Magnus Bjerg Sturm: Politik ska inte vara ett karriärsteg
Dagens politiker står ofta närmare lobbyismen än folkrörelserna, menar skribenten. Foto: Anders Wiklund/TT.
Att politik reduceras till en karriär bland andra är livsfarligt för demokratin, skriver Magnus Bjerg Sturm.
I Osbys ishall åkte jag och min klass skridskor varje vecka. Mina hockeyspelande vänner levde där. När inflationen steg, och politikerna uppe i Stockholm bestämde att inte inflationsjustera statsbidragen till kommunerna, blev beskedet att ishallen skulle bomma igen.
Känslan av att beslut fattas långt bort utan hänsyn till folks liv är farlig. I Osby kommun har SD växt varje val sedan 2006, och är i dag jämnstora med Socialdemokraterna.
Vi politiskt engagerade bär därför ett tungt ansvar. Vi måste motbevisa misstron. Visa att vi inte är del av någon ond konspiration, utan faktiskt arbetar varje dag för att göra världen bättre. När våra egna utan att blinka byter sida och börjar företräda näringslivet gör det mig därför ledsen och orolig.
I en krönika i Flamman beskriver socialdemokraten Linn Svansbo hur hon ”naivt” klev in i lobbyismen för pr-byrån Westanders räkning. Som om hon av misstag halkade in i en bransch där den kunskap och det förtroende hon fått av arbetarrörelsen säljs till högstbjudande. Det för tankarna till när Stefan Löfven, som nyanställd konsult för Sveriges ledande vapenlobbyister Rud Pedersen, hävdade att ”Jag är inte lobbyist”.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Laura Ingemarsson: Henrik Jönssons bensinpropaganda är en bilkrasch
Den svenska debattören Henrik Jönsson har startat en tv-serie om ”Europas fall” tillsammans med tankesmedjan EPHI. Foto: The fall of Europe/EPHI/Via TT.
Den skånska åsiktsentreprenören radar upp skrönorna i sin skrämselvideo om EU:s bränslepolitik. Varför trampade ingen på bromsen?
Med en mörk filmtrailerröst hälsar Henrik Jönsson tittarna välkomna till Europaparlamentets egna tv-studio. Till ett montage av genrebilder på vajande flaggor beskriver han vikten av EU, den komplexa lagstiftningsmaskin som är alldeles för svår att förstå. Inte minst för honom själv – något han sedan demonstrerar under de följande 20 minuterna.
Om man vill konsumera svenskt EU-innehåll är alternativen begränsade. För dem som har tv och inget att göra mellan nio och fem på vardagar, visar SVT Forum vissa debatter. För den breda mitten finns Europapodden, förvisso enbart 40 minuter i veckan. Annars är alternativet att scrolla sig igenom samtliga Luf-ordförandens Bluesky-konton.
Äntligen EU-bevakning för alla (män) som befinner sig åtminstone några centimeter till höger om mitten!
Just därför blev Henrik Jönssons nya EU-serie en stor nyhet. Äntligen EU-bevakning för alla (män) som befinner sig åtminstone några centimeter till höger om mitten!
Frankrikes president Emmanuel Macron välkomnar den danska premiärministern Mette Frederiksen till Elyseepalatset för ett informellt möte för europeiska ledare, den 17 februari 2025. Foto: Aurelien Morissard/AP/TT.
J.D. Vances uttalanden i München visar att skiftet om Ukraina handlar om något annat: att krossa Europas emancipatoriska arv.
Den andra raden i Ukrainas nationalsång, ”ödet/lyckan ler fortfarande mot oss, landsmän”, stämmer tyvärr inte längre. Än värre är att tillbakagången gäller hela kontinenten: ödet ler inte längre mot oss, européer.
Situationen är nu så allvarlig att samma gamla poänger måste upprepas, men kanske får de mer gehör nu när krisen öppet har brutit ut. Det står allt klarare att Trumps nya administration har kastat tiden ur led, både i USA och världen. Men varför är det just Europa som måste rätta till den?
Anledningen är inte bara att Europa verkar vara den stora förloraren i Trumps nya globala politik.
Vissa av oss minns fortfarande inledningen av Det kommunistiska manifestet: ”Ett spöke går runt Europa – kommunismens spöke. Alla det gamla Europas makter har förbundit sig till en helig hetsjakt mot detta spöke: påven och tsaren, Metternich och Guizot, franska radikaler och tyska poliser.”
Skulle vi inte kunna använda samma ord för att beskriva hur ”Europa” uppfattas i dag? Ett spöke går runt världen – eurocentrismens spöke. Alla Europas gamla makter och den nya världsordningens aktörer har förenat sig i en helig allians för att driva bort detta spöke: Farage och Putin, Alternativ för Tyskland och Orbán, invandringsvänliga antirasister och försvarare av traditionella europeiska värden, latinamerikanska vänsteraktivister och arabiska konservativa, bosättar-sionister på Västbanken och kinesiska ”patriotiska” kommunister…
Tilda Wahlström: Utan killspelen hade gejming varit högkultur
Illustration: Spyrakot/Adobe Stock (AI).
Det krävdes en pojkväns Playstation och en Harry Potter-adaption för att inse att tv-spel är litteratur.
Jag har blivit en gejmertrots att tjejer inte får spela tv-spel.
Eftersom jag blivit en gejmer vet jag också att den termen inte bara är något att slänga sig med, något jag förstod förra veckan när jag pratade med en yngre kille. Själv identifierade han sig inte som en gejmer trots att jag såg hans massiva dator (”praktisk för allt”) och lyssnade när han berättade att Call of duty och Counter strike inte har något gemensamt, trots att ramberättelsen är två lag som skjuter på varandra. Så för att omfrasera: jag blev ihop med en kille som hade ett Playstation med tillhörande intresse och därför kan jag nu spela tv-spel trots att jag inte är en gejmer.
Om spelindustrin inte hade valt att fokusera på killar i åldern 0–100 utan inkomst och tidigare hobby (obs, en grupp jag gillar) hade tv-spel kunnat vara coolt = inkluderande och genrebrett. Min inträdesbiljett hette pojkvän men det egna intresset stavas Hogwarts legacy – ett öppen värld-spel baserat på Harry Potter.
Den lilla spelkonsolen rymde tydligen berättelser jag inte enbart var en del av, utan också kontrollerade. Och jag älskar det.
Eftersom jag, och resten av alla födda efter -94 med något slags litterärt intresse, har läst böckerna otaliga gånger, finns det ingen nördkunskap jag inte förstår, vilket tidigare stått som ett av många hinder.
Idén om att det är biologiskt medfött att män gillar tv-spel och att kvinnor inte gör det, går bland annat att återfinna på hemsidan video-game-addiction.org. Allt som avslutas med ”punkt org” är i regel bra hemsidor att hämta evidensbaserad information från, men om man en sekund leker med tanken att det inte är sidans svar som förklarar att majoriteten i spelvärlden är män, vad är det då?
De självklara förklaringarna är många: spelen är målgruppsanpassade (för ovanstående målgrupp), och uppmuntrar till målgruppsanpassade (inte sällan exkluderande) umgängen, sexualiserade och stereotypa karaktärer. Och så vidare. Jag är inte ute efter att beskylla den enskilda omständigheten för att ha stått i vägen för blomstrande spelintressen, men frågan kvarstår.
Varför har jag först nu upptäckt att gejmingkillarna slösat tid på rätt aktivitet? Det kanske är så enkelt att utan tillgänglighet har de tidigare sporadiska tillfällen jag fått testa lett till frustration över svag kompetens. Att vara duktig på tv-spel är som att vara duktig på gitarr – man når inte dit om man blir uppmuntrad först vid 25.
Men mobilen har blivit ett bevis och på samma gång medlet för en kvinnlig spelentusiast. Enligt Internetstiftelsen spelar 74 procent kvinnor i Sverige mobilspel, att jämföra med männens ynka 56 procent. Plötsligt pratar mina vänner av honkön också om Hogwarts legacy och de utan tv-spels-partner har köpt en Switch – en spelkonsol som för tankarna till smarttelefonen och de unga, inkluderande gejmingåren med Gameboy. Hogwarts legacy var i januari mitt enda intresse och jag blev inte ens stressad över att skärmen räknade speltimmar och kom upp till 72.
En god hobby är så. Att läsa Vargarna från evighetens skog är att tumma på sovtimmar. Att spela Hogwarts legacy är att obekymrat betrakta de ökande speltimmarna.
Samtidigt saknar tv-spelens fiktion kulturell status. Det är märkligt. På samma sätt som i texten befinner man sig mitt i. Jag fick lära mig att två nedtryckta knappar betydde expelliarmus, en förtrollning som avväpnar motståndaren, och och att jag kunde springa fritt i ett fullt utvecklat Hogwarts. Den lilla spelkonsolen rymde tydligen berättelser jag inte enbart var en del av, utan också kontrollerade. Och jag älskar det.
2025 blir det förhoppningsvis åter inne att vara feminist och jag hoppas att det även innebär en feministisk omprogrammering av vår spelinställning. Låt oss göra spelindustrin till en del av kulturbegreppet. Nätspelen är tokiga och bjuder in till en fiktionens fristad, liksom litteraturen, konsten, musiken, och fler borde lockas. I present av spelindustrin önskar jag mig fler genrebreda speladaptioner. Varför inte äventyrsspelet Dantes inferno, baserats på Dante Alighieris klassiska verk? Eller Lydia Sandgrens Samlade verk som nätrollspel, där man får uppleva en förflyttning till millennieskiftets Göteborg – den unga kulturkrönikörens våta dröm. Kanske ett Downton Abbey-spel i öppen värld? Bli insprängd i Englands aristokratiska centrum i rollen som Lady Sybil Crawley, gå på förbjudna valmöten och flörta med chauffören. Tills dess spelar jag klart mitt Zelda-spel. Ses online.
Per Andersson spelar kejsar Joseph II i ”Amadeus”. Foto: Sören Vilks.
Fyrtio år efter urpremiären av ”Amadeus” är det den fjantige Joseph II som stiger fram som den verklige hjälten.
Milos Formans drygt 40 år gamla Amadeus, baserad på en pjäs av Peter Shaffer, är fortfarande oöverträffad som musikfilm. Jag var 12 år när vår klass var på matinén och fick möta Tom Hulces pruttgarvande Mozart i hans resa genom samhällets alla lager i 1700-talets Wien, från kändisbarn till försmaken av berömmelse och det brutala slutet i en fattigmans okända massgrav. En resa mot avgrunden orkestrerad av hans nemesis Antonio Salieri, påeldad av missbruk och festande. Salieri var dåtidens älsklingskompositör och kejserlig skyddsling men född med en äregirighet som åt honom inifrån, och samtidigt klartänkt nog att uppfatta att den yngre konkurrenten kommit till världen med odödlig musik.
Genialiteten i berättandet ligger hur Forman hela tiden utnyttjar Mozarts egen musik för att ge uttryck för Salieris känslor av hat, sorg, lystnad och inte minst – guds egen röst som han hör i ett klagande oboe-adagio. Bitterheten blir till pedagogisk motor i inträngandet i de flera hundra år gamla kompositionerna och förvandlar dem till relaterbara upplevelser. Amadeus-febern höll i sig i åratal och historien blev lika mycket ett soundtrack till åttiotalets individualism i rädslan att vara en Salieri, alltså en medelmåtta.
I själva verket var kejsar Joseph II en av de mest progressiva statsledarna i sin tid och genomförde en lång rad klassutjämnande reformer och beskattade såväl adeln som kyrkan.
När Kulturhuset Stadsteatern sätter upp pjäsen igen låter de en cirkel slutas. Philip Zandén, som i sin späda ungdom spelade Mozarts roll har idag mognat till den förgrämde Salieri, en roll hans naturliga pondus bemästrar, även om jag får en känsla av att hälften av hans text hade räckt för att bottna i karaktärens mörker. Föreställningens finaste present till publiken är annars den lilla, men fullt tillräckliga ensemblen med kammarorkester, piano och förstklassiga operasångare som en medföljande inramning till ramberättelsen. Scenografin är återhållen med ett enda stort element som sänks ned från taket, antingen som en mörk kub, eller som en gigantisk kristallkrona, symbol för den gloriösa kejsarmakten.
Men med åren förändras man. Plötsligt är det en helt annan karaktär i dramat som träder fram och ger den gamla historien en ny mening, nämligen kejsar Joseph II, upplysningsmonarken som i filmen fäller de bevingade orden ”För mycket noter”, om Mozarts opera Enleveringen i seraljen. Både i filmen och pjäsen på Stadsteatern porträtteras han som en löjlig och vek figur med sina försök att uttala sig initierat om den nyskrivna musiken eller själv framför pianostycken med rasande brist på musikalitet. Per Anderssons kejsare är otroligt rolig i sin uppblåsthet och personifierar den världsfrånvända monarkins dekadens och förestående revolution med absolut gehör (ursäkta). ”Jag vill bada!” utbrister han varje gång han vill ta sig ur en obekväm social situation. Publiken tjuter av skratt.
Samtidigt slår en annan insikt an i mig: är det inte kejsarens djupa engagemang för sin samtids kultur som är pjäsens huvudbudskap? Han bevistar repetitioner, engagerar sig i libretton, som han förstår griper in i liv och politik och kan få konsekvenser. På hans lönelista står några av Europas främsta konstnärer och musiker och hovets briljans räknas som en solid del av landets försvar och internationella respekt. Till och med en antiauktoritär punkare som Mozart får flera chanser.
Naturligtvis är Amadeus bara en saga där historiska personer använts för att ge liv åt klassisk musik och samtidigt säga något existentiellt om hur avund och ärelystnad riskerar att inte bara göra oss blinda för det nya, utan också kan döda det sköna mitt ibland oss.
Men jag kan inte låta bli att tycka att kejsar Joseph har fått en oförtjänt förnedrande roll. I själva verket var han en av de mest progressiva statsledarna i sin tid och genomförde en lång rad klassutjämnande reformer och beskattade såväl adeln som kyrkan. Nog skulle det vara uteslutet att han skulle stå och skälla ut kulturarbetare för att vara en bortskämd elit som bara vill ha beröm och pengar? Eller att som nutidens regenter, Klarna-, Spotify- och Astra Zeneca-vd:ar lysa med sin frånvaro när orkestrar lägger ned, tak rasar in på museer och det hurras höviskt när några miljardärer strör kaffepengar till stöd för ett anständigt operahus i huvudstaden.
Tänk om Parisa Liljestrand kunde vara lite mer som Joseph II? Hon kunde få vara hur fjantig som helst och hon skulle bli förlåten.
Femårige James får hjälp av sin pappa att ta på sig skridskor på Fritidsbanken i Tyresö. Foto: Idun Nilsson.
En vecka i fjällen med hela familjen kan kosta tiotusentals kronor för den som hyr all utrustning. På Fritidsbanken, där vem som helst kan låna allt från hockeyhjälm till snorkel, ser det ut att bli ännu en gratis rekordvinter.
– Man måste hålla balansen för att ta av sig skorna, konstaterar James, 5 år.
Han och pappa Joshua är på Fritidsbanken i Tyresö för att prova skridskor för första gången, och det är inte helt enkelt att få på dem. Första paret var lite små, men de knallrosa känns ”perfekta”. Nu ska de bara hitta hjälm, knäskydd och armbågsskydd.
– I 14 dagar får man ha dem, säger James.
– Är det så länge? frågar hans pappa.
Femåringen har helt rätt. All utrustning som skänks till Fritidsbanken besiktas, lagas, slipas och smörjs. Därefter är simfötter, pingisracketar, golfklubbor och liggunderlag fria att låna hem gratis i två veckor, som på ett bibliotek.
— Det är superbra att man kan testa saker såhär. Det är en stor investering att köpa skridskor om det bara blir en gång, säger Joshua, som fick tipset av en klasskamrat till sonen.
I Fritidsbankens stadgar står inskrivet att man ”ska hantera så lite pengar som möjligt”, utöver det som går till de anställdas löner. Initiativet finansieras kommunalt, samt av bidrag från bland annat Riksidrottsförbundet och Allmänna arvsfonden. Man har vunnit inte mindre än tolv priser, både i egenskap av klimatsatsning och som främjare av barnidrott.
Dyrt. När Niklas Ryholt gick sin skidlärarutbildning kostade det 30 000 för en familj att åka upp en vecka. Idag kan det vara nästan dubbelt så dyrt om man inte lånar utrustning. Foto: Idun Nilsson.
Allt började 2013, med ett samarbete mellan Forshaga kommun och diakonen Carina Haak i värmländska Deje. På den lilla orten skedde tusen utlån bara första året, och sedan dess har rubrikerna om ”rekordår” avlöst varandra. Linda Wijkander, verksamhetschef på Fritidsbanken i skånska Åstorp, berättar för HD att man 2024 gjort lika många utlån ”som det finns Åstorpsbor” – cirka 10 000. Hösten 2024 fick Fritidsbanken 10 miljoner av regeringen.
Nuförtiden finns ”banker” på 131 platser i landet, och just denna ligger i Tyresös cirkulära miljonprogramsområde Granängsringen. Ett gäng dämpat fnittriga tonårstjejer står i rummet intill, och är också här för första gången för att låna skridskoutrustning.
Niklas Ryholt, verksamhetsansvarig på Fritidsbanken Tyresö, har blivit van vid en stadig ström nya ansikten.
– Vi har märkt av en jätteökning här, framför allt förra året. I år har det faktiskt varit lite färre, men det beror antagligen på att vi öppnat i Skärholmen nu.
Hade det inte varit för en ny Fritidsbank på andra sidan stan hade lokalen kunnat vara fullare, och då har inte ens årets mest hektiska period – sportlovssäsongen – börjat på allvar i Stockholm.
Foto: Idun Nilsson.
– Under julen har vi också jättemycket, egentligen är det högsäsong från lucia till påsk. Det är skidor och skridskor, mest. På sommaren är det bollspel och campingprylar, tälten är nästan alltid slut.
Niklas Ryholt brukade jobba som idrottslärare, innan Tyresöbanken – Fritidsbankens hundrade lokal – slog upp dörrarna för fyra år sedan.
– De har alltså öppnat 30 stycken nya bara sedan dess, det har vuxit väldigt snabbt. Vi tar också med utrustning till skolor som vill planera friluftsdagar. Det kan vara skateboards, inlines, sånt där de sällan har själva.
En utvärdering av Fritidsbankens verksamhet gjord av det statliga forskningsinstitutet Rise visade på ”betydande samhällsvinster i form av ökad rörelse och hälsa, inkludering och deltagande, fler arbetstillfällen och minskad klimatpåverkan” – det sistnämnda med hela 70 procent, jämfört med att köpa egen sportutrustning. 42 procent av de svarande trodde att de aldrig hade provat på sin aktivitet om de inte haft möjligheten att låna utrustning gratis.
– När jag gick min skidlärarutbildning snackade de om att det kostade 30 000 för en familj att åka upp en vecka. Det lär vara nästan dubbelt så dyrt nuförtiden om man inte lånar utrustning, berättar Niklas Ryholt.
Vad hade du själv velat låna just nu, efter jobbet?
– Om jag skulle dra ut nu så skulle det nog vara skidor till mig och barnen.
Person med två röda rosor väntar vid Norra Bantorget i Stockholm inför Socialdemokraternas förstamajtal 2018. Foto: Janerik Henriksson / TT.
Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].
Jag har läst Linn Svansbos ”En vänsterlobbyists bekännelser” i Flamman med stort intresse. Nu kanske det förväntas av oss på granskningsinstutet Klägget att vi ska rasa och vara indignerade (vi är bra på detta, jag lovar, då vi gör det ofta). I stället tänker jag lyfta fram det som vi håller med Svansbo om och ge en fördjupad bild som syftar till lösningar bortom hennes uppvaknande medelst debattartikel.
Låt mig börja med att säga att jag tycker att hon har rätt om partipolitiken och fackliga rörelser, och då även deras kansliers sätt att fungera. Det kan vara hårda armbågar och uppslitande konflikter.
Det har en grundorsak: politiken är hård och man tävlar om en begränsad kaka, det finns bara 349 platser i riksdagen. Det skapar en tuff konkurrens där det finns tydliga vinnare och förlorare. På en tillväxtbransch som lobbyfirmorna växer denna kaka tvärtom ständigt, och då är det ju lätt att ha god stämning på jobbet.
Klart att man vill ha bättre lön, roligare arbetsuppgifter och påverka mer än man känner att ett parti eller fack kan göra. Samtidigt är folkrörelser otroliga skolor för att ge människor kunskap om samhällsförändring.
Frågan är vad du använder dina förvärvade kunskaper till? Bygger du nya rörelser som är i linje med dina värderingar? Eller säljer du dina kontakter och kunskap? Jag har själv stått inför valet mellan de två och valde att bygga något nytt. Det var fruktansvärt svårt, mindre ekonomiskt lönsamt än alternativet och tog mycket av mig som person.
Kommer du med dina nya insikter rösta för att stoppa lobbyismen inom din egen rörelse?
Grundproblemet är att vi odlar fram en klass av politiker och tjänstemän som inte kan något annat, och arbetarrörelsen är usel på att odla fram personer som vill bygga något nytt. Man vill i stället fylla de krympande posterna. Detta blir extra problematiskt då många som fyller dessa inte skaffat sig en utbildning eller koppling till övrig arbetsmarknad så de kan gå till ett yrke som betalar bra. Då är det lätt att välja att bli lobbyist.
Men Svansbo tänker inte tillräckligt långt och fastnar vid horisonten som är att ”folkrörelserna borde vara bättre på att bygga infrastruktur” vilket jag håller med om. Det stämmer, men individerna som går igenom den har också ett ansvar att inte välja att köra fast i tröga institutioner och jag saknar vilka politiska beslut som ska leda oss dit.
För det första måste arbetarrörelsen, som är Svansbos exempel, en gång för alla stänga dörren för sina medlemmar att bli lobbyister på lobbyfirmor. På Socialdemokraternas partikongress i vår finns en motion om just detta.
Det vore ett första steg för att sätta normer som över tid skapar en grundsyn där man inte kan representera arbetarrörelsen och ha hemliga kunder för lobbyism samtidigt. Med ett sådant sätts ramar som hjälper en rörelse att tänka nytt. Medlemmarna kommer inte drömma om att bli lobbyist utan vad sägs om en dröm om ett riktigt jobb.
Linn Svansbo kommer kanske att vara på kongressen. Därför blir min fråga till dig: kommer du med dina nya insikter argumentera och rösta för att stoppa lobbyismens utbredning inom din egen rörelse?
Linn Svansbo svarar direkt:
Robin Zachari undrar i en replik varför jag säljer min kunskap om politisk kommunikation och opinionsbildning.
Utan att bli högtravande och recitera typ Marx eller Engels kan jag meddela Zachari att så fungerar den ekonomi som är uppbyggt på att människor säljer sitt arbete. Det i sig är inte ett problem – och den som hävdar det gör anspråk på att stöpa om hela det ekonomiska systemet.
Min övertygelse är däremot att det vore gynnsamt om arbetet i högre utsträckning köptes av dem som sållar sig till vårt lag politiskt.
I övrigt undrar Zachari om jag kommer att sätta handling bakom orden, och rösta för att stoppa svängdörrarna mellan politik och lobbyism på S partikongress i vår.
Flamman övernattar i en iskall trästuga på den skånska landsbygden, för att förstå vidden av den svenska elpolitikens misslyckande.
– Det är pissekallt, säger min vän Oscar medan vi skär genom den fuktiga vinden för att komma till vår lilla trästuga.
När vi kliver in släcker vi lamporna och vrider av elementen. Här är dessutom uppvärmt sedan tidigare, så vi slår upp ytterdörren för att vädra in rejält med fuktig kyla och börja från noll.
Flamman betalar oss för att leva ett dygn utan el i den skånska landsbygdens vinterkyla, och vi tänker inte fuska.
Två folksångare möts i brytningstid. Timothé Chalamet och Monica Barbaro i ”Like a complete unknown”. Foto: Macall Polay/Searchlight.
Filmen om den unge Dylan är tunn. Men i mötet mellan den trulige vissångaren och den mogna Joan Baez uppstår skönhet.
Chalamet med gitarr kommer till storstan och besöker sjuk folkmusiklegend på sjukhus, Chalamet framför en låt som rör tuffa killars hjärtan till tårar, Chalamet uppträder på sunkhak i ett kornigt 60-tals-New York. Chalamet blir upptäckt av girig judisk musikförläggare, blir kär i en tjej, dumpar tjej och blir ihop med en ny, mer känd tjej, blir härdad i hjärtat av branschens cynism, skaffar solglasögon och åker motorcykel, röker och dricker, hamnar vid ett existentiellt vägskäl där han riskerar att förlora allt. Chalamet segrar, spelar för ett publikhav och resten är – trumvirvel – historia.
Så kan man sammanfatta en av årets mest förpratade Hollywoodfilmer, Like a complete unknown. Chalamets rollfigur är så klart musikern, artisten, lyrikern och Nobelpristagaren Bob Dylan, åren före och under genombrottet. Mycket av marknadsföringen har gått ut på hur sockersöta underbarnet Timothée Chalamet (Interstellar, Call me by your name, Dune I-II, Wonka) lärt sig spela och sjunga exakt som den 83-åriga legenden.
Med all den kunskap som finns om det svarta USA:s rika bidrag till den moderna musiken och Dylans, eller Zimmermans, egen bakgrund i en kultur med stark koppling till text och filosofi, får man veta – ingenting.
Spelfilmer om efterkrigstidens största rockmusiker är en karaktärsgenre för vår genomnostalgiska tid. Vi kan bara inte se oss mätta på när föräldra- och morfargenerationens skapade och hängav sig åt en ungdomskultur elektrifierad av uppror och vild kåthet, återuppleva hur det kan ha känts att för första gången höra det distade ljudet från en elgitarr klyva luften, med sångtexter om knulla, knark och krigsmotstånd.
Filmen om den judiska pojke som lämnade Robert Zimmerman bakom sig och blev den amerikanska folkmusikens unga, vackra ansikte behöver inte vara ett ointressant ämne. Så det hela är nu upplagt som att det enda vi behövt vänta på är att Timothée Chalamet skulle födas så att han kunde ta rollen och det surmulet-förföriska ansiktet bakom munspelet.
Med tanke på det rika materialet som finns att tillgå, med stjärnan själv i livet och en fet självbiografi i två band, är filmen som James Mangold åstadkommit mystiskt tom på berättelse. Och då är han ändå mannen bakom en av de bästa musikfilmerna någonsin, Walk the line, om den vid tillfället stendöda Johnny Cash.
Med all den kunskap som finns om det svarta USA:s rika bidrag till den moderna musiken och Dylans, eller Zimmermans, egen bakgrund i en kultur med stark koppling till text och filosofi, får man veta – ingenting. Kanske är jag bortskämd, men jag trodde att vi var färdiga med klyschan om den ensamma kill-nykomlingen som bara är sprängfull av lyrik och livsvisdomar, dinglande som mogna frukter.
Like a complete unknown är ändå njutbar och smart nog att utnyttja de tidlösa hitsens fulla potential, och dessutom vid rätt tillfällen. De vackraste och mest sensuella scenerna är de tillfällen då Bob Dylans vägar korsas med folksångerskan Joan Baez (Monica Barbaro). Här finns en kemi som inte ens verkar spelad. Episoderna där deras respektive konstnärskap flätas samman säger allt om folkmusikens kopplingar till rocken, till det lantliga USA som håller på att förvandlas till en krigsnation, om kvinnofrigörelse och om kärlek i största allmänhet. Kanske hade det varit en bättre idé att utveckla den fruktsamma kärlekshistorien mellan två stora konstnärer, än som valet nu blev, att låta fokus ligga på kampen mellan folkmusiken och den gryende rockrevolutionen. En kamp där Dylan visserligen hamnade i frontlinjen, men som knappast kan engagera en enda människa i dag.
På albumomslagetFreewheelin från 1963 syns Bob Dylan gående på gatan med armen om en tjej. I filmen heter hon Sylvie och baseras på hans dåvarande flickvän Suze Rotolo. I en scen är paret på väg att bryta upp och stämningen är ung sårad kärlek. I frustration utbrister Sylvie: ”Vem är du egentligen, du berättar ingenting!”
Jag känner mig exakt som den tjejen. På 2,5 timmar har jag inte fått veta någonting om Bob Dylan, men allt om hur många varianter av ”sug i blicken” som går att klämma in i en långfilm.
Under 2000-talet har det blivit vanligt att tidigare politiker anlitas av pr-byråer, för att dela med sig av sina värdefulla kunskaper inifrån politiken. Foto: Janerik Henriksson/TT, Claudio Brescani/TT, Christine Olsson /TT, Fredrik Sandberg/TT, Caisa Rasmussen/TT, Fredrik Sandberg/TT.
Vänstern kritiserar lobbyister som mig med rätta. Men den måste också förstå vad som driver människor från arbetarrörelsen till pr-branschen – och hitta en strategi för att behålla dem.
Det finns vändpunkter man aldrig glömmer.
Ett konferensrum med varmt ljus som får allt att se snyggare ut. Kaffe i dyra koppar. Dova väggar vars puderrosa nyans säger ”neutral design”, men också ömhet, professionalitet och – förstås – pengar.
I ett sådant rum jobbade jag när jag blev ombedd att hjälpa ett företag att vinna tillbaka ett lönsamt avtal med Region Stockholm. Ett avtal jag själv varit med att säga upp, i min roll som fritidspolitiker i fullmäktige. Jag tackade nej.
FN:s särskilda rapportör Francesca Albanese var en de inbjudna talarna. Foto: Filip Sandström Beijer.
Ett möte med FN:s särskilda rapportör Francesca Albanese i Berlin tvingades flytta till en mindre lokal, efter press från borgmästaren Kai Wegner (CDU). Detta är andra gången man försökt stoppa ett evenemang med Albanese i Tyskland.
Det är trångt på Torstraße 6 i Berlin. Kvällsluften är kylig, men det hindrar inte folksamlingen utanför från att luta sig mot fönsterbrädor och dörrposter, desperata att få en skymt av vad som händer i den trånga möteslokalen.
Mobilkameror lyfts och livesändningar rullar. Ljudet utanför ligger en halv minut efter det på andra sidan fönsterglaset, vilket skapar en märklig ekoeffekt av applåder och jubel.
– Kan du höja ljudet på din telefon? Eller är det någon som har en högtalare? frågar en av de aktivister som samlats utanför. Tyvärr är det ingen som tagit med i kylan.
