Agri Ismaïl: Drönarna ska låta oss utkämpa Schrödingers krig
Brigadgeneral Mattias Hansson (höger) visar tillsammans med en kollega upp försvarsutrustning
mot drönare i februari 2024. Foto: Linus Sundahl-Djerf/SVD/TT.
När drönarna tar över både krigen och freden är det inte längre befolkningar långt bort som ska övervakas – utan alla.
Förföljd av ett klockslag!
Så skriver en anonym användare på familjeliv.se om den kusliga effekten av att råka titta på klockan vid exakt samma tid varje dag. Denna konfirmeringsbias verkar inte ha ett namn, men är tämligen vanligt förekommande: själv råkar jag jämt se på klockan när hon är 10:04 (tiden då blixten slår ned i Tillbaka till framtiden), en datavetare jag känner säger sig alltid märka när klockan är 13:37 (nördlingo för ”leet”/elite), medan en häxa jag känner ser andligt viktiga ”ängelsiffror” som 11:11 och 22:22. Min moster, däremot, vägrar säga vilken tid det är hon jämt märker, eftersom hon inte vill att även jag ska hemsökas av den.
Jag tänkte på fenomenet när det spreds nyheter om drönare över New Jersey i slutet av förra året. Trots att journalister gång på gång påvisade att det inte var något nytt eller ovanligt, spreds en mängd teorier. Det var Kina, eller ryssarna, eller hemlig amerikansk övervakning. Likt klockslagets förföljelse vill man hitta skäl till det man lägger märke till, något meningsfullt i kaoset.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Jimmie Åkesson har varit pressad inom partiet sedan överenskommelsen om en striktare vapenlag. Foto: Lars Schröder/TT.
I en intervju förklarar Jimmie Åkesson att ”Rambovapen” inte passar för jakt. Men bland gräsrötterna växer ilskan – och flera tunga Sverigedemokrater kritiserar öppet sin partiledning.
Vapenfrågan delar Sverigedemokraterna.
I måndags avgick Richard Jomshof från justitieutskottet i protest mot att partiet ställde sig bakom ett förbud mot geväret AR-15. ”Det är ett förhastat och känslomässigt beslut som saknar förankring i våra respektive partier”, skrev han på X.
Även Tobias Andersson riktar kritik mot förslaget. ”Under mina snart 13 år i Sverigedemokraterna har jag aldrig varit med om en sådan kritikerstorm”, skriver han på X under måndagen. Till Sveriges Radio (11/2) säger han att han förstår Richard Jomshofs frustration.
– Man tar ett hastigt beslut i ett svårt läge som inte träffar Örebromannens vapengarderob, men som innebär att man misstänkliggör jägare som aldrig gjort något fel, och de misstänkliggörs nu för att vara en samhällsfara.
I en intervju med Sveriges Radio (11/2) försvarar partiledaren Jimmie Åkesson överenskommelsen med Tidöpartierna, och uttrycker besvikelse inför kritiken.
Det kokar ute i landet. Sverigedemokraterna är inte som andra partier. Man kan inte köra över en så stor majoritet av gräsrötter.
– Det är väldigt svårt att driva partiets politik med det ansvar som han har om man inte håller med om partiets politik, och om man dessutom offentligt tar avstånd från det som jag tagit statsministern och övriga regeringen i hand på, säger han.
Han ifrågasätter också att AR-15 är lämpligt för jakt.
– Om man frågar den breda massan vad de tycker om att man använder den här typen av vapen, som alltså ser ut som rena Rambovapen, till jakt, så tror jag att väldigt få tycker att det är rimligt.
Enligt Göteborgs-Posten(10/2) står 24 av 27 SD-distrikt bakom protesten. Även Sveriges jägare är kritiska mot beslutet, som de kallar ”hastigt” i ett uttalande. De skriver också att ”Sveriges 300 000 jägare är mer laglydiga än genomsnittsbefolkningen”, men att de nu ”blir misstänkliggjorda av inget annat skäl än att dom har licensbelagda vapen och jagar”.
AR-15 är en familj av halvautomatiska gevär som liknar modellen Colt AR-15, som blev särskilt populära under Irakkriget. Sedan dess har det också blivit känt för sitt bruk i flera amerikanska skolskjutningar, och har åtminstone sedan 1990-talet varit föremål för en diskussion om striktare vapenlagar. Det demokratiska partiet har tillsammans med anhöriga förgäves försökt få till ett förbud mot det som lobbyorganisationen NRA kallar ”Amerikas gevär”.
Det användes dock inte av massmördaren i Örebro, vilket är ett vanligt argument bland Sverigedemokraternas många upprörda följare i sociala medier.
Laddat. Den amerikanska gevärstypen AR-15 har länge varit föremål för en debatt om vapenlagar. Nu även inom Sverigedemokraterna. Foto: Alex Brandon/AP/TT.
”Viker sig ni för trycket och straffa laglydiga vapenägare är det slutröstat på er ska ni ha klart för er!” skriver en följare på Facebook, och en annan: ”Jag trodde SD och DU Jimmie Åkesson var ett parti och en ledare som INTE var som övriga syltryggar, kappvändare, lögnare och svikare till politiker och partier i Sveriges riksdag! […] Men ack så jävla fel jag hade!!!”
Det höga tonläget präglade enligt flera källor till Aftonbladet (11/2) även partistyrelsens möte under måndagen, där en pressad Jimmie Åkesson ska ha höjt rösten flera gånger.
– Det var rejält skrikigt på mötet, säger en av källorna.
– Det kokar ute i landet. Sverigedemokraterna är inte som andra partier. Man kan inte köra över en så stor majoritet av gräsrötter.
Medlemmarnas kritiska kommentarer lyfts också fram i ett inslag i den sverigedemokratiska tv-kanalen Riks (7/2). Där får Henrik Vinge, som nu har tagit över posten som ordförande i justitierådet efter Richard Jomshof, försvara partiet mot kritiken.
Han förklarar att även om AR-15 inte användes i Örebro, handlar åtgärden om att förhindra kommande fall, och lyfter amerikanska skolskjutningar som exempel.
– Många som söker licens för AR-15 är bra, hederliga människor som använder dem till jakt. Men det är också så att gevär som ser ut på det sättet lockar också en annan typ av människor, säger Henrik Vinge, och berättar att han både syftar på kriminella och på psykiskt sjuka.
Sedan Bashar al-Assads fall
i Libanon hoppas många på en nystart. Beirut, den 26 januari. Foto: Hussein Malla/AP/TT.
När Assad-regimen föll vaknade även grannlandet Libanon upp till en ny verklighet. Samtidigt kvarstår hotet från Libanons andra granne Israel, och spänningarna mellan olika etniska grupper bubblar precis under ytan.
– Folk var i chock. Fullständig chock. ”Ska vi fira nu? Ska vi bli rädda?” I Libanon blandar vi alltid hopp med fruktan, det är en försvarsmekanism antar jag.
Så beskriver Ralph Baydoun (bilden), libanesisk journalist och aktivist, stämningen i Beirut på morgonen den 8 december, när nyheten kom att Assad-regimen i grannlandet Syrien just fallit. Vi talas vid över telefon två månader senare, och han berättar att den absoluta majoriteten såg diktatorns fall som goda nyheter.
– Sunniterna firade att det var Rafik Hariris mördare som hade fallit. Maroniterna för att han var Bashir Gemayels mördare, och druserna för att han var Kamal Jumblatts mördare. De enda som inte firade var Hizbollahs anhängare. De hade offrat så mycket för honom. Det var mer än en politisk förlust, det var djupt personligt.
Sunniten Rafik Hariri var en affärsman och tidigare premiärminister som mördades 2005, Bashir Gemayel var en kristen nationalist som valts till premiärminister 1982 när han mördades i en bombattack, och den progressiva drusiska politikern Kamal Jumblatt sköts till döds 1977 i sin bil. Alla hade på olika sätt motsatt sig Assad-familjens grepp om Libanon.
Assads fall och Hizbollahs försvagning har kastat om rollerna. Den osynliga handen som styrde staten har huggits av.
Bortom frågan om vem som gladdes och inte säger detta något om hur våldsam och känslofylld relationen mellan Assad-regimen och det libanesiska samhället varit. Under decennier hade ledare på ledare – från varje religiös och etnisk grupp, inklusive den shiitiska, så länge de satte sig upp mot Syrien – mördats av den syriska säkerhetstjänsten eller dess allierade.
För dem som i stället allierade sig med honom väntade nycklarna till presidentpalatset. Och det var en relation som varade i nästan ett halvt sekel.
– Assads styrkor kom till Libanon 1976, och hade som förevändning att de skulle agera fredsbevarande styrkor i inbördeskriget. I själva verket kom de för att ockupera oss.
Den syriska interventionen innebar i praktiken att det sekteristiska politiska system som vänstersidan i inbördeskriget kämpat emot i stället permanentades. Under förevändning att skydda minoriteter började Assad-regimen tillämpa samma logik i Libanon som hemma i Syrien.
– Hafez al-Assad [Bashar al-Assads far] spelade alla kort han hade på hand, säger Baydoun.
– Han växlade fram och tillbaka mellan att stödja den kristna högern och vänstern och de palestinska styrkorna. En klassisk söndra och härska-strategi helt enkelt.
Till slut blev det libanesiska 80-talet så komplicerat och blodigt att få förstod vem som slogs med vem och för vilka mål. Men inte ens när kriget äntligen tog slut 1991 så innebar det slutet på Syriens inblandning. I ett historiskt handslag mellan Gulf-monarkier och ”progressiva” militärdiktaturer delade man på makten och härligheten. Saudiarabien tog den dominerande ekonomiska rollen, medan Syrien behöll den militära kontrollen.
Blockad. Anhängare till Hizbollah hindrar framfarten med brinnande bildäck nära flygplatsen, i samband med mötet mellan USA:s särskilda utsända Morgan Ortagus och landets president Joseph Aoun den 7 februari. Foto: Bilal Hussein/AP/TT.
– Assad bestämde vem som skulle bli president och vem som skulle styra säkerhetstjänsten. De kontrollerade alla institutioner från kasinot till hamnen till banksektorn. Jag minns hur syriska soldater marscherade förbi utanför vårt klassrumsfönster – en påtaglig påminnelse om ockupationen.
Så utvecklades det alltid bräckliga maktdelningssystemet i Libanon, designat av fransmännen för att ingen minoritet skulle kunna växa sig för stark på en annans bekostnad, till ett klickvälde där de ledande familjerna från varje religiös grupp delade upp landets rikedomar mellan sig. Allt under överinseende av Assadregimen.
– De lät den politiska eliten agera ostraffat, som en politisk maffia, så länge den gav Syrien vad de ville ha, säger Baydoun.
Den dominerande kraften på den Syrien-vänliga sidan i libanesisk politik var alltid hotet från den andra grannen: Israel. Shiitiska Hizbollah, en stat i staten och med väpnade styrkor som överträffar landets egen armé, hade också länge stöd för kampen för att befria södra Libanon från Israels ockupation. Men när Israel till slut tvingades ut ur södra Libanon år 2000, med undantag för de omstridda Sheeba-gårdarna, försvagades det argumentet.
Vi lever i efterskalven av vår största kris i modern historia, och politiken är fortfarande ett maffiasystem. Men jag är hoppfull.
Fem år senare exploderade Libanon i protester mot den syriska närvaron, efter att den ledande sunnitiske politikern Rafiq Hariri mördats. Strax därpå drog sig också de syriska styrkorna formellt ur landet, men den politiska låsningen bestod. Det prosyriska blocket, med Hizbollah i spetsen, hade även fortsatt stor makt.
2019 skakades landet återigen av protester, ledda framför allt av unga libaneser som Ralph Baydoun. Under parollen kullun ya’ani kullun (”Alla betyder alla”, ungefär detsamma som det klassiska latinamerikanska slagordet Que se vayan todos) krävde man en fullständig uppgörelse med den härskande eliten. Men trots ett utbrett folkligt motstånd, med en stor majoritet bakom sig i alla de religiösa grupperna, under den klassiska vänsterparollen att bryta det sekteristiska politiska systemet och införa verklig demokrati, hände mycket litet.
Tills för två månader sedan. Efter tolv misslyckade försök att välja en president blev det plötsligt möjligt över en natt.
– Assads fall och Hizbollahs försvagning har kastat om rollerna. Det politiska spelet är åter i libanesernas händer. Den osynliga handen som styrde staten har huggits av, säger Baydoun.
Till ny president valdes den tidigare överbefälhavaren Joseph Aoun, med stor majoritet i parlamentet. Snabbt därpå utsågs även en premiärminister – juristen Nawaf Salam, allmänt betraktad som okorrumperad med libanesiska mått mätt, och dessutom en välkänd kritiker av Israel från sin tid som ordförande för Internationella domstolen i Haag.
Ett land som tycktes dömt att för evigt balansera på gränsen till sammanbrott, började bygga något nytt. Och det har gått fort.
– Skillnaden märktes direkt – från en dag till nästa gick slutade tjänstemän att ta emot mutor. Det var som om var och en i hela statsapparaten insåg att det kanske skulle kunna straffa sig. Och det är inte så konstigt: detta är första gången som presidenten och premiärministern inte hämtats direkt från någon av de traditionella sekteristiska maktfamiljerna.
I Libanon har alltså en ny framtid öppnat sig. Men det betyder inte att alla mörka moln är skingrade. Inte minst för den shiitiska minoriteten, för vilka Assads fall betyder en kris för deras politiska företrädare i Hizbollah och partiet Amal, och alltså potentiellt för möjligheterna att få skydd och stöd i ett system helt strukturerat kring religiös sekterism.
– För shiiterna är oron att en försvagning av Hizbollah ska göra dem ännu mer sårbara som grupp, säger Adam Almqvist (bilden), forskare vid Center for Advanced Middle Eastern Studies vid Lunds universitet.
– När de dessutom bestraffas kollektivt när Israel urskiljningslöst bombar deras stadsdelar och byar, försvagas inte känslan att de måste skydda sig själva.
Trots att de utgör en knapp tredjedel av befolkningen har shiiterna bara en femtedel av platserna i parlamentet, som fördelas efter religion. Trots stödet från Iran och Syrien, och politiska privilegier som rätten att välja talman, är de shiitiska regionerna fattigare och mer underutvecklade än övriga landet, och dessutom känsligare för krig och internationella sanktioner.
Detta är första gången som president och premiärminister inte hämtats från de traditionella maktfamiljerna.
En avgörande fråga, inte bara för shiiter utan även möjligheten för en demokratisk framtid för Libanon, blir alltså att integrera shiiterna och deras politiska representanter i ett nytt system.
– Nawaf Salams har försökt vara inkluderande. Han har sagt att han inte vill exludera någon grupp, och lyft möjligheten att bilda en enhetsregering, säger Ralph Baydoun.
Det låter hoppingivande. Men några dagar efter intervjun meddelar Vita huset att man lägger in sitt veto mot deltagande för båda de shiitiska grupperna Hizbollah eller Amal – vars ledare Nabih Berri är talman i parlamentet – i en framtida Libanesisk regering. USA:s utsända Morgan Ortega meddelar att de inte ska ”tillåtas terrorisera det libanesiska folket, inklusive att ingå i en regering”. Hizbollahs gruppledare Mohammad Raad kallade i ett uttalande detta för ”ett flagrant inkräktande på Libanons suveränitet”.
I bakgrunden här finns förstås en förhoppning från USA:s sida att bryta Hizbollahs inflytande permanent. Men det är, menar Adam Almqvist, en utopisk tanke. Enligt opinionsundersökningar har 85 procent av Libanons shiiter förtroende för Hizbollah. I den övriga befolkningen ligger förtroendet bara runt 30 procent, medan 55 procent helt saknar stöd för gruppen.
– Visst har Assads fall gjort det svårare att föra in vapen, och det är ett stort problem inför framtiden. Men de visade sig stå emot Israels markinvasion väl, och de är långt ifrån militärt slagna. Generellt bör försvagningen av Hizbollah inte överdrivas. Ekonomiskt har de inte heller några problem med att få in medel. Den nya ledaren Naim Qassem har till exempel precis meddelat att man kommer att använda motsvarande 850 miljoner kronor till att stötta familjer som drabbats av Israels invasion.
Just Israels agerande lär definiera framtiden för Libanon – när Damaskus tillfälligt försvinner från scenen kommer Tel Aviv att spela en än större roll. För samtidigt som de flesta libaneser är klart negativt inställda till Hizbollah inrikespolitiskt, är motståndet mot Israels inblandning i landets angelägenheter desto större. Kampen mot Israel ses som legitim av minst två tredjedelar av befolkningen, och Hizbollahs fortsatta popularitet är alltså direkt beroende av att det finns en roll i att fylla där.
Om Israel menade allvar med att enbart vilja bekämpa Hizbollah skulle det mest effektiva alltså kunna vara att lämna Libanon i fred. Den nuvarande linjen, där man tvärtom drar ut på att uppfylla sin del av fredsavtalet och helt lämna landet, kan däremot gynna Hizbollah. Liksom USA:s försök att lägga sig i landets regeringsbildning.
Libanons problem lär alltså inte ha upphört med Assads fall. Men trots allt som återstår att åstadkomma är Ralph Baydoun positiv.
– Vi står inför monumentala utmaningar. Vi lever fortfarande i efterskalven efter vår största ekonomiska kris i modern historia, och det politiska systemet är fortfarande ett maffiasystem. Men ja, jag är hoppfull. Det kommer inte att vara enkelt, men det känns möjligt. Det har vi inte känt på oerhört länge.
Studentspexare utanför Chalmers i Göteborg, där ett DEI-kontor nyligen invigdes. Foto: Helena Landstedt/TT.
Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].
Häromveckan invigdes ett DEI-kontor vid Chalmers tekniska högskola som ska stödja arbetet med mångfald, jämlikhet och inkludering vid lärosätet. Prorektor Maria Elmqvist menade att initiativet syftade till ”en arbetsmiljö som ger alla anställda goda förutsättningar att göra sitt bästa, utan att hindras av ovidkommande faktorer som kön, ålder, ursprung med mera. Så är det tyvärr inte alltid i dag.” För att locka lovande forskare från olika bakgrunder behövs den här typen av arbete.
Invigningen väckte reaktioner, sannolikt triggade av just bokstavskombinationen ”DEI” som är på god väg att överta ”woke” både som invektiv och som måltavla. ”L borde förstå bättre än att stödja wokeismen”, skrev exempelvis Sverigedemokraternas skolpolitiska talesperson Patrick Reslow i Aftonbladet (25/1).
Detta händer samtidigt som Trump eskalerar nedmonteringen av motsvarande initiativ i USA, och allt från bränderna i Los Angeles till helikopterkraschen i Washington skylls på politiskt korrekta rekryteringar. Häromdagen rapporterade Washington Post att forskningsfinansiären National Science Foundation beordrats att undersöka om pågående forskningsprojekt strider mot presidentens exekutiva order. De har fått en lista av ”flaggade” termer som inkluderar ”diversity”, ”disability” och ”trauma”. Det är värt att nämna att detta inte är någon ny utveckling. Nedmonteringen av DEI inom högre utbildning har pågått i republikanskt styrda delstater länge, något som tidskriften Chronicle of Higher Education rapporterat om.
För den som inte har ett specialintresse för frågan (eller ork) är det svårt att hänga med i svängarna. Det är avsiktligt så; offensiven är ämnad att förfära och paralysera liberalt sinnade, och inte lämna utrymme för utredning eller diskussion. Vi pratar trots allt om en person vars valspråk är You’re fired!
Det är lätt att avfärda vad som händer i USA som ytterligare en del av det allmänna populistiska vansinnet. Det är så vi tenderar att hantera en utveckling vi inte kan påverka: som ett skämt. Men när en rörelse avfärdas riskerar det att bli obegripligt varför någon skulle vilja tillhöra den. Och när vi blir obegripliga för varandra tenderar polariseringen att bli permanent.
I stället för att låta olika perspektiv, erfarenheter och kompetenser påverka verksamheten gör man en symbolhandling av att ”inkludera” minoriteter, men inom orubbliga befintliga ramar.
Därför behöver vi ignorera larmet ett tag, och försöka isolera argumentationens kärna. Inte bara för att förstå hur den andra sidan tänker utan också för att påminna om våra egna övertygelser, och vad de är grundade i. Det är också en nödvändig förutsättning för att ge likabehandlingsarbete substans och riktning, och för att säkerställa arbetets legitimitet så brett som möjligt.
Tanya Tagaq, som även är känd som musiker, är född och uppvuxen i Ikaluktutiak, i territoriet Nunavut i nordligaste Kanada. Foto: Rebecca Wood.
I ”Spricktand” väller våldet fram mellan sprickorna med ett språk för sår som inte läker.
I ett avsnitt av podden A-kursen, med titeln ”Varför är våra författare så självupptagna?”, talar litteraturvetaren Lisa Grahn om den autofiktiva romanens framtid. Hon pratar om författare som med hjälp av sina traditionella myter och legender skriver fram erfarenheter på ett sätt som vi, de västerländska läsarna, inte känner igen som autofiktion – men som man man likväl måste som ett sätt att utforska det sanna. Tänk dig Salman Rushdies Midnattsbarnen, eller kanske Kitchen av Banana Yoshimoto.
Lisa Grahn vill sätta den autofiktiva genren i ett nytt ljus, och Tanya Tagaqs debutroman Spricktand (Tranan, 2025) är allt det som hon söker efter.
I svindlande surrealism, med en mytologi som är lika traditionstyngd som egenartad, tränger sig här en verklighet fram, som är just så våldsam och sann som bara vanliga dagar i livet kan vara.
I boken är året 1975, 1978 och 1982. En ung flicka lever, precis som Tagaq själv, på den arktiska tundran i Nunavut. Spricktand är en lömsk labyrint, men i begynnelsen är den mest som filmen Stand by me (1986), en sällsam historia om barndom och vuxenblivande på landsbygden. Flickan, bokens berättarjag, leker med sina vänner och med sina mobbare. De sover över, snurrar flaskan, boffar lim och stjäl öl i en karg men magisk och fri värld.
Men berättelsen faller hela tiden isär, och genom sprickorna väller våldet fram. Föräldrar är frånvarande eller försupna och det finns få vuxna som går att lita på. I Spricktand är övergreppen den grund på vilken barndomen målas. Och under allting finns alltid de inuitiska myterna, om is, andar och norrskenets elektricitet.
Tanya Tagaq är född och uppvuxen i Ikaluktutiak, i territoriet Nunavut i nordligaste Kanada. Hon är musiker och kompositör, en avantgardistisk strupsångare som samarbetat med såväl Björk som Kronos Quartet. Spricktand är hennes skönlitterära debut. När den släpptes i USA 2018 blev den snabbt både hyllad och prisad. Nu möter den absurda berättelsen, i Nika Abiris översättning, svenska läsare.
Berättelsen faller hela tiden isär, och genom sprickorna väller våldet fram.
I en särskilt drastisk drömsekvens i kärnan av romanen ser flickan sin bror med ett gigantiskt korphuvud kraxande stå och laga wok i köket. Sedan tar hon en jättelik räv i munnen, suger och renar honom ifrån korpdrottningens förbannelse. Det är lynchskt och knasigt, men trots det litar jag ändå på Tagaq, på att hon vet vad som är verkligt och sant. ”Två av uterummets väggar bestod enbart av glas”, skriver hon, ”och det var då jag förstod att det var en dröm, för ett sådant uterum skulle ha kostat en förmögenhet att hålla varmt”. Världen och verkligheten, till och med det andliga, är trots allt materiell. Det går inte att förneka – världen rentav hämnas på den som gör det – och i Nunavut finns det inga pengar. Förtrycket i Spricktand är ett historiskt ok och arvegods, och det våld som genomsyrar hela Tagaqs roman är i grund och botten kolonialt.
Genom hela romanen arbetar Tanya Tagaq med prosa och poesi om vartannat. Den flytande texten är expansiv, där kan Tagaq berätta om norrskenspsykosernas graviditet och parasitära barn som uppgår i varandra, i vattnet och blir till sälar (allt det här i bokens andra andning, där utvecklingsroman-spåret är nästan övergivet).
Dikterna, å andra sidan, är kalla och avskalade. Det musikaliska språket i hennes prosa vävs samman med en karg poesi, som låter långa skönlitterära sjok understrykas av radbruten vers. Ibland kan de brottstyckena kännas överflödiga. Poesin är bitvis omotiverad och poserande (”äkthet är det vackraste som finns”), när Spricktand är som bäst lyckas Tagaq visa just vad poesi kan vara. Den kärva återhållsamheten blir då i stället, som det enda sättet att hantera barndomens övergrepp, ett rum för det outsägliga – ett språk för de sår som inte läker.
Samtidigt som Spricktandpå alla dessa vis är helt rasande, genomsyras Tagaqs värld av en radikal acceptans. Det handlar inte om att förlåta, inte om att släppa det förflutna och gå vidare, på den punkten är hon våldsamt tydlig, men det handlar om att bära Tiden med sig och förstå. ”[M]an måste lita på / att världen fördelar sitt kaos / med precision.”, skriver hon. I Spricktand tar Tanya Tagaq med läsaren in en magisk värld som är helt verklig, och hon talar om att naturen är parasitär, att empati är till för dem som har råd men att vår tid varken är början eller slutet. ”Gör det ni är här för att göra”, uppmanar hon oss alla, ”våga KÄNNA”.
Blomsterhavet växer på minnesplatsen utanför Risbergska skolan i Örebro under lördagen, efter skolskjutningen i tisdags där 11 människor miste sina liv. Foto: Claudio Bresciani/TT.
Polisen och politikerna insisterar på att se masskjutningen som verket av en ensam galning. Men även om Örebromördaren inte skrev något manifest har attacken har samma isande effekter i samhället som annan terror.
De två tungt beväpnade bröderna var klädda som en maskerad insatsstyrka. De bröt sig in på franska satirtidningen Charlie Hebdo vid tolvtiden den 7 januari 2015 och öppnade eld mot redaktionsmötet. De flyende salafistiska bröderna sköt sedan mot polisen som anlände till platsen. Bland de tolv döda fanns fem satirtecknare och två poliser.
För tio år sedan var vi alla Charlie. Och vi tvekade inte att kalla det terrorism.
Terror är kommunikation. Det är en noga planerad iscensättning av ett grovt våldsdåd för att skapa maximal rädsla och chockverkan. Det är den resurssvages desperata vapen mot en överväldigande fiende, konstaterade författaren Yuval Noah Harari i The Guardian efter massakern.
Trots avsaknaden av manifest talade terrorn
Men vad händer om våldsdådet inte kommer med ett manifest, om mördaren inte tydligt förklarat sina tankar och politiska mål bakom dådet? Efter masskjutningen på Campus Risbergska i Örebro har både politiker och polis manat till försiktighet i att spekulera om motivet bakom massakern.
Statsminister Ulf Kristersson (M) håller pressträff tillsammans med
Natos tidigare generalsekreterare Jens Stoltenberg, den 15 januari 2025. Foto: Lars Schröder/TT.
Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].
Stora delar av Sverige saknar i dag ett så kallat territorialförsvar, och måste lita till hemvärnets stridsförmåga. Med Natomedlemskapet har inriktningen nu blivit att de få markstyrkor försvarsmakten håller på att bygga upp, ska förflyttas österut mot Natos gräns till Ryssland för att stationeras i norra Finland och Baltikum. Ett första steg är en svensk bataljon till Lettland.
Svenska arméchefen Jonny Lindfors skrev 2024 en text med namnet ”En armé i behov av förändring”. Där förklarade han att Sverige troligen främst kommer att försvaras utomlands, och tillsammans med allierade snarare än ensamma. ”Detta betyder att Sverige också oundvikligen kommer att bli indraget i nästa stormaktskonflikt, även om stridshandlingar inledningsvis inte riktas mot Sverige.”
Detta är en total förändring av svensk försvarspolitik, från defensivt territorialförsvar till militär avskräckning under USA:s och Natos flagg. Sverige har blivit bundsförvant och frontstat för en av världens starkaste militära stormakter, USA, och för Natos krigsplanering i Norra Europa. De senaste månaderna har svensk försvarspolitik snabbt konkretiserats och underordnats Nato och stormakten USA.
I riksdagsbeslutet ”Svenskt bidrag till Natos avskräckning och försvar under 2025” (december 2024) står att ”i händelse av ett angrepp mot en allierad ska de delar av det svenska bidraget som står under Natobefäl kunna stanna kvar med bibehållet bemyndigande och övergå från fredstida verksamhet med avskräckning som sitt huvudsyfte till försvar mot det väpnade angreppet inom ramen för Natos operationsplanering och mandat.”
I ”Förslagsbeslutet 2025–2030” från samma månad står att ”Sverige ska aktivt bidra i amerikanska försvars- och avskräckningsoperationer i fred och under väpnad konflikt till försvar av allierade territorier.”
Tystnaden om den nya försvarsinriktningen behöver brytas, inte minst inom vänstern.
Regeringen tillåts från och med 2025 att använda svensk militär och vapen utomlands för att delta i Natos avskräckning. Detta är ett mandat från riksdagen med uppenbar risk för direkt svenskt deltagande i krig utom vår kontroll och insyn, och innebär att Sverige frånsäger sig självbestämmanderätten över hur svenska militära styrkor ska disponeras i utlandet och vilka risker de och därmed Sverige ska utsättas för.
Det råder enighet över partigränserna om detta vittgående mandat som i sig kan komma att innefatta att Sverige dras in i krig utan beslut av riksdagen.
Syftet tycks vara att Sverige ska bli en bundsförvant som litar till den ena stormaktens krig mot den andre, i stället för att försöka stå utanför krig. Med Trump i Washington känns denna nya försvarsinriktning än mer osäker. Sverige har nu med riksdagens strategiska beslut flyttat vår egen gräns för krig till Finlands och de baltiska ländernas direkta gräns mot Ryssland vilket är en farlig väg att gå.
I det konfliktläge som vi fått efter Rysslands folkrättsvidriga aggression mot Ukraina, kan det tyckas modigt att ställa sig på den ena stormaktens sida, samtidigt som vårt eget defensiva territoriella försvar med marktrupper och materiel nästan helt saknas. Men det kan också visa sig övermodigt, osäkert och medföra stor risk för att bli indraget i krig och konflikt mellan stormakterna med stora konsekvenser för Sveriges befolkning. Förändringen sker i stort sett utan offentlig diskussion och debatt, men med stöd av i princip alla partier i riksdagen.
Men är denna nya försvarsstrategi verkligen rimlig och till fördel för Sverige?
Vänsterpartiet stödde riksdagsbeslutet nu i december om deltagande med svenska beväpnade marktrupper i Baltikum 2025, så vad händer 2026? Vad säger Vänsterpartiet och dess försvarspolitiska talesperson Hanna Gunnarsson om denna nya inriktning av vårt försvar?
Hur värderar partiet arméchefens uttalande om att Sverige ”oundvikligen kommer att bli indraget i nästa stormaktskonflikt, även om stridshandlingar inledningsvis inte riktas mot Sverige?” Innebär inte svenska marktrupper och flygplan vid den ryska gränsen i Baltikum en stor risk för att Sverige dras in i stormakternas krig? Blir de 17 baserna ett primärt bombmål för Ryssland? Vilka röda linjer finns för Vänsterpartiet för hur långt vi ska underordna oss och integreras i USA:s militärstrategi mot Ryssland i norra Europa? Vilka risker är partiet beredda att ta?
Tystnaden om den nya försvarsinriktningen behöver brytas, inte minst inom vänstern. Den behöver en alternativ politik som bygger större tillit till eget starkt territoriellt försvar, och desto mindre till stormaktsallianser, samt drar röda linjer mot militärt deltagande i krig utomlands.
En mörk vänskapshistoria någonstans mellan en svensk förort och Paris med 90-talet som fond. Lykke Eder-Ekman har läst Jenny Aschenbrenners debutroman ”Den enda vägen är upp, baby”.
I Den enda vägen är upp, baby (Norstedts, 2025) är bästisen Paula berättelsens nav. Nu plötsligt död, en chock för jaget Erika som med åren växt ifrån sin bästa vän. Under en resa ut till barndomens förort för att träffa Paulas mamma tänker Erika tillbaka.
Jag antar från början att det rör sig om självmord. Paula målas snabbt upp med mörka penseldrag. Hon är vild, bestämd och mystisk och vännernas ojämna maktrelation griper tag. Beskyddarinstinkten väcks i Erika från start, när Paula som ny i högstadieklassen väljer ut henne och gör henne till sin. ”Fast jag blev inte hennes hund. Det stämmer inte. Vissa påstod det men det var inte riktigt som det såg ut.” Ett parti som beskriver exakt hur det är att vara någons hund. Redan här antyds också det mörker som ska komma att växa över sidorna och som får läsaren att förstå att det finns en avgrund i Erika och Paulas relation och att maktbalansen inte är så enkel som den ser ut.
Romanen bygger hela tiden upp till händelsen som verkar blivit relationens brytpunkt, Erikas svek mot Paula, och navigerar med den genom Erikas sorgetillstånd. Där finns en underton som viskar om att det skulle vara hennes fel att Paula är död. Ett före och ett efter den länge outtalade händelsen stakas ut, där ”efter” markeras bäst i scenskiftet till Paris då Paula och Erika blivit vuxna, och Paulas vildhet gått från rebellisk till nattsvart. Här går faran och smärtan som en konstant signal genom tillvaron.
Tyvärr är det först här som historien tar ett kliv framåt och hakar fast i mig. Efter en alltför lång väntan har berättelsen äntligen skiftat från barndom. Landskapet har visserligen byggts upp med fina miljöbeskrivningar, men med en Paula som kontrasterats så hårt mot jaget att hon blivit svår för läsaren att ta i. Det är som att Aschenbrenner förälskat sig i karaktären och blivit blind för allt annat, beskrivningarna blir så många och typiska att det blir sentimentalt utan att tillföra djup.
På många sätt rör sig männens makt över Erica och Paulas tillvaro, men inte på ett sätt som driver karaktärerna framåt. Snarare blir den sexism som går genom romanen mer som en självklarhet, nästan en tidsmarkör för vad som verkar vara tidigt 90-tal. Män som gömmer sig i skogen tillsammans med sina porrtidningar, den avtrubbade chocken över gympalärare som legat med elever. Det är inte förrän i sveket mot Paula som patriarkatets mörker får ett ansikte. Jag önskar i min läsning att det crescendo som händelsen på många sätt blir skulle ha kommit tidigare för att underbygga de stråk som uppenbarligen brutit ut från situationen och går genom berättelsen.
Parallellt med historien om Erika och Paula löper en berättelse om en man kallad ”mannen med dalmatinern”, en titel som visar på den distans han intar för både läsaren, Paula och Erika. Mannen bor i samma förort som barnen och tampas med ett mörkt men förträngt förflutet som judisk flykting. I det lilla samhället blir han stämplad som enstöring men av Paula och Erika som pedofil, på det sätt barn ofta stämplar sorg och tystnad som kommer med den. Deras vägar möts i slutet av boken genom ett tillslag från tjejernas håll mot mannens lägenhet. Det blir till en höjdpunkt som till skillnad från i Paula och Erikas fall fungerar bra och bygger upp det utanförskap som tidigare antytts i mannens berättelse. Empatin för mannen sätter sig i mig från början, även om den ibland blir övertydlig. Frågan är bara om historien behövs? Den är fin men framstår som irrelevant när den vägs mot kärnberättelsen, och blir snarare en parentes än en stöttesten för romanen.
Den enda är vägen upp, baby är en berättelse om barndomens landskap, död och svek. Språket är målande och går stundvis snabbt, utan skiljetecken, vilket förstärker det sorgetillståndet som lägger sig likt en slöja över berättelsen.
PARA. Enligt Noa har ”utpressningssprängningar”
mot företagare blivit allt vanligare. Foto: Liz Fällman.
Under januari skakades Sverige av ett 30-tal sprängdåd. Flamman besöker Skärholmen i södra Stockholm, där invånarna kämpar för att inte ge upp.
– Hur kan man förmedla att man är så van? Det sprängs, det skjuts, man gör allt för att inte bli blasé bara.
Ett tungt dimtäcke vilar över Skärholmens centrum, där två kvinnor tar en rökpaus utanför kyrkans ingång. Tisdagen innan, 28 januari, skedde tre explosioner i bostadshus i Stockholms södra förorter. I Blåsut, nära Dalen som gett namn åt Dalennätverket, hittades två granater mitt ute på gatan, och detonerades av polis. Här i Skärholmen var det en hel vecka sedan det senast small.
Inne i Skärholmens kyrka står en röd stol med ett kulhål i ryggstödet. För två år sedan sköts ett förlupet skott rakt genom fikarummet. Att det inte samtidigt gick genom någons rygg var ren tur. Nu ska stolen bli ett konstverk.
Sanningen om Strömholms nazism fortsätter att döljas, trots att han ansågs farlig och även begick flera mord. Foto: Reportagebild/Scanpix.
”Det handlar om selektiv minnesförlust.” I Andreas Gedins nya bok vecklas den smutsiga historien om Christer Strömholm ut.
När jag jobbade på auktionshuset Bukowskis var jag med om något extraordinärt. En äldre kvinna hade kommit in med en glasburk med gul vätska, där det flöt omkring en grå slemklump. ”Det är Christer Strömholms avtryckarfinger”, sade damen, som undrade om det kunde vara värt något. Eftersom auktionshus inte värderar likdelar fick kvinnan gå därifrån med oförrättat ärende.
Christer Strömholm (1918–2002) är en legend inom fotografi och konst. Länge var han den enda svenska konstnären vars verk återfanns i Momas samling i New York.
Det finns bara ett problem. Christer Strömholm var nazist.
Om den obehagliga omständigheten, som efterlevande, museiintendenter och auktionspersonal (som jag själv) gjort allt för att tona ned, har konstnären och författaren Andreas Gedin skrivit Christer Strömholm och nazismen (Kaunitz-Olsson, 2025).
Vi träffas på KB, Konstnärsbaren i Stockholms city, en av de platser där man kunde få en skymt av mästerfotografen när det begav sig. Medan det mesta förändrats i huvudstaden, framstår den mörkbrunpanelade miljön, med vita dukar och diskret personal, som ett hack i tiden. Boken, säger Andreas Gedin, var aldrig hans plan.
– För tre år sedan blev jag inbjudan att skriva en essä inför hans stora utställning på Nationalmuseum, och då berördes det här ämnet. Jag kände att det något inte stämde. Varför återkom hela tiden samma formuleringar? Jag tyckte att det var intressant att fundera över varför en så hyllad och offentlig persons eftermäle fortsätter att skyddas.
I den nya boken återfinns inte en enda av de legendariska bilderna – som Paris, 1962, som på Bukowskis gick för nästan 200 000 kronor. Fotot fångar två småpojkar i smutsiga kläder som kisar mot betraktaren, medan de håller varsin stor handväska. Stöldgods? Hemlösa gatubarn som släpar på allt de äger? Är pojkarna offer eller egenmäktiga? Med sin skärpa och nyansrika svärta är det onekligen ett mästerverk. Den bilden och många andra har blivit ikoniska, precis som konstnären själv.
Stamhak. Andreas Gedin, författare till Christer Strömholm och nazismen på KB, Konstnärsbaren. Foto: Paulina Sokolow.
I stället går Gedin igenom de brott och ljusskygga fascistmiljöerna som existerade i Sverige kring andra världskriget. Under delar av 1930- och början av 1940-talet övervakades Strömholm av säkerhetspolisen. Orsak: han tillhörde en känd grupp av svensk, nazistisk elit som ansågs som en potentiell risk mot samhället.
Trots februaris vita eftermiddagsljus råder ett tidlöst dunkel i den anrika baren, som snabbt fylls på av en blandad publik bestående av bohemer och finansfolk. Det är lätt att föreställa sig Christer Strömholm sitta vid bordet intill och skryta om sitt vilda liv.
Här och där i litteraturen kan man stöta på Strömholms associationer till högerextremism. Men till stor del baseras kunskapen om honom på de fotoböcker han gett ut själv, där han för ordet eller blir intervjuad av nära vänner. I och med att hans nazistiska framfart är dokumenterad är det ingen idé att helt mörka den, men det går bra att skylla på ungdom, depression och – ordet som förekommer hela tiden i försäljningstexterna – äventyrslystnad.
Andreas Gedin begärde ut Strömholms akt från Riksarkivet, som visade sig vara en diger lunta. Både Säpo och försvarsstaben hade ögonen på den unga fotografen, och antecknade det som offentligheten försökte gömma undan.
Granskare. Andreas Gedin är konstnär, författare och docent i fri konst. Foto: Paulina Sokolow.
Christer Strömholm, som gått med i ett nazistiskt parti redan 1932, ingick i Nordisk Ungdom, en nazistisk ungdomsorganisation knuten till Nationalsocialistiska Arbetarepartiet, bildat 1933, samma år som Hitler kom till makten i Tyskland. Gruppen genomförde olika operationer varav en var ett inbrott hos vänsterföreningen Clarté 1939.
Det har säkert varit frestande att i efterhand som en politiskt färgad skadegörelse, men det Strömholm och hans kamrater var ute efter, vilket framgår av polisförhören, är medlemslistorna, som sedan skulle överlämnas till Nazityskland.
– I händelse av ockupation skulle dessa personer bli identifierade av tyskarna och enkelt hamna under deras våld. Grannländerna Danmark och Norge ockuperades året därpå.
Bus eller ideologi? Vid händelsen var Strömholm 20 år. Det brottet blev han dömd för, och händelsen ledde också till att han uteslöts ur Nordisk Ungdom. Själv påstår han att han gick ur frivilligt, men orsaken anges som ”brott mot partidisciplinen”. I stället bildades en ny grupp där Strömholm ingick, Solkorset, vars syfte var ett svenskt närmande till Nazityskland. Av polisen betraktades gruppen som den mest extrema nazistiska organisationen i Sverige.
Poängen med efterforskningen, menar Andreas Gedin, är att se sanningen i vitögat.
Konst och nazism är ett outforskat ämne i Sverige. Det intressanta är hur man efter kriget gärna vänder blad och glömmer.
– Strömholm är en av de mest framstående konstnärerna i Sverige, hans fotoskola är berömd och sist men inte minst lyckades han lyfta upp foto till en konstform. Han var en offentlig person och sådana bör man undersöka därför att de påverkar människor. Det är extra viktigt när vi lever i en tid då historieförfalskning är vardagsmat. Man måste känna sin historia. Om det är okej att han var nazist så är det okej att din granne, din farsa eller kungens kompis är det.
Andreas Gedin tillhör själv en judisk släkt. Jag frågar om det väcker några känslor i honom att upptäcka hur en sådan än i dag hyllad kulturpersonlighet var en sådan fara för judar.
– Ja, det är klart, men jag tänker inte bara på min familj, utan på flyktingar, motståndsmän, danska och norska liberaler och socialister från Europa. Hur kul var det att möta marscherande män i uniform även på Stockholms gator? Alla som inte var nazister var rädda, och han var en del av hotet.
Vad säger det om konstvärlden?
– Konst och nazism är ett outforskat ämne i Sverige. Det intressanta är hur man efter kriget gärna vänder blad och glömmer. Frågan är bara delvis utredd. I fallet Strömholm sker omstöpningen i en flerstegsraket.
På sextiotalet är Strömholm legendarisk lärare och rektor på den egengrundade Fotoskolan och mellan 1977 och 1983 sugs han upp av en grupp framgångsrika reklamare som startar Sverige första fotogalleri, Camera Obscura, där hans fotografier får sällskap av internationella giganter som Irving Penn och Brassaï. Så när intendenten för fotografi på Moderna museet föreslår en utställning gör Strömholm en genialisk kupp.
– ”Jag är konstnär”, säger han då och ställer ultimatum om att presenteras som sådan och inte som fotograf.
Legendstatusen är fullbordad.
Boken Christer Strömholm och nazismen är inte bara en genomgång av en beundrad offentlig person. Gedin dyker såväl ner i de kontraktsmord Strömholm begår i början av 1940-talet med höga summor i belöning. Läsaren får också en överblick över en maktstrid, som ukämpadesmed våldsdåd på gatan såväl som av hemliga organisationer med detaljerade planer för ett anslutande i händelse av tysk invasion.
Exempelvis dyker Andreas Gedin ned i den norska motståndsrörelsen, som visar sig ha inkluderat motståndare till Hitler, men med nazistiska böjelser. Vilken sida personen som mördades av Strömholm 1941 tillhörde är inte klarlagt. I en intervju i fotoboken Poste restante från 1967 erkänner han mordet, som då var preskriberat.
Varför berättar han om det?
– Jag vill inte spekulera, men det som ligger närmast till hands är frestelsen att få framställa sig som en macho cowboy, ”jag-såg-en-fiende-och-drog-pistolen.”
I samband med utställningen på Moderna i slutet av 1980-talet publicerar Johan Jenny Ehrenberg, chefredaktören för ETC, Christer Strömholms serie ”Vännerna på Place Blanche” från 1960-talet, med transkvinnor som poserar framför kameran. För Ehrenberg är bilderna av personlig betydelse, då han själv väljer att komma ut som trans.
– Då hamnar han också i en samtida vänsterkontext. Jag har inga synpunkter på det, men det är ganska udda. De har ett öga för fotografi och kvalitet men skriver också hans biografi enligt mallen, och ställer inte de kritiska frågorna. Man kan säga att det blir ett möte vid en korsväg.
I en artikel i ETC i samband med utställningen 2022 på Nationalmuseum reflekterar Ehrenberg till sist själv över Strömholms nazistiska aktiviteter och de radikala skildringarna av de franska transkvinnorna. Hans egen slutsats är: ”En del säger att han bytte åsikt under finska vinterkriget, andra, som jag själv, tror det växte fram i Paris efter kriget. Jag tycker mig se det i bilderna.”
– Ja, det är mycket möjligt att omvändelsen ägde rum då, säger Andreas Gedin.
Högern har lovat ”dränera träsket” genom att göra sig av med ”aktivistisk” byråkrati, även inom klimatet. Foto: Rebecca Blackwell/TT.
När hotet inte längre går att förneka har klimatmotståndarna ett nytt mål – byråkratin.
En bekant i Norge ville nyligen ses för att prata om ett bokprojekt han jobbar på. Han arbetar i Norges framväxande vindkraftsbransch och har ofta intressanta inblickar i industrin, så jag tackade ja och såg fram emot en djupdykning i ämnet. Men det visade sig att boken inte alls handlade om energipolitik, utan var en deckare som utspelar sig både i Norge och Sverige. Han ville prata om landskapet i västra Värmland, som jag känner till på grund av familjens sommarstuga.
”Men Jan, hur har du tid, jobbar inte du på Energibolaget?” frågade jag. Hans svar var att jo, men på grund av den snåriga EU-byråkratin, som även Norge måste hantera, står mer eller mindre hela havsvindbranschen stilla och väntar på svar. Så han använde väntetiden på sitt bokprojekt.
Den norska vindkraftsbranschen märker nu att klimatpolitiken bara är så effektiv som instansen som ska genomföra den. Omställningen kräver inte bara en politisk vilja, utan även en fungerande byråkrati.
Klimatfrågan är inte först i det hänseendet. Vid historiska strukturomvandlingar, som till exempel Europas återuppbyggande efter andra världskriget, USA:s nya giv och Sveriges utbyggnad av vattenkraften i norr, har man etablerat flera organisationer och institutioner med ansvar för att planera och genomföra dem. Det är för dessa utvecklingsprojekt som OECD, USA:s pensionssystem social security, respektive Vattenfall etablerades. Klimatomställningen är ett minst lika omfattande utvecklingsprojekt.
Räkna med att angreppen på klimatbyråkratin kommer bli ett allt vanligare grepp för att stoppa klimatpolitiken framöver.
Om samhället ska uppnå nettonoll-utsläpp på bara några årtionden krävs en effektiv statsapparat som kan genomdriva omställningen. Politiska initiativ som Industriklivet, Klimatklivet, systemet med utsläppsrätter, gröna kreditgarantier och gröna lån är inte mer effektiva än de myndigheter som handlägger dem: Energimyndigheten, Naturvårdsverket, Riksgälden och Europeiska investeringsbanken.
Därför har forskningen de senaste åren allt mer börjat intressera sig för något så torrt som ”statlig kapacitet”. I stället för att skynda på saker med avregleringar, kan saker gå ännu snabbare med en mer effektiv stat.
En ny vetenskaplig artikel av forskarna Réka Juhász och Nathan J. Lane studerar hur industripolitik historiskt har begränsats av just den statliga kapaciteten. Det ekonomiska stjärnskottet Rosie Collington (som skrivit boken The big con om konsultindustrin tillsammans med kändisekonomen Mariana Mazzucato) skrev sin avhandling om ”ministries for the future” – hur flera länders klimatpolitik varit ineffektiv på grund av bristande statlig kapacitet. Titeln anspelar på den populära boken Framtidsministeriet (2024) av science fiction-författaren Kim Stanley Robinson, som handlar om hur FN tillsätter ett ministerium för att genomföra Parisavtalet.
Eftersom byråkratin är avgörande för klimatpolitiken har den också blivit en angreppspunkt för den auktoritära högern. I USA anställde Energidepartementet över tusen nya tjänstemän 2021 för att genomföra satsningarna på grön energi. Nu har Trumpadministrationen blockerat alla statliga pengar som går till klimatutbetalningar – inklusive framtida sådana.
I fjol hade vi en kampanj mot klimatbyråkratin även i Sverige, där Fokus uppmärksammade att en anställd på Energimyndigheten samtidigt var med i Rebellmammorna. Artikeln ledde till att minister Carl-Oskar Bohlin hörde av sig till Energimyndigheten och att den utpekade tjänstemannen sparkades.
Räkna med att angreppen på klimatbyråkratin kommer bli ett allt vanligare grepp för att stoppa klimatpolitiken framöver.
