Essä 08 augusti, 2024

Without the Weird, the Left is Lost

Selected sculptures by Joakim Ojanen. Photo: Joakim Ojanen.

When the right is portrayed as strange, it is not without reason. The surreal, visionary social criticism that marked the left of the last decade has been taken over by reactionary theorists. For the left to provide compelling alternatives, it needs to get weird again.

Den här artikeln finns även på svenska. Klicka här för att läsa den.

The right is truly weird. It is strange, almost surreal. Especially Donald Trump and his running mate JD Vance.

At least that’s the message in the flood of memes that followed the launch of Kamala Harris as the new Democratic presidential candidate, after Joe Biden withdrew his candidacy.

It’s a telling shift in tone and rhetoric – from portraying Trump as a extremist threat to democracy, to a nutcase at odds with reality. Trump’s antics must be answered with a single word: weird. Judging by the harsh reactions from the right, the campaign seems to be effective.

In the context of today’s right wing, Trump is far from alone in being weird. In the shadow of a flood of memes about JD Vance’s dolphin and couch fetishes – and reports of his connections to obscure philosophical currents – a series of chat logs between feminist philosopher Nina Power and far-right editor Daniel ”DC” Miller was made public in July.

Power and Miller had sued British-Jewish artist Luke Turner for defamation after he called them fascists, anti-Semites and transphobes on social media. He responded with a countersuit, and the legal process dragged on for years.

She joked that racism was a plot to hide that there were races of aliens and fairies living among us

In November 2023, the Supreme Court dismissed both parties’ lawsuits, but ordered Power and Miller to pay the bulk of the legal costs. This drove Nina Power into bankruptcy. To add insult to injury, Turner made public material from the preliminary investigation, material which showed why the judge had ruled that she was the driving force behind the harassment against Turner and should bear the costs.

The documents proved Turner correct in his description of the two writers. The logs proved Powers and Miller’s close cooperation with far-right websites and actors, whom they tried to enlist in a drive against Turner. Power also admitted that she was behind an anonymous troll account on X that was active in the campaign. In the internal chats, Power suggested they study Adolf Hitler’s Mein Kampf, and expressed concern that they would agree with the book’s message. She joked that racism was a plot to hide that there were races of aliens and fairies living among us. ”I’m definitely a Nazi now lol,” she wrote, after ironically suggesting they start a publishing house that didn’t publish ”no fatties, no women, no homo etc”.

”They’re jokey conversations” between two people with a ”dark sense of humor”, Nina Power explained afterwards. In a blog post, she defended herself, saying that bankruptcy was not that bad, as she got to keep her books. After this she attached a picture of her Italian Fascist books on the shelf, in another trolling provocation, balancing on the edge with an ironic grin.

Nina Power began her career as a brilliant feminist philosopher and left-wing activist. She was the queen and the philosopher Mark Fisher was the king of the young student movement that in 2010 filled the streets of Britain’s cities and occupied their universities in protest against sharp increases in tuition fees.

Both came from the experimental humanities departments at the University of Warwick, where the controversial philosopher Nick Land ran the infamous Cybernetic Culture Research Unit (CCRU), which straddled the border between French continental philosophy and popular culture. Lectures there were a mixture of poststructural theory and science fiction literature, acid trips and rave parties all in one. 

Mark Fisher brought that experimental spirit into the publisher Zero Books, which he founded in 2009 with Tariq Goddard, to ”counteract the anti-intellectualism of contemporary culture”. The young publishing house quickly picked up on trends and released the work of new thinkers in books of less than a hundred pages that intervened in the contemporary discussion. They picked up exciting new currents which traditional left-wing publishers such as  Verso easily missed. 

Real capitalism has settled like a wet blanket over the world, making it impossible to either fantasize or dream about anything else

Fisher and Power moved between music criticism, activism, teaching, philosophy and writing. They wrote columns in The Wire and The Guardian, but above all on their cult blogs, Fisher’s ”k-punk” and Power’s ”Infinite Thought”. Zero Books had an unexpected bestseller with Mark Fisher’s book Capitalist Realism (2009), but Nina Power’s The One-Dimensional Woman (2009) also had a significant impact. It was hard to get any closer to theoretical rock stars than that.

In the blockbuster Capitalist Realism, Mark Fisher takes as his starting point the claim, made by Marxist theorist Fredric Jameson, that it is easier to imagine the end of the world than the end of capitalism. Fisher sought to trace how neoliberal late capitalism has become so hegemonic that we can no longer imagine alternative ways of organizing society outside of the market. Real capitalism has settled like a wet blanket over the world, making it impossible to either fantasize or dream about anything else. In doing so, it has robbed the left of the future, the political will to create an alternative. It has made the left melancholic and backward-looking, nostaligic for the welfare edifice they lost. Power described how this one-dimensional view also overlaid the notion of the sexes and limited feminism to being about consumption and lifestyle.

Two women, one of them dressed up like the cartoon frog Pepe, protest in front of the Capitolium.

Fisher and Power were not alone in thinking along these lines. Out of the student protests had sprung a whole new scene of theoretical left-wing blogs that tackled the questions that would stimulate a new belief in the future. Were there new combinations of technology and society that could move beyond capitalism? Could contradictions within production be accelerated in the direction of post-capitalism? Why not go for what Aaron Bastani called fully automated luxury communism, mining asteroids for precious metals?

The discussion was provocative, visionary and wild. Alex Williams and Nick Srnicek summarized their thoughts in The Accelerationist Manifesto (2015), which became of great importance for the development of a British left-wing populism and renewed, radical social democracy. The left dared to dream about the future again. The odd and strange had become a source of strength.

The left’s innovation was completely in line with Mark Fisher’s vision, where imagination and desire would be freed from the shackles of capitalist realism. In order for the left to be able to develop an alternative, it needs to practice a ”surrealist” thinking that is opposed to the ”realism” of capitalism. Fisher’s contribution to the discussion was to explore the countercultures of the 60s, consciousness-raising through grassroots groups and psychedelic drugs, and a Communism on acid. From the initiator of Dadaism, Hugo Ball, to Trotsky’s association with the surrealists, the left has always been close to the strange. 

In his book The Weird and the Eerie (Repeater 2017), Fisher took a different approach to finding something outside of real capitalism. He turned to gothic horror novels, ghost stories and kiosk literature about the encounter with the unknown and inexplicable. The weird, was an aesthetic form to ”denaturalize all worlds, by exploring their instability, their openness to an outside”. Fisher brought it back to the wonder of our everyday lives in capitalism: the feeling of unreality in a crush, a concert experience, when learning something new or having to pay a bill. Little cracks where capitalist realism breaks and we get glimpses of other ways of living our lives.

Then something happened — something weird. After years of financial crisis and austerity policies, the neoliberal hegemony began to falter. A fissure opened in capitalist realism. It came to be challenged by a surrealism — not from the left, but from the right. The culture war swept in from the US and took Britain by storm. There, Brexit was voted through in the summer of 2016, and in the United States, reality show celebrity and upstart Donald Trump won the presidential election that fall. Trump was brought to the fore by a strange movement of cyberwarriors who used memes, trolling, provocations and conspiracy theories to short-circuit the public conversation.

The radical British left was knocked flat. ”This was the left’s first major loss of the new culture war. A new right, native to the internet, seized upon a sort of Gramscian model of political action that began dreaming a new future — a Trumpian future — through myth-functions that the left had long presumed belonged to it alone,” writes Mark Fisher’s student Matt Colquhoun on the blog ”Xenogothic”.

A surrealist right had taken over not only the methods of the radical left, but also its ability to dream

A surrealist right had taken over not only the methods of the radical left, but also its ability to dream. Faced with this old capitalist realism and new capitalist surrealism, the British radical left fragmented, notes Colquhoun. Instead, it turned inward and became quarrelsome. When the momentum created by the student movement began to crumble, left-wing winds weakened and work assignments began to disappear, it was necessary to shout louder and make increasingly daring moves to get continued attention, says Colquhoun. 

Mark Fisher and Tariq Goddard had already left Zero Books in 2014 after conflicts with the parent publisher and instead formed Repeater books. What was left of the accelerationist milieu enlisted in the campaign to get Jeremy Corbyn elected Labor leader and helped create what the papers called Corbymania. Acid communism became acid Corbynism, accelerationism became left-wing populism. When Corbyn spoke at Glastonbury Festival in 2017, the entire audience chanted ”Oh Jeremy Corbyn”.

For Mark Fisher, on the other hand, who suffered from depression, the development of events in the world was devastating. On January 13, 2017, he took his own life. The week after, his book The Weird and the Eerie was published, and at the same time Donald Trump was sworn in as president of the United States. Now it was the right’s turn to be weird.

In Great Britain, Zero Books became a gathering-place for the so-called post-left, a left that took the problem formulations of the culture war right for granted. The marketing was based on provocation; new book releases would upset people on the same side, push boundaries and ”talk about what you are not allowed to talk about on the left”. The left-wing surrealist fantasy against real capitalism was replaced by a restored real socialism, an ”anti-woke” traditional left, with writers from groups like Spiked and Platypus, in an odd borderland between right-wing conservatism and Marxism-Leninism. Zero Books’ new bestseller was Angela Nagle’s Kill All Normies (2017), which described the American alt-right on online forums like 4chan and its fight against the ”toxic identity politics left” on the Tumblr blogs. The book that was supposed to be a warning became a manual.

Nick Land, Fisher’s old mentor and colleague from the University of Warwick who had fled the public eye in the 1990s, returned with an extreme right-wing version of accelerationism, neo-reactionary theory, which gained ideological influence on the American alt-right. Accelerationism began to be filled with a new political content and, after being used in the manifesto for the mosque massacre in Christchurch, New Zealand, it became a term for far-right terrorism. The online warriors of the left met those of the right, in ironic and provocative conversations about neo-fascism and radical conservatism. 

The online warriors of the left met those of the right, in ironic and provocative conversations about neo-fascism and radical conservatism

It was this journey Nina Power made, with increasingly provocative outings shutting herself out of her earlier venues and circles with her increasingly provocative positions. In connection with the 2018 changes to the British Gender Act, Power became radicalized. Her participation in a right-wing live broadcast on YouTube the following year, which also featured Daniel ”DC” Miller, caused large parts of the left, academia and the art world to break with her.

When one door closed, another one opened. The newly launched American right-wing magazine Compact hired her as a columnist and editor. In her columns, Nina Power has developed her critique of social constructivist feminism and the theories of gender and socially embedded sex. Instead, she has made herself a mouthpiece for what has come to be called gender criticism, a biologically essentialist view that has historically been called specialism feminism. She claims that there is a gender ideology, an ”internet-driven cult”, which manipulates children into becoming trans. She describes how she herself, as a young person, was seen as a tomboy, and claims that today there is a ”trans war” being wages against people like her, against lesbians and tomboys, which pressures them to identify as the opposite sex. In her article ”Welcome to Terf Island”, she introduces the British gender-critical movement, whose members are accused of being ”trans-exclusionary radical feminists” (‘Terfs’), with famous names such as Kathleen Stock and JK Rowling.

In her review in Flamman of Nina Power’s What Do Men Want (2023), Rojin Pertow highlights how she portrays ”woke” as the reason for increasing gender power gaps and concludes that the cancel culture is the great threat of our time. After Power’s chat logs were made public, Compact announced the end of their collaboration. The magazine that was supposed to fight against cancel culture itself chose to bring out the scissors of censorship.

Now, Nina Power stands alone again. Her provocations have become a self-harming behavior that even the extreme right does not want to engage in. Being weird costs a lot for the conservative right, whose ultimate goal is to represent the normal.

Therefore, it is not strange that the left has now started to compete in who can be the most normal. If the right can’t protect tradition, biological essentialism, the nuclear family and the homeland, maybe the left can make it their hallmark? 

That is the road the post-left wants to take. It wants to defeat the right on its own turf, change the game and portray the right as the strange ones. Instead of a real alternative, they offer a market-friendly social democracy, a contemporary Blue Labor which does not challenge actually existing capitalism. Perhaps it is only a matter of time before the American fundraising campaign ”White Men for Kamala Harris” gets its offshoot in a ”White men for Magda” [Magdalena Andersson, leader of Sweden’s Social Democrats].

But maybe the left needs to get weird again. Mark Fisher’s companions continue to resonate for a left that dares to dream, that can think outside of capitalist realism. Fisher’s student Matt Colquhoun has published a solid compilation of Fisher’s lectures and blog texts on Repeater books. On the old student Corbynists’ media channel Novara Media, the Acid Communist FM (ACFM) podcast is broadcast — calling itself the ”home of the weird left”, it attempts not to drown in realpolitik and create a space where the vision can live on. 

Without strange new perspectives that shake our realism – and make us think outside the politics of ”there is no alternative” – we will not be able to find the space where the future can take shape. That means the victory of capitalism. Weird or not.

Kultur 14 mars, 2026

Mansskriet från vildmarken

Joel Edgerton som Robert Grainer i Netflix filmatisering av ”Tågdrömmar”. Foto: Netflix.

Rasmus Landström njuter av äkta amerikansk särlingslitteratur bland furor och väderbitna karlar. I "Tågdrömmar" får sorg och ensamhet ta plats som ett sätt att förstå vad lycka är.

Denis Johnson var son till en CIA-informatör och växte upp på Filippinerna under 1950-talet. I sin ungdom missbrukade han heroin och billig sprit, men lyckades ta sig ur beroendet. Han levde ett kringflackande liv: arbetade som croupier, engelsklärare på ett fängelse och studerade skrivande för Raymond Carver i Iowa. Sitt stora genombrott fick han med Änglar 1983, en roman om ett småkriminellt par som super och knarkar sig igenom USA, tills mannen Bill begår ett mord. Den hårdkokta stilen var ett lån från Carver och berättelsen var inspirerad av Johnsons arbete med dödsdömda på fängelset.

Efter det skrev Johnson flera romaner och novellsamlingar som i dag betraktas som smärre klassiker. Mest känd är hans novellsamling Jesus’ son från 1993, ett mästerverk om missbrukare och skymningsexistenser, där Johnson excellerar i opålitligt berättande. Även hans kortroman Tågdrömmar från 2002 sticker ut. Boken blev nyligen filmatiserad för Netflix och har också precis kommit ut på svenska (Faethon, 2026). Här är det daglönaren Robert Graniers eremitliv ute i en stuga i Idaho som skildras.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 14 mars, 2026

Freud hade rätt om kvinnan

Sigmund Freud (1856-1939) var en tänkare av sin patriarkala tid. Ändå såg han könsmaktsordningen, menar författaren. Foto: Sigmund Freud museum/AP.

1974, mitt under feminismens andra våg kom boken "Psychoanalysis and feminism" ut och gav penisavundens fader rätt. Nu ges den ut på nytt. Sinziana Ravini har läst och slår fast att vägen ut ur patriarkatet är en kombination av Freuds teser och Bell Hooks kärleksbudskap.

Kvinnor i Frankrike, där jag jobbat som psykoanalytiker, kan bli premiärministrar, astronauter och chefer. De kan rösta, ta ut skilsmässa och vägra sex utan att bli stenade till döds. De har p-piller och rätt till abort.

Ändå uttrycker de ett stort lidande i mottagningsrummet. En av dem beskriver kravet på att vara perfekt som en tvångströja, en annan ser kärleken som en kamp och familjelivet som en enda röra. En tredje berättar om det våld hon utsätts för. Inte alltid det spektakulära våldet som skapar rubriker, utan det osynliga i nära relationer som uttrycker sig i respektlöshet och förakt, som skulle behöva en speciell rättegångskultur i sig.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 13 mars, 2026

Mats Wingborg & Peter Gustavsson: Hej då Tidö – här kommer LSD-samarbetet 

Simona Mohamsson omfamnar Jimmie Åkesson under en pressträff, efter dagens krismöte inom Liberalerna. Foto: Anders Wiklund/TT.

På dagen ett halvår innan valet kovänder Liberalerna och vill släppa in SD i nästa regering. Simona Mohamsson blir därmed dödgrävare för Tidöavtalet – och kanske också för sitt eget parti.

I oktober 2022 anmäldes Liberalernas partiledare Johan Pehrson till granskningsutskottet för brott mot partiets stadgar. Orsaken var att hon och övriga partistyrelsen aldrig fått besluta om Tidöavtalet.

Bakom anmälan stod ingen mindre än Simona Mohamsson, då kommunpolitiker i Göteborg och medlem i partistyrelsen. Hon ansåg att beslutet var ”extremt olyckligt, odemokratiskt och visar på bristande ledarskap”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 13 mars, 2026

Paulina Sokolow: Åtalet mot palestinaarrangören är rätt – men kan också bli ett vapen

Sami Suliman höll ett tal där han beklagade sig över ”de tre Arons” makt över Sverige. Foto: Skärmdump.

Att Sami Sulimans antisemitiska Aron-tal blir rättsligt prövat är riktigt. Tyvärr riskerar det att även bli ett tillhygge i ett kulturkrig med svenska judar som statister.

Sådärja. Så får Palestinarörelsens mest högljudda motståndare äntligen se ett mål prövat i tingsrätten. Det handlar om det omtalade Aron-talet som skedde på en demonstration för snart ett år sedan i centrala Stockholm. En av arrangörerna, Sami Suliman höll ett tal där han förklarade hur tre olika ”Aron” konspirerade för att smutskasta dem som öppet tog ställning för palestinierna och protesterade mot Israels folkmord i Gaza. 

I stämningsansökan, framlagd av advokaten Monique Wadstedt som drivit målet, anges Judiska Centralrådets ordförande Aron Verständig och youtubaren Aron Flam som målsägande. Vänsterpartiets tidigare partisekreterare Aron Etzler valde att inte medverka i målet. Brottet är hets mot folkgrupp och i andra hand grovt förtal och skadeståndskravet uppgår till 100 000 per målsägande.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 13 mars, 2026

Vänsterns uppgift är att utmana världsordningen

Donald Trump och Benjamin Netanyahu skakar hand under ett möte i Mar-a-Lago, Florida, den 29 december 2025. Foto: Alex Brandon/AP/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Hur vi ska förhålla till Trumps och Netanyahus krig mot Iran är en central fråga för progressiva rörelser just nu. Leonidas Aretakis ledare i senaste Flamman erbjuder tyvärr inga tydliga svar. I stället bjuds vi på resonemang om att det inte är konstigt att desperata iranier sätter sitt hopp till utländsk intervention, samt en retorisk fråga: vad är alternativet? Artikeln avslutas med en vag förhoppning om att ett ”stärkt Europa” ska skydda förtryckta befolkningar från despoter. Hur det ska gå till kan vi bara spekulera om.

Inför varje krigsäventyr får vi höra att valet står mellan att stödja folkens längtan efter frihet eller respektera folkrätten. Det är ett falskt dilemma.

Leonidas Aretakis har tidigare anklagat antiimperialister för att drivas av USA-hat, men han fastnar själv i en liknande fälla om han tror att Europa kan uppträda som en moraliskt rättfärdig världspolis, till skillnad från USA. Han verkar se imperialismen som ett uttryck för enskilda makthavares nycker snarare än en ojämlik världsordning som kapitalet och dess politiska agenter gör allt för att upprätthålla.

Att önska sig ett starkare Europa inom ramen för en sådan världsordning, i ett läge där nykoloniala krafter stärks och demokratin urholkas på hemmaplan, kan leda helt fel. Europa kan bidra till en bättre världsordning, men bara under tryck från starka progressiva rörelser med en tydlig internationalistisk agenda. En central uppgift är därför att mobilisera opinionen mot kriget och avslöja makthavarnas hyckleri. Ett Europa som tolererar folkmord i Gaza, backar den fundamentalistiska regimen i Saudiarabien och militärdiktaturen i Egypten kan aldrig med trovärdighet stå på det iranska folkets sida. 

Inför varje krigsäventyr får vi höra att valet står mellan att stödja folkens längtan efter frihet eller respektera folkrätten. Det är ett falskt dilemma. I verkligheten har progressiv förändring alltid kommit genom kamp underifrån medan västs bomber är en gåva till regionens mest reaktionära krafter. För Leonidas Aretakis är alternativet till utländsk intervention i Iran ”några årtionden till av blodigt förtryck”. Att utesluta förändring på andra sätt stärker krigshetsarnas narrativ.

Vänstern måste ta kampen om världsbilden genom att erbjuda alternativ till de historielösa analyser som dominerar det offentliga samtalet. Idén att ingen förändring är möjlig i Mellanöstern utan hjälp från väst är tyvärr stark – just för att stormakterna ägnat årtionden åt att backa auktoritära krafter och spä på motsättningar för att söndra och härska. När ingen pratar om stormakternas ansvar för hur regionen ser ut i dag vinner kulturrasistiska förklaringar mark. Den konservativa hegemonin befästs och vänstern försvagas.

Läs mer

Spaniens vägran att upplåta flygbaser till angreppet mot Iran visar att Europa kan stå upp mot USA, om bara viljan finns. Sveriges regering kan göra mycket för att markera mot kriget, men oppositionen verkar inte vilja göra det till en stridsfråga. Snarare än att ge sig in i diskussioner om vem som kan leda ett demokratiskt Iran är det kanske där Flammans ledarsida borde börja.

Svar direkt från Leonidas Aretakis:

Det är lätt att hålla med Per Sicking om att vänsterns uppgift är att ”utmana världsordningen”. Men det måste betyda mer än att bara stå på motsatt sida om USA. I Irans fall handlar det om att i första hand fråga sig vad folket vill, snarare än att låta solidariteten vara avhängig av var de placerar sig i stormakternas schackspel.

Det är därför jag i min text utöver att kalla Trump för en ”världspirat” som bryter mot folkrätten, också uttrycker förståelse för de kurdiska styrkor i regionen – inklusive iranska kurder – som bett landet om stöd. Precis som att det i brist på en fungerande europeisk försvarsallians inte är konstigt att stora delar av Europa nu drivits in i famnen på Nato.

Därför är jag glad att Per Sicking efter många om och men håller med om att Europa kan vara en progressiv kraft med rätt tryck underifrån. För det har dröjt alldeles för länge för delar av vänstern att spela en sådan konstruktiv roll.

Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 13 mars, 2026

Så sänkte regeringen barnafödandet

Hälsominister Jakob Forssmed borde inte undra varför kvinnor har tappat lusten. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Socialminister Jakob Forssmed och regeringen utreder hur de ska få fler par och familjer att skaffa barn. Barnafödandet i Sverige är rekordlågt, 1,4 barn per kvinna. Utredningen kallar det för en kris, då det hotar att sänka välfärden, minska BNP, och så vidare.

Två anledningar som ofta nämns till barnafödandets minskning är omvärldens oroligheter och dystra framtidsutsikter. Att regeringen Kristersson satsar på försvaret är det ingen tvekan om. Men att lägga rekordbelopp på att rusta upp, genom att låna från framtida generationer och sänka skatten i stället för att höja den för de rikaste, är inte särskilt uppmuntrande för oss unga kvinnor. Att samtidigt skita fullständigt i klimatkrisen, utvisa invandrare som etablerat sig i Sverige, urholka välfärden och förstöra skolan genom att tillåta vinst hjälper inte heller.

En annan väl diskuterad anledning är att kvinnor helt enkelt inte vill skaffa barn. Det är kvinnors ovilja vi diskuterar för det är den regeringen verkar bry sig om. Någonstans där blir vi också nyfikna på hur många barn det föds per man. Antalet barn som män har och vad män vill vet vi inte, för det har ingen undersökt. Att föda och fostra barn tycks fortfarande vara kvinnors ansvar. Poängen skriver sig själv.

Att föda och fostra barn tycks fortfarande vara kvinnors ansvar.

Det är ett udda val att lägga fokus på den kris som det låga barnafödandet innebär, och samtidigt fortsätta ignorera den höga arbetslösheten; framför allt bland unga, ofta akademiker. Sacos studentråd har nyligen släppt en rapport som visar att en av fyra unga akademiker inte har en inkomst högre än CSN fyra månader efter examen. Vår generation har blivit itutad att utan universitetsutbildning kommer vi aldrig att få ett bra jobb. Många av oss har studerat, tagit stora studielån som regeringen höjt räntan på, och när vi sedan försöker ta oss ut på arbetsmarknaden är dörren stängd.

En annan anledning som inte heller talas om, är covid-19. Ett kollektivt trauma som sköt fram många livsval med flera år. Idén om att stadga sig kom senare än vanligt, om den alls kom.

Även regeringens bortviftande av klimatkrisen kommer att leda till fler pandemier. Men i stället för att ta tag i problemen ska nu arbetslöshetsminister Johan Britz axla även klimatministern Pourmokhtaris passiva arbete.

Forssmed och regeringen sår sin egen skörd på alla fronter. Hur ska samhället kunna gå runt om den vikande trenden med 1,4 barn fortsätter eller till och med förvärras?

Läs mer

I en undersökning som släpptes i förra veckan visade det sig att valfrågan som svenska folket bryr sig mest om är att minska de långa väntetiderna i vården. Forssmed och hans kollegor däremot vill minska invandringen ytterligare. De bedriver medvetet en politik som utvisar väl etablerade vuxna, ungdomar och barn, i många fall till länder som de inte har någon anknytning till och där deras rättigheter hotas.

Det är därför inte konstigt att vi i Rebella börjar fundera på vilken information Forssmed och hans kollegor bygger sin politik på.

Vi undrar också om unga kvinnor, åtminstone någon, kommer att bli tillfrågade om varför vi inte skaffar fler barn. Varför inte testa att fråga några unga män också?

Vi bjuder in Forssmed till att ta en fika med oss i styrelsen för att lära sig mer om vårt resonemang! Hoppas att vi ses.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 13 mars, 2026

Mattias Forsberg: Landsbygden kvävs ännu av centraliseringen

För många småkommuner har sammanslagningarna lett till minskad demokrati. Foto: Helena Landstedt/TT.

Tomma hus, Teslor på gårdsplaner och krypande kommunstyrelser. Landsbygdens problem handlar inte bara om avfolkning – utan om en demokrati som långsamt flyttar bort.

Jag förvånades ofta över att min 40-talistfarsa fortfarande talade om 70-talets kommunsammanslagningar som ett trauma. ”Släpp det”, tänkte jag. Men när jag rotar i kommunens arkiv blir det plötsligt begripligt.

I handlingarna från 50-talets små ”municipalsamhällen” diskuteras skolbyggen, invigningar och infrastruktursatsningar som vi fortfarande lever gott av. Det fanns något att göra politik av. Därför framstår debatten i de små samhällena som oväntat spänstig.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 12 mars, 2026

Gnesta ska lösa vattenbristen – med halv kommunbudget

Kommuner kan behöva investera jättesummor för att fixa sina gamla VA-system – utan de statliga stöd som först satte dem på plats. Foto: Johan Nilsson/TT.

För en månad sedan godkändes uttorkade Gnesta kommuns ansökan om att bygga ett nytt vattenverk. Men staten kommer inte hjälpa till med finansieringen av det allt mer eftersatta VA-nätet, trots att allt fler kommuner håller på att få samma problem.

Sommaren 2018, mitt under gassande värmebölja, upptäcker Gnesta att kommunens grundvattennivåer håller på att bli akut låga. 

– Vattnet avdunstade i värmen samtidigt som folk vattnade och fyllde pooler extra mycket. Vi hade dessutom haft mycket läckor i ledningsnätet, berättar Linda Lundin (S) (bilden), kommunstyrelseordförande.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage 12 mars, 2026

Iranier i exil: ”De bombar inte Iran – de bombar regimen”

A.A. menar att USA:s president och Israels premiärminister Benjamin Natanyahu står på rätt sida av historien. Foto: Jegor Kirillov.

I Armeniens huvudstad Jerevan lever tusentals iranier som flytt från den islamiska republiken – konstnärer, aktivister och ungdomar. När bomberna nu faller över Iran följer de kriget på avstånd, ofta utan kontakt med sina familjer. Vissa ser attackerna som en tragedi, andra som en chans att störta regimen – men alla bär på samma oro: att deras hemland håller på att förändras för alltid.

Mellan Armenien och Iran finns en kort gräns på 44 kilometer och en enda gränsövergång. Iranier behöver inget visum för att passera den. Därför har omkring 10 000 iranier bosatt sig permanent i Armenien. När situationen i Iran förvärras kan deras antal stiga till omkring 35 000.

Armenien är också hemvist åt omkring 40 000 exilryssar, som flyttade dit efter att Ryssland inledde sin invasion av Ukraina. För ett land med tre miljoner invånare är det ett märkbart antal, och både den ryska och den iranska närvaron syns tydligt på Jerevans gator.

Båda dessa diasporor – den ryska och den iranska – består till stor del av människor som har flytt från diktatur. Samtidigt har relationerna mellan de två regimerna, den ryska och den iranska, blivit allt närmare under de senaste åren. Efter krigets början i Ukraina inledde de dessutom ett omfattande militärt samarbete.

Vi är tacksamma mot president Donald Trump och den amerikanska armén för det de gör.

Därför fick USA:s och Israels bombningar av Iran många ryssar – däribland mig – att ställa en svår fråga:

Vad skulle vi själva känna om Ryssland bombades? Om våra nära och kära fortfarande bodde där – och man en dag ändå drog fram Putins kropp ur ruinerna?

Jag har inget entydigt svar på den frågan. Därför bestämde jag mig för att prata med iranierna själva. Och med dem som lever nära landet – inte på ett tryggt avstånd.

Bland de ryska emigranter som bor i Armenien finns fotografen Jegor Kirillov, som arbetar med en serie porträtt av iranier i Armenien. Bland hans iranska bekanta i Jerevan valde jag ut några personer att tala med – med olika politiska uppfattningar, både vänster och höger, och med olika planer på att återvända till Iran. Det här är samtal med fyra slumpmässigt valda människor som har en sak gemensamt: deras land bombas.

Toranj

Hon är varken flykting eller emigrant, utan en konstnär som tillbringar ett år i Armenien i olika konstnärsresidensprogram. Inom kort, så snart det blir möjligt, planerar hon att återvända hem och har därför bett att hennes ansikte inte ska visas. Toranj är en pseudonym som hon själv har valt för den här intervjun.

De senaste dagarna har Toranj nästan inte sovit och gråter hela tiden, och det är svårt för henne att prata om allt detta.

Hur har du det just nu?

– Det är en blandad känsla. För det mesta känner jag panik och vet inte vad jag ska göra, eftersom internet i Iran nästan är helt nedstängt. Just nu är det särskilt viktigt för den islamiska republiken att bara nyheter från regimens egna källor sprids. Bara ett litet antal människor har fortfarande tillgång till internet, så jag har ingen direkt kontakt med min familj och mina vänner. Jag kan bara följa Telegramkanaler av de få personer som fortfarande delar videor och berättar vilka platser som har bombats.

Komplext. "Det är självklart att ingen vill ha krig. Jag är verkligen rädd för det. Men allt är väldigt komplicerat", säger konstnären den iranska Toranj. Foto: Jegor Kirillov.

– Jag känner en vän till en vän som fortfarande har lite tillgång till internet. Ibland lyckas jag skicka ett meddelande till min familj via honom. I morse fick jag genom honom veta att min pappa mår bra. USA gick i går ut med en uppmaning om att två bostadsområden skulle utrymmas – och ett av dem är området där min pappa bor.

– Men det är absurt. De bombar en enorm stad – och varnar bara två områden. Det känns mest som att de gör det för att i efterhand kunna säga att civila har varnats.

Och hur känner du inför bombningarna?

– Menar du kriget? Det är självklart att ingen vill ha krig. Jag är verkligen rädd för det. Jag hatar Israel och jag hatar Trump. Jag hatar alla dessa män för allt de gör. Men allt är väldigt komplicerat.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 11 mars, 2026

Därför är det alltid synd om Jimmie Åkesson

Vid pressträffen i Strängnäs hade Jimmie Åkesson på sig en välstickad kofta. Foto: Christine Olsson/TT.

Har du läst DN:s partiledarintervju med Jimmie Åkesson?

På omslaget ser han nästan ut att lipa – ungefär som målningen på det gråtande Hötorgsbarnet som blev viral 2019. Rubrik: ”Myndighetssverige motarbetar oss.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)