– Hon är marxist. Alla vet att hon är marxist.
Så sade Donald Trump om Kamala Harris i deras senaste debatt den 10 september.
– Hennes far var en marxistisk professor i nationalekonomi och han lärde henne väl, fortsatte han, och tillade att en valseger för henne därför skulle innebära slutet för Amerika.
Hur det blir med den saken återstår att se. Men det stämmer att Donald Harris är en marxistisk ekonomiprofessor, även om det är tveksamt hur mycket arbetsvärdelära han pratade hemma vid frukostbordet.
Finns det då någon möjlighet att Donald Harris idéer får ett genomslag om hans dotter blir president i USA? I ärlighetens namn är det svårt att föreställa sig.
Föräldrarna skilde sig när Kamala var sju, och efter en vårdnadstvist har kontakten varit sporadisk. Det händer att Kamala Harris nämner sina musikaliska influenser från pappan – Miles Davis och John Coltrane – men inget om hans ekonomiska idéer. Det är oklart vad hon tycker om profitkvotens fallande tendens.
På sistone har relationen mellan far och dotter dessutom verkat frostig, sedan Kamala Harris svarat på en intervjufråga om huruvida hon hade rökt cannabis: ”Halva familjen är från Jamaica – skojar du?” I ett öppet svar skrev Donald Harris att hans föräldrar måste vända sig i graven av att se sitt stolta arv förknippas med den ”falska stereotypen av gräsrökande lycksökare”.
Vad som står klart är dock att Donald Harris är en sofistikerad tänkare, inte minst hans kritik av det rådande neoklassiska paradigmet inom nationalekonomi. Han är också föredömligt pragmatisk i att applicera sina teorier på praktiska problem, något han har gjort i egenskap av rådgivare åt flera jamaicanska regeringar.
Donald Harris föddes 1938 i Brown’s Town på Jamaica, som då var en brittisk koloni. Han fick tidigt upp ett intresse för ekonomi genom sin farmor, som drev en affär, och mormor, som odlade sockerrör.
Farmodern pratade ofta om att arbete var grunden till allt välstånd, något som Donald Harris senare förstod var en hemmasnickrad version av Marx arbetsvärdelära. På sin mormors sockerrörsodling fick han på nära håll se vilket slit som ligger bakom varorna som forslas till matbutikerna i norr.
Så småningom utbildade han sig i London, och sedan i Berkeley i USA, som på 1960-talet var ett fäste för radikal studentaktivism. Donald Harris fick upp ögonen för Malcolm X, och engagerade sig i medborgarrättsrörelsen. Det var så han träffade Shyamala Gopalan, som han gifte sig med 1963, och året därpå fick de dottern Kamala. Efter skilsmässan såg Donald Harris till att Kamala och hennes syster Maya fick besöka hans fattiga uppväxtort Brown’s Town i Jamaica, som fått sitt namn efter en slavägare. Där fick de springa runt bland familjens sockerrörsfält, och smaka jamaicanska specialiteter som jerkkyckling och curryget. Både för att behålla kontakten med sina rötter, och få en förståelse om hur människor lever i mindre utvecklade delar av världen.
Donald Harris kom till Stanford 1972, där han bland annat undervisade i marxistisk teori, utan att för den skull vara en dogmatiker. Marx var bara en influens bland många, tillsammans med klassiska ekonomer som Adam Smith och David Ricardo, samt John Maynard Keynes och hans lärjungar.
Från Marx tog Donald Harris med sig idén om en inneboende konflikt mellan arbete och kapital, och synen på kapitalismen som ett system i ständig utveckling. Men han var också skeptisk till några av lärans centrala teser, som profitkvotens fallande tendens – en teori som säger att vinsterna ständigt minskar tills kapitalismen försätts i en slutgiltig kris som leder över till kommunism. Denna självdestruktivitet fyllde under 1900-talet en viktig ideologisk funktion för vänstern, men enligt Harris var kapitalismen mer dynamisk än så, med ständigt nya spjutspetsbranscher som avlöser varandra.
Sin hårdaste kritik reserverade Harris dock åt den rådande neoklassiska teorin. En artikel i The Stanford Daily från 1976 beskriver honom som ”för karismatisk, och leder likt Hamelns råttfångare studenterna bort från neoklassisk ekonomi”.
Donald Harris ansåg att de neoklassiska modellerna inte gick att använda för att förstå ekonomisk utveckling. De såg vägen från fattigdom till rikedom som en jämn och förutsägbar process, så länge som det ständigt tillförs mer kapital. Men enligt Harris förutsätter det att man bortser från hela problemet med underutveckling, som handlar om hur man ska utveckla och anpassa maskiner och tillverkningsprocesser för att inte hamna efter i den tekniska utvecklingen.
I den neoklassiska modellerna finns inga olika sorters maskiner över huvud taget. Ekonomin har bara en enda vara, som antingen kan konsumeras eller investeras. Allt som sparas investeras automatiskt, och ger en avkastning som är känd på förhand. Ekonomin befinner sig alltid vid full sysselsättning och fullt kapacitetsutnyttjande. Problemen som Marx och Keynes ägnade sig åt, med arbetslöshet och otillräckliga investeringar, är nu omöjliga per definition. För någon som var intresserad av verkliga ekonomiska problem gick det här verktyget inte att använda.
För Donald Harris var dessa debatter allt annat än teoretiska. Han har varit rådgivare åt flera jamaicanska regeringar, och på 1990-talet bidrog han till att utforma en industripolitisk plan för landet. Fokus låg på att öka exporten, för att säkra tillgången på hårdvaluta, och för att utsätta jamaicanska företag för världsmarknadens disciplin. Subventioner och skattelättnader skulle delas ut efter förmåga att exportera, ett objektivt kriterium på företagens konkurrenskraft.
Donald Harris ville också prioritera investeringar i infrastruktur: i elektricitet, transporter och vatten och avlopp. Bristen på kredit var ett annat avgörande problem, som kunde avhjälpas med hjälp av utländska företag. Höga räntor skapade en preferens för korttidslån, som lämpade sig väl för varor med korta produktionstider, som färska frukter och grönsaker, men sämre för längre förädlingsprocesser.
Ungefär femton år senare, 2010, kunde Harris konstatera att Jamaica inte hade följt hans råd om en exportledd utvecklingsbana. I stället hade man slagit in på villkorade lån från organisationer som IMF och Världsbanken. Landet hade dragit på sig en stor och växande utlandsskuld som blev allt svårare att betala av, trots ett årligt budgetöverskott på nära fem procent. Försöken att stabilisera växelkursen med hjälp av höga räntor hade också höjt räntorna på statsskulden, och försatt landet i en skuldfälla. Halva statsbudgeten gick åt till räntebetalningar.
Donald Harris rekommenderade att staten drog sig tillbaka från delar av ekonomin för att anta en smalare och mer strategisk roll. Samtidigt varnade han för att åtstramningar nu skedde under en lågkonjunktur, varför han fortsatte att rekommendera investeringar i infrastruktur. Han föreslog också satsningar på offentliga jobb i utsatta områden som alternativ till brottslighet.
Bland de djupare strukturella problemen som Donald Harris identifierade var att en stor mängd tillgångar stod oanvända, eller slösades bort. Att sätta dem i bruk kunde inte åstadkommas med enkla lösningar som att öka efterfrågan eller undanröja byråkratiska hinder. I stället behövde staten ta en aktiv roll i att bistå entreprenörer, genom att koordinera investeringar och minska den osäkerhet som de alltid innebär.
Donald Harris jämförde Jamaicas ekonomi med en gammal rostig motor som behövde rustas upp och förses med nya delar för att kunna tävla mot sina allt snabbare konkurrenter. Men några av hans förslag låter också oortodoxa för att komma från en marxist – som att privatisera flygplatserna och ge skattelättnader till företag.
Sedan början på 2010-talet har Jamaica fått ned sin utlandsskuld med en imponerande hastighet. Det har skett tack vare sjunkande räntor, omstruktureringar av skulden, en del stöd från Kina och Venezuela, och framför allt ett ännu större budgetöverskott, på sju procent. Arbetslösheten har också sjunkit, men tillväxten har varit fortsatt låg på 1–2 procent. Investeringar i infrastruktur har skjutits på framtiden och exporten har legat still. Än återstår mycket innan Donald Harris vision om en exportledd utvecklingsstrategi för Jamaica kan förverkligas.
Finns det då någon möjlighet att Donald Harris idéer får ett genomslag om hans dotter blir president i USA? I ärlighetens namn är det svårt att föreställa sig. Demokraternas ekonomiska rådgivare har visserligen på senare år velat distansera sig från nyliberalismen och ortodox nationalekonomisk teori. Industripolitik är på modet igen. Men främst verkar den tänkt att användas som ett ekonomiskt vapen i rivaliteten med Kina. Militära motiv går före ekonomiska. Målet att föra tillbaka leverantörskedjor till USA ger inte nödvändigtvis utrymme för fattiga länder som Jamaica att utvecklas.
Men vi andra kan ta intryck av Donald Harris djupa kunskap om nationalekonomi, och strävan att inte bara studera världen utan – hur svårt det än är – också förändra den.
