Den exklusiva ”svartklubben” ägde rum på Strandvägen 5 i Stockholm, precis ovanför Svenskt Tenns lokaler. Foto: Alexander/Adobe stock.
En svensk miljardär knyter högereliten inom media till sig. På en rad exklusiva mingel på Strandvägen anklagas staten för att stjäla pengar med hot om våld – medan klimataktivism beskrivs som den nya religionen. Flamman besöker den ”intellektuella svartklubben” Zirzamin.
Den gyllene porten på Strandvägen i Stockholm glöder i den varma septembersolen. Ovanför Svenskt Tenns exklusiva butik på Östermalm har miljardären Saeid Esmaeilzadeh bjudit in till ”intellektuell svartklubb”. Evenemanget går under namnet Zirzamin, farsi för ”underjordisk”.
Det är den sjätte i ordningen, och det tema som ska dryftas denna gång är ”offentlighetens död”. I hallen till kontoret – som mer liknar en exklusiv bostad – bjuds de uppklädda gästerna på tonfisksashimi, små hamburgare och mousserande vin.
I salongen intill står stolar i en liten cirkel, en större cirkel av stolar runt den. I mitten tronar Saeid Esmaeilzadeh, i svart kaftan med ett blänkande guldkors runt halsen. Bredvid sitter hans syster Mouna, helt klädd i rött.
Rummet börjar fyllas på med folk. Runt kvällens värdar, i den innersta cirkeln, tar en konservativ krönikör plats, följd av en högerlutande poddare och en borgerlig ledarskribent med internationell karriär. Snart ansluter sig en representant från public service, en forskare i statsvetenskap och en profilerad nationalekonom. Till sist står runt femtio personer tätt packade i salongen.
Lås upp
Laddar…
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Donald Trump och Elon Musk vill köpa upp den amerikanska demokratin. Foto: Julia Demaree Nikhinson/AP/TT.
Det är fasligt att se oligarkerna köpa upp den amerikanska demokratin. Men grundproblemet är det ekonomiska rövarsystem som fört dem till makten.
Det är en ödesvecka.
Världens mäktigaste land kan komma att styras av den auktoritära uppviglaren Donald Trump, i allians med planetens rikaste man Elon Musk, som i sin tur äger världens viktigaste plattform för politisk debatt.
Aldrig har makten över politiken, domstolarna, ekonomin och det offentliga samtalet varit så samlad. Jag ryser inför vad de kan åstadkomma.
Klassiska amerikanska tidningar har redan börjat darra. Los Angeles Times och Washington Post har brutit med sin tradition av att stödja demokratiska presidenter, under trycket från sina ägare, mångmiljardärerna Patrick Soon-Shiong och Jeff Bezos.
Så när liberalerna varnar för att demokratin är hotad har de rätt, och vi socialister bör sluta upp till dess försvar. Det är inte för inte som arbetarrörelsen bidrog till att driva igenom demokratin världen över. Historiens mest lyckade samhällen har byggt på fria val och starka fackförbund – två fenomen som alla ovannämnda oligarker avskyr.
I dag vet vi att frågan om jämlikhet är relevant av ett annat skäl, nämligen makt.
Men att fördöma dem är inte nog. Ännu viktigare är att förklara hur dessa män har kunnat bli så mäktiga. Men för liberalerna börjar allt med tarvligheten hos dessa individer själva.
Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski skriver (27/10) att ”i fallet Donald Trump är det svårt att inte se hur en enskild individs karaktär i så hög grad är drivande.” I Aftonbladet skriver Kjell Häglund (29/10) att Malin Ekman sanewashar Donald Trump, alltså får honom att framstå som sansad genom att utelämna ”galenskapen, rasismen, sexismen, lögnerna, hatet”. Han nämner hennes namn så många gånger att det framstår som att han utövar voodoo.
De har inte nödvändigtvis fel, men vad har möjliggjort denna radikala rörelses framväxt? Jo, en kapitalism som blivit så oreglerad att enskilda människor inte bara kan styra gigantiska företag enligt sina egna nycker, utan dessutom växla in sina rikedomar till politiskt inflytande.
När ojämlikhet diskuteras framställs det framför allt som en fråga om rättvisa. ”För den som vill bekämpa fattigdom är rikedom någonting bra, även extrema förmögenheter”, skriver Mattias Svensson (18/1) i ett av sina årliga hån mot Oxfams ojämlikhetsindex. Han har en poäng: materiell orättvisa är möjligen ett viktigt retoriskt argument, men det är inte det centrala problemet.
Visst skadar det inte mig om familjen Wallenberg köper ännu en Patek Philippe-klocka, inte minst som de knappast blir lyckligare av det. Som ekonomen Carl Cederström skrev i Flamman i våras var 1800-talets socialister knappt intresserade av jämlikhet. Och som historikern Samuel Moyn påpekar är det exploateringen av arbetare som för Marx är ”det värsta vi människor kan göra mot varandra”, medan miljardärernas rikedomar bara är en symbol för denna ofrihet.
Men i dag vet vi att frågan om jämlikhet är relevant av ett annat skäl, nämligen makt. Om en liten kast av miljardärer kan köpa advokater, regleringar, domare, möjligen även presidentval, så minskar friheten för alla oss andra. Visst kan vi förfasa oss över att Elon Musk lottar ut vinster om 10 miljoner kronor till väljare som röstar på Trump i vågmästarstater – men är inte problemet att han alls har den makten? Eller att svenska banker badar i så mycket pengar att de kan köpa upp några av landets kändaste journalister i ett svep?
Den som inte har någonting att säga om kapitalismen, har lika lite att säga om demokratin.
Myrna Lorentzson: Dags att erkänna att män kan lida
Fördel kvinna. Pojkar bäddas tidigt in i våld och maskulinitet. Foto: Johan Nilsson/TT.
Synen på män som ständiga vinnare ogiltigförklarar vi inte bara deras lidande – det hindrar också samhället från att röra sig framåt.
Nyligen befann jag mig på ABF-huset i Stockholm för att lyssna på Selma Brodrej och Gudrun Schyman samtala om huruvida det är ”rätt åt männen” att kvinnorna flyttat fram sina positioner i samhället på senare år. Hårddraget kan man säga att Brodrej – som i år kom ut med boken Testosteron – tog männens sida och Schyman den andra. Vad den nu är. Som alla intressanta samtal lämnade det mig med fler frågor än svar.
Det som nästan alltid händer när någon påtalar hur kvinnor och flickor i dag kan ha en fördel gentemot män (som skolresultat och karriärmässig ambition), är att någon kontrar med alla de fördelar män fortfarande har. Fortfarande ser vi alltså patriarkatet som synonymt med män, något det därför är omöjligt för dem att lida av. Envist fortsätter vi definiera denna allomfattande samhällsstruktur som ”män har det bra”, vilket gör att deras påstådda lidande ogiltigförklarar patriarkatet som helhet och kvinnors lidande med det.
Men är patriarkatet verkligen ett lidande- och maktmässigt nollsummespel? Står vi verkligen på var sin ände om ett rep – där varje erövring är en förlust för andra sidan?
Trots att patriarkatet är erkänt som struktur så verkar det omöjligt för oss att inte skylla den på enskilda män. Det är inte konstigt, eftersom patriarkatet gör sig mest gällande i det som påverkar oss mest – relationer. De flesta kvinnor har någon gång behövt uthärda en relation med en man, och i den relationen kommit i kontakt med patriarkatet. Men är inte den enskilda mannen snarare slussen för denna struktur, än en isolerad och envis upprätthållare av den? När jag för femtioelfte gången är den enda som tar emotionellt ansvar i min relation, är det för att min pojkvän inte vill, eller för att han inte lärt sig det på samma sätt som jag?
Mäns våldsamhet går från att vara naturligt till att bara några år senare tyda på patologi i den enskilda individen.
Trots att jämställdheten ökar verkar mäns våld mot kvinnor inte röra sig ur fläcken. Det beror förstås på en rad faktorer, men en jag tror spelar in är feminismens envisa bild av sig själv som en kvinnofråga. Men att försöka minska våldet mot kvinnor utan att förstå hur även män drabbas av våld är befängt.
Det har säkert med mina egna privilegier att göra, men för mig var våld inte en fråga jag behövde ta ställning till förrän sent i vuxenlivet. När jag pratar med killar i min närhet framträder en annan bild, en där våld alltid varit närvarande. Att ha våldskapital verkar för många blivit inte ett sätt att ta kontroll över andra, utan över sig själv.
Vi är okej med barns våld eftersom det är ofarligt, men tron på att det inte skulle få senare konsekvenser är naiv. Som att socialiseringen in i könsroller inte sker från början. Sedan kommer en dag, när pojken blir en ung man, och då är det absolut inte okej längre. Mäns våldsamhet går från att vara naturligt till att bara några år senare tyda på patologi i den enskilda individen.
Förståelsen för vad det innebär att ha makt är också endimensionell. Makt är inte någonting en man kan välja att ge bort och då göra det, eftersom makt delvis är en social konstruktion. Makt upprätthålls såklart genom valda handlingar, men är också något andra ger en. Att ha makt är inte heller en odelat positiv erfarenhet. Givetvis behöver människor ha inflytande över sina egna liv. Samtidigt är makt är en söndrande kraft, som jag upplever gör det svårare för män att ha nära relationer. Att ha makt över en annan individ är ju synonymt med att kunna skada denna individ – som när du tackat nej till en andra dejt, eller inser att du tjänar mer än dina kollegor trots att ni har samma arbetsuppgifter. Det leder till en olustig känsla av att något sipprar in i relationen och gör det svårare för er att mötas som människor.
Enligt mig finns det något antifeministiskt över fokuset på makt i den feministiska frågan. Det utgår från att maskulina attribut är mer eftersträvansvärda. Men det är också befriande att slippa vara den som styr, slippa ha denna makt som hela tiden behöver skyddas för att inte förloras och kanske framför allt: slippa vara den som utövar våld och dödar – något kvinnor förunnats globalt och historiskt, men som sällan pratas om som en fördel. Att vara den helande kraften snarare än den söndrande känns bättre, om inte annat.
Om vi vill att män ska känna empati med de sätt vi kvinnor lider under patriarkatet är det kanske dags att vi erbjuder motsvarande förståelse för deras smärta, i stället för att se det som rätt åt dem. Långt ifrån alla män tjänar på patriarkatet. Att önska andras smärta är mänskligt, men också en antisocial impuls som står i vägen för verklig förändring.
Till sommaren blir författaren och konstnären Lennart Sjögren 95 år. Foto: Fredrik Hjerling.
Ibland är ålderdomshemmet en bättre poetisk verkstad än svitfesten. Rasmus Landström ser sann skönhet uppstå på ålderns höst.
Den svenska poesin är ett främmande land som bebos av ett främmande folk. Utifrån tycks detta land styras av en grupp unga hovnarrar som festar på Soho House och diggar slapp amerikansk internetpoesi.
Men på Bonnierfesten på nedre Manilla – balen på slottet – var den stora sensationen att en 94-årig poet åkt från Öland för att delta. Det gick ett sus genom salen när Lennart Sjögren klev ut ur taxin och greppade sin rullator. ”Fan, karln debuterade på 50-talet”.
Sjögrens Regnbågen (Albert Bonniers förlag, 2024) med sin uppsluppet surrealistiska vers hör till en av mina starkaste läsupplevelser i år. På mitt nattduksbord ligger den bredvid en annan 90-årig poets bok, Nils-Åke Hasselmarks Ingenmans strand. Den före detta dykaren, som redan på 80-talet var en mytomspunnen skygg hind, debuterade också på 50-talet. När jag läste Ingenmans strand och Regnbågen slogs jag av att den avklarnade stilen bara kunnat tappas ur 70 år långa författarskap. Ofta upplever jag att vi litteraturkritiker misslyckas med att hämta böcker som dessa från poesins främmande land till allmänheten.
Att läsa riktigt gamla människors böcker är en speciell upplevelse. Ofta har man en känsla av att orden är knappa och därför dyrbara. Inte sällan singlar de ned över sidorna som snöflingor. Ibland kan man undra hur det står till med de kognitiva förmågorna. Är poeten 94 bast är det liksom större risk att hen är lite dement än helt klar i huvudet. Detta gör det hela ännu mera spännande, för även dementa människor kan ha stunder av blixtrande klarhet. Vad hämtar de från sina dimmiga inre landskap? Vad har räddats till den del av hjärnan som inte förkalkats?
I Sven Anders Johanssons nyutkomna essä ”Till ambivalensens försvar” finns några avsnitt om litteraturen som fångar varför jag så ofta längtar efter att vara i det främmande landet. Litteraturen är en plats, skriver Johansson vackert (närmast utopiskt), där man tillåts att inte veta saker säkert, där man kan säga både ”ja” och ”nej” samtidigt.
När jag läste detta tänkte jag direkt på Hasselmarks diktjag som vandrar längs den disiga kust som ett långt liv är, spanande ut över ”årens isblåa sjöbodar”. Ett genomgående tema i diktsamlingen – som jag läser den – är vår oförmåga att greppa vad tiden är. Och jag tänkte på Sjögrens diktjag som promenerar upp för regnbågen till en ”tid bortom tiden”, där en näbbmus med knäckt nacke är lika viktig som en amerikansk president. Poesin är den plats där vår tvekan inför vad tillvaron är kan framträda i sin mest renodlade form. Ja, faktiskt få slutordet.
Visst skrivs det bra poesi under bakrus efter svitfester. Men frågan är om inte ålderdomshemmet är en mer underskattad poetisk verkstad. Kanske är det först efter 90 som man verkligen kan skriva fram dessa avklarnade platser som inte längre är befästa med författarens åsikter och försanthållanden. Hasselmark och Sjögren skriver en dikt som är mättad av erfarenhet och kunskap – men som inte vet någonting.
Demonstranter mot den israeliska regeringen samlas under en reklamskylt för Haaretz, med budskapet ”demokratin upphör inte med valet”. Foto: Oren Rozen/Wikimedia.
Israels inrikesministerium har presenterat en rad åtgärder mot den liberala tidningen Haaretz, känd för att ha kritiserat kriget mot Gaza. ”Om Haaretz stängs ned kommer ingenting att vara detsamma”, säger kolumnisten Gideon Levy till Flamman.
Under gårdagen instruerade Israels inrikesminister Moshe Arbel sina medarbetare att bryta all kontakt med tidningen Haaretz, som gjort sig känd för att kritisera landets krigsinsats i Gaza. ”Vi kan och kommer inte att tystna inför hotet mot IDF-soldater och statens ansträngningar att försvara sina medborgare”, skrev han i meddelandet.
I dag den 31 oktober anslöt sig ytterligare två ministrar till bojkotten.
Det är så här de ser på yttrandefriheten. De ser medias enda roll som att tjäna regeringen
Dels har landets kommunikationsminister Shlomo Karhi beslutat att förbjuda all kontakt mellan myndigheterna och den liberala dagstidningen, inklusive annonser och offentliga tjänstemäns personliga prenumerationer. Statliga institutioner och bolag, samt deras underleverantörer, ska också förbjudas också att kommunicera med tidningen och dess prenumeranter.
Enligt tidningens berömda kolumnist Gideon Levy, som 2015 tilldelats Olof Palmepriset för sin rapportering om ockupationen, kommer utfallet inte som en chock.
– Det är så här de ser på yttrandefriheten. De ser medias enda roll som att tjäna regeringen. Men de har ingen juridisk grund att stänga ned oss, som de har gjort med Al Jazeera. Det fanns det å andra sidan inte för dem heller. Vem vet, det kanske kommer en dag, säger Gideon Levy till Flamman.
I ett brev ansluter sig även Avi Cohen-Scali, minister för diasporan och kampen mot antisemitism, till utfrysningen. Han motiverar beslutet med att Haaretzgruppens chef Amos Schocken ska ha beskrivit kriget som en andra Nakba (”Katastrof”) och Israel som ett ”brutalt apartheidstyre över den palestinska befolkningen och kallade dem som mördade, våldtog och massakrerade vårt folk för frihetskämpar.”
Därmed har tidningen gjort sig skyldig till ”extrema uttalanden” och ”lögner” som bidrar till att delegitimera staten Israel, konstaterar ministern som nu hoppas att de övriga delarna av regeringen ansluter sig.
Amos Schockens uttalande ägde rum på en konferens i London, där han anklagade Netanyahu för att ”intensifiera de olagliga bosättningarna”, ”införa en grym apartheidregim”, samt ”avfärdar kostnaderna på båda sidor för att försvara bosättningarna, medan man bekämpar de palestinska frihetskämpar som Israel kallar terrorister”. I en kommentar till tidningen Jerusalem Post förklarade Amos Shocken att ”det är tydligt att jag inte hänvisade till händelserna den 7 oktober”.
Haaretz har under det senaste året gjort sig kända för sin kritiska rapportering om den israeliska invasionen av Gaza. Tidningen har bland annat avslöjat att det kontroversiella ”Hannibaldirektivet”, som säger att militären med alla medel ska undvika att soldater tas som fångar, användes den 7 oktober, samt kommunikationsmisstag hos säkerhetsstyrkorna som lett till att minst två i gisslan dött. Och Gideon Levy själv skrev en kolumn tidigare i år med rubriken, ”Om det inte är ett folkmord, vad är det då?”
Eftersom Haaretz kämpar just nu har varje sådant här angrepp betydelse.
Levy säger att det är oklart vad den nya lagen får för effekt.
– Det är helt klart en aggression mot tidningen, men de ekonomiska konsekvenserna är oklara. Jag skulle inte tro att de är så stora, kanske att vi förlorar en del prenumeranter. Men eftersom Haaretz kämpar just nu har varje sådant här angrepp betydelse.
Han säger dock att han inte är rädd om sitt jobb eller om tidningens framtid.
– Det här kommer säkert att glömmas bort inom några dagar. Det kommer alltid nya skandaler.
Han har ännu inte hunnit prata färdigt med sina kollegor om en motstrategi, men Levy och ledningen jobbar på ett gemensamt uttalande.
– Haaretz är för förankrad och respekterad både i Israel och världen. Om Haaretz stängs ned kommer ingenting att vara detsamma.
Jonas Elvander: San Francisco visar upp vår teknikfeodala framtid
En anställd på myndigheten San Francisco Public Works tömmer ett läger för hemlösa i augusti 2024. Foto: Godofredo A. Vásquez/AP.
I staden som en gång var USA:s vänsterfäste kämpar teknikbaroner, stråtrövare och självkörande bilar om gatorna. Miljardärerna ser ut att gå vinnande ur striden – något som kan förändra Kalifornien i grunden.
När jag stiger av tåget i distriktet Mission i San Francisco på Halloween-kvällen möts jag av en bisarr syn. Trottoaren i korsningen är täckt av skräp, som om en stor marknad just hade hållits. Men här finns ingen marknad, bara en stor grupp människor som lyssnar på Bob Marley. Vissa är gatuförsäljare men de flesta är uppenbarligen hemlösa – något som har blivit ett signum för staden de senaste åren.
Det har flera orsaker. Det varma klimatet har gjort Kalifornien till en favoritdestination för hemlösa, som på vissa platser i södra Kalifornien till och med har byggt hela kåkstäder längs stränderna. I San Franciscos fall beror det också på stadens progressiva styre, som förser invånarna med offentliga tjänster som saknas i mer konservativa städer.
Den frihetliga och socialliberala andan ska ersättas med en ”teknikfeodal” ordning eller vd-monarki.
Det märks på flera sätt att detta är en av USA:s mest progressiva platser. I centrum ekar ljudet av trummor och slagord. Snart visar det sig vara hotellpersonalen som gått ut i vild strejk och blockerar ingången till varje hotell runt Union Square, bara ett stenkast från en av Diego Riveras kändaste muralmålningar, Unidad Panamericana. På bussen höjer ingen ett ögonbryn när hemlösa går på utan att betala.
Sedan coronapandemin har antalet hemlösa dock exploderat – och med dem småbrottsligheten. När staden stängde ned våren 2020 förvandlades centrum till en spökstad, befolkad endast av hemlösa och småkriminella. De blev kvar när vardagen återkom, vilket har blivit till ett problem för många företag och affärer. Detta har lett till ett bakslag för den progressiva politik som Kalifornien och San Francisco i synnerhet har gjort sig känt för.
För två år sedan tvingades stadens progressiva distriktsåklagare, Chesa Boudin, avgå efter att en kampanj ledde till att hans mandat återkallades, bara tre år efter att han valdes. Boudin är son till två medlemmar i vänstergerillan Weather Underground, som dödade tre personer, varav två poliser, i ett spektakulärt bankrån 1981. Han var därför från början avskydd av San Franciscos polismyndighet, som gjorde allt de kunde för att sabotera hans agenda.
Kampanjen lyckades, inte minst på grund av de stora belopp som donerades till den av San Franciscos rikaste invånare: teknikbaroner, riskkapitalister och fastighetsmoguler. Dessa bär själva ett stort ansvar för hemlöshetskrisen då de har gjort stadens bostadspriser bland de dyraste i världen. De har ett aktivt intresse av att göra upp med Kaliforniens och San Franciscos progressiva historia. Den frihetliga och socialliberala andan ska ersättas med vad marxisten Jannis Varoufakis beskrivit som en ”teknikfeodal” ordning, eller högerfilosofen Curtis Yarvins vd-monarki.
Elon Musks ständiga gräl med delstatens demokratiska politiker över dess sociala lagstiftning och hans återkommande hot om att flytta sina bilfabriker till en annan stat är ett av flera exempel på den växande konflikten. Med tanke på it-branschens utveckling kan det på sikt göra att Kalifornien förvandlas i grunden och blir till en lika ogästvänlig plats som andra stater för de hundratusentals hemlösa invånarna: i skrivande stund försöker baronerna att avsätta borgmästaren i det närliggande Oakland med samma metoder.
Medan Marleys ”Three little birds” ekar över torget – oroa dig inte, allt kommer att bli bra – ser jag en självkörande Silicon Valley-bil svischa förbi. De vita fordonen med snurrande kameror på taket och bakluckan, vars enda passagerare sitter och pyser i bak- eller passagerarsätet, har blivit en nästan lika vanlig syn som de hemlösa. Två verkligheter som växer allt längre ifrån varandra, kan för en sekund skymtas på samma plats.
En av Enhetsfront för Palestinas demonstrationer i Göteborg. Foto: Björn Larsson Rosvall / TT.
Kristofer Lundbergs nya initiativ vill samarbeta med nybildade Solidaritet – och hoppas kunna utmana Vänsterpartiet i förorten och lokalpolitiken.
”Det finns ett stort behov för en rakryggad vänster”, skriver Enhetsfront för Palestina i ett inlägg på Facebook under onsdagen.
I inlägget meddelar de att det fattats beslut om att verka för bildandet av ”en vänsterfront, en enhetslista eller ett rött valalternativ” inför valet 2026. Bland de politiska frågor som lyfts är en enstatslösning i Palestina, upprustning av förorten och kamp för miljö och ursprungsfolk mot ”kapitalismens rovdrift”. Enligt inlägget ska initiativet utgå från en ”dekolonial ideologisk grund”.
Bakom initiativet står den tidigare vänsterpartisten Kristofer Lundberg, som uteslöts ur Vänsterpartiet förra veckan och varit drivande bakom Enhetsfront för Palestinas återkommande demonstrationer i Göteborg.
Tillsammans kan man skapa ett rikstäckande initiativ, genom att utmana lokalt och kommunalt
– Vi kommer inte att vilja utmana andra partier och organisationer på vänsterkanten, utan göra saker tillsammans med dem, säger han till Flamman.
Kristofer Lundberg berättar att han under dagen haft flera möten med feministiska rörelser samt miljö- och fredsrörelser. En av de samarbetspartners han nämner specifikt är det nybildade partiet Solidaritet, som lanserades för bara en vecka sedan. För Flamman bekräftar han att han varit i kontakt med partiets initiativtagare och talesperson Björn Alling.
– Vi pratade senast i måndags, och är överens om att vi ska samarbeta. Vi är båda i startgroparna med något nytt och har liknande ambitioner, säger han, och fortsätter:
– Vår tanke är att vi har en bas i Västsverige, Solidaritet i sina städer och andra grupper på andra platser. Tillsammans kan man skapa ett rikstäckande initiativ, genom att utmana lokalt och kommunalt.
I Enhetsfrontens inlägg på Facebook beskriver organisationen hur de vill överta den plats Socialdemokraterna och Vänsterpartiet haft för bland annat förortsbor, hyresgäster och fackliga. De etablerade partierna, där Vänsterpartiet ingår, anklagas för att acceptera ”kapitalets diktatur”.
– Vänsterpartiet sviker i så många avgörande frågor, säger Kristofer Lundberg till Flamman.
– Vi ser besvikelse i miljörörelsen, ett Nato- och EU-motstånd som saknas, och nu senast sveket mot Palestinarörelsen.
Det nya initiativet lanseras bara en vecka efter Vänsterpartiets uteslutning av Kristofer Lundberg, tidigare ordförande för partiets lokalavdelning i Angered. Ärendet motiverades bland annat med att Lundberg uttryckt stöd för den palestinska gruppen PFLP, som deltog i Hamas attack mot Israel den 7 oktober.
När det blev offentligt att Lundberg riskerade uteslutning undertecknade 31 palestinska föreningar ett gemensamt brev till partiledningen, i syfte att övertyga dem om att behålla Lundberg i partiet.
”Vill Vänsterpartiet byta ut regeringen i nästa val kommer ni behöva våra röster och era egna aktivister med bas i rörelser”, skrev de bland annat. Partiet gick dock vidare med ärendet, och meddelade den 23 oktober att Lundberg uteslöts.
– Jag tror inte att V har förstått omfattningen av vad detta innebär, att så offensivt gå i konflikt med Palestinarörelsen som i stort sett stod för hela uppgången i EU-valet. Jag tror inte att man förstår hur stor kritiken är inom sociala rörelser, säger Kristofer Lundberg till Flamman, och tillägger sedan:
– Jag är tveksam om Nooshi sitter kvar till nästa val.
Den formella lanseringen av initiativet, i dess nya skepnad, kommer att ske på en presskonferens inom kort.
Med hjälp av AI-bilder som sprids i sociala medier nöts budskapet in att Kamala Harris är en farlig kommunist. Illustration: Leonidas Aretakis/Nightcafe/AI.
USA skulle knappast få någon planekonomi med Kamala Harris vid rodret. Men hennes pappa, den jamaicanska marxisten och ekonomiprofessorn Donald Harris, har fortfarande mycket att lära oss om kapitalismens problem.
– Hon är marxist. Alla vet att hon är marxist.
Så sade Donald Trump om Kamala Harris i deras senaste debatt den 10 september.
– Hennes far var en marxistisk professor i nationalekonomi och han lärde henne väl, fortsatte han, och tillade att en valseger för henne därför skulle innebära slutet för Amerika.
Hur det blir med den saken återstår att se. Men det stämmer att Donald Harris är en marxistisk ekonomiprofessor, även om det är tveksamt hur mycket arbetsvärdelära han pratade hemma vid frukostbordet.
Finns det då någon möjlighet att Donald Harris idéer får ett genomslag om hans dotter blir president i USA? I ärlighetens namn är det svårt att föreställa sig.
Föräldrarna skilde sig när Kamala var sju, och efter en vårdnadstvist har kontakten varit sporadisk. Det händer att Kamala Harris nämner sina musikaliska influenser från pappan – Miles Davis och John Coltrane – men inget om hans ekonomiska idéer. Det är oklart vad hon tycker om profitkvotens fallande tendens.
På sistone har relationen mellan far och dotter dessutom verkat frostig, sedan Kamala Harris svarat på en intervjufråga om huruvida hon hade rökt cannabis: ”Halva familjen är från Jamaica – skojar du?” I ett öppet svar skrev Donald Harris att hans föräldrar måste vända sig i graven av att se sitt stolta arv förknippas med den ”falska stereotypen av gräsrökande lycksökare”.
Vad som står klart är dock att Donald Harris är en sofistikerad tänkare, inte minst hans kritik av det rådande neoklassiska paradigmet inom nationalekonomi. Han är också föredömligt pragmatisk i att applicera sina teorier på praktiska problem, något han har gjort i egenskap av rådgivare åt flera jamaicanska regeringar.
Donald Harris föddes 1938 i Brown’s Town på Jamaica, som då var en brittisk koloni. Han fick tidigt upp ett intresse för ekonomi genom sin farmor, som drev en affär, och mormor, som odlade sockerrör.
Farmodern pratade ofta om att arbete var grunden till allt välstånd, något som Donald Harris senare förstod var en hemmasnickrad version av Marx arbetsvärdelära. På sin mormors sockerrörsodling fick han på nära håll se vilket slit som ligger bakom varorna som forslas till matbutikerna i norr.
Så småningom utbildade han sig i London, och sedan i Berkeley i USA, som på 1960-talet var ett fäste för radikal studentaktivism. Donald Harris fick upp ögonen för Malcolm X, och engagerade sig i medborgarrättsrörelsen. Det var så han träffade Shyamala Gopalan, som han gifte sig med 1963, och året därpå fick de dottern Kamala. Efter skilsmässan såg Donald Harris till att Kamala och hennes syster Maya fick besöka hans fattiga uppväxtort Brown’s Town i Jamaica, som fått sitt namn efter en slavägare. Där fick de springa runt bland familjens sockerrörsfält, och smaka jamaicanska specialiteter som jerkkyckling och curryget. Både för att behålla kontakten med sina rötter, och få en förståelse om hur människor lever i mindre utvecklade delar av världen.
Pionjär. Donald Harris blev ekonomiprofessor vid Stanforduniversitetet 1972, och därmed också den första svarta forskaren att anställas av dess ekonomiinstitution. Foto: Wikimedia commons.
Donald Harris kom till Stanford 1972, där han bland annat undervisade i marxistisk teori, utan att för den skull vara en dogmatiker. Marx var bara en influens bland många, tillsammans med klassiska ekonomer som Adam Smith och David Ricardo, samt John Maynard Keynes och hans lärjungar.
Från Marx tog Donald Harris med sig idén om en inneboende konflikt mellan arbete och kapital, och synen på kapitalismen som ett system i ständig utveckling. Men han var också skeptisk till några av lärans centrala teser, som profitkvotens fallande tendens – en teori som säger att vinsterna ständigt minskar tills kapitalismen försätts i en slutgiltig kris som leder över till kommunism. Denna självdestruktivitet fyllde under 1900-talet en viktig ideologisk funktion för vänstern, men enligt Harris var kapitalismen mer dynamisk än så, med ständigt nya spjutspetsbranscher som avlöser varandra.
Sin hårdaste kritik reserverade Harris dock åt den rådande neoklassiska teorin. En artikel i The Stanford Daily från 1976 beskriver honom som ”för karismatisk, och leder likt Hamelns råttfångare studenterna bort från neoklassisk ekonomi”.
Donald Harris ansåg att de neoklassiska modellerna inte gick att använda för att förstå ekonomisk utveckling. De såg vägen från fattigdom till rikedom som en jämn och förutsägbar process, så länge som det ständigt tillförs mer kapital. Men enligt Harris förutsätter det att man bortser från hela problemet med underutveckling, som handlar om hur man ska utveckla och anpassa maskiner och tillverkningsprocesser för att inte hamna efter i den tekniska utvecklingen.
Slit. Ekonomen Donald Harris förklarade hur socker-plantagerna i hans hemland Jamaica hörde ihop med den globala kapitalismen. Foto: The Keasbury-Gordon Photograph Archive Collection/TT.
I den neoklassiska modellerna finns inga olika sorters maskiner över huvud taget. Ekonomin har bara en enda vara, som antingen kan konsumeras eller investeras. Allt som sparas investeras automatiskt, och ger en avkastning som är känd på förhand. Ekonomin befinner sig alltid vid full sysselsättning och fullt kapacitetsutnyttjande. Problemen som Marx och Keynes ägnade sig åt, med arbetslöshet och otillräckliga investeringar, är nu omöjliga per definition. För någon som var intresserad av verkliga ekonomiska problem gick det här verktyget inte att använda.
För Donald Harris var dessa debatter allt annat än teoretiska. Han har varit rådgivare åt flera jamaicanska regeringar, och på 1990-talet bidrog han till att utforma en industripolitisk plan för landet. Fokus låg på att öka exporten, för att säkra tillgången på hårdvaluta, och för att utsätta jamaicanska företag för världsmarknadens disciplin. Subventioner och skattelättnader skulle delas ut efter förmåga att exportera, ett objektivt kriterium på företagens konkurrenskraft.
Donald Harris ville också prioritera investeringar i infrastruktur: i elektricitet, transporter och vatten och avlopp. Bristen på kredit var ett annat avgörande problem, som kunde avhjälpas med hjälp av utländska företag. Höga räntor skapade en preferens för korttidslån, som lämpade sig väl för varor med korta produktionstider, som färska frukter och grönsaker, men sämre för längre förädlingsprocesser.
Raka rör. Ett jamaicanskt frimärke från 1938, när landet ännu var en koloni, pryds av den brittiska kungen George V och en sockerplantage. Foto: Zabanski/adobe stock.
Ungefär femton år senare, 2010, kunde Harris konstatera att Jamaica inte hade följt hans råd om en exportledd utvecklingsbana. I stället hade man slagit in på villkorade lån från organisationer som IMF och Världsbanken. Landet hade dragit på sig en stor och växande utlandsskuld som blev allt svårare att betala av, trots ett årligt budgetöverskott på nära fem procent. Försöken att stabilisera växelkursen med hjälp av höga räntor hade också höjt räntorna på statsskulden, och försatt landet i en skuldfälla. Halva statsbudgeten gick åt till räntebetalningar.
Donald Harris rekommenderade att staten drog sig tillbaka från delar av ekonomin för att anta en smalare och mer strategisk roll. Samtidigt varnade han för att åtstramningar nu skedde under en lågkonjunktur, varför han fortsatte att rekommendera investeringar i infrastruktur. Han föreslog också satsningar på offentliga jobb i utsatta områden som alternativ till brottslighet.
Bland de djupare strukturella problemen som Donald Harris identifierade var att en stor mängd tillgångar stod oanvända, eller slösades bort. Att sätta dem i bruk kunde inte åstadkommas med enkla lösningar som att öka efterfrågan eller undanröja byråkratiska hinder. I stället behövde staten ta en aktiv roll i att bistå entreprenörer, genom att koordinera investeringar och minska den osäkerhet som de alltid innebär.
Donald Harris jämförde Jamaicas ekonomi med en gammal rostig motor som behövde rustas upp och förses med nya delar för att kunna tävla mot sina allt snabbare konkurrenter. Men några av hans förslag låter också oortodoxa för att komma från en marxist – som att privatisera flygplatserna och ge skattelättnader till företag.
Sedan början på 2010-talet har Jamaica fått ned sin utlandsskuld med en imponerande hastighet. Det har skett tack vare sjunkande räntor, omstruktureringar av skulden, en del stöd från Kina och Venezuela, och framför allt ett ännu större budgetöverskott, på sju procent. Arbetslösheten har också sjunkit, men tillväxten har varit fortsatt låg på 1–2 procent. Investeringar i infrastruktur har skjutits på framtiden och exporten har legat still. Än återstår mycket innan Donald Harris vision om en exportledd utvecklingsstrategi för Jamaica kan förverkligas.
Finns det då någon möjlighet att Donald Harris idéer får ett genomslag om hans dotter blir president i USA? I ärlighetens namn är det svårt att föreställa sig. Demokraternas ekonomiska rådgivare har visserligen på senare år velat distansera sig från nyliberalismen och ortodox nationalekonomisk teori. Industripolitik är på modet igen. Men främst verkar den tänkt att användas som ett ekonomiskt vapen i rivaliteten med Kina. Militära motiv går före ekonomiska. Målet att föra tillbaka leverantörskedjor till USA ger inte nödvändigtvis utrymme för fattiga länder som Jamaica att utvecklas.
Men vi andra kan ta intryck av Donald Harris djupa kunskap om nationalekonomi, och strävan att inte bara studera världen utan – hur svårt det än är – också förändra den.
Kolkraftverket i Hjorthagen i Stockholm stängde 2018. Oksana Tarasova varnar för att en kollaps för Golfströmmen kan leda till en ond spiral där fossila bränslen återigen används för att värma upp norra Europa. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT.
I regeringens nya utredning om utsläppsminskningar ligger fokus på att minimera påverkan på näringslivet. Samtidigt dömer nya FN-rapporter ut världsledares klimatpolitik som ”tomma ord”, och larmar om ett värre nödläge än någonsin.
– Jag jämför ofta jordens klimatsystem med ett täcke. Om du drar i ett hörn kommer de andra tre också att röra på sig, säger Oksana Tarasova till Flamman.
Hon är direktör för World Meteorological Organization, en väder- och klimatvetenskapsbyrå under FN-paraplyet, och sitter även i styrkommittén för FN:s miljöprogram UNEP.
Båda organisationerna har precis släppt var sinrapport om det nuvarande klimatläget. Infallsvinklarna skiljer sig, men slutsatserna är snarlikt ödesmättade: 2023 års globala växthusgasnivåer var högre än någonsin, och världens politik på området är otillräcklig.
– Om vi pratar om utsläpp i atmosfären, så räknar UNEP-rapporten upp vilka sektorer och länder de kommer från. WMO mäter det faktiska antalet växthusgasmolekyler i atmosfären.
Oksana Tarasova (bilden) förklarar hur ”varje växthusgasmolekyl är som en liten värmemaskin”, och att koncentrationen är det som räknas. Knäckfrågan rör hur stor del av det som släpps ut som kan sugas upp av naturen, och mycket överskott som blir kvar i atmosfären.
– I dag tas 25 procent upp av hav, och ungefär 30 procent av skog. Det som driver en ökad koncentration i atmosfären är inte alla utsläpp, utan de som blir kvar efter att biosfären gjort sitt. Utan naturen skulle vi stå inför en dubbelt så snabb uppvärmning.
Titeln på UNEP:sEmissions gap report syftar på klyftan mellan nuvarande politiska klimatmål och de åtgärder som skulle krävas för att nå Parisavtalets mål om under 1,5 graders uppvärmning.
– Med nuvarande policy på området kommer vi se en global uppvärmning på 2,6 grader i slutet av århundradet, berättar Oksana Tarasova.
– Vi ser många löften på den politiska arenan som inte stöds av atmosfäriska observationer. Men till och med sett till de löftena uppfyller vi inte Parisavtalet.
Årets Emissions gap report har titeln ”No more hot air”, i bemärkelsen ”varm luft” likväl som ett uttryck för ”tomma ord”. Klyftan mellan politisk retorik och vetenskaplig verklighet beskrivs som ”massiv”.
En mycket stor del av metanutsläppen kommer ur avfall från matsvinn. Samtidigt har många på vår planet inget att äta.
– Vi är mycket sena, och måste börja reducera utsläppen omedelbart. Första gången vi presenterade siffror likt dessa var 2004. Sedan dess har koldioxidkoncentrationen i atmosfären stigit med 11,4 procent. Det är inte som att vi inte vetat vad vi gör. Mätningarna började på 60-talet, och vi har varnat sedan 1975. Det är sorgligt.
För Sveriges och Nordens del varnar hon för de nya rönen om att Amoc, det system av havsströmmar som den värmande Golfströmmen ingår i, kan vara på väg att saktas ned.
– Om Golfströmmen upphör skulle det leda till en nedkylning av Europa, vilket snabbt blir en ond spiral om man försöker motverka det genom värme från fossila bränslen.
Regeringen tillsatte nyligen Styrmedelsutredningen, som ska komma fram till hur Sveriges utsläpp bör sänkas för att nå EU:s Fit for 55-klimatmål. Fokus ligger på att undvika ”orimligt höga kostnader för hushåll och näringsliv” samt ”allvarlig påverkan på konkurrenskraften för svenska företag”.
Oksana Tarasova tror att det visserligen går att kombinera ökad tillväxt med sänkta utsläpp – men är inte övertygad om att det är en bra idé.
– Personligen är jag inte en stor anhängare av oändlig tillväxt. Vi bor på begränsat territorium med begränsade resurser, och måste börja prata om hållbarhet och människans överlevnad. Med tillväxt kommer du till en punkt där alla resurser förbrukats. Vad kommer sedan? Om vi bara försöker oss på de ”lönsamma” åtgärderna fortsätter vi vara fast i en allmänningarnas tragedi, där alla jagar sina egna intressen.
Hon hänvisar tillen annan ny rapport från forskarnätverket Future Earth, där den första punkten som tas upp är att metanutsläppen stiger. Metangas är cirka 30 gånger mer ”intensiv” som växthusgas än koldioxid.
– En mycket stor del av metanutsläppen kommer ur avfall från matsvinn. Samtidigt har många på vår planet inget att äta. Varför? För att vi lever i ett kapitalistiskt samhälle.
Flamman har sökt regeringens utredare Svante Mandell, Klimatpolitiska rådet, Stockholm Resilience Centre samt Klimat- och näringslivsdepartementet.
Linn Svansbo: Svensk polis förklarar krig mot fotbollen
Den allsvenska fotbollsmatchen mellan Hammarby och Djurgården den 20 oktober fick avbrytas efter att publiken kastat in smällare och bengaler. Foto: Magnus Lejhall/TT.
Fotbollskulturen i Sverige är ett praktexempel på folkrörelse. Visst har klubbarna problem – men polisens tuffhetssignalering vid förra helgens derby riskerar att slå bakut.
”Det är oacceptabelt att läktare blir en fristad för ett våld som vi aldrig skulle acceptera på andra ställen.”
Så sade Ulf Kristersson om den avbrutna derbymatchen förra söndagen. Djurgårdsklacken kastade in bangersmällare och bengaler på planen. Efter ett ovanligt långt matchavbrott fattade polisen ett historiskt beslut om att dra tillbaka tillståndet för den offentliga tillställningen och skjuta upp matchen – något som aldrig tidigare inträffat i svensk fotboll.
Frågan är varför i hela friden det är en angelägenhet som statsministern uttalar sig om. Att ett lokalt arrangemang stött på ordningsproblem brukar inte direkt klassas som en fråga för högsta politiska ort. Man kan också undra var polisens tuffa agerande mot offentliga tillställningar höll till under exempelvis Bråvallafestivalen, då 25 olika våldsbrott anmäldes, varav en våldtäkt och fem fall av misshandel.
Det är svårt att inte läsa situationen som en politiskt motiverad maktdemonstration från polisens sida.
Visst finns det problem med våld och hat på svenska fotbollsläktare. Men det symbolpolitiska krig som pågår mot fotbollen är varken proportionerligt eller konstruktivt. Polisen bröt i söndags den överenskommelse som funnits med fotbollsklubbarna och Svensk Elitfotboll om att matcher till varje pris ska spelas färdigt.
Varför de gjorde det är svårt att förstå. Pyrotekniska föremål är förvisso förbjudna – men alla som någonsin satt sin fot på en derbymatch i Stockholm vet att det inte är en proportionerlig motivering till att bryta en match.
Dessutom far de med osanning. Per Engström, chef för polisens nationella operativa avdelning, meddelade att Hammarby Fotboll misskött visiteringen i entrén. Antingen var han felinformerad eller så försöker han finta bort oss – polisrapporten visar nämligen att Hammarby följde polisens riktlinjer.
Klart är att matchen stängdes ned trots att de säkerhetsansvariga hos både Stockholm Live, Svensk Elitfotboll, Hammarby Fotboll och Djurgården var emot beslutet. På första parkett för att bevittna överkörningen av de sportsliga organisationerna satt i stället Anders Hübinette, regeringens särskilt utsedda utredare mot läktarvåld. Det är svårt att inte läsa situationen som en politiskt motiverad maktdemonstration från polisens sida. Polis och utredare vill visa hårdhandskarna mot stöket, och signalera att brott mot ordningsregler från just supportrar får allvarliga konsekvenser.
Samtidigt är åtgärden ett solklart exempel på kollektiv bestraffning, och riskerar att få oförutsedda konsekvenser. Polisens oförankrade och till synes omotiverade beslut har landat som en krigsförklaring i supporterled. Och den signal de skickar är inte att de har makt över situationen – tvärtom. Makten över fotbollen har i stället placerats hos femton arga killar i djurgårdsklacken med tillgång till bangers. Är några supportrar missnöjda med lagets insats på plan, tränarnas beslut om startelva eller den sportsliga ledningens värvningar så räcker det alltså numera med några knallskott för att tvinga fram ett avbrott som riskerar att få sportsliga konsekvenser för matchbilden. Det är ett enormt misslyckande, och riskerar att leda till ännu starkare störningar under kommande matcher.
Allsvenskan samlar hundratusentals människor. Fotbollen tar plats på bruksorternas vallar, i förorternas föreningsverksamhet, på skolgårdarnas grusplaner och i hundratusentals människors liv. Den fostrar barn i demokratiskt inflytande och gemensamt ägande genom medlemskap. Enligt revisions- och analysföretaget Ernst & Youngs rapport ”Hur mår svensk elitfotboll” bidrar Allsvenskan dessutom med 493 miljoner i direkta intäkter till statskassan – varje år.
Politiker och poliser som värnar samhällsgemenskap, demokrati och framtidstro borde inte ligga i krig med fotbollen. De borde göra allt de kan för att alliera sig med den. Och där ingår att låta matcherna spelas till slut.
Migranter eskorteras från det italienska skeppet Libra vid hamnen i albanska Shengjin den 16 oktober, efter att ha omhändertagits på internationella vatten. Foto: Vlasov Sulaj/AP.
Antalet asylsökande till Europa har störtdykt. Trots det vill EU-kommissionen nu utlokalisera asylprocessen till icke-medlemsländer, med inspiration från Giorgia Melonis Italien.
När EU:s stats- och regeringschefer nyligen möttes i Bryssel för ett toppmöte så stod migrationsfrågan högst på agendan. Efter ett år av inskränkningar av asylrätten på olika håll i unionen väntade sig många en uppslitande debatt. Tyskland har infört gränskontroller mot alla sina grannländer. Frankrike, Sverige, Danmark, Italien, Österrike och Slovenien har gjort detsamma längs vissa gränser. Polen och Finland har tillfälligt upphävt asylrätten för migranter från Ryssland och Belarus. Sådana åtgärder bryter mot reglerna inom Schengenområdet, men redan före torsdagens toppmöte kom signaler från Kommissionen om att det inte behövde bli någon konflikt.
160 olika organisationer har i ett öppet brev beskrivit det som ‘omänskligt, absurt och ett dyrt system som bryter mot internationella mänskliga rättigheter’.
I förra veckan skickade ordföranden Ursula von der Leyen ett brev till medlemsländernas ledare där hon föreslog att göra externa ”återvändarhubbar” till officiell EU-politik. Idén är baserad på det avtal som Italiens högerextrema regering slöt med Albanien i november förra året. Det går ut på att manliga asylsökande som kommer till Italien ska skickas till läger i Albanien medan deras asylärenden behandlas. Veckan före hade tre center öppnats i Albanien som tillsammans kan härbärgera över 1 000 migranter, varav ett fängelse.
Ideella organisationer har riktat hård kritik mot det italiensk-albanska avtalet då det bryter mot asylrätten. 160 olika organisationer har i ett öppet brev beskrivit det som ”omänskligt, absurt och ett dyrt system som bryter mot internationella mänskliga rättigheter”. Men trots att antalet asylsökningar i EU-länderna förra året var en miljon – en tredjedel av antalet som kom under rekordåret 2015 – och i år har minskat med ytterligare 40 procent, verkar flera europeiska regeringar vara fast bestämda att kopiera receptet. Storbritanniens premiärminister Keir Starmer, som tidigare har kritiserat ett liknande förslag från hans konservativa föregångare om att skicka asylsökande till Rwanda, har uttryckt starkt intresse för planen som kommer att kosta Italien 670 miljarder euro över fem år. Det har även Nederländernas nya högerregering gjort. Inte ens Tyskland, som länge har haft en mer liberal linje i migrationsfrågor, förväntas blockera ett eventuellt avtal i Europeiska rådet.
Men det är inte säkert att EU-kommissionens nya plan kan bli verklighet. Redan förra fredagen, bara två dagar efter att de 16 första asylsökande anlände till Albanien i väntan på att bli deporterade till sina hemländer, beslutade Italiens högsta domstol att 12 av dem måste skickas tillbaka till Italien. Beslutet innebär att det är oklart huruvida planen ens kommer att gå att genomföra. Enligt Albaniens premiärminister Edi Rama, som hoppas att avtalet ska snabba på hans lands ansökningsprocess för att bli ett EU-land, är det inte heller säkert att andra EU-länder kan kopiera upplägget, då det hänger på att man kommer överens med ett icke-EU-land som är villigt att ta emot migranterna.
Michele LeVoy (bilden) från organisationen Platform for International Cooperation on Undocumented Migrants, Picum, sade sig vara ”förfärad” över EU-ledarnas nyfunna entusiasm för utlokaliserade center för asylsökande i en intervju med The Guardian:
– Förutom att det är logistiskt och ekonomiskt nonsens är det ett grymt system som bryter mot internationell och EU-rätt och gör att människor riskerar att utsättas för övergrepp, utan tydliga möjligheter att få upprättelse.
