På gårdar runt om i Israel plockar volontärer jordgubbar, planterar zucchinier och skördar gurkor. Amerikanska universitetsstudenter poserar med paprikor och ananaser iförda t-tröjor med logotypen för Hashomer Hachadash, en israelisk ideell organisation. De har blivit ”de bästa ambassadörer som Israel kunde hoppas på”, berättade nyligen Avi Cohen-Scali, generaldirektör för ministeriet för diasporafrågor, om gruppen. ”Det är rörande och hjärtevärmande.”

Hashomer Hachadash (hebreiska för ”Den nya väktaren”) är den mest framträdande av Israels volontärbaserade ”jordbruksorganisationer”. I över ett och ett halvt årtionde har dess breda program för ungdomar – från jordbruk till ridning – hjälpt gruppen att växa till en av de största ideella organisationerna i landet, med en budget på över 330 miljoner kronor och enligt uppgift fler än 120 000 volontärer om året.

Sedan Israels krig mot Gaza inleddes har organisationen hamnat ännu mer i rampljuset. Den Hamas-ledda attacken den 7 oktober utlöste en massflykt av utländska arbetare från Israel, och Hashomer Hachadash uppmanade därför frivilliga att komma och rädda ”Israels jordbruk från askan”. Tusentals människor från hela landet – och världen – hörsammade uppmaningen, och skyndade till de israeliska böndernas undsättning.

Men bakom de romantiska jordbruksscenerna döljer sig en agenda som går bortom fruktplockning, och som i praktiken ofta handlar om att patrullera mark för att befästa judisk-israelisk kontroll – på båda sidor om den gröna linjen [som sedan 1949 utgör den internationellt erkända gränsen mellan Israel och de palestinska territorierna på Västbanken och i Gaza].

Hashomer Hachadash är inte den enda organisationen som gör detta: förra månaden införde USA sanktioner mot Hashomer Yosh, en annan israelisk NGO som skickar volontärer till jordbruksutposter på den ockuperade Västbanken och hjälper till att stjäla palestinsk mark.

Hashomer Hachadash är mindre öppen än Hashomer Yosh om sin politiska agenda och har ett mer rumsrent rykte. Och trots de snarlika namnen verkar de två organisationerna inte ha några formella kopplingar till varandra. Aktivister menar dock att Hashomer Hachadashs ambitioner inte är mindre lömska än Hashomer Yoshs.

– Det är alltid förvånande att se hur legitim den här organisationen anses vara bland vanliga människor, säger Amnon Be’eri-Sulitzeanu. Han är vice vd för The Abraham Initiative, en ideell organisation som främjar judisk-arabiskt samarbete.

I själva verket, menar han, har Hashomer Hachadash alltid varit ”baserad på extrema nationella värderingar och försöker se till att araber håller sig borta från öppna platser”.

Detta har blivit mer uppenbart sedan kriget började, och gruppen har fått hjälp i sitt uppdrag av den israeliska regeringen. Departementet för bosättningar och nationella uppdrag, som leds av högerextremisten Orit Strook, som har förnekat det palestinska folkets existens, överförde nyligen nästan 140 miljoner kronor till Hashomer Hachadash.

Bidraget syftar till att stärka gruppens ”närvaro i öppna områden” – inklusive på Västbanken – och att öka ”samhällets motståndskraft i bosättningsområdet”. Som en del av avtalet har Hashomer Hachadash åtagit sig att utföra 15 000 vaktskift. Det gjordes ingen offentlig upphandling eftersom departementet ansåg att organisationen var den ”enda leverantören” inom området.

– Sedan den 7 oktober har alla pengar från regeringen [för den här typen av arbete] gått till dem. Helt plötsligt gick allt genom Hashomer Hachadash, säger Hagit Ofran, chef för Settlement Watch-projektet vid intresseorganisationen Peace Now.

Hashomer Hachadash har också ytterligare utökat omfattningen av sina polisinsatser, och inte bara på bondgårdar. I november grundades ”Folkgardet” för att utbilda ultraortodoxa samhällen i försvarstekniker och hjälpa till med att skaffa vapenlicenser för vakter. Den israeliska polisen godkände projektet.

När den israelisk-palestinska tidningen +972 kontaktade organisationen och bad om mer information om dess verksamhet på den ockuperade Västbanken och dess kopplingar till den israeliska regeringen, skickade en advokat ett meddelande där Hashomer Hachadash beskrevs som ”en pedagogisk, sionistisk, partipolitiskt obunden frivilligorganisation som hjälper jordbrukare från hela landet oavsett religion, ras eller kön i kampen mot jordbruksbrottslighet”. Advokaten hotade också att stämma tidningen om den publicerade denna artikel.

Hashomer Hachadashs ideologiska rötter kan spåras tillbaka till den ursprungliga Hashomerrörelsen som bildades i början av 1900-talet för att patrullera judiska bosättningar i Palestina. Dess pionjär, Alexander Zaïd, en sionistisk invandrare från Ryssland, är fortfarande symbolen på Hashomer Hachadashs t-tröjor.

Hashomer Hachadashs grundare, Yoel Zilberman, gillar att berätta historien om hur allt började. År 2007 bestämde sig hans far för att sälja familjens gård i södra Galiléen på grund av beduinernas ständiga stölder på deras egendom, som polisen inte lyckades stoppa, säger han. Den unge Zilberman, som vid den tiden tjänstgjorde i den israeliska flottan, kunde inte acceptera det. Han återvände hem och slog upp ett läger med ett tält, en israelisk flagga och en hög med böcker. Tillsammans med några vänner från militären började han patrullera sin fars mark för att hålla ”inkräktarna” borta.

Hashomer Hachadash alltid varit ”baserad på extrema nationella värderingar och försöker se till att araber håller sig borta från öppna platser”.

Redan från början inbegrep organisationens verksamhet mer än att bara skydda jordbruksmark. Den försökte använda jordbruket för att stärka den judiska närvaron på landsbygden och samtidigt fördriva palestinier. Uppdraget var att ”uppnå ett mentalt och strategiskt skifte i det israeliska samhället, återskapa de försvagade banden till landet och marken och stärka vikten av att äga mark i de öppna områdena i Negev och Galileen” – regioner i södra respektive norra Israel med stora palestinska samhällen – genom att upprätta observationsposter nära betesmark.

I mars 2008 höll Hashomer Hachadash sin första konferens i Galileen. Den var planerad att sammanfalla med och hindra firandet av Landdagen, då palestinska medborgare i Israel högtidlighåller minnet av morden på sex obeväpnade demonstranter 1976 som protesterade mot Israels konfiskering av nästan 5 000 hektar palestinsk mark.

Flera veckor senare arrangerade gruppen en protest mot ett minnesmärke över Nakban, också i Galileen, som snabbt urartade i våld och ledde till att 31 palestinska deltagare greps. Inte långt därefter avslöjade nättidningen Mondoweiss att medlemmar av organisationen olagligt hade tagit sig in på mark som tillhörde en palestinsk familj på Västbanken.

2011 rapporterade +972 att den israeliska militären var så imponerad av Hashomer Hachadash att den tillåtit dussintals rekryter att skjuta upp sin militärtjänstgöring i ett år för att i stället arbeta som volontärer i gruppen. Det ”förmilitära” programmet innehöll lektioner i ridning, boskapsskötsel och teorier om ”minoriteter i Israel, säkerhet och brottsbekämpning”.

Ram Shmueli, tidigare underrättelsechef vid det israeliska flygvapnet, blev sedan ordförande för organisationen. (För denna artikel berättade den israeliska armén för +972 att de inte har någon koppling till Hashomer Hachadash).

– Hashomer Hachadash ansluter sig till den militaristiska tradition som länge har funnits i den israeliska kulturen, och som man också kan hitta i andra ungdomsrörelser, men i en annan skala, säger Nir Gazit, chef för avdelningen för beteendevetenskap vid Ruppinhögskolan i Israel, som har forskat och skrivit flera artiklar om organisationen.

Under dessa tidiga år växte organisationen snabbt: nätverket av årliga volontärer växte från 3 700 år 2013 till 21 450 år 2015. Samma år lade organisationen fram en plan för att grunda 100 nya observationsposter i Negev och Galileen under de följande fem åren, med ”två till fyra vakter som patrullerar landet [på natten] på ett sätt som öppet visar deras närvaro”. Man anlade också fyra ”anslutna jordbruksskolor”, som har den högsta militära värvningsgraden i landet.

Vid sidan av en exponentiell ökning av antalet volontärer såg Hashomer Hachadash också till att stärka sin relation med den israeliska regeringen under åren som följde. 2017 tilltog de statliga anslagen till organisationen kraftigt, när projektet ”Sionism och judendom” utökades på order av den Judiska identitetsmyndigheten vid departementet för religiösa tjänster – som inrättats av den tidigare premiärministern Naftali Bennett, med bakgrund i bosättarpartiet Judiskt hem.

Pengarna gick till skolprogram och andra insatser för judiska ungdomar från hela världen, som var utformade för att ”stärka kopplingen mellan det judiska folket, dess arv och dess land”. Stödet gick också till ”vakttjänstgöring och bidrag åt jordbrukare och boskapsuppfödare”.

Bennett satt i organisationens styrelse 2010, och som ekonomiminister några år senare fotograferades han iförd gruppens t-tröja. 2022, under sin tid som premiärminister, meddelade Bennett att han planerade att inrätta en civil väpnad styrka som delvis skulle kunna baseras på Hashomer Hachadash. Efter det israeliska valet i slutet av samma år presenterade den nya säkerhetsministern Itamar Ben Gvir en liknande plan, samtidigt som han undersökte möjligheten att rekrytera frivilliga från Hashomer Hachadash.

Även Israels nationella säkerhetsrådgivare har sagt att organisationen bör arbeta tillsammans med landets polisstyrkor. ”Hashomer Hachadashs volontäranda bör sammansmälta med gränspolisens, den israeliska polisens och alla säkerhetsmyndigheters organisatoriska kapacitet”, sade Tzachi Hangebi vid en konferens förra året. ”Detta är den verkliga utjämnaren.”

– Själva idén som Hashomer Hachadash hjälpte till att etablera, att civila utför polisarbete, är mycket problematisk, säger Hagit Ofran från Peace Now.

Samtidigt ser Hashomer Hachadash ut att utöka sin närvaro på Västbanken. 2022 rapporterade nyhetssidan Sikha Mekomit att organisationen var aktiv på privatägd palestinsk mark i östra Jerusalem. Förra året inledde gruppen, enligt den hebreiska publikationen Kenes Media, en ”accelererad process” för att etablera sig i alla bosättningar i Jordandalen. Personer som bär Hashomer Hachadash-kläder har också dokumenterats delta i bosättarvåld och försökt tvinga palestinier att lämna sin mark.

– De balanserar på en skör tråd, säger Nir Gazit, och fortsätter:

– Potentialen för våld finns ständigt där men de försöker avsiktligt att dölja det, att hålla det bakom kulisserna och inte skylta med det som en del av sin officiella praxis.

Sedan den 7 oktober har israeliska bosättare intensifierat fördrivningen av dussintals palestinska herdesamhällen i norra Jordandalen, i samarbete med säkerhetsstyrkorna och Jordandalens regionala råd. Hashomer Hachadashs roll i detta är fortfarande oklar, men organisationen fortsätter att anordna volontärdagar i området, där alla kostnader betalas.

– De har tidigare sagt att de inte arbetar bortom den gröna linjen, men det gör de. Jag har sett dem i norra delen av Jordandalen, som brukade vara lite lugnare [när det gäller våld från bosättare] jämfört med andra delar av Västbanken. Så är det inte längre, säger Dror Etkes, grundare av den israeliska organisationen Kerem Navot som övervakar bosättaraktiviteten på Västbanken.

Yoel Zilberman, Hashomer Hachadashs grundare, sade tidigare i år att han, som ett led i arbetet med att stärka Israels grepp om landsbygden, planerade att plantera en vingård ”precis vid det syriska gränsstängslet, 100 meter från det”. Han tillade: ”Jag är inte rädd, tvärtom. Det här är precis rätt tid.”

Hashomer Hachadash har från början fått omfattande stöd från amerikanska stiftelser. 2010 kom över hälften av gruppens finansiering från den avlidne miljardären Irving Moskowitz och hans fru Cherna, som stödjer bosättargrupper i östra Jerusalem. Genom sin amerikanska stiftelse donerade paret cirka 3,8 miljoner kronor till organisationen mellan 2010 och 2013.

Under senare år har Hashomer Hachadash tagit emot minst ett halvt dussin donationer från amerikanska stiftelser som skickats via fonden Keren Kajemet (KKL). Under 2021 och 2022 gav Donors Trust – en ökänd konservativ amerikansk stiftelse – anonyma donationer på totalt 1,4 miljoner kronor till organisationen. Mest anmärkningsvärt är att den bortgångne Sheldon Adelson och hans fru Miriam, som tillhör Donald Trumps största donatorer och även har stöttat flera högerextrema projekt i Israel, gav över 60 miljoner kronor till Hashomer Hachadash mellan 2019 och 2022 genom sin Kalifornienbaserade stiftelse.

Hashomer Hachadash har stor makt och ett mycket starkt politiskt stöd.

Efter den 7 oktober utmålade sig Hashomer Hachadash som det israeliska jordbrukets räddare och donationerna från den judiska diasporan till gruppen ökade dramatiskt. I februari meddelade Hashomer Hachadash att man skulle ge ut räntefria nödlån på upp till 272 000 kronor till israeliska jordbrukare i områdena nära Gaza och den libanesiska gränsen – finansierat genom donationer från judar i diasporan.

Jewish Federations of North America, en paraplyorganisation som representerar hundratals judiska samfund, delade ut drygt 3 miljoner kronor ”som svar på den jordbrukskris som har uppstått på grund av kriget”. I mars gav Boston-baserade Combined Jewish Philanthropies också ett nödbidrag på 2,5 miljoner kronor. Och Ruderman Family Foundation, en privat filantropisk stiftelse i Boston, gav en miljon kronor till projektet ”Folkgardet”.

– Man ser hur stor den här organisationen är och hur den på ett mycket smidigt sätt har lyckats tränga in i stora delar av det israeliska samhället, säger Nir Gazit.

– Hashomer Hachadash har stor makt och ett mycket starkt politiskt stöd. Det är svårt att inte fråga sig vart det här är på väg.

Artikeln är tidigare publicerad i den israelisk-palestinska nättidningen +972 Magazine.

Översättning: Jonas Elvander.

–Jag har köpt en tavla för 70 dollar. Motivet är Abu Obeida.

Jag videopratar med en vän i Jordanien. Vi kan kalla henne Sara. Hon har precis berättat att det numera hänger en tavla på ledaren för Qassambrigaderna – Hamas väpnade gren – i hennes lägenhet i Amman.

– Okej… säger jag.

Som alltid är det svårt att prata om Hamas. Vem är jag att läxa upp en palestinier vars befolkning enligt allt fler bedömare i Israel, Palestina och väst, utsätts för ett folkmord?

Sara kommer från en kristen familj i Haifa, den största staden i norra Israel, och är alltså israelisk medborgare. Haifa var en av de viktigaste palestinska städerna innan katastrofen Nakba, där sionistiska miliser 1948 fördrev majoriteten av den palestinska befolkningen.

Sara har gått hela sin skolgång och universitet i Israel, och hennes hebreiska är till och med bättre än hennes arabiska och engelska. ”Jag saknar mina hebreiska böcker”, sade hon en gång i förbifarten.

Oavsett politisk färg så har Israel aldrig erkänt en palestinsk stat, och aldrig upphört att bygga bosättningar på Västbanken.

Hon flyttade från Haifa till Amman på grund av ett sexuellt trauma hon utsatts för i hemstaden. Där arbetar hon som psykolog och specialiserar sig på att vårda kvinnor som utsätts för sexuellt våld och utnyttjande.

I dag är hon livrädd för att Hizbollah ska bomba Haifa, som den libanesiska terrorstämplade gruppen så ofta hotat om.

– Jag kan inte sova, inte andas, säger hon.

Sara är queer. Hon har färgat hår, piercingar och tatueringar. Hon lever med flera hundar och katter som hon hittat på gatan – den ena saknar öron, den andra lider av allvarliga trauman och en tredje har en hudsjukdom som gör att den stinker. Var och varannan dag hamnar Sara i bråk när hon konfronterar patriarkala yttringar inom de jordanska och palestinska samhällena.

Det är den här personen som plötsligt berättar att hon köpt en tavla på Abu Obeida och hängt upp den i sitt vardagsrum. Jag börjar försiktigt.

– Jag skulle aldrig neka palestinier rätten till väpnat motstånd mot Israel, särskilt inte nu, säger jag. Men med tanke på din politik och ditt liv… Hamas är ju en reaktionär islamistisk rörelse?

– Jag vet, säger hon. Men det är ingen annan som gör motstånd. Jag får ont i huvudet av den här diskussionen.

Det får jag också.

Hamas växte fram i Gaza som en del av det muslimska brödraskapet i Egypten, en slags islamistisk välgörenhetsorganisation som numera är terrorstämplad och nästintill tillintetgjord av Egypten. Då, på 60- och 70-talen hade muslimska brödraskapet en kvietistisk inställning, som innebär att de inte sökte påverka politiken direkt utan i stället föra samhället i islamistisk riktning och därigenom skapa förändring. Andlig revolution först, sedan politisk.

Det var denna hållning som Hamas bröt med på 80-talet. I stället intog gruppen en hårdare attityd gentemot staten Israel och dess ockupation av Västbanken och Gazaremsan. År 1988 publicerade Hamas sitt första politiska program, ett religiöst laddat dokument som bland annat anklagar judar för att ha legat bakom allt från franska revolutionen till de två världskrigen.

Sedan kom Osloprocessen. De sekulära palestinska krafterna inom PLO lade ned sina vapen och gick med på en palestinsk stat på 22 procent av Palestinas yta innan 1948, det vill säga på Västbanken och Gazaremsan. Hamas ställde sig instinktivt i opposition. Nu inleddes självmordsbombningarna som skakade Israel på 90-talet. Här ska sägas att även om Hamas stod för majoriteten av attackerna så var det flera andra palestinska politiska rörelser som utförde liknande våldsdåd. Det inkluderar de svenska socialdemokraternas systerparti Fatah, den dominerande kraften inom PLO. Bombningarna ansågs vara ett svar på Israels brutala och förnedrande ockupation.

Trots flera års förhandling och undertecknande av diverse avtal i USA och Egypten blev det ingen palestinsk stat. I stället etablerades den palestinska myndigheten, som en glorifierad underleverantör av israelisk ockupation. Missnöjet, förödmjukelsen och känslan av svek ledde till att palestinierna i valet 2005 röstade fram Hamas, som sedan tog makten i Gaza.

Vad som sedan händer är avgörande. För här fanns faktiskt en öppning. Hamasexperten Tareq Baconi beskriver i sin bok Hamas contained: A history of Palestinian resistance (2018) hur Hamas vid upprepade tillfällen gav uttryck för en vilja till kompromiss. Bland annat år 2007 när man undertecknade ett avtal med Fatah i Saudiarabien där man gick med på att arbeta för en palestinsk stat enligt 1967 års gränser – den internationellt erkända gränsen.

Men USA och Israel vägrade samarbeta och förhandla med Hamas – i stället ville USA se regimbyte i Gaza och började ge vapen till Fatah. Detta ledde till ett blodigt inbördeskrig som resulterade i en splittring av den palestinska politiken. Fatah tog över på Västbanken och Hamas i Gaza. Så har det sett ut sedan dess.

Hamas förvandlade Gaza till ett samhälle mobiliserat för motstånd mot staten Israel. För även om Israel drog sig ur Gaza år 2005 omringade man fortfarande den lilla landytan och inrättade en blockad. Isoleringen orsakade en kollaps för ekonomin i Gaza och en humanitär katastrof med knappa tillgångar till rent dricksvatten – långt innan den nuvarande katastrofen. Hamas byggde tunnlar och köpte vapen, men konstruerade inga skyddsrum dit Gazaborna kunde ta sin tillflykt under de många kommande krigen med Israel. Många Hamasledare skaffade ett lyxliv i bland annat Qatar, medan befolkningen i Gaza hade svårt att få i sig nog med protein för dagen. Hamas förbjöd alkohol och pressade samhället till att inta en mer konservativ, muslimsk inriktning – trots att flera tusen Gazabor är kristna.

Här ska tilläggas att Benjamin Netanyahu, som just nu leder ett existentiellt krig mot Hamas, enligt bland andra före detta chefen för underrättelsetjänsten Mossad, indirekt stöttade Hamas för att splittra den palestinska politiken. Genom att låta Hamas ta emot stort ekonomiskt stöd från Qatar och sätta press på det PLO-ledda styret på Västbanken bedrev Netanyahu en politik som ämnade stärka Hamas för att försvaga den palestinska politiska enheten.

Så kom krigen med Israel. 2008, 2012, 2014, 2019, 2021 och 2023. Det senaste året har över 40 000 palestinier dödats, varav uppemot 20 000 barn. Internationella domstolen i Haag har inte kunnat utesluta att Israel utför ett folkmord i Gaza, någonting som domstolen just nu utreder. Detta efter att Hamas den 7 oktober själva begick ett dåd som dödade över 1 100 människor varav de flesta var civila.

Mellan dessa krig, år 2017, släppte Hamas ett nytt politiskt program. I detta dokument fanns inte längre några antisemitiska konspirationsteorier och den religiösa retoriken tonades ned. I programmet befäste rörelsen de politiska kompromisserna man öppnade för i Saudiarabien år 2007. Hamas gick nu med på en palestinsk stat enligt 1967 års gränser. Samtidigt erkände man inte ”den sionistiska enheten”. Det är en motsägelse som kan vara svår att förstå. Enligt Tareq Baconi handlar det om å ena sidan strategi, å andra sidan ideologi.

Om man går med på att en palestinsk stat ska etableras enligt 1967 års gränser (22 procent av det förisraeliska Palestina) så accepterar man i praktiken att en annan stat ska få existera i övriga 78 procent av landet mellan floden och havet. Men när man i samma andetag inte erkänner staten Israel handlar det, enligt Hamas, om att inte göra våld på palestinsk historieskrivning. Hamas menar att ett erkännande av staten Israel i dess nuvarande form legitimerar den sionistiska ideologin som genom bosättarkolonialism fördrev och förstörde den palestinska nationen år 1948.

Samtidigt drar Hamas i programmet en praktisk lärdom från Osloprocessen och PLO:s erkännande av staten Israel innan förhandlingarna inleddes. Hamas anser att PLO spelade ut alla sina kort för tidigt och saknade förhandlingsutrymme när israelerna till slut vägrade gå med på en palestinsk stat.

Här någonstans ligger kruxet i Hamas världsbild. Hamas har sett på när PLO och numera den palestinska myndigheten försökt förhandla med israeliska socialdemokrater i form av Yitzhak Rabin. Det gick som bekant åt helvete. Sedan med israeliska moderater i form av Ariel Sharon och Benjamin Netanyahus regeringar på 90-talet. Det gick också åt helvete. Och i dag domineras israelisk politik av ultranationalism och bosättarfascism. Nu är vi i helvetet.

För Hamas är alla israeler lika goda kålsupare – det är ingen skillnad på fredspristagaren Rabin och Israels terrorhyllande säkerhetsminister Itamar Ben Gvir, i alla fall inte utifrån palestiniernas perspektiv. Det är så man rättfärdigar de brutala massakrerna på israeliska kibbutzer i närheten av Gaza, varav många befolkades av medlemmar i den lilla israeliska fredsrörelsen

När jag frågade Hamas talesperson Bassem Naim, i en intervju för Sveriges Radio i höstas, varför man dödade civila svarade han:

– Israeler som har gjort militärtjänstgöring är inte civila, de är en del av slagfältet.

I Israel är det lag på att nästan alla judiska medborgare gör militärtjänstgöring.

Tillbaka till Sara i Amman, hon som hängt en tavla på Abu Obaida i sitt vardagsrum. Med tanke på hennes religion, könsidentitet, queeridentitet, politiska uppfattning, alkohol- och drogvanor och tankar om sex utanför äktenskapet borde hon vara diametralt mot Hamas.

Men i konfrontationen med Israel hejar hon på dem. Och det är för att Sara och Hamas i grunden gör samma grundläggande analys av staten Israel: oavsett politisk färg så har Israel aldrig erkänt en palestinsk stat, och aldrig upphört att bygga bosättningar på Västbanken. 800 000 israeler, eller 11 procent av landets judiska befolkning, bor nu på illegala bosättningar.

Men det är förstås inte bara Sara och Hamas som gör den analysen, och det finns många andra politiska krafter inom Palestina som drar samma slutsatser av de senaste 76 åren av israelisk ockupation. Men Fatah och PLO har tappat i stort sett allt förtroende på grund av den palestinska myndighetens samarbete med Israel och deras inhemska korruption. Det finns många alla andra väpnade grupper som Islamiska jihad, socialistiska PFLP, marxist-leninistiska DFLP, Lejonkulan i Nablus, Jeninbrigaderna och många fler.

Det finns även helt annorlunda rörelser som Mostafa Barghoutis Palestinska nationella initiativet som tror på demokrati och icke-våld. Men i mörka tider är det mörka krafter som växer sig starka.

– Min terapeut i Haifa är judinna från Tyskland. Hon gjorde aliyah [utvandrade till Israel] när hon var 21 år gammal. Fatta att invandra till det här landet som vuxen, berättar Sara, och fortsätter:

– Hon kallar sig i alla fall vänster och hjälper mig med mina trauman. Ofta skriker jag på henne och kallar henne för kolonisatör. Det skulle vara ett roligt tv-program.

Jag instämmer.