Den äldre mannen vände sig mot mig och frågade: ”Vilken judisk familj kommer du ifrån?” Mannen var en prominent företrädare från en känd judisk släkt, och hans självsäkerhet visade att han antog att jag visste vem han var, men att jag för honom var vem som helst. Vi satt bredvid varandra på en bokrelease, och överrumplad men artigt svarade jag att mina föräldrar flydde från Polen i slutet av 60-talet. Ett omotiverat stråk av skam drog genom hjärnan eftersom min migrationsvåg saknar status. Jag såg hur han sken upp och rätade på ryggen: ”Ni är den invandrargrupp som integrerats snabbast och klarat sig allra bäst!” Det var naturligtvis menat som en tröst, men jag kände ändå en tung eftersmak.
När Sverige i år uppmärksammar judars 250-åriga närvaro i landet är det 1775 som räknas som år noll. Det är då Aaron Isaac från Mecklenburg får ett skyddsbrev av Gustav III där han fick ett signerat tillstånd att slå sig ned i Stockholm och etablera sin sigilltillverkning. Händelsen får stå som symbol dels för det upplysta Sverige med dess religionstolerans och dels för den ideala juden. Den moderna versionen är den önskvärda invandraren, han som startar företag, tacksamt undviker att ligga någon till last och inte glömmer att ropa ”god jul” innan han utom synhåll sätter sig på en bönematta.
Bakom framgångssagorna med en handfull judiska familjer som grundade företagsimperier, fanns också ett trasproletariat, mestadels från Östeuropa och inte sällan ortodoxa, som överlämnades åt Judiska församlingen att ta om hand och städa undan. Judiska gårdfarihandlare, ”knallar” har förekommit i Sverige även före Aaron Isaac och utanför storstäderna. Eller har du hört talas om judekullorna, som tillverkade smycken av hår i Dalarna?
Hur mycket språk, kultur, trosuppfattningar och traditioner ska behöva offras i kampen för rätten att leva?
Missförstå mig inte. Jag ser fram emot att få lära mig mer om svenskt-judiskt liv och hur en minoritet blivit en del av svensk historia. Att regeringen anslagit mer forskningspengar är också välkommet. Jag blir stolt.
Men jubileet firas i skuggan och under direkt påverkan av ett kulturkrig där judars status automatiskt associeras till det som sker i Gaza och vi används som guldmynt i ett transaktionsnummer: att särskiljas oss från muslimerna. Det här är inte bara en känsla, utan formuleringar om accelerande antisemitism kopplat till den 7 oktober återkommer i motioner och debattartiklar om jubileumsåret. Fixeringen vid den här tidpunkten skymmer effektivt judars och muslimers tusenåriga samlevnad i Nordafrika, Irak, Turkiet och Syrien och Europas inbitna judehat.
Vårt beskydd och välkomnande är villkorat av kravet att vi – för vår egen säkerhet – sympatiserar med rådande syn på invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet. Varningsklockor klämtar så alla svenska judar borde höra dem. Det är nämligen inte första gången som en sårbar folkgrupp demoniseras och anklagas för varje samhällsproblem.
Om det är någon grupp som den hårda vägen fått lära sig att inte sticka ut så är det vi. Vägen till att accepteras som svenskar har varit både lång och fylld av bakslag. Priset? En stenhård assimilering som raderat ut en långt mer heterogen och rik judendom än vad som finns kvar i dag. Hur mycket språk, kultur, trosuppfattningar och traditioner ska behöva offras i kampen för rätten att leva? Jag tänker ibland på vilken ångest svenska judar måste ha haft när de såg hur norska tjänstemän beredvilligt och med civilbefolkningens hjälp lämnade över norska medborgare till nazisterna 1942. Så mycket var ett norskt pass värt.
Det känns sorgligt att firandet som ska minnas kampen för acceptans sker under ett år då Sveriges politik styrs av ett rasistiskt parti grundat av nazister och där nationalistiska idéer om svenskhet hos politiker som Ebba Busch blivit en tvångströja att vifta med som en varningsflagg.
Historien om judarna i Sverige är värd att berätta igen och igen. Men jag önskar att vi kunde ta tillfället i akt att visa större solidaritet med svenska muslimer och det de utsätts för. För vi vet exakt vad ni går igenom.
