När Emmanuel Macron chockartat kallade till nyval 9 juni efter att högerextrema Nationell samling segrat Europavalet, ringde Ekologisternas ledare Marine Tondelier omedelbart upp sina kollegor hos Socialistpartiet och Det okuvade Frankrike.
Hon förklarade att fältet låg öppet för extremhögern, och att det nu var dags att släppa käbblandet. Efter en sömnlös natt i ständiga telefonmöten lyckades Tondelier med bedriften att sy ihop en ny allians mellan de bittra vänsterrivalerna. Dagen därpå kunde hon meddela att en principöverenskommelse nåtts om att bilda Nya Folkfronten.
Resultatet i den första valomgången den 30 juni visade dock att Jordan Bardella, ledare för Nationell samling, var på väg mot premiärministerposten. Den enda frågan inför den andra omgången var om extremhögern skulle få absolut majoritet i parlamentet eller ”bara” en enkel majoritet. Nu skickade Tondelier i väg ett sms-meddelande till Macron, där hon krävde att han skulle mana till republikansk samling.
I dag ser vi resultatet av hennes ansträngningar.
Den republikanska fronten i Frankrike höll. Vänster- och mittenväljare gjorde – ännu en gång – gemensam sak. I den andra omgången av valet till den franska nationalförsamlingen såg de till att blockera högerextremisterna från att ta över regeringsmakten. Vänsterpartiernas allians, Nya folkfronten, blev sensationellt den största grupperingen i nationalförsamlingen. President Emmanuel Macrons partigruppering blev näst störst, följt av i förväg segertippade högerextrema Nationell Samling och dess allierade.
”Nyckeln i valet blir mitten- och moderata högerväljare”, skrev tidskriften Le Nouvel Observateur dagarna före andra valomgången: skulle de rösta på vänsterkandidaterna i de valkretsar där Macrons parti kommit trea i första omgången och dragit sig tillbaka inför andra omgången eller stanna hemma? Valresultatet visar tydligt att mittenväljarna gjorde sin republikanska plikt. Det har vänsterväljarna konsekvent gjort sedan presidentvalet 2002 då de mangrant röstade på gaullisten Jacques Chirac mot högerextreme Jean-Marie Le Pen, och 2017 och 2022 då de röstade på nyliberalen Macron för att stoppa Marine Le Pen. Men det var däremot inte alls lika självklart för den nyliberala högern att stödja vänstern för att värna demokratin.
Nu följde visserligen Macron pliktskyldigt Tondeliers uppmaning, men långt ifrån alla i hans läger var beredda att träda tillbaka till förmån för bättre placerade vänsterkandidater och uppmana sina väljare att rösta på vänstern.
Macrons finansminister Bruno Le Maire förklarade att han inte såg någon skillnad mellan Mélenchons parti Det okuvade Frankrike och Nationell samling. Edouard Philippe, Macrons tidigare premiärminister, instämde.
Marine Tondelier hade svårt att hålla tillbaka känslorna och tårarna när hon bemötte Le Maire: ”Jag är bestört, och jag är extremt arg,” förklarade hon i en intervju. ”Jag är arg för att jag bor i en stad [Hénin-Beaumont i Pas-de-Calais i norra Frankrike, ett fäste för extremhögern] som sedan tio år styrs av Nationell samling och för att jag vet vad det styret innebär för människor med invandrarbakgrund och för hbtq-personer”, fortsatte hon. ”Le Maires uppträdande är fegt och speglar en privilegierad hållning,” dundrade hon. I ett annat framträdande manade Tondelier macronisterna att ”se mig i ögonen och förklara varför ni inte gör någon skillnad mellan vänstern och extremhögern.”
Är det någon enskild som skall äras för att hotet mot den franska demokratin avvärjts för den här gången så är det alltså Marine Tondelier. Hennes moraliska integritet var lika avgörande som hennes taktiska omdöme.
Tondelier var bokstavligen en färgklick under valkampanjen i sin gröna kavaj som hon bar under alla framträdanden. Men den 37-åriga partiledaren stack inte bara ut med sitt färgval. Hon klev fram i de avgörande ögonblicken, tog initiativet och drev övriga partiföreträdare – först de till vänster och därefter macronisterna – in i de fronter utan vilka Jordan Bardella skulle ha blivit premiärminister.
Tondelier var inte bara arkitekten bakom vänsterns nya folkfront. Nupes, den tidigare vänsteralliansen, föll samman i oktober 2023 när Jean-Luc Mélenchon vägrade fördöma Hamas som en terroristorganisation efter dess massaker på civila israeler. Men det var bara droppen som fick bägaren att rinna över; motsättningarna mellan de mittenorienterade socialisterna och de vänsterradikala okuvade är djupgående. Få hade trott att de på nytt skulle kunna enas.
Hon vann även över många mittenväljare till vänstern. Dessa må vara förskräckta av extremhögern men repelleras samtidigt av den kontroversielle Mélenchon som av många, också inom sitt eget parti, uppfattas som auktoritär. Tondelier är minst lika, om inte mer, karismatisk, men på ett vänligt, tilltalande sätt.
Det politiska samtalet i Frankrike domineras sedan flera år av högerns troper; även många på vänsterkanten – eller som själva anser sig stå till vänster – predikar att Nationell samling endast kan bemötas genom nationalism. Ett sådant exempel är Aquilino Morelle, tidigare talskrivare för socialistiske premiärministern Lionel Jospin och presidenten Francois Hollande. I en ny bok, La Parabole des Aveugles: Marine Le Pen aux portes de l’Elysée (”Parabeln om de blinda: Marine Le Pen vid Elyséepalatsets portar”), driver han tesen att högerextremismen vuxit sig stark för att vänstern inte värnat om nationalstaten mot EU:s överstatlighet och det globala finanskapitalet och för att den anammat mångkulturalism i stället för assimilation av invandrarna. Marine Tondelier visade att vänstern skall stå upp rakryggat för demokratiska värderingar, inte anpassa sig till extremhögern.
Tondeliers erfarenheter som lokalpolitiker i ett högerextremt fäste har bevisligen format henne. Lokala företrädare för Nationell Samling i Hénin-Beaumont hängde ut henne som ”en skam för vår stad” efter att hon delade ut matpaket till flyktingar. ”Jag har lärt mig tre saker om hur man bemöter och bekämpar de högerextrema,” deklarerade hon på ett valmöte: ”Sänk aldrig huvudet, sänk aldrig blicken, sänk aldrig armen!”
Den förre socialistiske talskrivaren Aquilino Morelle förutspår i sin bok att Marine Le Pen kommer att bli vald till president 2027, och han är inte ensam om att befara det. Men nu har lika oväntat som välgörande en annan Marine presenterat sig.
Den överraskande valframgången till trots består dock den franska vänsterns existentiella utmaning. För att slutgiltigt bekämpa och rulla tillbaka extremhögern – som fortsätter att växa även om regeringsmakten den här gången undflydde den – måste vänstern vinna tillbaka arbetarklassen från den. Francois Ruffin, ledande företrädare för de okuvade som med nöd och näppe lyckades besegra Nationell samling i sin valkrets i Somme i norra Frankrike, en gång ett kommunistiskt fäste, varnade på valnatten: ”Väljarna har gett oss en sista chans. Det är nu upp till oss att förvandla vreden till hopp, att ena ett splittrat Frankrike.”
Det blir allt annat än lätt för en vänster som själv är djupt splittrad, men Marine Tondelier har visat att inför hotet mot extremhögern måste viljan till samarbete övervinna frestelsen att käbbla.
Halil Karaveli Senior forskare vid Institute for security and development policy (ISDP) i Stockholm, och författare till ”Fransk klasskamp och demokratins framtid” (Verbal förlag).
