Essä 08 augusti, 2024

Without the Weird, the Left is Lost

Selected sculptures by Joakim Ojanen. Photo: Joakim Ojanen.

When the right is portrayed as strange, it is not without reason. The surreal, visionary social criticism that marked the left of the last decade has been taken over by reactionary theorists. For the left to provide compelling alternatives, it needs to get weird again.

Den här artikeln finns även på svenska. Klicka här för att läsa den.

The right is truly weird. It is strange, almost surreal. Especially Donald Trump and his running mate JD Vance.

At least that’s the message in the flood of memes that followed the launch of Kamala Harris as the new Democratic presidential candidate, after Joe Biden withdrew his candidacy.

It’s a telling shift in tone and rhetoric – from portraying Trump as a extremist threat to democracy, to a nutcase at odds with reality. Trump’s antics must be answered with a single word: weird. Judging by the harsh reactions from the right, the campaign seems to be effective.

In the context of today’s right wing, Trump is far from alone in being weird. In the shadow of a flood of memes about JD Vance’s dolphin and couch fetishes – and reports of his connections to obscure philosophical currents – a series of chat logs between feminist philosopher Nina Power and far-right editor Daniel ”DC” Miller was made public in July.

Power and Miller had sued British-Jewish artist Luke Turner for defamation after he called them fascists, anti-Semites and transphobes on social media. He responded with a countersuit, and the legal process dragged on for years.

She joked that racism was a plot to hide that there were races of aliens and fairies living among us

In November 2023, the Supreme Court dismissed both parties’ lawsuits, but ordered Power and Miller to pay the bulk of the legal costs. This drove Nina Power into bankruptcy. To add insult to injury, Turner made public material from the preliminary investigation, material which showed why the judge had ruled that she was the driving force behind the harassment against Turner and should bear the costs.

The documents proved Turner correct in his description of the two writers. The logs proved Powers and Miller’s close cooperation with far-right websites and actors, whom they tried to enlist in a drive against Turner. Power also admitted that she was behind an anonymous troll account on X that was active in the campaign. In the internal chats, Power suggested they study Adolf Hitler’s Mein Kampf, and expressed concern that they would agree with the book’s message. She joked that racism was a plot to hide that there were races of aliens and fairies living among us. ”I’m definitely a Nazi now lol,” she wrote, after ironically suggesting they start a publishing house that didn’t publish ”no fatties, no women, no homo etc”.

”They’re jokey conversations” between two people with a ”dark sense of humor”, Nina Power explained afterwards. In a blog post, she defended herself, saying that bankruptcy was not that bad, as she got to keep her books. After this she attached a picture of her Italian Fascist books on the shelf, in another trolling provocation, balancing on the edge with an ironic grin.

Nina Power began her career as a brilliant feminist philosopher and left-wing activist. She was the queen and the philosopher Mark Fisher was the king of the young student movement that in 2010 filled the streets of Britain’s cities and occupied their universities in protest against sharp increases in tuition fees.

Both came from the experimental humanities departments at the University of Warwick, where the controversial philosopher Nick Land ran the infamous Cybernetic Culture Research Unit (CCRU), which straddled the border between French continental philosophy and popular culture. Lectures there were a mixture of poststructural theory and science fiction literature, acid trips and rave parties all in one. 

Mark Fisher brought that experimental spirit into the publisher Zero Books, which he founded in 2009 with Tariq Goddard, to ”counteract the anti-intellectualism of contemporary culture”. The young publishing house quickly picked up on trends and released the work of new thinkers in books of less than a hundred pages that intervened in the contemporary discussion. They picked up exciting new currents which traditional left-wing publishers such as  Verso easily missed. 

Real capitalism has settled like a wet blanket over the world, making it impossible to either fantasize or dream about anything else

Fisher and Power moved between music criticism, activism, teaching, philosophy and writing. They wrote columns in The Wire and The Guardian, but above all on their cult blogs, Fisher’s ”k-punk” and Power’s ”Infinite Thought”. Zero Books had an unexpected bestseller with Mark Fisher’s book Capitalist Realism (2009), but Nina Power’s The One-Dimensional Woman (2009) also had a significant impact. It was hard to get any closer to theoretical rock stars than that.

In the blockbuster Capitalist Realism, Mark Fisher takes as his starting point the claim, made by Marxist theorist Fredric Jameson, that it is easier to imagine the end of the world than the end of capitalism. Fisher sought to trace how neoliberal late capitalism has become so hegemonic that we can no longer imagine alternative ways of organizing society outside of the market. Real capitalism has settled like a wet blanket over the world, making it impossible to either fantasize or dream about anything else. In doing so, it has robbed the left of the future, the political will to create an alternative. It has made the left melancholic and backward-looking, nostaligic for the welfare edifice they lost. Power described how this one-dimensional view also overlaid the notion of the sexes and limited feminism to being about consumption and lifestyle.

Two women, one of them dressed up like the cartoon frog Pepe, protest in front of the Capitolium.

Fisher and Power were not alone in thinking along these lines. Out of the student protests had sprung a whole new scene of theoretical left-wing blogs that tackled the questions that would stimulate a new belief in the future. Were there new combinations of technology and society that could move beyond capitalism? Could contradictions within production be accelerated in the direction of post-capitalism? Why not go for what Aaron Bastani called fully automated luxury communism, mining asteroids for precious metals?

The discussion was provocative, visionary and wild. Alex Williams and Nick Srnicek summarized their thoughts in The Accelerationist Manifesto (2015), which became of great importance for the development of a British left-wing populism and renewed, radical social democracy. The left dared to dream about the future again. The odd and strange had become a source of strength.

The left’s innovation was completely in line with Mark Fisher’s vision, where imagination and desire would be freed from the shackles of capitalist realism. In order for the left to be able to develop an alternative, it needs to practice a ”surrealist” thinking that is opposed to the ”realism” of capitalism. Fisher’s contribution to the discussion was to explore the countercultures of the 60s, consciousness-raising through grassroots groups and psychedelic drugs, and a Communism on acid. From the initiator of Dadaism, Hugo Ball, to Trotsky’s association with the surrealists, the left has always been close to the strange. 

In his book The Weird and the Eerie (Repeater 2017), Fisher took a different approach to finding something outside of real capitalism. He turned to gothic horror novels, ghost stories and kiosk literature about the encounter with the unknown and inexplicable. The weird, was an aesthetic form to ”denaturalize all worlds, by exploring their instability, their openness to an outside”. Fisher brought it back to the wonder of our everyday lives in capitalism: the feeling of unreality in a crush, a concert experience, when learning something new or having to pay a bill. Little cracks where capitalist realism breaks and we get glimpses of other ways of living our lives.

Then something happened — something weird. After years of financial crisis and austerity policies, the neoliberal hegemony began to falter. A fissure opened in capitalist realism. It came to be challenged by a surrealism — not from the left, but from the right. The culture war swept in from the US and took Britain by storm. There, Brexit was voted through in the summer of 2016, and in the United States, reality show celebrity and upstart Donald Trump won the presidential election that fall. Trump was brought to the fore by a strange movement of cyberwarriors who used memes, trolling, provocations and conspiracy theories to short-circuit the public conversation.

The radical British left was knocked flat. ”This was the left’s first major loss of the new culture war. A new right, native to the internet, seized upon a sort of Gramscian model of political action that began dreaming a new future — a Trumpian future — through myth-functions that the left had long presumed belonged to it alone,” writes Mark Fisher’s student Matt Colquhoun on the blog ”Xenogothic”.

A surrealist right had taken over not only the methods of the radical left, but also its ability to dream

A surrealist right had taken over not only the methods of the radical left, but also its ability to dream. Faced with this old capitalist realism and new capitalist surrealism, the British radical left fragmented, notes Colquhoun. Instead, it turned inward and became quarrelsome. When the momentum created by the student movement began to crumble, left-wing winds weakened and work assignments began to disappear, it was necessary to shout louder and make increasingly daring moves to get continued attention, says Colquhoun. 

Mark Fisher and Tariq Goddard had already left Zero Books in 2014 after conflicts with the parent publisher and instead formed Repeater books. What was left of the accelerationist milieu enlisted in the campaign to get Jeremy Corbyn elected Labor leader and helped create what the papers called Corbymania. Acid communism became acid Corbynism, accelerationism became left-wing populism. When Corbyn spoke at Glastonbury Festival in 2017, the entire audience chanted ”Oh Jeremy Corbyn”.

For Mark Fisher, on the other hand, who suffered from depression, the development of events in the world was devastating. On January 13, 2017, he took his own life. The week after, his book The Weird and the Eerie was published, and at the same time Donald Trump was sworn in as president of the United States. Now it was the right’s turn to be weird.

In Great Britain, Zero Books became a gathering-place for the so-called post-left, a left that took the problem formulations of the culture war right for granted. The marketing was based on provocation; new book releases would upset people on the same side, push boundaries and ”talk about what you are not allowed to talk about on the left”. The left-wing surrealist fantasy against real capitalism was replaced by a restored real socialism, an ”anti-woke” traditional left, with writers from groups like Spiked and Platypus, in an odd borderland between right-wing conservatism and Marxism-Leninism. Zero Books’ new bestseller was Angela Nagle’s Kill All Normies (2017), which described the American alt-right on online forums like 4chan and its fight against the ”toxic identity politics left” on the Tumblr blogs. The book that was supposed to be a warning became a manual.

Nick Land, Fisher’s old mentor and colleague from the University of Warwick who had fled the public eye in the 1990s, returned with an extreme right-wing version of accelerationism, neo-reactionary theory, which gained ideological influence on the American alt-right. Accelerationism began to be filled with a new political content and, after being used in the manifesto for the mosque massacre in Christchurch, New Zealand, it became a term for far-right terrorism. The online warriors of the left met those of the right, in ironic and provocative conversations about neo-fascism and radical conservatism. 

The online warriors of the left met those of the right, in ironic and provocative conversations about neo-fascism and radical conservatism

It was this journey Nina Power made, with increasingly provocative outings shutting herself out of her earlier venues and circles with her increasingly provocative positions. In connection with the 2018 changes to the British Gender Act, Power became radicalized. Her participation in a right-wing live broadcast on YouTube the following year, which also featured Daniel ”DC” Miller, caused large parts of the left, academia and the art world to break with her.

When one door closed, another one opened. The newly launched American right-wing magazine Compact hired her as a columnist and editor. In her columns, Nina Power has developed her critique of social constructivist feminism and the theories of gender and socially embedded sex. Instead, she has made herself a mouthpiece for what has come to be called gender criticism, a biologically essentialist view that has historically been called specialism feminism. She claims that there is a gender ideology, an ”internet-driven cult”, which manipulates children into becoming trans. She describes how she herself, as a young person, was seen as a tomboy, and claims that today there is a ”trans war” being wages against people like her, against lesbians and tomboys, which pressures them to identify as the opposite sex. In her article ”Welcome to Terf Island”, she introduces the British gender-critical movement, whose members are accused of being ”trans-exclusionary radical feminists” (‘Terfs’), with famous names such as Kathleen Stock and JK Rowling.

In her review in Flamman of Nina Power’s What Do Men Want (2023), Rojin Pertow highlights how she portrays ”woke” as the reason for increasing gender power gaps and concludes that the cancel culture is the great threat of our time. After Power’s chat logs were made public, Compact announced the end of their collaboration. The magazine that was supposed to fight against cancel culture itself chose to bring out the scissors of censorship.

Now, Nina Power stands alone again. Her provocations have become a self-harming behavior that even the extreme right does not want to engage in. Being weird costs a lot for the conservative right, whose ultimate goal is to represent the normal.

Therefore, it is not strange that the left has now started to compete in who can be the most normal. If the right can’t protect tradition, biological essentialism, the nuclear family and the homeland, maybe the left can make it their hallmark? 

That is the road the post-left wants to take. It wants to defeat the right on its own turf, change the game and portray the right as the strange ones. Instead of a real alternative, they offer a market-friendly social democracy, a contemporary Blue Labor which does not challenge actually existing capitalism. Perhaps it is only a matter of time before the American fundraising campaign ”White Men for Kamala Harris” gets its offshoot in a ”White men for Magda” [Magdalena Andersson, leader of Sweden’s Social Democrats].

But maybe the left needs to get weird again. Mark Fisher’s companions continue to resonate for a left that dares to dream, that can think outside of capitalist realism. Fisher’s student Matt Colquhoun has published a solid compilation of Fisher’s lectures and blog texts on Repeater books. On the old student Corbynists’ media channel Novara Media, the Acid Communist FM (ACFM) podcast is broadcast — calling itself the ”home of the weird left”, it attempts not to drown in realpolitik and create a space where the vision can live on. 

Without strange new perspectives that shake our realism – and make us think outside the politics of ”there is no alternative” – we will not be able to find the space where the future can take shape. That means the victory of capitalism. Weird or not.

Nyheter 22 januari, 2026

KD-topp i möte med kontroversiellt övervakningsbolag

Den svenska EU-parlamentarikern träffade representant för Palantir, bolaget som bland annat anklagas för krigsbrott i Gaza. Foto: Caisa Rasmussen/TT, J. Scott Applewhite/AP (montage).

Under en Londonresa förra veckan passade Alice Teodorescu Måwe på att träffa Sverigechefen för kontroversiella Palantir, som anklagas för medskyldighet till krigsbrott i Gaza.

I mitten av januari gjorde kristdemokraten Alice Teodorescu Måwe ett besök i London. Där träffade hon flera personer inom brittisk media och politik, bland annat ”skuggutrikesminister” Priti Patel från Torypartiet och journalisten Fraser Nelson, långvarig redaktör på högerkonservativa Spectator.

Hon passade även på att träffa Anders Fridén, Sverigechef på det amerikanska teknikbolaget Palantir.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 22 januari, 2026

”Bristande drivkrafter” ger inte tioprocentig arbetslöshet

Jag minns slitet som ung arbetssökande, skriver Jonas Algers. Foto: Pontus Lundahl/TT, Henrik Montgomery/TT (montage).

Hundratusentals svenskar vill arbeta mer men hålls fast i osäkra jobb, deltider och arbetslöshet. Regeringens bild av lata arbetslösa stämmer inte, och statistiken visar varför.

Det är 2019. Jag ligger vaken i det lilla rummet jag hyr för 7 200 kronor i månaden och stirrar på mobilen.

Kvällen innan har jag serverat fattoush, lamm och spanskt vin till Köpenhamns societet. Jag vet exakt när man ska fylla på vatten och när man ska låta ett sällskap vara i fred. Artig nog för att få dricks, diskret nog för att inte synas. Chefen sms:ar och frågar om jag kan ta ett extrapass imorgon men jag tackar nej.

Jag älskar kollegorna och tjänar motsvarande 170 kronor i timmen. Men jag har inget kontrakt. Ingen aning om hur många timmar jag får nästa vecka. Ingen försäkring om jag skulle ramla ned den livsfarliga trappan till källaren. Imorgon måste jag slänga i väg ännu ett gäng cv:n.

Hur kan regeringen tala om bristande drivkrafter, när det är just de som söker jobb som blir fler?

Jag har en master i nationalekonomi och en studieskuld på flera hundra tusen. Jag har sökt 200 jobb och varit på intervjuer på FN, myndigheter och parlamentet och i morgon ska jag söka tjänsten som kanske blir min nyckel till framtiden.

Chefen säger att jag inte är välkommen tillbaka.

Så här var mitt 2019. Arbetslöshet varvat med tillfälliga jobb och ansökningar som aldrig leder någonstans. Jag biter ihop. Blir kort i tonen. Har inte råd med konserter, utekvällar eller ens kafébesök. Känner mig ensam, som att livet rinner mig ur fingrarna.

Har jag gjort dumma val? Kommer jag att vända detta? Hur kan jag se till att inte oroa morsan och farsan?

Så här ser det ut för hundratusentals människor i Sverige.

Nästan en halv miljon svenskar är ”undersysselsatta” – alltså jobbar ofrivilligt för få timmar i veckan. Enligt forskare ökar risken för ”arbetsfattigdom”, människor som jobbar men ändå knappt får ekonomin att gå ihop. Ofta med korta kontrakt och arbetslöshet däremellan.

Otillräckligt. En halv miljon svenskar jobbar ofrivilligt deltid. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT.

Arbetsmarknadsdepartementet påstår däremot att dagens system ger ”låga drivkrafter till arbete” och Kristersson påstod att det fanns 17 000 lediga jobb hos Arbetsförmedlingen som inte kräver utbildning – något myndigheten själv gick ut och dementerade.

Det regeringen gärna förtiger är att för att klassas som arbetslös måste du aktivt söka jobb.

Den 23 januari släpper SCB nya siffror som sannolikt kommer visa att den svenska arbetslösheten är tredje högst i EU, efter Spanien och Finland men över Italien och Grekland. Den har ökat stadigt sedan 2022, särskilt bland dem med eftergymnasial utbildning. SCB räknar ihop de arbetslösa och undersysselsatta i vad man kallar för det ”outnyttjade arbetskraftsutbudet” – det arbete som kunde utförts om alla hade ett heltidsjobb. Det uppgår till över 600 000 heltidstjänster.

Hur kan regeringen tala om bristande drivkrafter, när det är just de som söker jobb som blir fler? Menar de att en plötslig epidemi av lättja spridit sig i Sverige sedan 2022? Varför drabbar den i så fall bara oss och inte resten av EU?

Problemen på svensk arbetsmarknad handlar dels om en stram ekonomisk politik som bromsar ekonomin och slår mot jobben. Dels om flaskhalsar som håller folk borta från meningsfullt arbete: Till exempel sökte 1 532 personer till 35 platser lokförarutbildningen i Ängelholm 2022. Mellan 2022 och 2024 kollapsade antalet lärlingsplatser för elektriker med 30 procent och inom VVS med 45 procent. Samtidigt varnar Chalmers och KTH för att regeringens nedskärningar på universiteten tvingar dem att dra ned på ingenjörsplatser – trots att det råder brist på ingenjörer. 

Trots detta tror arbetsmarknadsminister Johan Britz att det är ”drivkrafterna” som är problemet.

Läs mer

Då tänker jag på mina två vänner ”August” och ”Stefan”. August är lika svensk som en Bernadotte, en grym gitarrist som spelat i otaliga band. Han har alltid jobbat, på LSS-boenden, skolor och restauranger, men vill nu vid 32 års ålder få något stabilt och flytta ihop med sin flickvän. Hans IT-utbildning från några år sedan har inte lett någonstans.

Stefan kommer från en glesbygdsort men bor nu i storstan och fick en dotter för ett halvår sedan. Trots jobb och studier har han varit arbetslös i ett år, och går sambon på nerverna i deras lilla enrummare. Allt oftare darrar hans röst av desperation.

Kristersson vill få dig att tro att det är fel på våra ”drivkrafter”. Att jag tyckte om att varva usla jobb med arbetslöshet. Att om August bor ännu trängre och Stefan får ännu mindre råd till sin dotter kommer det att få ordning på deras bristande viljestyrka. Att de både förtjänar och tjänas av mer smärta.

Tro honom inte.

Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage 22 januari, 2026

Amanda Romare: Vaginan ger mig prestationsångest

Amanda Romare är aktuell med en ny roman – denna gång om att vara i en relation snarare än att söka den. Foto: Lisa Mattisson.

Knappt har hennes nya roman hunnit ut förrän den väckt för ilska. Själv menar hon att relationer måste skildras som de faktiskt är – fula, roliga, ömma och snuskiga. Flamman träffar Amanda Romare på Sveriges största scen för parhaverier: Ikea Kungens Kurva.

– Jag sade ju att jag hade fixat upp mig!

Amanda Romare dyker upp på parkeringen vid Ikea Kungens Kurva i skinnkjol och en eldröd, midjekort jacka i rya som lämnar hennes smala midja bar. Hon ser våra förvånade miner.

Snöflingorna singlar ner, stora och blöta. Innan vi hunnit föreslå något svingar hon sig Tarzanlikt upp på en trästol i jätteformat och poserar i alla möjliga ställningar. Sätter sig direkt på den nyfallna snön och frågar om det duger. Det gör det. En kort stund senare dyker killen upp, han som är Erik i boken men Jens på riktigt. En fråga som står högst upp i mina anteckningar är känslig, men jag är rädd att han ska hinna försvinna, han har bara skjutsat och ska sätta sig på en bar i närheten och vänta. Vi hälsar lite snabbt.

Hur känns det att bli tvingad av sin tjej att ta Ozempic, är du ledsen?

Samma dag har Sanna Samuelsson skrivit en ganska arg kommentar i Aftonbladet där hon anklagar Amanda för att kvinnor som hon saknar ”gränser för hur killar behandlas” och menar att den sortens beteende skulle klassas som misshandel om det skett i en homorelation. I Göteborgsposten har Mikaela Blomqvists dom inte vara mildare: ”Amanda för in litteraturen på en farlig väg”, dundrar hon.

– Nej då det är inte så farligt, säger Jens blygt och blåser ut cigarettrök.

Amanda stelnar till. Det är inte okomplicerat att skriva romaner där levande livet fiktionaliseras så nära.

Så kan det gå när en roman som Halva Malmö består av killar som dumpat mig blir en oväntad sälj- och mediesuccé och Netflix hakar på med en originalserie. Det blir ett kulturfenomen och uppföljaren Judas (Natur & kultur, 2026) analyseras av alla redaktioner innan den knappt haft recensionsdag. Jag är typ sist på bollen, så det är därför vi bett att få med henne på ett miljöombyte. Ikea är ändå en plats där par visar upp sina relationer – från förälskelse till frustration och ilska – inför öppna, prisvärda gardiner.

Vi hinner knappt innanför svängdörrarna förrän en ung tjej, klädd i varumärkets signaturgula piketröja, rusar fram till oss. ”Ursäkta är det du som är Amanda? Jag har läst allt av dig och det känns som jag känner dig, vad fin du är, var har du köpt kjolen? Åh, det är helt overkligt!”, jublar hon.

Möte. Amanda blir direkt igenkänd av 20-åriga Elle som är butiksanställd. Foto: Lisa Mattisson.

De sätter sig i en brunmurrig soffa i monter och lutar förtroligt huvudena mot varandra. Scenen förklarar allt. Amanda Romare har med sina dialogbaserade, rått satiriska och dråpliga relationsobservationer träffat en nerv. Den obotliga kärlekens.

– Séfr, S-E-F-R, bokstaverar Amanda märket på den märkvärdiga skinnkjolen.

– Jo, den var ganska dyr, men jag fick ju pengar av Netflix. Jag har aldrig haft pengar men nu när jag har fått lite köper jag alldeles för mycket grejer!

Till slut säger de hej då till den 20-åriga Elle och vi börjar röra oss runt inne i det labyrintiska, januaritomma varuhuset. Det är första gången Amanda är här och hon går runt och provligger i olika sängar.

Ridå. Strävan efter ärlighet är nästan tvångsmässig men nödvändig, menar Amanda Romare. Foto: Lisa Mattisson.

– Ska jag lägga mig under täcket också? Hon tittar upp mot fotograf-Lisa, men när hon ser våra avvärjande viftningar och bekymrade blickar mot en uttråkad kille i personalen nöjer hon sig med att ligga ovanpå sängkläderna.

Så visst, låt din partner vara precis som den är. Men i stunden där så fick jag panik.

För att vara en bok om en kärleksrelation mellan en man och en kvinna, trettioplus år 2025 är Judas en biblisk titel. Men syftar på hur det är att lämna rollen som tillgänglig polare i gänget för att prioritera en kärlekspartner. Då kan man uppfattas som en svikare, en Judas. Nu har hon och Jens varit ett par i fem år.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 21 januari, 2026

Bregman gör moralen till ett karriärval

Rutger Bregman tycker att det bästa för världen man kan göra är karriär inom godhet. Foto: SVT.

Vill du göra gott? Glöm aktivism – starta en välgörenhetsstartup och uppgradera ditt samvete. Lyra Eriksson Lindbeck har läst "Moraliskt kapital".

Sedan en tid tillbaka är det hopplöst ute att vara vegetarian. Restaurangerna i Stockholms innerstad skryter inte längre med köttfria menyer, vegoföretag går i konkurs, och vänner som tidigare varit veganer ser stolta ut när de beställer in en råbiff.

Nästan som att det har blivit töntigt att ha ett samvete.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 21 januari, 2026

Rasmus Fleischer: AI-modellerna vore ingenting utan Wikipedia

Den 25-årsfirande kunskapssajten Wikipedia står sig än. Foto: Eric Risberg/TT.

När Wikipedia fyller 25 år står det kvar som ett undantag som överlevt dotcomkraschens kommersialisering. I algoritmernas era har uppslagsverket visat sig både mer omstritt och nödvändigt än någonsin.

Wikipedia har fyllt 25 år. 

Åldern är talande nog. Inte bara i den metaforiska meningen att kunskapssajten skulle vara en ung vuxen som grubblar över sin identitet och sina livsplaner. Nej, mer för att 2001 är ett mycket ovanligt födelseår bland nätjättar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 21 januari, 2026

Våtmarksaktivister vill ”folkomrösta” om torv

Återställ våtmarker vill avskaffa torvbrytning – men först se om de har svenska folkets röst med sig. Foto: Samuel Steén/TT, skärmdump (montage).

Återställ våtmarker drar på egen hand ihop en ”olydig folkomröstning” för att se om svenska folket vill förbjuda torvbrytning, och väcka frågor om hur demokrati fungerar. Samtidigt står aktivistgruppen för nejsidans kampanjarbete – medan torvlobbyisterna tackat nej till att sköta jasidan.

”Ett initiativ för en sann och ärlig demokrati”. Så presenteras kampanjen ”Olydig folkomröstning” på den egna hemsidan. 

Bakom står aktivistgruppen Återställ våtmarker, kända för trafikblockader och spektakulära aktioner, där man bland annat kapat scenen på Melodifestivalen för att sprida sitt budskap.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 20 januari, 2026

Svenska politiker kluvna om Trumps Grönlandshot: ”Extremt överdrivet”

Jonas Sjöstedt (V), Heléne Fritzon (S) och Dick Erixon (SD). Foto: Emil Stach/Ritzau Scanpix via AP, Caisa Rasmussen/TT, Erik Abel / TT.

De svenska partierna står i stort sett enade om Grönlands framtid. Men SD-ledamoten Dick Erixon går på tvärs både mot partiets linje och systerpartiet i Danmark. ”Han fungerar som megafon för Trumps lögner”, säger Jonas Sjöstedt (V).

I morse svensk tid delade USA:s president Donald Trump delat en AI-genererad bild där han placerar en amerikansk flagga på Grönland – den senaste i en lång rad provokationer mot regeringarna i Nuuk och Köpenhamn.

Bara timmar senare debatterade EU-parlamentet vad man rubricerat som USA:s ”utpressningsförsök” mot Grönland.

– Det finns en väldig solidaritet med Grönland, säger Jonas Sjöstedt från svenska Vänsterpartiet, om stämningen i vänstergruppen.

– Vad vi betonar särskilt är att grönländarna själva ska avgöra sitt lands framtid. Varken Danmark, USA eller EU. Vi försvarar deras rätt att göra det, antingen som en del av Danmark eller som självständig nation.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage/Utrikes 20 januari, 2026

Mineralerna som satte Grönland på frontlinjen

Foto: Hans Månsson.

Efter räden mot Venezuela riktar nu Donald Trump blicken norrut. Men i gruvorten Sisimiut vägrar invånarna underkasta sig den amerikanska presidenten. ”Om Grönland skulle tillhöra USA så är det för att vi har tagits med våld”, säger mineralministern Naaja Nathanielsen till Flamman.

De färgglada husen klamrar sig fast vid klipporna, luften är fuktig och havet mörkt. I bakgrunden reser sig fjällen, nakna och orörliga. Sisimiut hälsar mig med sin kärva stillhet.

Här i Qeqqata kommun finns den enda gruvan i hela Grönland som är i full drift. Där bryts anortosit, som används i framställningen av ett slags glasfiber, bland annat för vingar till vindkraftverk. Gruvan ägs av ett bolag med kanadensiskt kapital i botten och ligger avsides utan vägförbindelse, vid en fjord som når nästan ända fram till inlandsisen.

Här finns också Kangerlussuaq, där USA byggde en flygplats och militärbas 1941, men som man lämnade efter kalla krigets slut. Den är ändå fortfarande viktig både för Nato och för Danmark, som för ett år sedan beslutade att bygga en militärbas där.

Dessa två faktorer – säkerhetsläget och mineralerna – är huvudingredienser i Trumps hot mot Grönland det senaste året.

Jag kliver in i kommunhuset, en avlång byggnad i diskret blågrå färgskala. Kommunen Qeqqata har knappt tio tusen invånare, varav drygt hälften bor i Sisimiut. Den del av kommunen som inte är permanent istäckt är ungefär så stor som Småland.

I kommunhusets konferensrum möter jag borgmästare Malik Berthelsen (bilden) – en 47-åring med erfarenhet både från det grönländska parlamentet och från ett liv som företagare i olika branscher, allt från möbelhandlare till pizzabagare.

Malik Berthelsen talar en flödande grönländska, helt lönlöst att försöka dechiffrera. Men tolken bygger språklig bro, och förmedlar borgmästarens positiva syn på såväl det militära inslaget i Kangerlussuaq som på gruvan.

– Kangerlussuaq har, delvis tack vare militären, fortsatt ett liv även efter att utrikesflyget flyttats till Nuuk. Gruvan bidrar med både sysselsättning och skatteintäkter till kommunen och är inte ett dugg kontroversiell. Den ligger så avsides, och det som bryts orsakar inte någon debatt om miljöförstöring.

– Men det är tur att vi inte har de sällsynta jordartsmetallerna här. De verkar bara ställa till problem, särskilt om där finns uran också.

När det gäller hotet från USA gjorde sig Malik Berthelsen omtalad ut över världen på senvintern i fjol. Usha Vance, hustru till den amerikanska vicepresidenten JD Vance, hade tänkt bevista den årliga hundslädestävlingen i Sisimiut och i samband med det få möta borgmästaren.

Grönlands regering ser gärna att fler gruvor öppnas i landet. Dock ej vid Kuannersuit nära Narsaq, eftersom brytning av uran är förbjuden sedan 2021. Foto: Hans Månsson.

Till detta tackade han vänligt men bestämt nej. Det passade inte alls i tiden, då valkampanjen var i sitt slutskede, förklarade han. Då avstyrdes fru Vances besök i Sisimiut helt och hållet.

Bara ett par veckor tidigare hade Malik Berthelsen gått i en stor demonstration mot USA:s hot om övertagande. ”Som en protest mot hur presidenten uppför sig mot vårt folk”, sade han till tidningen Sermitsiaq.

– Vi har inget emot amerikanska soldater på våra gator, säger Malik Berthelsen. Det är vi vana vid sedan den tid de hade militärer i Kangerlussuaq. Men ett övertagande av Grönland accepterar vi inte.


Tanken på att överta Grönland har dykt upp vid flera tillfällen tidigare, men det var ändå med stor överraskning som Danmark under Trumps förra presidentperiod tog emot hans förslag att köpa Grönland, som han jämförde med en ”fastighetsaffär”. Statsminister Mette Fredriksen svarade med att kalla förslaget ”absurt”.

Men när Trump återkom till presidentposten för ett år sedan trappade han upp retoriken. Grönland ska ”på ett eller annat sätt” bli en del av USA, sade han. Det är framför allt två skäl som angetts: nationell säkerhet och mineraler.

USA:s intresse är inte nytt. Skillnaden är att Trump säger det högt.

Inte minst trånar man efter de sällsynta jordartsmetallerna, för att komma bort från beroendet av Kina. Men under hösten har Trump tonat ner mineralfrågan och i stället betonat geopolitisk säkerhet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 20 januari, 2026

När arkitekturen reduceras till fasader

Visionsbild av nya Nobelcentret vid Slussen i Stockholm. Foto: Anders Wiklund/TT.

Debatten om det nya Nobelcentret har fastnat i frågan om byggnaden är vacker eller ful. Men den verkliga skandalen handlar om hur projektet tillkom – i en process som brister i demokrati, transparens och kompetens.

I torsdags offentliggjordes hur det nya Nobelcentret ska se ut, ritat av David Chipperfield Architects. Mitt flöde är översvämmat av renderingar, som ofta säger ganska lite om ett färdigt projekt, och AI-varianter med allt från guldspiror till jämförelser med Clas Ohlson-kartonger.

Och även om det gläder mig att stadens utveckling diskuteras, känns debatten begränsad.

Det verkar som att den reaktionära estetiseringen av arkitekturen har vunnit, och att det enda man tycks kunna säga om ett projekt är om det är vackert eller fult. När man i stället borde diskutera en planeringsprocess som var fel från allra första början.

2014 arrangerades en tvåstegs arkitekttävling där David Chipperfield Architects utsågs till vinnare, innan platsens förutsättningar och stadsplaneringen var ordentligt utredda. Efter att planen för Blasieholmen stoppats 2018 följde en utdragen process med överklaganden och politiska vändningar. 2020 flyttades projektet till Slussen, men Chipperfield blev kvar som arkitekt trots att platsen helt ändrats.

På bara några dagar har fler än 6 200 skrivit under ett upprop om att byggnaden ska ritas om. Även om man kunde önska samma engagemang för arkitekturen när man samtidigt går vidare med planerna på att riva Valhallabadet i Göteborg eller Lärarnas hus i Stockholm, håller jag med om kärnan: det krävs en mer demokratisk och transparent process.

Den första frågan borde vara: vem är byggnaden till för?

Projektet har inte förankrats i stadsbyggnadsprocessen på ett korrekt sätt, varken första eller andra gången. Stockholms stad borde ha låtit föreningar, boende och sakkunniga kunnat påverka. Det faktum att Nobelhuset finansieras privat minskar dessutom möjligheterna till offentlig debatt om projektet. Den första frågan borde vara: vem är byggnaden till för?

Med en sådan process hade man kanske undvikit att hamna i Mark- och miljödomstolen, efter att den första arkitekttävlingen redan var avgjord. Samtidigt är det värt att utreda hur stort inflytande fastighetsägaren Lundberg hade i att skrota planerna på Blasieholmen, när enskildas utsikt fick påverka utformningen av en offentlig byggnad.

När den nya majoriteten valde att hitta en ny plats borde en ny, öppen och anonym arkitekttävling ha utsetts, med ett tydligt program och en placering som speglade en gemensam vision för områdets utveckling.

Arkitekttävlingar är till för att diskutera idéer, snarare än att bedöma ett företags skicklighet. Dessa idéer är kopplade till specifika platser med specifika förutsättningar och förankras i en bedömningsprocess där det jämförs med andra förslag. En byggnad på en så komplex och central plats borde dessutom ha diskuterats i relation till andra idéer som finns om vad staden ska vara.

Läs mer

Samtidigt blir utrymmet för denna uppgift allt mindre när arkitektur reduceras till en konstart genom att Arkdes slås samman med Moderna Museet och när byggregler som tidigare gav kvalitet åt arkitekturen avskaffas. Arkitektuppropets och Tidöregeringens visioner av ”traditionella” dockhus går i full fart.

Dessa aktörer har tagit den arkitektoniska debatten till en punkt där bara ytliga bedömningar återstår. Men om man är seriös med att rädda arkitekturen måste man börja med att ifrågasätta processerna bakom. Allt annat är fastighetsförmedling.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 19 januari, 2026

Lokalpolitiker ska ta Vänsterpartiet till regeringen

Arbetsgruppen består av vice partiordförande Ida Gabrielsson och fem lokalpolitiker. Foto: Lars Schröder/TT.

Vänsterpartiets budskap är tydligt: partiet ska vara med och styra Sverige. Nu ska en särskild grupp förbereda partiet på regeringsförhandlingar. Medlemmarna är erfarna lokalpolitiker – och flera lyfter fram sina samarbeten med Centerpartiet.

I måndags presenterade Vänsterpartiet den arbetsgrupp som ska förbereda partiet på tuffa förhandlingar vid en rödgrön seger i riksdagsvalet. Några saker är redan spikade: Magdalena Andersson ska bli statsminister – men bara om hon släpper in Vänsterpartiet i regeringen. Övriga detaljer ska finslipas fram under våren och sommaren.

Gruppen består av partiets ekonomisk-politiska talesperson Ida Gabrielsson, samt fem lokalpolitiker från Växjö i söder till nordliga Norrbotten. Den gemensamma nämnaren är praktiska erfarenheter av att styra i samarbete med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och stundtals Centerpartiet. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)