersidan har låtit frågor om antirasism och feminism träda i bakgrunden för att fokusera på välfärd och klimat.
Tack vare rörelsens starka antirasistiska impulser såg hösten 2015 en oerhörd kamp för att ta emot syriska flyktingar. Samtidigt blev mottagandet rent humanitärt och kopplades inte samman med de politiska krav på investeringar i språk, bostäder och jobb som hade behövts. Sedan dess har migrationsfrågan varit i centrum för den politiska debatten, vilket har hjälpt Sverigedemokraterna att bli borgerlighetens största parti.
De har också burit vidare identitetspolitikens sämre sidor. Den ilskebaserade nätaktivismen visade sig passa dem bättre. I dag är det de som står för ordmärkandet och lättkränktheten, som Myra Åhbeck Öhrman skriver.
I sina bästa stunder var 2014 ett berikande av klasskampen med antirasistiska och feministiska lärdomar. Vi bör låta oss inspireras av den hoppfulla vågen av kvinnokamp på nätet och den kraftfulla mobiliseringen av förorten. Som Brås senaste rapport visar har hälften av alla hatbrott ett rasistiskt eller främlingsfientligt motiv, så frågorna har knappast tappat i aktualitet.
I sämsta fall var rörelsen exkluderande, och fokuserade mer på vem som sade någonting än på vad som sades. Separatism är inte sällan synonymt med isolering, och det manar till eftertanke att så många av rörelsens institutioner, projekt och frontfigurer har försvunnit. Ett större fokus på politisk organisering hade säkert kunnat stävja det mest poänglösa kulturkrigandet, och samtidigt hålla de viktiga frågorna vid liv, både i och utanför de rödgröna partierna.
De flesta människor gynnas av socialismen, så drömmen om en majoritet är en reell möjlighet. Det gäller bara att formulera en vision som tilltalar flertalet, snarare än att bygga barriärer mellan människor. Valet i Frankrike visar både hur svårt det är, men också att det finns hopp. Konflikterna i alliansen Nupes har präglat vänstern under de senaste åren, men kraftsamlingen inför parlamentsvalet ledde till att partiet nästan nådde 30 procent. Trots att valet vanns av ett klimatförnekande fascistparti visar det på vänsterns möjliga styrka. Och det starkaste kittet framöver kan vara insikten om hur mycket som står på spel.