Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
HBT-liberalerna delar ut den nyinstiftade utmärkelsen Regnbågssteget till Barbro Westerholms minne. Givet hennes mångåriga engagemang och, som generaldirektör för Socialstyrelsen, friskförklaring av homosexualitet så är det inte underligt att Liberalerna fortsatt vill förknippas med henne. Barbro Westerholms gärning och person är saknad i ett politiskt klimat som tveklöst hade förskräckt henne.
Därför är det pikant att det just är HBT-liberalerna som delar ut priset. Det var nämligen med förutsägbar svansföring som Liberalerna inledde samarbetet med extremhögern genom att utnämna sig själva till ”den liberala vakthunden”. I ett läge där de övriga regeringspartierna kapitulerat för de auktoritära strömningarna skulle Liberalerna på dramaturgiskt självuppoffrande manér stå dem bi.
Det har följts av två bitterljuvt pinsamma år där Liberalerna trampats på av regeringssamarbetets alla delar som Rosenbads dörrmatta. Givet alla eftergifter har många undrat om den där påstådda vakthunden kan skälla överhuvudtaget.
Den ökade hotbilden är en följd av ett regeringssamarbete som legitimerar och normaliserar Sverigedemokraternas homofoba gärning.
Åtminstone gjorde den inte det när Sverigedemokraternas trollfabrik uppdagades, varken av Dagens ETC eller senare av Kalla Fakta. Vakthunden Pehrson hörde i stället visslan och tog lydsamt rygg på Sverigedemokraterna genom att förminska påverkansarbetet, och påpeka att ”[a]lla partier har ansvar för vad de sprider”.
Inte heller skäller vakthunden när Sverigedemokraterna inför EU-valet torgför den homofoba konspirationsteorin om folkutbyte, som föreställer sig en importerad femtekolonn med syfte att sabotera för vit fortplantning, och som inspirerat en rad terrordåd. Eller när deras förstanamn i EU-parlamentet Charlie Weimers uttrycker sin längtan efter ett Sverige utan HBTQ-personer. Den är pliktskyldigt tyst också när de kallar oss för en ”social smitta” i riksdagskammaren.
Det sker i en kontext där Expo larmar om högerextremister som planerar homofob terror i det dolda och där angreppen på fjolårets Pride skedde helt öppet, påhejade inifrån regeringssamarbetet av Björn Söder. Rädslan för Sverigedemokraternas våldsbejakande svans är befogad: Sedan ”Kalla faktas” granskning av Sverigedemokraternas trollfabrik vet vi att de dessutom geotaggar homosexuella mötesplatser i sin dolda kommunikation.
Alltjämt står den påstådda vakthunden bara underdånigt och ser på. Det tror inte jag att Barbro Westerholm hade gjort.
Den ökade hotbilden är en följd av ett regeringssamarbete som legitimerar och normaliserar Sverigedemokraternas homofoba gärning. Vi tvingas konstatera att konsekvenserna för den hetsande trollfabriken uteblivit; i stället bistår Liberalerna med att implementera Sverigedemokraternas politik.
Det väcker frågan: utan Barbro Westerholm – vem vaktar väktarna?
