Kuddrummet på Tegnérskolan i Örebro. Jag har börjat i förskoleklass och en Mamma Mu-bok ligger slängd bland kuddarna. Jag börjar bläddra men bokstäverna rinner ihop till en soppa.
Två klasskamrater plockar upp boken och läser högt för mig. Jag förstår att de vill hjälpa till, men känner bara skam. De kan läsa, det kan inte jag.
Det gör ont i mig när jag i dag läser om den svenska skolans läskris. Jag vet precis hur det känns att sakna språket. Och jag är tyvärr inte ensam: enligt den internationella mätningen Pirls klassas en femtedel av de svenska tioåringarnas läsförmåga som låg eller under låg nivå.
SVT rapporterade nyligen att nästan 62 000 niondeklassare har fått underkänt på de nationella provens läsförståelse sedan 2014. I den senaste Pisa-mätningen från 2022 klarar bara var fjärde 15-åring av läsdelen. Det innebär att 25 000 elever varje år går ut skolan utan att kunna läsa ordentligt.
Det kallas funktionell analfabetism. Rent tekniskt kan man kan läsa, men man förstår inte vad man läser. Att läget är så dystert är svårt att ta in.
Läskrisen når i dag ända in i de högre utbildningarna. Sydsvenskan (11/11) larmar om skånska toppstudenter som inte ”orkar läsa böcker eller ens längre texter. Elisabeth Friis, lektor i litteraturvetenskap vid Lunds universitet, sammanfattar inställningen som: ”Jag kan inget, jag vet inget, please help me.”
För 20 år sedan, när jag själv var 15, hörde de svenska eleverna till de bästa läsarna i världen. Någonting har gått riktigt illa.
När den låga läskunnigheten upptäcks i de senare årskurserna finns varken tid eller resurser för att reparera skadan.
Det finns många faktorer som bidragit till den negativa utvecklingen. Men ett oroande fenomen som bland annat SVT (28/11) rapporterat om är att skolor nu anpassar undervisningen till att så många elever inte kan läsa. När den låga läskunnigheten upptäcks i de senare årskurserna finns varken tid eller resurser för att reparera skadan. Det är snabbare och billigare att förenkla undervisningen så att eleverna kan hänga med.
Texter sammanfattas i powerpoint-bilder, prov görs muntligt och eleverna får lyssna på inlästa läroböcker. ”Lyssneläsning”, ett verktyg utvecklat för barn med svår dyslexi, breder nu ut sig i den svenska skolan.
– Vi är nere på något slags tiktokifiering av läsning: Man läser bara korta rubriker och sammanfattningar. Vi har fasat ut böcker och texter, då kan man ju undra vad vi sysslar med i skolan?, säger högstadieläraren Fredrik Sandström uppgivet till SVT.
I Svenska Dagbladet (25/11) beskriver specialpedagogen Malena Larssen hur hon upplever att systemet med marknadsskola och skolpeng bidrar till utvecklingen. Föräldrar beter sig som kunder och kräver att skolan ska underlätta för just deras barn. Ängsliga skolledningar räds att elever ska byta skola eller att för dåliga betyg ska ge skolan dåligt rykte.
Hon vittnar om en gymnasieskola där lärarna inte fick berätta om elevernas svaga läskunnighet. Varken elever eller föräldrar informerades av rädsla för att de starkare eleverna skulle välja en annan skola.
Vi har alltså byggt ett skolsystem som inte klarar av att lära barnen läsa. Rika föräldrar har råd med privatlärare vid sidan av, så de som drabbas värst är barn från resurssvaga miljöer. Konsekvenserna är förödande, både för individen och samhället.
Jag var tre år gammal när kriget i Bosnien bröt ut och jag fyllde fem när vi kom till Sverige. Trots att jag under lågstadiet kom ikapp mina klasskamrater med läsningen och språket så satte sig de tidiga bristerna på självförtroendet.
Men jag gick tack och lov i en mycket mer sammanhållen skola, som kunde hjälpa mig att komma ikapp. I dagens skola hade risken varit stor att jag hade varit en av de många ungdomar som nu går in i vuxenlivet som funktionella analfabeter – och som måste kämpa sig igenom till och med en Mamma Mu-bok.