”Det var mamma som bestämde”.
Den unge mannen, som vi kan kalla Rafiq, viskar till mig. En bit bort, utom hörhåll, står hans höggravida, nyblivna hustru. Hon fick förmodligen inte heller välja vem hon skulle gifta sig med.
Rafiq, flykting från Syrien, hade bott några år i Sverige när han frågade om han fick bo hemma hos mig. Han ville integreras, lära sig språket, lära känna svenskar. Så i ett halvår bodde han hemma hos oss. Men Rafiq mådde inte bra. Jag upptäckte att han led av ätstörningar, något som är vanligt bland dem som hanterar trauma, men också bland dem som desperat försöker hitta ett område i sitt liv som de kan ta kontroll över.
Vid ett av våra många och långa samtal vid köksbordet kom det fram att Rafiq ville hitta en svensk tjej. Och det var inte för att han föredrog blondiner. Det var för att undkomma släktens långa arm. Varje vecka skickade Rafiqs mamma bilder på syriska kvinnor som hon ansåg vara lämpliga partier för sin son. Rafiq resonerade att om han blev tillsammans med en svensk tjej skulle hans föräldrar inte veta något om henne eller hennes familj, om hon kom från en ”bra” eller ”dålig” släkt.
– Men du bor i Sverige nu, försökte jag. Ingen kan bestämma vem du ska gifta dig med!
Men Rafiq slog bara bedrövat ned blicken.
– Du förstår inte.
Plötsligt är en unken sedvänja som vi lämnade efter oss vid 1500-talets reformation ‘fint’ och något som präster och sossar ska ‘ge fan’ i att ha synpunkter på.
Jag kommer att tänka på Rafiq när debatten om brudöverlämning rasar på sociala medier. De socialdemokratiska kyrkopolitikerna Sara Waldenfors (som också är präst) och Jesper Enström, har lämnat in en motion till kyrkomötet om att den nygamla företeelsen ”brudöverlämning”, alltså att pappan eller en äldre manlig släkting lämnar över bruden till sin blivande make vid altaret, inte bör tillåtas i Svenska Kyrkan. De menar bland annat att det inte går ihop med kyrkans jämställdhetsskrivelse.
Kyrkohandboken nämner inte brudöverlämning, men på Svenska Kyrkans hemsida står ändå kyrkans officiella ståndpunkt att läsa:
”I svensk tradition går vigselparet gemensamt fram till altaret för att visa på bådas frivillighet. Traditionen att brudens far överlämnar bruden till brudgummen är en tradition som har kommit till Sverige från andra länder, där den är vanlig.”
I det här fallet är det symboliskt. Men att inte uppmuntra till hederskultur, att signalera till nya svenskar att i Sverige har föräldrar och släktingar noll och intet att göra vem man väljer att gifta sig med, borde vi alla kunna vara överens om, från höger till vänster. Men eftersom vi lever i ett kulturkrig måste högern vara för det som vänstern är emot. Plötsligt är en unken sedvänja som vi lämnade efter oss vid 1500-talets reformation ”fint” och något som präster och sossar ska ”ge fan” i att ha synpunkter på. Till och med kronprinsessan Victoria bråkade sig, mot prästernas vilja, till att få lämnas över av sin pappa kungen när hon gifte sig. Kungaparet själva gick dock tillsammans uppför altargången i samma kyrka 1976.
Jag tänker på Rafiq, som jag sprang ihop med ett par år senare tillsammans med frun som familjen utsett åt honom. Nygift och olycklig. Jag tänker på hans fru, som får leva sitt liv med en man som inte älskar henne.
Och jag ser inget fint eller gulligt med att lajva hederskultur, i kyrkan eller någon annanstans.