Vad är likheten mellan statsmannen Thomas Cromwell (1485–1540) och Johan Pehrson? Noll, säger du, som kanske liksom jag i jul suttit förhäxad framför tolv timmars i princip obrutna åkningar över skådespelaren Mark Rylances linjerade pokerfejs i tv-serien Wolf Hall. Det i kontrast till Pehrsons svävande staccaton som knappt håller för en kort kommentar till Ekot. Men kanske ändå.
I BBC:s överdådiga serie, baserad på hyllade författaren Hilary Mantels boktrilogi, tecknas den sammetsklädde finansministern fram som extraordinär spelare och äkta renässansman, vars blick inte bara ser världen som ett parti schack där bara en sida kan vinna (helst han själv), utan som läser sin tid och sina människor. Minsta ryckning i mungipan, varje extra blinkning i ögonvrån hos Rylance öppnar upp ett psykologisk universum, ett högt politiskt spel där någon när som helst kan skickas till Towern och halshuggas eller försätta hela Europa i ett Hieronymus Bosch-helvete.
Allas blickar är fästa på Cromwell, den enkle mannen, smedsonen från Putney som med list, lagkunnighet, ett internationellt nätverk och imponerande språkkunskaper, gör sig oumbärlig för Henrik VIII, kung i ett land på gränsen till flerfrontskrig. Inte nog med att relationerna med ärkefienden Frankrike är iskalla och ett religionskrig rasar – dessutom vill kungen skilja sig från sin spanska hustru Katarina för att kunna gifta sig med lady Anne Boleyn, något som väcker påvens raseri. Den porslinssköra regimen är hotad såväl utifrån som inifrån.
Historien har berättats och dramatiserats oräkneliga gånger. Det som utmärker Hilary Mantels skildring är att hon mobiliserat all tillgänglig forskning – brev, protokoll, miljöer, mode, skvaller, obduktioner, vidskepelse, transaktioner – till den grad att hon i princip kunnat kliva in i de sedan länge döda personernas sfär, höra deras andetag. Eller som hon själv sagt i en intervju, lyssnat in ”det förflutnas resonans”.
Som tittare ser du bara det Cromwell ser, undersåtens perspektiv. Han iakttar maktspelet och använder hela sitt artilleri av skicklighet för att förhindra annalkande katastrofer. Hans superkraft är vad som långt senare skulle döpas till lågaffektivitet. Allt går hela tiden enligt plan.
Problemet är bara att varje seger, skiljandet av England från påven, skilsmässorna och elimineringarna av de trilskande adelsmännen steg för steg, knappt märkbart, till slut gör honom helt isolerad med kungen, omgiven av fiender. Vännerna och de allierade fick offras för det goda syftet. Hoppsan, där åkte visst även det ned i avloppet.
Men hej Johan Pehrson, är inte det här ändå lite du, fast i fjäderhatt och puffbyxor? I förhoppningen om att, ekiperad med kappsäcken full av goda värderingar, se sig som utsedd monstertämjare med silkesvantar. Till slut står du också där, om inte inför bilan, så i alla fall snart utanför riksdagen – med alla goda värderingar i rännstenen.