Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Genom att den 30 juli erkänna Marockos suveränitet över Västsahara i ett enkelt brev till kung Mohammed VI bröt Emmanuel Macron inte bara mot internationell rätt, utan han rubbade också den bräckliga balansen i de fransk-algeriska relationerna. I sitt brev till den cherifiska suveränen förklarade den franske presidenten att den självständighetsplan för Sahara som Marocko har förespråkat sedan 2007 är den ”enda grunden för att uppnå en rättvis, varaktig och förhandlad politisk lösning i enlighet med resolutionerna från FN:s säkerhetsråd”.
Som vanligt är presidenten i Élyséepalatset inte rädd för motsägelser, eftersom FN anser att detta territorium är ”icke-autonomt” och att dess avkolonisering bör uppnås genom en folkomröstning om självbestämmande för lokalbefolkningen. Denna valkonsultation, om den någonsin hålls, skulle kunna leda till den självständighet som den västsahariska självständighetsrörelsen Polisario kräver. Enligt Emmanuel Macron faller dock ”Västsaharas nutid och framtid inom ramen för Marockos suveränitet”. Erkännandet av den tidigare spanska kolonins ”marockanska” karaktär – vilket är första gången för en fransk president – har glatt de marockanska myndigheterna, som länge har krävt ett sådant åtagande.
Det franska valet är inte utan sina skäl. Framför allt sätter Paris punkt för ett långvarigt gräl med kungadömet, vars ekonomiska och diplomatiska inflytande i Afrika söder om Sahara kommer att vara ovärderligt efter en serie franska bakslag i Sahel. Men detta strategiska val upprör Algeriet, Polisarios främsta stödjare. När Spanien ställde sig på Marockos sida 2022 drabbades landet av flera ekonomiska repressalier och det algerisk-spanska vänskaps- och samarbetsavtalet upplöstes.
Den tid då algeriska tjänstemän applåderade kandidaten Macron efter att denne i februari 2017 kallat den franska koloniseringen för ett brott mot mänskligheten är förbi.
Vad kommer att hända med Frankrike? Alger har redan kallat hem sin ambassadör – för tredje gången på tre år – och det är troligt att det statsbesök till Frankrike som president Abdelmadjid Tebboune planerade i höst inte blir av. Även om det inte råder någon tvekan om att Algeriets president kommer att väljas om den 7 september är det inte troligt att han reser till Paris efter en sådan skymf, såvida han inte vill iscensätta ännu en försoning. Bilaterala frågor som samarbete om invandring, rättigheter för personer med dubbla medborgarskap, förbättrade levnadsvillkor för shibanier (algerer som stred på den franska sidan i frihetskriget och utvandrade till Frankrike) och gemensamt minnesarbete får vänta. Den tid då algeriska tjänstemän applåderade kandidaten Macron efter att denne i februari 2017 kallat den franska koloniseringen för ett brott mot mänskligheten är förbi.
Men utöver de återkommande grälen mellan Alger och Paris – som döljer att det fortfarande finns viktiga mänskliga och ekonomiska band mellan länderna – är denna kris dåliga nyheter för stabiliteten i Maghreb. Genom att ställa sig på Marockos sida förhindrar Macron nu Frankrike från att spela rollen som medlare ifall spänningarna mellan Alger och Rabat skulle eskalera. De två rivalerna spenderar stora summor på sina respektive militärer – 18,3 miljarder dollar på den algeriska sidan 2023 och 5 miljarder dollar på den marockanska sidan (Sipri, 2023) – medan de diplomatiska förbindelserna är brutna sedan augusti 2021.
Hittills har alla varit försiktiga med att göra något som inte kan göra ogjort igen, men risken för en våldsam konflikt är överhängande. Med tanke på storleken på de algeriska och marockanska befolkningarna på fransk mark, borde Frankrike överväga konsekvenserna av en sådan konfrontation.
Översättning: Jonas Elvander