Inrikes/Reportage 05 november, 2024

Miljardär vill krossa ”woke” – med hemliga Östermalmsmingel

Den exklusiva ”svartklubben” ägde rum på Strandvägen 5 i Stockholm, precis ovanför Svenskt Tenns lokaler. Foto: Alexander/Adobe stock.

En svensk miljardär knyter högereliten inom media till sig. På en rad exklusiva mingel på Strandvägen anklagas staten för att stjäla pengar med hot om våld – medan klimataktivism beskrivs som den nya religionen. Flamman besöker den ”intellektuella svartklubben” Zirzamin.

Den gyllene porten på Strandvägen i Stockholm glöder i den varma septembersolen. Ovanför Svenskt Tenns exklusiva butik på Östermalm har miljardären Saeid Esmaeilzadeh bjudit in till ”intellektuell svartklubb”. Evenemanget går under namnet Zirzamin, farsi för ”underjordisk”.

Det är den sjätte i ordningen, och det tema som ska dryftas denna gång är ”offentlighetens död”. I hallen till kontoret – som mer liknar en exklusiv bostad – bjuds de uppklädda gästerna på tonfisksashimi, små hamburgare och mousserande vin.

I salongen intill står stolar i en liten cirkel, en större cirkel av stolar runt den. I mitten tronar Saeid Esmaeilzadeh, i svart kaftan med ett blänkande guldkors runt halsen. Bredvid sitter hans syster Mouna, helt klädd i rött.

Rummet börjar fyllas på med folk. Runt kvällens värdar, i den innersta cirkeln, tar en konservativ krönikör plats, följd av en högerlutande poddare och en borgerlig ledarskribent med internationell karriär. Snart ansluter sig en representant från public service, en forskare i statsvetenskap och en profilerad nationalekonom. Till sist står runt femtio personer tätt packade i salongen.

Vissa har bjudits in som talare kvällen till ära, andra är där främst som åhörare. Några är där för första gången, andra är stammisar. Många är bekanta från debattprogram i tv, bylines i tidningar och profilbilder på X. I det dunkla rummet skymtas såväl en kulturchef på en rikstäckande tidning som en chefredaktör för ett månadsmagasin. Skribenter från dagstidningar och kvällspress såväl som några av Sveriges största politiska poddar hälsar på varandra.

Har man upplevt ett samhälle där man inte får uttrycka sig så förstår man varför det är viktigt

Antalet kända ansikten från högerkanten överstiger från vänsterkanten med råge.

– Det är som att gå runt på Twitter, säger någon i rummet.

Vad de har gemensamt är att de fått en hemlig inbjudan till lokalen på Östermalm – och att de alla gått med på reglerna: att inte berätta för någon vilka andra som var där.

Kvällssolen skiner från sidan på Saeids ansikte när han, med en ny metafor, välkomnar besökarna till en ”intellektuell brottningsmatch”. Idéer ska kollidera mot varandra, nya tankegångar ska öppnas. Allt under en strikt mötesordning som begränsar varje talare till två minuter.

Moderator är företagsgruppens heltidsanställda idéhistoriker Johan Gärdebo, klädd i svart polo och med det mörka håret slickat bakåt.

Mouna Esmaeilzadeh tar till orda.

– Det som skiljer oss från aporna är att vi är nyfikna. Den fria tanken är något våra föräldrar kämpat för. Har man upplevt ett samhälle där man inte får uttrycka sig så förstår man varför det är viktigt, säger hon, och fyller i:

– Även om man kränker människor.

Saeid nickar intensivt. De tvinnade mustascherna står rakt ut åt sidorna, som om han var laddad med elektricitet.

– Ett samhälle utan fri debatt leder alltid till krig, säger han.

– Vi flydde från krig. Tro mig, ni vill inte ha krig.

Han sätter sig ned igen. Åsiktsgladiatorerna slipar sina svärd. Debatten kan börja.

Saeid Esmaeilzadeh kom som flykting till Sverige efter den iranska revolutionen och växte upp i Husby. Vid 28 års ålder blev han Sveriges yngsta docent i kemi.

I dag är han god för 7,5 miljarder kronor. Sin förmögenhet grundade han på en form av mycket hårt glas, som han upptäckte av en slump under ett misslyckat experiment på KTH en kväll vid 2000-talets början. Bolaget Diamorph såldes för 1,5 miljarder kronor 2018.

I dag äger han ett hundratal företag via företagsgruppen EHAB, som värderas till sammanlagt 7,5 miljarder. Bland dem finns såväl privata tandläkarkliniker och it-bolag i Stockholm som plåtslagarfirmor och VVS-bolag på den svenska landsbygden.

För två år sedan rekryterades även två journalister till företagsimperiet, en av dem med mångårig bakgrund som nyhetsankare i SVT. Syftet var att ”bygga ett team som kan storytelling”.

Företagsam. Saeid Esmaeilzadehs företagsgrupp är värd 7,5 miljarder – och nu vill han lära Sverige att samtala utan skitprat. Foto: Rickard L Eriksson.

Bolaget lanserade ett kvartalsmagasin, EQ Magazine, som framför allt består av reportage och personporträtt inifrån EHAB-sfären. En av de personer som presenteras är Johan Gärdebo, historiker och före detta klimataktivist. Förutom att moderera samtalskvällarna är han också ansvarig för bolagets så kallade ”no bullshit-policy”.

”Som idéhistoriker är min roll att beskriva på vilka sätt EHAB verkar inom en längre intellektuell tradition av kritiskt och prövande tänkande vars rötter går tillbaka till antikens Grekland och Persien”, säger han i en intervju i det senaste numret.

”Jag hjälper EHAB i att bli bättre på att identifiera och hantera ogrundade påståenden, alltså bullshit. Exempelvis genom att skriva white papers och genom att organisera workshops och den intellektuella svartklubben Zirzamin där EHAB:s utökade nätverk av partners debatterar aktuella ämnen.”

I ett annat nummer berättar Gärdebo och syskonen Esmaeilzadeh syftet med policyn. Artikeln beskriver en ”politiserad företagskultur” där företag övergivit målet att maximera sina vinster för kvotering, inkluderingspolicys och ”godhetssignalering”. De som vägrar gå med på förändringen tvingas ”likt Odysseus” att surra fast sig vid skeppets mast för att inte förföras av ”högljudda aktivister”.

En dryg timme av fri debatt har passerat. Bland de ämnen som hunnit avhandlas finns medias mörkande av gängbrottsligheten, ”fiktionen om det transsexuella barnet” och ”tapetserandet” av Lappland med vindkraftverk.

En nationalekonom har hunnit bedyra att han länge tyckt att ”flyktingmottagandet är inkompatibelt med välfärdens överlevnad”, men undvikit att säga det öppet. En annan deltagare har jämfört debatter om klimatpolitik och feminism med att ifrågasätta Guds existens i en Livets ord-församling.

– Alla som inte håller med ses som onda, konstaterar han.

Ett par deltagare har givits möjlighet att invända mot premisserna, dock utan större framgångar.

Den strikta modereringen, där målet är att varje deltagare får tala högst två minuter åt gången, gör sitt för att upprätthålla ett raskt tempo. Senare under kvällen beskriver sig moderatorn Gärdebo som en ”Stalin” i fråga om mötesordning.

Ämnet är nu public service, och det till en början smått sömniga rummet har börjat hetta till.

– Jag kallas ofta för galen, fascist och rättshaverist för att jag tycker att vi ska lägga ned public service och riva byggnaderna sten för sten, säger en deltagare.

En public service-journalist får ordet och försvarar sig.

Det stora problemet är att kapitalet inte använder sin makt. Man har varit ointresserade av opinions-bildning.

– Det här samtalet är en bra illustration av varför offentligheten inte får dö. Jag tänker att public service är något vackert. En dröm om ett offentligt torg som samlar åsikterna vi har här i rummet.

Mediekritikern tar till orda igen, och vänder sig direkt till journalisten.

– Jag anser att den verksamhet du ägnar dig åt är djupt omoralisk. Du tar mina pengar, med hjälp av våldsmonopolet, mot min vilja, för att finansiera din verksamhet.

– Illa nog om det varit bara det. Men att den verksamheten domineras av en ideologi som jag anser vara moraliskt förkastlig, som förstör inte bara min familjs hjärnor utan alla mina landsmäns hjärnor. Det anser jag vara fruktansvärt.

Andra besökare reserverar sin främsta kritik för de privata medierna. En tidigare riksdagspolitiker är besviken på det svenska storkapitalet och deras förhållande till de stora mediehusen.

– Det stora problemet är att kapitalet inte använder sin makt. Man har varit ointresserade av opinionsbildning, säger han, och fortsätter:

– Vi bröt sönder tv-monopolet, radiomonopolet, vad fick vi? Paradise Hotel och Mix Megapol.

Flamman ringer upp Johan Gärdebo för att höra mer om arbetet med no bullshit-policyn och svartklubben.

– Min ingång var att förklara historiskt var idéerna kommer från, och formulera en modell som jag tentativt kallar öppen kritisk dialektik. Den handlar om att testprata idéer så fritt det går, för att sedan utsätta dem för kritiska frågor, för att hitta lösningar. Det här kan leda till både nya arbetsrutiner och nya produkter.

Han hörde först talas om policyn när Saeid Esmaeilzadeh medverkade i podden Sista måltiden i mars 2023, och hörde av sig för att erbjuda sina tjänster. Tillsammans med företagets kommunikationsenhet fick han i uppdrag att formulera en ny policy som implementerades under fjolåret, och startade sedan Zirzamin som laboratorium för metoden. Kan främlingar samtala helt utan skitprat?

Dialektiker. Johan Gärdebo beskriver no bullshit-policyn som inspirerad av den tyske filosofen Georg Wilhelm Friedrich Hegel (1770-1831). Foto: Rickard L Eriksson.

– Policyn används internt och är need to have medan svartklubben är extern och nice to have. Syftet med klubben är att få till samtal mellan företagare, forskare och författare, och nå ut med policyn utan att det känns torrt. Så kan vi se vad som flyger och ta tillbaka idén till ritbordet.

Han säger att ”öppen kritisk dialektik” handlar om att skilja mellan vad en person säger för att förstå dig, och vad som snarare handlar om att kritisera innehållet.

– Man behöver fråga ”Vad menar du med det här?” innan de kritiska frågorna. Det bygger på den hegelianska dialektiken om tes, antites och syntes. Tesen är att vara öppen, antitesen är att fråga vad du menar med det här, och syntesen är att bolla mellan de två lägren.

Är inte det Fichte?

– Jag utgår faktiskt mer från Herakleitos där! Motsatsernas kamp och att nå enhet genom förändring.

Men oavsett policy är det väl lättare för en miljardär och företagsägare att säga vad han vill än en tillfälligt anställd?

– Det där är för stort för att ta nu, men jag köper inte maktingången. För mig är det här en metodfråga. Jag försöker skapa en metod där man kan ifrågasätta varandra. Du pratar om målet med policyn, bortom hantverket som krävs för att kunna prata med varandra.

Men yttrandefrihet på jobbet handlar väl i grunden om makt?

– Det är tvärtom. Det är när man har en sådan här policy som man antingen kan viga en svartklubb åt frågan, eller ta det för diskussion internt.

I lokalen på Strandvägen märks tydlig högerlutning bland gästerna, och även ämnena – företagsfeminism (pinkwashing) och offentlighetens död – låter som radikalhögerns favoritämnen. Några samtal om hur järnvägen ska finansieras står troligen inte att vänta.

Men urvalet av ämnen och personer lutar ju ändå åt höger. Hur utmanade blir gästerna egentligen?

– Urvalet handlar om vilka frågor som är aktuella, och vilka perspektiv som kan belysa dem från olika håll. Men alla gäster kan testprata vilken idé som helst. Syftet är inte att representera hela samhället, och om någon grupp är få är inte problemet. Om något saknas är det mitt jobb som moderator att ta fram det perspektivet, för att få till ett spänningsfält.

Annars kommer vi gärna på nästa träff.

– Deltagarna, Leonidas, är där för att delta men inte dokumentera.

Om vi inte publicerar något då?

– Men diskussion handlar om att du haft kollegor som dokumenterar. Om du inte är bjuden till klubben, ska du då in där och smygintervjua? Vad tror du det får för effekt på deltagarna? Om någon hoppar upp på bordet och inte kan bete sig i ett möblerat rum, kan du förstå att jag vill disciplinera för att visa etiketten?

Vi respekterar reglerna för evenemanget, vår reporter var öppen med sitt ärende och fick okej på att gå in. Vill ni verkligen ha olika perspektiv?

– Alla gäster bjuds in av oss och står på listan, så det stämmer inte att ni var inbjudna. Om du vill komma med avsikt att delta i samtalet kan vi mycket väl bjuda dig om ämnet passar. Det handlar inte om höger och vänster, utan om samtalshyfs. Om hur skön du kan vara mot andra personer, särskilt när du kanske inte gillar dem.

Under samtalskvällarna på Östermalm tillämpas Chatham House-reglerna, som utvecklades på brittiska samtalsklubbar för att möjliggöra diskussion utan skygglappar. Reglerna bygger på möjligheten till anonymitet. Vad som sägs kan spridas vidare, men vem som säger det – och vilka som lyssnar på det – får inte spridas vidare utan personernas tillåtelse.

– Det påminner om Twitter faktiskt. Det är högt i tak, man är inte rädd för att trampa varandra på tårna. Det hade varit svårare om det var öppet, säger debattören Jonathan Kärre.

Han är en av dem som var på plats under kvällen, och går med på att ställa upp med namn på en intervju.

– Folk behöver inte oroa sig för att det de säger ska användas mot dem, eller att saker tas ur sitt sammanhang och missförstås.

En annan som medverkade under kvällen är högerprofilen Henrik Jönsson, som varit med på Saeid Esmaeilzadehs samtalskvällar sedan början av 2020.

– Det är ett ideellt arrangemang som drivs av några entreprenörsprofiler. Då var det ganska litet, i en källarlokal som hör till ett företag. Den gemensamma nämnaren för gästerna är att de är intresserade av högt i tak, att resonera från olika perspektiv, och ett gott samtal där vi inte är ute efter att förgöra varandra.

Han säger att det var trångt och varmt under senaste samtalet, då klubben har växt avsevärt. Han räknade till 60 personer.

– Det är inte en svartklubb. Jag gissar att det ska låta subversivt och spännande, men det är snarare en samtalskväll. Såvida man inte tycker att det är subversivt att vissa säger hårresande kommunistiska saker, och andra hårresande marknadsliberala saker. Och det är skönt att få prata fritt.

Han erkänner att det har varit en ”slagsida till höger”, men att det alltid finns med en handfull på vänstersidan också. På det senaste samtalet skymtade han bland annat en känd klimataktivist.

Åsiktsmaskin. Youtube-profilen Henrik Jönsson har varit med på miljardären Saeid Esmaeilzadehs samtalskvällar sedan 2020. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SVD/TT.

Att en miljardär arrangerar samtalen ser han inga problem med.

– Det är ingen lobbyverksamhet vi pratar om, och det är väl bra om någon kan stå för lokal och tilltugg utan att det gör alltför ont.

En annan deltagare, som vill vara anonym, har en annan bild av diskussionsklubben.

– De försökte sälja in det som en spexig svartklubb, men jag tyckte det var ganska trött. Det var Almedalen typ. Klägget.

– Samtalet skulle handla om offentligheten, men de var inte intresserade av det. De ville bara prata om att de inte fick säga att kriminella var från Somalia och att SVT var taskiga för att de kallade folk ”kontroversiella”.

Deltagaren är kritisk mot att evenemanget skulle främja någon egentlig debatt mellan motståndare, med tanke på den ideologiska vridningen bland besökarna.

– Jag tror att den del av högern som gnäller på åsiktskorridorer vill gärna ha sina egna, där de slipper bli motsagda, säger hen till Flamman.

Samtidigt har deltagaren inga principiella problem med den typen av möten.

– Att anordna en politisk diskussionsklubb där olika perspektiv möts, det har jag svårt att kritisera i sak. Vill man lobba och använda sina pengar skulle man nog inte göra så här. Det här känns ganska harmlöst.

Rummet skiner i ett orange ljus. Kvällen börjar lida mot sitt slut. Luften är tung att andas och den sista skumpan har torkat i botten av glasen. Är vi på Östermalm eller i en schamans svetthydda?

Saeid Esmaeilzadeh håller sitt vinglas mot huvudet och gungar av och an, medan en chef inom fastighetsbranschen berättar om hur han och andra medlemmar i samma skrå ständigt ”straffas” av politikerna.

Jag tror att den del av högern som gnäller på åsiktskorridorer vill gärna ha sina egna, där de slipper bli motsagda.

– Kommunerna har har planmonopolet och beviljar bygglov. Ställer vi oss i offentlighetens ljus så blir vi straffade. Vi måste vara tysta och vågar inte ta kampen. Det är vår vardag.

– Tack, säger moderatorn Johan Gärdebo, och lämnar över ordet till sin chef.

Saeid Esmaeilzadeh reser sig upp från stolen, med blicken fäst i fjärran. Det ser ut som att han fått en vision. Med långsam röst börjar miljardären tala.

– Än en gång har vi samlats kring denna fantastiska lägereld, där jag representerar kapitalisten, ondskan personifierad, som utarmar arbetaren, säger han, och fortsätter:

– Vi måste komma tillbaka till vad saker och ting är. Skattemedel, de miljarder som finns i public service, är pengar som tas med hot om vapenvåld från var och en av oss.

Någon i salongen ropar ”hear, hear”, andra skruvar på sig. Det är tredje, om inte fjärde gången under kvällen som värden upprepat frasen.

Han sätter sig ned igen. En ung medlem av rummets lilla vänsterfalang, som dock påpekar att han kallats fascist av en partikamrat, får ordet.

– Det var länge sedan jag befann mig i ett rum där så många tycker så synd om sig själva, säger han, innan han återvänder till ämnet för kvällens diskussion.

– Är offentligheten död? Jag vet inte, men den mår inte jättebra. Och vart det här samtalet tog vägen är nog ett tecken på det.

Reportaget följer Chatham-reglerna. Alla gäster som nämns vid namn har givit sitt uttryckliga godkännande till Flamman om att medverka med namn. Övriga är anonymiserade.

Flamman har sökt Saeid Esmaeilzadeh, som tackat nej till en intervju.

Flammans reporter nekar till uppgifterna om att ha hoppat upp på ett bord.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Veckobrev 05 november, 2024

Så hade Harris kunnat krossa miljardärtölpen Trump

Donald Trump presenterar en gyllene skokollektion i februari 2024. Skorna säljs i dagsläget för 499 dollar – motsvarande 5 300 kronor. Foto: Manuel Balce Ceneta / AP.

Är du orolig eller hoppfull?

I dag är det val i USA och upptakten är lika hysterisk som man kan förvänta sig.

Den mesta uppmärksamheten går åt till Trumps ständiga tarvligheter. På ett kampanjmöte i Pennsylvania sade han att ”för att komma åt mig skulle man behöva skjuta igenom fejknyheterna, och det bryr jag mig inte om så mycket”, med hänvisning till journalisterna på plats. Han har även hotat Mark Zuckerberg med livstids fängelse och ”radikala vänstertokar” med militären, och vill fängsla medborgare som kritiserar högsta domstolen.

Som jag skrev i veckans ledare är Trump en auktoritär populist som hatar två av mänsklighetens bästa skapelser – demokratin och fackförbunden. Det är därför han är alla socialisters största motståndare, snarare än för att han är kroniskt oförskämd. Att han får städernas liberaler att rodna är inte ens nödvändigtvis en nackdel, då det understryker hans budskap om att trycka till etablissemanget.

Liknande argument hörs ofta från svensk alternativhöger, som när Chang Frick på X påstår att den viktigaste frågan är klassföraktet hos ”kändisar, journalister, proffstyckare och politiska broilers” mot ”arme lågutbildade arbetaren”. Men frågan är om det går att förakta arbetare mer än vad Trump och Musk gör, när de i ett poddsamtal hånskrattar åt att den senare avskedat en arbetsstyrka (”Det är okej, ni kan alla försvinna!”) som försöker organisera sig.

I stället för att förfasa sig över Trump borde Demokraterna utnyttja att man, trots alla sina brister, fortfarande är arbetarrörelsens parti. Det är en enorm tillgång – i synnerhet mot Trump och hans snorrika koalition. Inte sedan 1950-talet, när republikanska presidenten Dwight Eisenhower utsåg en fackledare till arbetsminister i ett kabinett kallat ”nio miljonärer och en rörmokare”, har facken haft ett så starkt stöd bland amerikaner. Demokraterna anses dessutom vara överlägset bäst på att företräda dem.

Men trots att hon hjälpte till att driva igenom Joe Bidens arbetarvänliga politik och valde snällsossen Tim Waltz som parhäst, kommer populismen inte lika naturligt för Kamala Harris. Hennes program är ett habilt hopkok av allt från subventionerade mediciner till smålån till afroamerikanska småföretagare, men som Milan Loewer skriver i Jacobin handlar det mer om smarta liberaler som löser ströproblem, än att stå med arbetarna mot eliten.

Det senare budskapet hade nog gått bra i de vågmästarstater som Joe Biden plockade hem. Däremot går hon starkt hos kvinnor på grund av abortfrågans återkomst (som högertyckaren Tucker Carlson nyligen kallade ”ritualmord” – innan han beskyllde demoner för de senaste orkanerna i USA), men svagare hos vänstern på grund av partiets stöd till Israels folkrättsbrott. Nu håller jag tummarna för att de håller för näsan och röstar på Harris, för det ser ut att bli tokjämnt.

Om du läst ända hit men ändå vill höra samma poänger i radio och TV är jag med i två paneler – Ekots valvaka från runt 23.20 på tisdag och TV4:s på onsdag mellan 16 och 19. (Nej, jag pratar inte konstant utan står troligen gömd bakom en gardin mellan inhoppen.)

Inrikes 05 november, 2024

Palestinafrågan lamslår Vänsterpartiet: ”En extrem radikalisering”

Medlemmar i Ung Vänster håller upp en banderoll under en Palestinademonstration i Göteborg, i november 2023.

En sjukskriven partisekreterare och riksdagsledamöter som inte vågar tala på Palestinademonstrationer. Nu berättar vänsterpartister för Flamman om ett debattklimat som sliter partiet itu.

Under det senaste året har Israels krig i Gaza varit i centrum för vänsterdebatten. Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar beskrev EU-valet som ett ”Palestinaval”, och frågan har lyfts fram som förklaring till framgångarna i Malmö, där partiet gick från 11 till 19,4 procent.

Men frågan har också skapat oenighet. Mot Dadgostar har det riktats hård kritik och avgångskrav, de första redan i oktober 2023. När hon beklagade de israeliska dödsoffren på årsdagen för 7 oktober möttes hon av en kritikstorm som fick henne att stänga av kommentarerna på inlägget.

En högt uppsatt vänsterpartist berättar för Flamman att bråken har gjort att det numera bara är ett fåtal rikspolitiker från partiet som vågar delta i Palestinademonstrationer.

– Det här vågar vi inte ens gå ut med, men vi orkar inte gå med i tågen. Det är tråkigt, det är en självklarhet att vi borde vara med och hålla tal. Men om jag drar Vänsterpartiets politik rakt upp och ned, nämner en tvåstatslösning eller Hamas angrepp, så blir jag släpad av scenen, säger den anonyma vänsterpartisten till Flamman, och tillägger:

Läs mer

– Många är också rädda för att inte bli nominerade till ledande positioner i partiet om de företräder partilinjen, trots att den röstats fram av medlemmarna.

Under kongressen i maj föreslogs att partiet skulle öppna upp för andra alternativ än en tvåstatslösning i Palestina. Motionerna röstades dock ned med 122 mot 89 röster. Partiet bekräftade därmed sitt stöd för en israelisk och en palestinsk stat med 1967 års gränser.

Karin Rågsjö, hälsopolitisk talesperson och styrelseledamot 2012–2022, suckar över tajmingen.

– Vi har en totalrasistisk regering, ett folkmord med 40 000 döda, och ett USA där Trump kan vinna makten. Man kan tycka att vi borde samla oss. Men då bråkar vi internt i stället, trots att vårt parti har bäst Palestinapolitik. Jag är inte ledsen, utan jävligt arg.

Karin Rågsjö säger att konflikterna gör att partiet får svårt att nå ut med sin politik. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Nu kan Flamman visa att personen som har varit ansvarig för att hålla ihop partiet under stormen, partisekreterare Aron Etzler, har sjukskrivit sig snart efter att ha fått hård internkritik för en intervju i Judisk krönika i början av september. Där försökte han tydliggöra partiets hållning efter en sommar av avslöjanden i media om antisemitism och hyllningar till terrorgrupper bland partiets företrädare. Strax innan hade Orwa Kadoura, tidigare vice ordförande i Malmö, lämnat partiet efter avslöjanden om antisemitiska inlägg i sociala medier. Han fick stöd av Malmöavdelningen: ”I försök att tillgodose medias krav har man tappat viktiga ideologiska perspektiv som har skadat vårt parti”, skrev de i ett pressmeddelande, och anklagade ledningen för ”bristande kunskap”.

I intervjun kallar Etzler (bilden) Israels agerande för ”folkmord”, men säger också att ”[i]sraeler har självklart rätt till sitt land” och att begreppet ”sionist” inte är lämpligt som skällsord då det ibland ”används synonymt med att vara jude eller som en täckmantel för att föra fram antisemitiska åsikter”.

I interna forum framfördes hård kritik mot partisekreteraren. ”Jag spyr”, skriver en lokal partiordförande i ett internt debattforum och får kommentarer som ”Riktigt korkat”. I ett ursäktande öppet inlägg på Facebook den 25 september ville Aron Etzler ”rätta till” misstag under intervjun, och knappt två veckor senare sjukskrev han sig.

Karin Rågsjö säger att situationen har blivit ohållbar.

– Vem som helst skulle få en genomklappning när man får kritik från hundratals främlingar om att man är ”galen”, ”sionist”, ”Israelvän”, you name it, säger hon och fortsätter:

Om jag drar Vänsterpartiets politik rakt upp och ned, nämner en tvåstatslösning eller Hamas angrepp, så blir jag släpad av scenen.

– Det har hänt någonting under kriget, en extrem radikalisering. Att han uttrycker sig så här borde inte leda till ett internt krig inom vänstern. Det blir ju förföljelse till slut, man har ingen respekt för varandra som människor längre, och det tror jag många känner. Många av oss i riksdagen som tycker något annat ligger lågt, för vi orkar inte. Hur länge ska vi gegga med det här, och när ska vi komma ut med våra sakfrågor?

I oktober mötte Nooshi Dadgostar avgångskrav från organisationen Rättvisa för alla, efter att partiledaren poserat med en Kamala Harris-keps på internationella aborträttsdagen under ett besök i New York. Vänsterpartiet i Sundbyberg kommenterade i en ”reprimand” att partiledaren därmed valt ”att ge stöd till folkmord och ett svek mot invånarna i Gaza och Libanon, den palestinska diasporan i Sverige och våra medlemmar och väljare” (Dagens ETC, 14/10.)

– Vi har ett kongressbeslut som säger att vi stöder Palestina. Det tycker jag att vi ska leva upp till, och kanske också vara mer aktiva i rörelsen utifrån det beslutet, säger Karin Bylund, ordförande för partiet i Sundbyberg.

Hon tillägger att hon har förtroende för partiledningen samt den beslutade partilinjen, men håller inte med om att det är svårt att framföra den i Palestinarörelsen.

Läs mer

– Nej, jag tycker inte det. Det är många olika krafter som verkar där, men det är ingen anledning att dra sig undan och inte driva en bra politik som stöder Palestina, säger hon, och tillägger:

– Men jag vet att det kan finnas sådana orosmoment, och det tycker jag är jättesynd. Vi måste våga stå för det vi har beslutat.

Aron Etzler bekräftar för Flamman att han har varit sjukskriven sedan den 8 oktober, men säger att det ligger en rad anledningar bakom. Han har haft ”fullt ös” i 12 år, och efter både kongress och valrörelse kändes det som rätt tillfälle att sluta.

– Men så gjorde jag misstaget att ha en riktigt vilsam semester och efter det blev det tydligt att jag inte längre kunde trycka ned kroppens signaler om exakt hur sliten jag var.

Han säger också att det var fler konflikter när han började än i dag.

– Nu är det en liten skara personer som egentligen aldrig respekterat hur majoriteten i partiet ser ut och som reagerar på förändringar genom att förstöra på de arenor där de finns. Det är tråkigt, men jag tror att deras inflytande är mindre än någonsin.

Maria Forsberg (bilden), tillträdande partisekreterare, säger att hon inte ser något problem med att det förekommer olika åsikter kring partiets förhållningssätt i Palestinafrågan.

– Vi har 30 000 medlemmar. Det är klart att folk tycker olika, men jag är trygg med att det finns ett starkt stöd för partiets linje i frågan, säger hon till Flamman, och fortsätter:

– Sedan finns det personer utanför vår organisation som påstår alla möjliga saker, men vi har vår politik och står fast vid den. Det ska man så klart också kunna göra som företrädare för Vänsterpartiet.

Hon menar att kritiken mot partiledningen är missriktad.

– Det handlar inte om att vika ned sig, utan att stå för vår politik. Det är självklart att vi fördömer attacken den 7 oktober och antisemitism, samtidigt som vi är tydliga om det folkmord som pågår i Palestina.

Under hösten har Flamman rapporterat om de nya rörelser som startats av de uteslutna vänsterpartisterna Björn Alling och Kristofer Lundberg. Båda förespråkar till skillnad från Vänsterpartiet en enstatslösning.

Karin Rågsjö känner vindpustar från förr när hon tänker på de nybildade partierna.

– Det påminner om när jag var ung på 70-talet och med i FNL-rörelsen. Den var okej, men det fanns också en mängd fraktioner med testuggande män som ledare.

Hon säger att på vissa håll i Palestinarörelsen är det kontroversiellt att beskriva Hamas som en terrorgrupp, och att man i stället vill beskriva dådet den 7 oktober som ”motstånd”.

– Då blir det svårt att gå med i demonstrationer för många i riksdagsgruppen. Det här är partiets politik och den skulle vi alla ha fört fram tydligare i demonstrationerna.

Flamman har sökt Tove Karnerud, ordförande i Vänsterpartiet Malmö, som tackat nej till att kommentera avdelningens kritik mot ledningen.

Utrikes 05 november, 2024

Nu vill Silicon Valleys rika flytta in i Vita huset

Silicon Valleys riskkapitalister har fingrarna i precis alla politiska grytor i USA, nationell, på delstatsnivå och i städerna. Illustration: stasnds/Adobe stock.

En grupp teknikmiljardärer har bestämt sig för att hjälpa Donald Trump i valet. I utbyte hoppas de på allt från skattelättnader till segregerade framtidsstäder.

I våras började de första reklamfilmerna för något som kallas East Solano Plan pumpas ut mot oss som bor i San Francisco-bukten. Filmerna är som amerikansk politisk reklam är mest: råbarkade militärveteraner, bönder på hästrygg och medelklassmödrar som alla är överens om att ett visst förslag måste gå igenom – i det här fallet att bygga en ny stad. Kenny H är trött på att bilpendla, Zoe M vill att hennes son ska kunna flytta hem igen. Pete Craig sålde sin bondgård och är helnöjd med beslutet.

Silicon Valleys riskkapitalister har redan en oerhörd makt i San Francisco men är inte nöjda än. De älskar utopier, och de senaste fem åren har den ljusskygga gruppen Flannery Associates börjat köpa mark i Solano County, en del av buktområdet som omfattar städer som Vallejo, Fairfield och Vacaville.

De startade också en hemsida med paradisiska AI-genererade bilder som liknar ett högteknologiskt Florens, och under namnet California Forever försökte Flannery Associates muta lokalbefolkningen med otroliga löften, bland annat 7,5 miljarder kronor i investeringar och finansiering. Men trots det utlovade guldregnet förhöll sig invånarna i Solano skeptiska mot planen, som skulle skapa en ny stad för 400 000 invånare i ett jordbruksområde som regelbundet plågas av årslånga torka.

Förra året kunde New York Times avslöja att gruppen bakom ”uppstartsstaden” innehöll några av Silicon Valleys stora maktspelare, däribland Michael Moritz. Även namn som Marc Andreessen som sitter i Facebooks styrelse, Reid Hoffman som var med att starta Linkedin, och Steve Jobs änka Laurene Powell Jobs.

Vision. Under en presskonferens den 17 januari 2024 presenterade California Forever sin promenadvänliga ”uppstartsstad”. Foto: Jessica Christian/San Francisco Chronicle/Polaris/TT.

Under namnet Solano Together gick miljöorganisationer och lokalbefolkningen samman för att stoppa utbyggnaden, och Flannery Associates tidigare förslag som låg upp för omröstning drogs tillbaka, men väntas återlanseras i nästa val, 2026.

Slaget om vilka Norra Kalifornien är till för – folket eller företagen – har bara börjat.

Så vem är Michael Moritz, och vad vill han åstadkomma?

Han är född i Wales, men är amerikan sedan länge. Hans bakgrund är inom journalistik men han har sedan mitten av 80-talet suttit i ledningen för Sequoia Capital, ett riskkapitalbolag som investerar i företag som Apple, Google, Paypal och Oracle – samt svenska Klarna, där han är styrelseordförande och har beskrivits som mentor för medgrundaren och vd:n Sebastian Siemiatkowski.

Läs mer

Han har även startat en egen nyhetskanal, i form av tidningen San Francisco Standard, och inför borgmästarvalet i San Francisco fick han breda ut sig i New York Times för att uppmana tidningens läsare till att inte kryssa Aaron Peskin, den enda kandidaten som med god vilja skulle kunna ses som progressiv.

(mer …)
Rörelsen 05 november, 2024

Vad flydde de afghanska barnen från?

Hazariska kvinnor demonstrerar i Kabul efter att en självmordsbombare attackerat en hazarisk skola i oktober 2022. Foto: AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

År 2015 sökte 23 000 afghanska barn asyl i Sverige utan sina föräldrar. De flesta av dem fick avslag eftersom de inte ansågs ha tillräckliga asylskäl.

Vad fick deras föräldrar att skicka iväg dem på en dyr och farlig resa till Europa? Varje flykting har sina egna erfarenheter, men många har en gemensam historia.

De kallas afghaner, men Afghanistan var aldrig deras hem. Deras föräldrar flydde till Iran undan krigen och talibanväldet när de var små eller ännu inte födda. De var shiamuslimska hazarer, en grupp som förtryckts och marginaliserats i det sunnimuslimska Afghanistan och bär med sig minnet av folkmordet i slutet av 1800-talet. Då dödades, fördrevs eller förslavades två tredjedelar av folkgruppen.

Under talibanerna var de rättslösa och många tvingades iväg från sin jord. De som gjorde motstånd dödades. Familjer, ofta med unga änkor, tvingades lämna sina hem och flydde till Iran. Där slog de sig ned i stadsdelar där det redan bodde hazarer, för att känna sig någorlunda trygga.

I det shiamuslimska Iran accepterades hazarernas religion. Men de levde där utan tillstånd och diskriminerades. Parker hade skyltar om att afghaner inte var välkomna, och de fick stå i en speciell kö för att köpa det bröd som blivit över när iranierna handlat. Utan uppehållstillstånd fick de inte åka taxi, köpa telefonkort eller skicka paket. Och hazarernas östasiatiska utseende gjorde att de inte kunde gömma sig och låtsas vara iranier.

Migrationsverket frågade knappt om deras asylskäl utan försökte bara hitta bevis för att de antingen var ”arbetsföra vuxna män” eller kunde tas emot av välvilliga släktingar i Afghanistan.

Barnen ärvde sina mammors rädsla för talibanerna och det stora folkmordet. De växte upp med känslan av att vara föraktade och lärde sig att det var farligt att lämna den egna stadsdelen. Redan innan de var tio år arbetade pojkarna hos skräddare, som mattknytare, på tegelbruk och byggen. Några timmar om dagen fick de gå i speciella flyktingskolor.

Så började kriget i Syrien. När Iran skickade trupper för att strida på Assads sida började polisen fånga unga hazarer och ge dem ett ultimatum: Åk till Syrien som soldat eller så skickar vi dig till Afghanistan. Många som sändes till Syrien kom aldrig hem igen. Afghanistan var ett lika skrämmande alternativ. Hur skulle en ensam 15-åring klara sig där, utan familj, utan arbete och utan att ens kunna den afghanska varianten av persiska?

Så de flydde. För chansen att alls kunna leva. Men i Sverige blev de återigen hotade med deportation till Afghanistan. Ingen brydde sig om varför de flytt från Iran eller om hotet att tvingas bli barnsoldater. Deras pappor hade varit afghanska medborgare, och därför var det till Afghanistan de skulle utvisas. Migrationsverket frågade knappt om deras asylskäl utan försökte bara hitta bevis för att de antingen var ”arbetsföra vuxna män” eller kunde tas emot av välvilliga släktingar i Afghanistan. De allra flesta fick avslag på sin asylansökan.

Att åka till Afghanistan är otänkbart för dem och att återförenas med familjen i Iran är inte möjligt. Så de har gjort allt för att slippa ”återvända”. En del lyckades få ny prövning och asyl i Sverige, andra fick respit genom gymnasielagen. Tusentals flydde vidare till andra länder i Europa där det var lättare att få förståelse och uppehållstillstånd. Och många blev kvar, utan att se någon annan möjlighet än att leva som papperslös.

Läs mer

Nu har de varit i Sverige i nio år, gått i svensk skola och blivit vuxna i det svenska samhället. Hur många som i dag lever som papperslösa vet vi inte, men vi vet att de lever i ständig rädsla och saknar allt – hem, inkomster, trygghet. Människor som gått ut gymnasiet och har fasta jobb får nu utvisningsbeslut på grund av formaliteter. De som söker asyl på nytt får oftast avslag. Flyktingar som tillåtits stanna i Sverige för att de var barn har nu blivit vuxna och ska utvisas. Det är allt svårare att få asyl i övriga Europa och svensktalande afghaner skickas tillbaka hit för att tvingas in i det svenska skuggsamhället.

Alla de afghanska barn som kom 2015 var inte hazarer, och alla hade inte vuxit upp i Iran. Men alla flydde för att de inte kunde leva i Afghanistan. Det enda rimliga är att äntligen erkänna att dessa människor hade starka skäl att fly, och ge dem uppehållstillstånd i Sverige.

Ledare 04 november, 2024

USA:s problem är större än Trump

Donald Trump och Elon Musk vill köpa upp den amerikanska demokratin. Foto: Julia Demaree Nikhinson/AP/TT.

Det är fasligt att se oligarkerna köpa upp den amerikanska demokratin. Men grundproblemet är det ekonomiska rövarsystem som fört dem till makten.

Det är en ödesvecka.

Världens mäktigaste land kan komma att styras av den auktoritära uppviglaren Donald Trump, i allians med planetens rikaste man Elon Musk, som i sin tur äger världens viktigaste plattform för politisk debatt.

Aldrig har makten över politiken, domstolarna, ekonomin och det offentliga samtalet varit så samlad. Jag ryser inför vad de kan åstadkomma.

Klassiska amerikanska tidningar har redan börjat darra. Los Angeles Times och Washington Post har brutit med sin tradition av att stödja demokratiska presidenter, under trycket från sina ägare, mångmiljardärerna Patrick Soon-Shiong och Jeff Bezos.

Så när liberalerna varnar för att demokratin är hotad har de rätt, och vi socialister bör sluta upp till dess försvar. Det är inte för inte som arbetarrörelsen bidrog till att driva igenom demokratin världen över. Historiens mest lyckade samhällen har byggt på fria val och starka fackförbund – två fenomen som alla ovannämnda oligarker avskyr.

I dag vet vi att frågan om jämlikhet är relevant av ett annat skäl, nämligen makt.

Men att fördöma dem är inte nog. Ännu viktigare är att förklara hur dessa män har kunnat bli så mäktiga. Men för liberalerna börjar allt med tarvligheten hos dessa individer själva.

Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski skriver (27/10) att ”i fallet Donald Trump är det svårt att inte se hur en enskild individs karaktär i så hög grad är drivande.” I Aftonbladet skriver Kjell Häglund (29/10) att Malin Ekman sanewashar Donald Trump, alltså får honom att framstå som sansad genom att utelämna ”galenskapen, rasismen, sexismen, lögnerna, hatet”. Han nämner hennes namn så många gånger att det framstår som att han utövar voodoo.

De har inte nödvändigtvis fel, men vad har möjliggjort denna radikala rörelses framväxt? Jo, en kapitalism som blivit så oreglerad att enskilda människor inte bara kan styra gigantiska företag enligt sina egna nycker, utan dessutom växla in sina rikedomar till politiskt inflytande.

När ojämlikhet diskuteras framställs det framför allt som en fråga om rättvisa. ”För den som vill bekämpa fattigdom är rikedom någonting bra, även extrema förmögenheter”, skriver Mattias Svensson (18/1) i ett av sina årliga hån mot Oxfams ojämlikhetsindex. Han har en poäng: materiell orättvisa är möjligen ett viktigt retoriskt argument, men det är inte det centrala problemet.

Läs mer

Visst skadar det inte mig om familjen Wallenberg köper ännu en Patek Philippe-klocka, inte minst som de knappast blir lyckligare av det. Som ekonomen Carl Cederström skrev i Flamman i våras var 1800-talets socialister knappt intresserade av jämlikhet. Och som historikern Samuel Moyn påpekar är det exploateringen av arbetare som för Marx är ”det värsta vi människor kan göra mot varandra”, medan miljardärernas rikedomar bara är en symbol för denna ofrihet.

Men i dag vet vi att frågan om jämlikhet är relevant av ett annat skäl, nämligen makt. Om en liten kast av miljardärer kan köpa advokater, regleringar, domare, möjligen även presidentval, så minskar friheten för alla oss andra. Visst kan vi förfasa oss över att Elon Musk lottar ut vinster om 10 miljoner kronor till väljare som röstar på Trump i vågmästarstater – men är inte problemet att han alls har den makten? Eller att svenska banker badar i så mycket pengar att de kan köpa upp några av landets kändaste journalister i ett svep?

Den som inte har någonting att säga om kapitalismen, har lika lite att säga om demokratin.

Krönika/Kultur 02 november, 2024

Fördel kvinna. Pojkar bäddas tidigt in i våld och maskulinitet. Foto: Johan Nilsson/TT.

Synen på män som ständiga vinnare ogiltigförklarar vi inte bara deras lidande – det hindrar också samhället från att röra sig framåt.

Nyligen befann jag mig på ABF-huset i Stockholm för att lyssna på Selma Brodrej och Gudrun Schyman samtala om huruvida det är ”rätt åt männen” att kvinnorna flyttat fram sina positioner i samhället på senare år. Hårddraget kan man säga att Brodrej – som i år kom ut med boken Testosteron – tog männens sida och Schyman den andra. Vad den nu är. Som alla intressanta samtal lämnade det mig med fler frågor än svar.

Det som nästan alltid händer när någon påtalar hur kvinnor och flickor i dag kan ha en fördel gentemot män (som skolresultat och karriärmässig ambition), är att någon kontrar med alla de fördelar män fortfarande har. Fortfarande ser vi alltså patriarkatet som synonymt med män, något det därför är omöjligt för dem att lida av. Envist fortsätter vi definiera denna allomfattande samhällsstruktur som ”män har det bra”, vilket gör att deras påstådda lidande ogiltigförklarar patriarkatet som helhet och kvinnors lidande med det.

Men är patriarkatet verkligen ett lidande- och maktmässigt nollsummespel? Står vi verkligen på var sin ände om ett rep – där varje erövring är en förlust för andra sidan?

Trots att patriarkatet är erkänt som struktur så verkar det omöjligt för oss att inte skylla den på enskilda män. Det är inte konstigt, eftersom patriarkatet gör sig mest gällande i det som påverkar oss mest – relationer. De flesta kvinnor har någon gång behövt uthärda en relation med en man, och i den relationen kommit i kontakt med patriarkatet. Men är inte den enskilda mannen snarare slussen för denna struktur, än en isolerad och envis upprätthållare av den? När jag för femtioelfte gången är den enda som tar emotionellt ansvar i min relation, är det för att min pojkvän inte vill, eller för att han inte lärt sig det på samma sätt som jag?

Mäns våldsamhet går från att vara naturligt till att bara några år senare tyda på patologi i den enskilda individen.

Trots att jämställdheten ökar verkar mäns våld mot kvinnor inte röra sig ur fläcken. Det beror förstås på en rad faktorer, men en jag tror spelar in är feminismens envisa bild av sig själv som en kvinnofråga. Men att försöka minska våldet mot kvinnor utan att förstå hur även män drabbas av våld är befängt.

Det har säkert med mina egna privilegier att göra, men för mig var våld inte en fråga jag behövde ta ställning till förrän sent i vuxenlivet. När jag pratar med killar i min närhet framträder en annan bild, en där våld alltid varit närvarande. Att ha våldskapital verkar för många blivit inte ett sätt att ta kontroll över andra, utan över sig själv.

Vi är okej med barns våld eftersom det är ofarligt, men tron på att det inte skulle få senare konsekvenser är naiv. Som att socialiseringen in i könsroller inte sker från början. Sedan kommer en dag, när pojken blir en ung man, och då är det absolut inte okej längre. Mäns våldsamhet går från att vara naturligt till att bara några år senare tyda på patologi i den enskilda individen.

Förståelsen för vad det innebär att ha makt är också endimensionell. Makt är inte någonting en man kan välja att ge bort och då göra det, eftersom makt delvis är en social konstruktion. Makt upprätthålls såklart genom valda handlingar, men är också något andra ger en. Att ha makt är inte heller en odelat positiv erfarenhet. Givetvis behöver människor ha inflytande över sina egna liv. Samtidigt är makt är en söndrande kraft, som jag upplever gör det svårare för män att ha nära relationer. Att ha makt över en annan individ är ju synonymt med att kunna skada denna individ – som när du tackat nej till en andra dejt, eller inser att du tjänar mer än dina kollegor trots att ni har samma arbetsuppgifter. Det leder till en olustig känsla av att något sipprar in i relationen och gör det svårare för er att mötas som människor.

Enligt mig finns det något antifeministiskt över fokuset på makt i den feministiska frågan. Det utgår från att maskulina attribut är mer eftersträvansvärda. Men det är också befriande att slippa vara den som styr, slippa ha denna makt som hela tiden behöver skyddas för att inte förloras och kanske framför allt: slippa vara den som utövar våld och dödar – något kvinnor förunnats globalt och historiskt, men som sällan pratas om som en fördel. Att vara den helande kraften snarare än den söndrande känns bättre, om inte annat.

Om vi vill att män ska känna empati med de sätt vi kvinnor lider under patriarkatet är det kanske dags att vi erbjuder motsvarande förståelse för deras smärta, i stället för att se det som rätt åt dem. Långt ifrån alla män tjänar på patriarkatet. Att önska andras smärta är mänskligt, men också en antisocial impuls som står i vägen för verklig förändring.

Inrikes/Reportage 01 november, 2024

Miljardär vill krossa ”woke” – med hemliga Östermalmsmingel

Den exklusiva ”svartklubben” ägde rum på Strandvägen 5 i Stockholm, precis ovanför Svenskt Tenns lokaler. Foto: Alexander/Adobe stock.

En svensk miljardär knyter högereliten inom media till sig. På en rad exklusiva mingel på Strandvägen anklagas staten för att stjäla pengar med hot om våld – medan klimataktivism beskrivs som den nya religionen. Flamman besöker den ”intellektuella svartklubben” Zirzamin.

Den gyllene porten på Strandvägen i Stockholm glöder i den varma septembersolen. Ovanför Svenskt Tenns exklusiva butik på Östermalm har miljardären Saeid Esmaeilzadeh bjudit in till ”intellektuell svartklubb”. Evenemanget går under namnet Zirzamin, farsi för ”underjordisk”.

Det är den sjätte i ordningen, och det tema som ska dryftas denna gång är ”offentlighetens död”. I hallen till kontoret – som mer liknar en exklusiv bostad – bjuds de uppklädda gästerna på tonfisksashimi, små hamburgare och mousserande vin.

I salongen intill står stolar i en liten cirkel, en större cirkel av stolar runt den. I mitten tronar Saeid Esmaeilzadeh, i svart kaftan med ett blänkande guldkors runt halsen. Bredvid sitter hans syster Mouna, helt klädd i rött.

Rummet börjar fyllas på med folk. Runt kvällens värdar, i den innersta cirkeln, tar en konservativ krönikör plats, följd av en högerlutande poddare och en borgerlig ledarskribent med internationell karriär. Snart ansluter sig en representant från public service, en forskare i statsvetenskap och en profilerad nationalekonom. Till sist står runt femtio personer tätt packade i salongen.

(mer …)
Kultur 01 november, 2024

Briljans på rullator

Till sommaren blir författaren och konstnären Lennart Sjögren 95 år. Foto: Fredrik Hjerling.

Ibland är ålderdomshemmet en bättre poetisk verkstad än svitfesten. Rasmus Landström ser sann skönhet uppstå på ålderns höst.

Den svenska poesin är ett främmande land som bebos av ett främmande folk. Utifrån tycks detta land styras av en grupp unga hovnarrar som festar på Soho House och diggar slapp amerikansk internetpoesi.

Men på Bonnierfesten på nedre Manilla – balen på slottet – var den stora sensationen att en 94-årig poet åkt från Öland för att delta. Det gick ett sus genom salen när Lennart Sjögren klev ut ur taxin och greppade sin rullator. ”Fan, karln debuterade på 50-talet”.

Sjögrens Regnbågen (Albert Bonniers förlag, 2024) med sin uppsluppet surrealistiska vers hör till en av mina starkaste läsupplevelser i år. På mitt nattduksbord ligger den bredvid en annan 90-årig poets bok, Nils-Åke Hasselmarks Ingenmans strand. Den före detta dykaren, som redan på 80-talet var en mytomspunnen skygg hind, debuterade också på 50-talet. När jag läste Ingenmans strand och Regnbågen slogs jag av att den avklarnade stilen bara kunnat tappas ur 70 år långa författarskap. Ofta upplever jag att vi litteraturkritiker misslyckas med att hämta böcker som dessa från poesins främmande land till allmänheten.

Att läsa riktigt gamla människors böcker är en speciell upplevelse. Ofta har man en känsla av att orden är knappa och därför dyrbara. Inte sällan singlar de ned över sidorna som snöflingor. Ibland kan man undra hur det står till med de kognitiva förmågorna. Är poeten 94 bast är det liksom större risk att hen är lite dement än helt klar i huvudet. Detta gör det hela ännu mera spännande, för även dementa människor kan ha stunder av blixtrande klarhet. Vad hämtar de från sina dimmiga inre landskap? Vad har räddats till den del av hjärnan som inte förkalkats?

I Sven Anders Johanssons nyutkomna essä ”Till ambivalensens försvar” finns några avsnitt om litteraturen som fångar varför jag så ofta längtar efter att vara i det främmande landet. Litteraturen är en plats, skriver Johansson vackert (närmast utopiskt), där man tillåts att inte veta saker säkert, där man kan säga både ”ja” och ”nej” samtidigt.

När jag läste detta tänkte jag direkt på Hasselmarks diktjag som vandrar längs den disiga kust som ett långt liv är, spanande ut över ”årens isblåa sjöbodar”. Ett genomgående tema i diktsamlingen – som jag läser den – är vår oförmåga att greppa vad tiden är. Och jag tänkte på Sjögrens diktjag som promenerar upp för regnbågen till en ”tid bortom tiden”, där en näbbmus med knäckt nacke är lika viktig som en amerikansk president. Poesin är den plats där vår tvekan inför vad tillvaron är kan framträda i sin mest renodlade form. Ja, faktiskt få slutordet.

Läs mer

Visst skrivs det bra poesi under bakrus efter svitfester. Men frågan är om inte ålderdomshemmet är en mer underskattad poetisk verkstad. Kanske är det först efter 90 som man verkligen kan skriva fram dessa avklarnade platser som inte längre är befästa med författarens åsikter och försanthållanden. Hasselmark och Sjögren skriver en dikt som är mättad av erfarenhet och kunskap – men som inte vet någonting.

Nyheter/Utrikes 31 oktober, 2024

Israels regering lagstiftar mot tidningen Haaretz

Demonstranter mot den israeliska regeringen samlas under en reklamskylt för Haaretz, med budskapet ”demokratin upphör inte med valet”. Foto: Oren Rozen/Wikimedia.

Israels inrikesministerium har presenterat en rad åtgärder mot den liberala tidningen Haaretz, känd för att ha kritiserat kriget mot Gaza. ”Om Haaretz stängs ned kommer ingenting att vara detsamma”, säger kolumnisten Gideon Levy till Flamman.

Under gårdagen instruerade Israels inrikesminister Moshe Arbel sina medarbetare att bryta all kontakt med tidningen Haaretz, som gjort sig känd för att kritisera landets krigsinsats i Gaza. ”Vi kan och kommer inte att tystna inför hotet mot IDF-soldater och statens ansträngningar att försvara sina medborgare”, skrev han i meddelandet.

I dag den 31 oktober anslöt sig ytterligare två ministrar till bojkotten.

Det är så här de ser på yttrandefriheten. De ser medias enda roll som att tjäna regeringen

Dels har landets kommunikationsminister Shlomo Karhi beslutat att förbjuda all kontakt mellan myndigheterna och den liberala dagstidningen, inklusive annonser och offentliga tjänstemäns personliga prenumerationer. Statliga institutioner och bolag, samt deras underleverantörer, ska också förbjudas också att kommunicera med tidningen och dess prenumeranter.

Enligt tidningens berömda kolumnist Gideon Levy, som 2015 tilldelats Olof Palmepriset för sin rapportering om ockupationen, kommer utfallet inte som en chock.

– Det är så här de ser på yttrandefriheten. De ser medias enda roll som att tjäna regeringen. Men de har ingen juridisk grund att stänga ned oss, som de har gjort med Al Jazeera. Det fanns det å andra sidan inte för dem heller. Vem vet, det kanske kommer en dag, säger Gideon Levy till Flamman.

I ett brev ansluter sig även Avi Cohen-Scali, minister för diasporan och kampen mot antisemitism, till utfrysningen. Han motiverar beslutet med att Haaretzgruppens chef Amos Schocken ska ha beskrivit kriget som en andra Nakba (”Katastrof”) och Israel som ett ”brutalt apartheidstyre över den palestinska befolkningen och kallade dem som mördade, våldtog och massakrerade vårt folk för frihetskämpar.”

Läs mer

Därmed har tidningen gjort sig skyldig till ”extrema uttalanden” och ”lögner” som bidrar till att delegitimera staten Israel, konstaterar ministern som nu hoppas att de övriga delarna av regeringen ansluter sig.

Amos Schockens uttalande ägde rum på en konferens i London, där han anklagade Netanyahu för att ”intensifiera de olagliga bosättningarna”, ”införa en grym apartheidregim”, samt ”avfärdar kostnaderna på båda sidor för att försvara bosättningarna, medan man bekämpar de palestinska frihetskämpar som Israel kallar terrorister”. I en kommentar till tidningen Jerusalem Post förklarade Amos Shocken att ”det är tydligt att jag inte hänvisade till händelserna den 7 oktober”.

Haaretz har under det senaste året gjort sig kända för sin kritiska rapportering om den israeliska invasionen av Gaza. Tidningen har bland annat avslöjat att det kontroversiella ”Hannibaldirektivet”, som säger att militären med alla medel ska undvika att soldater tas som fångar, användes den 7 oktober, samt kommunikationsmisstag hos säkerhetsstyrkorna som lett till att minst två i gisslan dött. Och Gideon Levy själv skrev en kolumn tidigare i år med rubriken, ”Om det inte är ett folkmord, vad är det då?”

Eftersom Haaretz kämpar just nu har varje sådant här angrepp betydelse.

Levy säger att det är oklart vad den nya lagen får för effekt.

– Det är helt klart en aggression mot tidningen, men de ekonomiska konsekvenserna är oklara. Jag skulle inte tro att de är så stora, kanske att vi förlorar en del prenumeranter. Men eftersom Haaretz kämpar just nu har varje sådant här angrepp betydelse.

Han säger dock att han inte är rädd om sitt jobb eller om tidningens framtid.

– Det här kommer säkert att glömmas bort inom några dagar. Det kommer alltid nya skandaler.

Han har ännu inte hunnit prata färdigt med sina kollegor om en motstrategi, men Levy och ledningen jobbar på ett gemensamt uttalande.

– Haaretz är för förankrad och respekterad både i Israel och världen. Om Haaretz stängs ned kommer ingenting att vara detsamma.

Kommentar 31 oktober, 2024

En anställd på myndigheten San Francisco Public Works tömmer ett läger för hemlösa i augusti 2024. Foto: Godofredo A. Vásquez/AP.

I staden som en gång var USA:s vänsterfäste kämpar teknikbaroner, stråtrövare och självkörande bilar om gatorna. Miljardärerna ser ut att gå vinnande ur striden – något som kan förändra Kalifornien i grunden.

När jag stiger av tåget i distriktet Mission i San Francisco på Halloween-kvällen möts jag av en bisarr syn. Trottoaren i korsningen är täckt av skräp, som om en stor marknad just hade hållits. Men här finns ingen marknad, bara en stor grupp människor som lyssnar på Bob Marley. Vissa är gatuförsäljare men de flesta är uppenbarligen hemlösa – något som har blivit ett signum för staden de senaste åren.

Det har flera orsaker. Det varma klimatet har gjort Kalifornien till en favoritdestination för hemlösa, som på vissa platser i södra Kalifornien till och med har byggt hela kåkstäder längs stränderna. I San Franciscos fall beror det också på stadens progressiva styre, som förser invånarna med offentliga tjänster som saknas i mer konservativa städer.

Den frihetliga och socialliberala andan ska ersättas med en ”teknikfeodal” ordning eller vd-monarki.

Det märks på flera sätt att detta är en av USA:s mest progressiva platser. I centrum ekar ljudet av trummor och slagord. Snart visar det sig vara hotellpersonalen som gått ut i vild strejk och blockerar ingången till varje hotell runt Union Square, bara ett stenkast från en av Diego Riveras kändaste muralmålningar, Unidad Panamericana. På bussen höjer ingen ett ögonbryn när hemlösa går på utan att betala.

Sedan coronapandemin har antalet hemlösa dock exploderat – och med dem småbrottsligheten. När staden stängde ned våren 2020 förvandlades centrum till en spökstad, befolkad endast av hemlösa och småkriminella. De blev kvar när vardagen återkom, vilket har blivit till ett problem för många företag och affärer. Detta har lett till ett bakslag för den progressiva politik som Kalifornien och San Francisco i synnerhet har gjort sig känt för.

För två år sedan tvingades stadens progressiva distriktsåklagare, Chesa Boudin, avgå efter att en kampanj ledde till att hans mandat återkallades, bara tre år efter att han valdes. Boudin är son till två medlemmar i vänstergerillan Weather Underground, som dödade tre personer, varav två poliser, i ett spektakulärt bankrån 1981. Han var därför från början avskydd av San Franciscos polismyndighet, som gjorde allt de kunde för att sabotera hans agenda.

Kampanjen lyckades, inte minst på grund av de stora belopp som donerades till den av San Franciscos rikaste invånare: teknikbaroner, riskkapitalister och fastighetsmoguler. Dessa bär själva ett stort ansvar för hemlöshetskrisen då de har gjort stadens bostadspriser bland de dyraste i världen. De har ett aktivt intresse av att göra upp med Kaliforniens och San Franciscos progressiva historia. Den frihetliga och socialliberala andan ska ersättas med vad marxisten Jannis Varoufakis beskrivit som en ”teknikfeodal” ordning, eller högerfilosofen Curtis Yarvins vd-monarki.

Läs mer

Elon Musks ständiga gräl med delstatens demokratiska politiker över dess sociala lagstiftning och hans återkommande hot om att flytta sina bilfabriker till en annan stat är ett av flera exempel på den växande konflikten. Med tanke på it-branschens utveckling kan det på sikt göra att Kalifornien förvandlas i grunden och blir till en lika ogästvänlig plats som andra stater för de hundratusentals hemlösa invånarna: i skrivande stund försöker baronerna att avsätta borgmästaren i det närliggande Oakland med samma metoder.

Medan Marleys ”Three little birds” ekar över torget – oroa dig inte, allt kommer att bli bra – ser jag en självkörande Silicon Valley-bil svischa förbi. De vita fordonen med snurrande kameror på taket och bakluckan, vars enda passagerare sitter och pyser i bak- eller passagerarsätet, har blivit en nästan lika vanlig syn som de hemlösa. Två verkligheter som växer allt längre ifrån varandra, kan för en sekund skymtas på samma plats.