Inrikes 28 februari, 2025

Värderingar hemlighålls vid statliga affärer

Bristen på insyn i offentliga handlingar är ett omfattande problem, säger Mats Amnell. Foto: Jacob Lundberg.

Statliga Lernia såldes nyligen till tyska riskkapitalbolaget Aurelius, för en lägre summa än det egna kapitalet. Men när Flamman vill ta del av utredningen inför försäljningen är dokumenten maskade. Ett demokratiskt problem, menar experten Mats Amnell.

419 miljoner kronor. Så mycket eget kapital har bolaget Lernia, som nyligen såldes av staten till ett tyskt riskkapitalbolag för en bråkdel av pengarna – 120 miljoner.

”Regeringskansliet har genomfört en gedigen, strukturerad och konkurrensutsatt försäljningsprocess”, skrev Elisabeth Svantessons pressekreterare i ett sms till Flamman vid tillfället.

Tomas Hjelström (bilden), doktor i redovisning vid Handelshögskolan, menade att prislappen inte var glasklart dålig, ”även om det spontant låter så” – men att detta berodde på en mängd olika faktorer, exempelvis om bolaget har rättigheter eller andra immateriella tillgångar som är svåra att sälja av.

Men när Flamman begär ut den utredning som legat till grund för värderingen av bolaget får vi endast ut handlingarna i maskat format, med hänvisning till att ”det allmänna lider skada om uppgifterna röjs”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 28 februari, 2025

Ögat mot skyn

Lagen ser ännu ingen skillnad på kameradrönare och fasta övervakningskameror. Foto: Pontus Lundahl/TT.

På senare år har polisens flygtimmar med drönare skjutit i höjden. Med hemsidan Drönarbevakaren vill Viktor Arnell ge folk en chans att ”övervaka tillbaka” – och hjälpa polisen att kommunicera bättre.

– Vi förfasas fortfarande över andra länders massövervakning, skrämmer upp varandra med DDR och Kina, men man känner sig trots det lite ensam i att bry sig om det här. Det är ett vakande öga i skyn, bokstavligen så man såg Gud förr i tiden.

Rinkebybon Viktor Arnell (bilden) har varit engagerad i övervaknings- och integritetsfrågor i många år. Men när han häromåret såg en polisdrönare utanför sitt sovrumsfönster kände han att det var hög tid att själv börja övervaka övervakarna. På hans sajt Drönarbevakaren sammanställs alla beslut polisen går ut med som rör drönarövervakning.

– Dels vill jag visa på hur många beslut som faktiskt tas, men också på hur undermålig upplysningen är. Man kan se det som att jag hjälper polisen med något de själva är dåliga på.

2018 gjorde polisen strax över 1 000 drönaruppdrag. Fem år senare hade antalet växt till över 14 000, med mer än 10 000 timmars total flygtid. När farkosterna för ett år sedan började placeras ut på tak i Malmö motiverades det med att snabbt kunna rycka ut mot grova våldsbrott, men ett år senare har man även börjat använda dem för att ta knarkköpare på bar gärning.

Mathias Rutegård (bilden), pressekreterare hos Polismyndigheten, skriver i ett mejl till Flamman att drönarna ”ska ses som ett komplement till polisens övriga verksamhet i områdena”, som patrullering. Man måste upplysa allmänheten om att platsen är övervakad, ”bland annat genom skyltning i området” och genom att polisen annonserar besluten på sin hemsida.

– Normalt ska föraren ha varselväst och drönaren märkas upp med polisens emblem. I vissa fall sätter man blåljus på dem, berättar My Lorenius, jurist på Integritetsskyddsmyndighetens (IMY:s) kameraövervakningsenhet.

Viktor Arnell är väl medveten om kraven som finns, och menar att problemet fortfarande ligger i att man ”inte kan undvika sitt eget bostadsområde”. Blåljus och polisemblem avfärdar han småskrattandes.

– Har man kikare och spanar upp i himlen, kanske. Om det inte är mörkt.

Hittills i år har 43 polisbeslut loggats på Drönarbevakaren. Tre fjärdedelar har annonserats utan framförhållning, ofta flera dygn efteråt. Några motiveras med specifika händelser, som fotbollsmatch, festival eller säkerhetskonferensen Folk och försvar i Sälen. De flesta inte.

Över hälften av besluten gäller längre än tre månader framåt. Umeå stadskärna, delar av Helsingborg och jämtländska Bräcke med runt 1 500 invånare är några av platserna där drönare ska användas hela året ut för att ”förebygga, förhindra och upptäcka brottslig verksamhet”. Sedan dagen före julafton är luftövervakning godkänd i hela centrala Östersund ”tills vidare”.

– Det tyder på att de är ”bra att ha-beslut”, vilket även syns på hur man ritar in kartgränserna och de vaga formuleringar man återanvänder, menar Viktor Arnell.

– Begär man ut underlaget finns oftast någon lista på alla brott som begåtts i trakten senaste året, men det kan man göra för vilket område som helst.

Fram till 2020 behövde polisen i regel söka tillstånd hos Datainspektionen för att flyga drönare – och kameraövervaka i allmänhet, då lagstiftningen inte gör någon skillnad på drönare och fasta kameror. I dag har Integritetsskyddsmyndigheten (IMY) tillsynsuppdraget, men bara som rådgivare.

– Det är klart att polisen bör ta vad vi säger i beaktande, men det är ju tydligt att det är på den politiska agendan att polisen behöver ha väldigt effektiva brottsbekämpande verktyg. Våra frågor tenderar att glömmas i den samhällsdebatt som finns nu, men det är viktigt att hitta en rimlig balanspunkt, säger My Lorenius (bilden) på IMY.

Myndigheten har en pågående granskning, där man begärt ut en stor del av polisens drönarbeslut från 2023. När Viktor Arnell ögnade genom listan hittade han flera beslut som inte var med på hans sajt – och alltså aldrig hade publicerats på polisens hemsida.

– Ibland skriver de bara i sina Facebook-kanaler att ”vi ska drönarövervaka lite ikväll”. De måste oftast göra en intresseavvägning, men inte om beslutet är på under 3 månader, säger han till Flamman.

De flesta svenska polisdrönare kommer från det kinesiska företaget DJI, som svartlistats av USA:s handelsdepartement och varit leverantör till rysk militär i Ukraina. Polisen och Tullverket upphandlar just nu en gemensam beställning på nya drönare, i modellerna ”Micro” (vikt under 3,5 kilo, räckvidd 3 km) och ”Nano” (vikt under 250 gram, räckvidd 10 km).

Det är svårt att backa på ett sluttande plan, och jag tror personligen vi är väldigt långt ned på det.

Förra året sköt en barbröstad Uppsalabo i 40-årsåldern mot en av polisens drönare med en hagelbössa. My Lorenius håller med om vikten av att polisen informerar och har goda underlag, speciellt när det rör extra känsliga platser som bostadsområden. Hon tar även upp flygning över valstugor som exempel på en situation IMY fått in klagomål på.

– Att bevaka med drönare kan bli en fråga om väldigt omfattande personuppgiftsbehandling. Man kan täcka stora områden, ett stort antal personer kan uppleva det som obehagligt om de dyker upp på ett oförutsägbart sätt.

Nu håller reglerna på att luckras upp igen, berättar hon.

– Polisen kommer att få möjlighet att övervaka fler platser, även platser där det inte skett så mycket brottslighet idag men där man ser en klar risk att det kommer ske framöver.

Hur bedömer man en sådan risk?

– Jag vet inte, men det kommer nog stå mer exakt i propositionen.

Viktor Arnell är kritisk mot politikens ”naiva inställning” till övervakning som något enbart positivt, och skräms av vartåt utvecklingen pekar.

Läs mer

– Man har precis föreslagit en fördubbling av kameror, utifrån den fördubbling man redan föreslog förra året. Polisen jobbar på att koppla ihop sina kamerasystem med kommuners och företags. Alla de tre största partierna – S, M och SD – vill ha ansiktsigenkänning. Det är svårt att backa på ett sluttande plan, och jag tror personligen vi är väldigt långt ned på det.

Flamman har sökt drönartillverkaren DJI.

Nyheter/Utrikes 27 februari, 2025

Öcalan ber PKK upplösa sig: ”Historiskt”

Unga PKK-anhängare samlas för att ta del av ledaren Abdullah Öcalans tillkännagivande i turkiska Diyarbakir. Foto: Metin Yoksu/AP/TT.

Den fängslade PKK-ledaren Abdullah Öcalan uppmanar den kurdiska gerillagruppen att lägga ned vapnen och ”upplösa sig själv”, rapporterar Reuters. ”Slutet för PKK”, konstaterar Turkietkännaren Halil Karaveli, medan Amineh Kakabaveh ifrågasätter att rörelsen kommer att lyda honom.

Redan för några veckor sedan nåddes turkisk media av uppgifter om att Abdullah Öcalan skulle presentera ett uttalande, om att PKK borde lägga ned vapnen och fokusera på ”en demokratisk kamp på politisk nivå”. 

Budskapet kom mycket riktigt på en presskonferens under torsdagen, i ett brev som lästes upp av DEM (Folkets parti för jämlikhet och demokrati), en del av det pro-kurdiska vänsterpartiet HDP som står nära PKK.

”PKK måste upplösa sig självt”, skriver Öcalan i brevet.

”Det finns inget alternativ till demokratin i sökandet och förverkligandet av ett politiskt system. […] Fredens och demokratins epok, samhälle och språk måste utvecklas i samklang med verkligheten”, skriver han också, samt att den väpnade kampen ”spelat ut sin roll”.

Tidigare riksdagsledamoten för Vänsterpartiet Amineh Kakabaveh (bilden), som i sin ungdom stred med de kurdiska peshmergastyrkorna i Irak och Iran, säger till Flamman att hon är ”chockerad” av tillkännagivandet.

(mer …)
Krönika 27 februari, 2025

Den som har pengar kan välja och vraka på bostadsmarknaden – många andra kan inte det. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman SVD/TT.

Ett tag samlade jag på historier om kassa boendesituationer. Jag var nyinflyttad student i Göteborg, vilket bidrog till ett aldrig sinande flöde av sådana berättelser.

En kompis var inneboende hos en kvinna som förbjöd henne att ha manliga gäster, och till råga på allt brukade lägga in någon sorts voodoo-dockor på hennes rum. En annan flyttade in i ett rum som visade sig sakna dörr – det fanns alltså bara ett skynke som skilde henne från hyresvärden, en för henne komplett främling.

Jag minns när det på fullaste allvar sågs som en riktigt bra deal att hyra ett rivningskontrakt i radonhus, så att man kunde samla köpoäng i några år.

(mer …)
Inrikes/Reportage 27 februari, 2025

Rör dig fort och paja saker

Illustration: Leonidas Aretakis.

När teknikvärlden möts i Stockholm 2025 är både dansande kattrobotar och försvarsindustrin på plats. Samtidigt har de amerikanska teknikjättarna hamnat i debattens centrum. Flamman besöker Techarenan i Stockholm – och minglar med alla från statsministern till ”Karlstads vd”.

– Du har ju faktiskt en techbakgrund, Ulf Kristersson. Vill du prata om den?

Jag sitter inklämd i en lite för tajt damkavaj under en nedsläckt läktare. Från Arenascenen, i centrum av Solnas jättelika Strawberry Arena (före detta Friends), berättar statsministern kort på engelska om sitt sabbatsår från riksdagspolitiken vid millennieskiftet, då han jobbade på it-konsultbolaget Connecta. Han upplevde sig gå från att vara ”snabbast i riksdagen” till en evig bromskloss, som vädjade om att de åtminstone borde skriva en rapport innan de köpte upp nästa företag. Moderatorn Linda Nyberg skrattar gott.

– Welcome to the tech world.

Temat för 2025 års Techarena är att ”bli bäst i världen”. De stora affischnamnen – Virgin-miljardären och rymdturisten Richard Branson, skejtlegenden Tony Hawk och Finlands tidigare statsminister Sanna Marin – ger ett hyggligt tvärsnitt av det udda smörgåsbordet makthavare med framtiden i blicken, utöver representanter från teknikindustrins kolosser och små prototyp-startups sugna på att bli lite större scaleups.

12 000 besökare har vallfärdat till evenemanget, några fler än de ”runt åtta” som dök upp på mässans första stapplande försök i Båstad 2014. Nu står jag bland VR-anläggningar, schackturneringar, hörnor för ”investerar-snabbdejting”, och en självkörande lastbil, bredvid två lyxbilar från en återförsäljare som inte verkar ha särskilt mycket med teknikvärlden att göra.

(mer …)
Kommentar/Utrikes 26 februari, 2025

Die Linkes partiledare Ines Schwerdtner och Jan van Aken i glädjerus under valvakan i Berlin, den 23 februari. Foto: Carsten Koall/dpa/AP/TT.

Partiledarna Ines Schwerdtner och Jan van Aken listar de tio punkterna som hjälpte socialistiska Die Linke till ett dunderresultat i valet.

Situationen verkade hopplös när vi kandiderade till partiledningen för Die Linke förra sommaren: Sahra Wagenknecht-alliansen (BSW) hade brutit sig ut och vi stapplade in i delstatsvalen i östra Tyskland.

Förra söndagen, bara sex månader senare, vann vi nästan 8,8 procent i förbundsvalet. Det var ingen slump.

Förändringen anades redan under partikongressen i Halle i oktober, när vi valdes till partiledare. Stämningen var hoppfull, och nystarten var i sikte, om än trevande och inledningsvis främst synlig på lokal nivå. Vid tidpunkten låg partiet på endast tre procent i opinionsmätningarna. Två och en halv vecka senare kollapsade ”trafikljuskoalitionen” – och det allmänna valet, som skulle äga rum om knappt ett år, var plötsligt bara fyra månader bort.

Vips befann vi oss mitt i en valrörelse. Vi var då mer enade och disciplinerade än på länge. En ”revolutionär kamratskap” spred sig, med god stämning och hög energi.

Till en början verkade en återkomst omöjlig. Men medan medierna turades om att dödförklara oss, insåg vi i våra samtal med lokala partigrupper över hela Tyskland att nytt liv hade blåsts in i partiet.

På tre månader gjorde vi mer för landets hyresgäster månader än vad regeringen gjort på tre år.

Bakgrunden till valkampanjens framgångar var att många människor, särskilt unga, var frustrerade och uppgivna efter tre års koalitionsregering. Friedrich Merz anpassning till Alternativ för Tyskland (AfD) återupplivade proteströrelsen mot högern – och för många framstod Die Linke som det enda solidariska alternativet. 

Men det var bara möjligt eftersom vi hade gjort några saker rätt under de föregående månaderna. Återkomsten var framför allt resultatet av en genomtänkt strategisk process – som inleddes långt innan vi blev partiledare och som hjälpte oss att reagera flexibelt på förändringar i samhället. Vi vill lyfta fram vad vi menar var avgörande i detta avseende.

Styrkan i vårt parti är medlemmarna. Men partiet hade krympt som en följd av år av interna stridigheter, och många av våra lokala avdelningar var försvagade och i vissa fall knappt aktiva. Därför har fokus under det senaste ett och ett halvt året legat på att rekrytera nya medlemmar och återuppbygga Die Linke.

De följande tio ingredienserna var avgörande för detta arbete.

1. Locka nya aktivister och stärka distriktsföreningarna: Efter år av strider om riktningen tunnades våra strukturer ut och överbelastades. Med en kampanj lyckades vi locka tusentals nya medlemmar hösten 2023, varav många byggt om sina distriktsföreningar och blivit kärnaktivister. 

Det avgörande var att erfarna medlemmar arbetade tillsammans med dem. Sommaren och hösten 2024 genomfördes en turné där ett hundratal distriktsföreningar över hela landet utbildades i organisering och fick fortsatt nära stöd. På så sätt byggde vi upp ny kapacitet att förankra vänsterpolitiken lokalt. Och de senaste veckorna har dessutom många nya kamrater anslutit sig, vilket ger oss hopp.

2. Partiets största organiseringskampanj någonsin: Sedan våren 2024 har partiet på alla nivåer diskuterat vår väg till förbundsvalet (”Plan 25”). Mittpunkten var en stor undersökning som vi kallade ”Förvalskampanjen”

Vi hade som mål att knacka på 100 000 dörrar till slutet av februari för att nå ut till de människor vi bryr oss om. En systematisk dataanalys hjälpte oss att hitta områden där låginkomsttagare och ickeväljare bor, just de vi ville nå. Undersökningen låg till grund för våra prioriteringar under kampanjen, så att varje samtal och varje bidrag från våra aktivister var avgörande för Die Linkes nya profil. Framgångarna för Nam Duys grupp i Leipzig har också visat potentialen i att knacka dörr och ta oss an frågor om hur grannskap kan utvecklas. 

En dataanalys hjälpte oss att hitta områden där låginkomsttagare och ickeväljare bor. På valdagen hade vi knackat på 638 123 dörrar.

Vi växlade upp kampanjen i det federala valet och vann mandat för vänstern med storskaliga kampanjer i Berlinstadsdelarna Lichtenberg, Treptow-Köpenick och Neukölln, samt distrikten Leipzig II och Erfurt-Weimar. På valdagen hade vi knackat på 638 123 dörrar, vilket var Die Linkes största organiseringskampanj någonsin.

3. Att göra konkret skillnad: En vänsterkraft är alltid stark när den gör skillnad i människors liv. Vi inser att detta inte är möjligt direkt, men uppfyllde uppgiften med praktiska verktyg, som våra räknare för orimliga priser för hyra eller uppvärmning

Kampanjerna gjorde skillnad för människor som vi annars har svårt att nå, och på tre månader gjorde Die Linke mer för landets hyresgäster månader än vad trafikljusregeringen gjort på tre år. Vi skaffade oss också nya erfarenheter genom att arrangera möten med hyresgäster för gemensam kamp.

4. Prioritering av frågor: Vi har fokuserat på ett fåtal huvudkrav och frågor som vi ständigt betonar – precis som vi gjorde när Die Linke grundades. Det betyder inte att vi inte tar ställning i en lång rad andra frågor. Men genom att fokusera på hyrestak, höga priser och förmögenhetsskatt har vi utvecklat en profil som är lätt att känna igen, och ökat vårt genomslag. På kort tid började folk förstå vad vi står för igen.

5. Vi här nere mot dem där uppe: Partiet har satt klasskonflikter i centrum och tydliggjort de viktiga sociala konflikterna för oss – vilka vi kämpar för och vilka våra gemensamma fiender är. Vi har också visat hur vi kan förändra samhället genom att gå samman och stå upp för våra intressen.

6. Att tala så att folk förstår: Vi har förändrat vänsterns kommunikation genom att ta fram en gemensam berättelse och ett direkt och mobiliserande språk som genomsyrar partiet. Grunden är att tilltala de gemensamma värderingarna hos människorna vi vill nå. 

Partiet har satt klasskonflikter i centrum och tydliggjort vilka vi kämpar för – och vilka våra gemensamma fiender är.

Snart började folk förstå vad vi till vänster står för, och började identifiera oss med oss. Det är slut med komplicerade förklaringar och överlägsna föreläsningar. Från distriktsföreningarna till federal nivå använde vi samma berättelse, sade samma meningar och kommunicerade enkelt och begripligt.

7. Starkt arbete i sociala medier: Vårt arbete i sociala medier har blivit mer professionellt på alla nivåer i partiet. Vi har börjat kommunicera målgruppsspecifikt och aktuellt, vilket har hjälpt oss att nå ut till yngre människor. Det var en viktig anledning till att partiet blev synligt igen.

8. Gå framåt genom att lära: Politiken är föränderlig och förvirrande, vilket kräver en tydlig plan med mätbara mål. Så arbetade vi under valrörelsen, utan att för den skull planera allt i detalj. Vi testade oss fram och behöll det som fungerade. Detta har gett våra kampanjer ett högre tempo, och hjälpt oss att reagera kvickt på politiska öppningar.

9. En tydlig hållning: Vi har visat att vi står stadigt när alla andra rör sig längre åt höger. På så sätt gav vi hopp för alla som är rädda för högerskiftet och drömmer om ett solidariskt alternativ.

10. Ny sammanhållning: För första gången på flera år har vi som parti blivit ett lag igen. Länge var det tufft att vara vänster. Men allt är inte strategi – och utan rätt stämning är den bortkastad. Vi vet att vi kommer att ta strid i de viktigaste frågorna, för nu har vi kommit i gång med hela vår kraft och av hela vårt hjärta. De senaste månaderna har en ny samhörighetskultur vuxit fram. Frustration och konflikt har ersatts av laganda, glädje i politiskt arbete och gemensam handling. Vi har alla känt kraften det har gett oss de senaste veckorna. Må den revolutionära kamratskapen fortsätta att vara vår vägledande princip.

Självklart återstår mycket arbete. Vi har gjort misstag och står inför stora uppgifter, men bara under de senaste månaderna har vi har åstadkommit oerhört mycket. Vi är stolta över de steg vi har tagit tillsammans och över varje enskild kamrat – och blivande kamrater – som har bidragit. Detta är bara början.

Läs mer

Die Linke gick inte in i förbundsvalet bara för att få ett bra resultat – vi vill förändra samhället. Många har återigen satt sitt hopp till oss de senaste veckorna och gett oss en andra chans. Vi tänker inte göra dem besvikna.

Det innebär att fortsätta på den väg vi har valt, att återuppbygga Die Linke och att göra partiet till en kraft som kan förändra saker till det bättre. Vi ser detta som vår uppgift, och det är en som vi inte skulle byta bort för något i världen.

Ines Schwerdtner och Jan van Aken har varit partiledare för Die Linke sedan oktober 2024 och valdes båda in i parlamentet i förbundsvalet 2025. Först publicerad på Rosa Luxemburg Stiftung. Översättning: Leonidas Aretakis.

Inrikes 26 februari, 2025

”Ingen av oss ligger sömnlös över elaka mejl”

Mats Panther är ordförande för Skånes Folkblad, Anders Malmström och Karina Cubilla är ledarskribenter, medan Daniel Färm är vd. Foto: Skånes Folkblad.

Den nya lokaltidningen Skånes Folkblad satsar på bevakning av Sveriges sydligaste landskap – och en röd ledarsida som utgår från en ”arbetarrörelsehorisont”. Bakom står föreningen folkrörelsemedia, startad av nio skånska fackföreningar.

Flamman ställer tre frågor till Karina Cubilla, som tillsammans med Rasmus Hansson blir ledarkrönikör på den nystartade tidningen vid sidan av sitt jobb på LO:s Arbetet.

Du och din blivande kollega är två av få ledarskribenter med truckkort. Vad förstår ni som andra i vänstermedia inte fattar?

– Haha, ja det stämmer! Rasmus var i många år terminalarbetare och jag lagerarbetare.

– Nu tar jag mig friheten att prata för oss båda, men jag upplever att vår klassbakgrund hjälper oss att rikta udden rätt, oaktat ämne. Vi förstår också privilegiet i kontorsarbete. Att slippa slita med kroppen och konstant övervakas och pushas.

– Samtidigt blir man mer känslig. Det blir som en personlig attack när välmående personer föreslår att folk ska klara ekonomin genom att sluta köpa energidryck. Man får bita sig i tungan.

– Men man blir också lugnare. Ingen av oss ligger sömnlös över mejl om att vi är fula och dumma eller säger något plumpt. Folk är som folk är och de flesta kämpar på med sitt.

I senaste valet var Skåne en av Sveriges blåaste landsändar, och det har länge varit ett av SD:s starkaste fästen. Vad ska till för att vända trenden?

– Bland Skånes 33 kommuner finns både några av landets rikaste och den med högst arbetslöshet. Problemen skiljer sig åt beroende på var man är och vem man frågar.

– Jag önskar att det fanns en snabblösning men jag tror det är samma gamla beprövade metoder som gäller: organisering i partier, fack och civilsamhälle.

– Mediemångfald är också viktigt. Fram tills nu har alla skånska ledarsidor varit högerlutande. Nu kan skåningarna få vänsteranalyser av frågor nära vardagen.

– Men det enklaste svaret är bättre politik. Det är i alla fall det jag ska skriva om och efterfråga. 

Tidningen kommer att vara oberoende socialdemokratisk. I vilken fråga är du mest glad över att slippa följa partilinjen?

– Alla! Det känns viktigt att förhålla sig fritt och vara lojal med läsarna och inte ett parti. Ett mindre pretentiöst svar är den ekonomiska politiken, med det finanspolitiska ramverket som ständig huvudvärk. Acceptansen av status quo när världen bokstavligen brinner.

Skånes Folkblad ges ut från den 31 mars 2025.

Utrikes 26 februari, 2025

Generalstrejk mot högerregeringen i Bryssel: ”Belgisk surrealism”

Flygplatsen Zaventem utanför Bryssel gapar tom under strejken den 13 februari. Foto: Marius Burgelman/AP.

Belgiens nya högerregering har direkt tagit sikte på facken, som svarar med generalstrejk. ”Det är ett thatcherskt läge”, säger David Pestieau från vänsterpartiet PTB.

En kall kväll i Bryssel ligger gatorna öde. Bussarna och spårvagnarna som brukar fylla gatorna lyser med sin frånvaro, medan taxi- och Uber-bilar susar fram och tillbaka längs Avenue Louise. Alla flygplatser är stängda medan över 100 000 människor demonstrerar i centrum. Utanför tågstationen Gare du Midi tränger de som lyckats ta sig in till huvudstaden ihop sig under taket, i väntan på att en bil ska stanna.

Det är den 13 februari och Belgiens transportfack har utlyst strejk mot den nya högerregeringen, som tillträtt efter över sju månaders förhandlingar.

Den så kallade ”Arizona”-koalitionen, döpt efter färgerna på den amerikanska delstatens kulörta flagga, består av fem partier. De tre flamländska är högernationalistiska NVA, de centristiska Kristdemokraterna och socialdemokratiska Vooruit, och de två franskspråkiga är liberala Les Engagés och MR.

I mitten av februari lade premiärminister Bart De Wever från NVA fram ett regeringsprogram med hårda nedskärningar. Bland dem ingår offentliga budgetåtstramningar och pensionssänkningar. I stället satsar man på militär upprustning.

– Det är en högerregering som vill få arbetarna och de svaga att hjälpa de rika, säger David Pestieau (bilden) som är vice ordförande för vänsterpartiet PTB.

Belgien har hittills undvikit de nyliberala reformer som infördes i många europeiska länder i samband med eurokrisen, till stor del på grund av att landet gick över ett och ett halvt år utan aktiv federal regering under krisen. Resultatet är en jämförelsevis hög a-kassa och välutbyggda välfärdsprogram. Men nu verkar den vågen också ha nått Belgien.

– Det som är speciellt med denna regering är att den, utöver att vara åtstramande, också är auktoritär. De har riktat in sina attacker på facken, säger David Pestieau, och fortsätter:

– Den är också militaristisk, med stora satsningar på försvaret. Det är förmodligen den mest högerlutande regeringen vi haft sedan 1981 – kanske på 50 år.

Svaret från facken och oppositionen har varit skarpt. Utöver strejken den 13 februari gick flera fack ut i en nio dagar lång strejk förra fredagen, och den 31 mars kommer landet lamslås av en generalstrejk. Det nationella tågbolaget SNCB råder nu resenärer att tänka över sina planer under de kommande veckorna.

De flamländska nationalisterna har alltid velat förstöra den belgiska välfärdsstaten.

PTB, som ökade sitt stöd till nästan tio procent och blev fjärde största parti i sommarens val, kommer att inta en stödjande roll.

– Vi nådde ett bra resultat i det senaste valet och är mobiliserade. Vår roll är att konfrontera regeringen som attackerar fattiga och vill ställa ekonomin på militär fot.

Samtidigt kan den nya regeringsbildningen göra att spänningarna mellan Belgiens två språkområden dämpas. Separatistiska NVA har traditionellt strävat efter flamländsk självständighet för att frigöra sig från det mer ”socialistiska” Vallonien. Men när partiet nu kontrollerar den federala makten ihop med andra högerlutande partier kan man genomdriva flera av de reformer man vill se utan att upplösa landet.

– De flamländska nationalisterna har alltid velat förstöra den belgiska välfärdsstaten. Det är belgisk surrealism: en separatistisk nationalist som vill upplösa landet som ledare för en federal regering, säger David Pestieau och fortsätter:

Läs mer

– Nu inriktar de sig på den sociala förstörelsen, medan de kulturella frågorna hamnar i baksätet. Det är mer en ekonomisk höger än en kulturell höger för tillfället.

Med tanke på stödet i parlamentet ser dock inte mycket ut att kunna stoppa De Wever från att rasera den belgiska välfärdsstaten, menar David Pestieau, som jämför situationen med Storbritannien på 1980-talet:

– Vi befinner oss i ett thatcherskt läge.

Utrikes 26 februari, 2025

Buenos Aires transrörelse tar kampen mot Milei

Transpersoner protesterar mot Javier Mileis nedsättande kommentarer vid forumet i Davos i början av februari. Foto: Julieta Ferrario/SOPA Images via ZUMA Press Wire.

Under 2010-talet blev Argentina överraskande världsledande i transrättigheter. Men nu kan alla landvinningar rullas tillbaka.

Bland de slitna sekelskiftesbyggnaderna i Villa Crespo, en medelklasstadsdel väster om Buenos Aires innerstad, finns en portuppgång, med vindlande trappor upp till ett 30-tal rum, som annars bara utmärks av en liten plakett med dess namn och historia.

Detta är hotell Gondolin, en kanske världsunik plats.

– Jag kommer från en småstad i norra Argentina. När jag kom till Buenos Aires för att studera mötte jag människor som var annorlunda, öppna, det var då jag insåg att jag var trans. Därifrån verkade det givet hur jag skulle fortsätta – jag prostituerade mig, och andra jag lärde känna tipsade mig om Hotel Gondolin, säger ”Ana”.

(mer …)
Ledare 25 februari, 2025

Välfärdsarbetare är inga änglar

Statsminister Ulf Kristersson (M) under ett förskolebesök i Trollhättan. Foto: Adam Ihse/TT.

Vi som jobbar inom vård och omsorg är inga supermänniskor. Vi vill ha samma villkor som alla andra.

Kameran är stilla, en enda tagning, några minuter lång. Vi ser en barnskötare på en låg pall i kapprummet. Runt henne tultar ett tiotal småttingar i olika stadier av påklädning. Någon är stolt över att ha hämtat vantarna. En annan kämpar med en dragkedja. En tredje dansar beundrande runt med kängorna på händerna.

Barnskötaren gör inte jättemycket. Ger enstaka, raka instruktioner. Några lugna ord när frustrationen över ett trilskande plagg riskerar att ta över. Snart är alla påklädda. Det liknar magi, men alla som klätt på småbarn inser att man snarare har bevittnat spjutspetskompetens.

Kapprumsscenen är en av många ur Nils Petter Löfstedts dokumentär om välfärdsarbetet, Det omätbara, som genom kameraögat åskådliggör det arbete som ekonomiskt värderas lägst och de arbetsuppgifter som bara finns mellan raderna i uppdragsbeskrivningen. Filmen gör mer än att skildra; den synliggör det omätbara. Många omsorgsarbetare beskriver en euforisk känsla av upprättelse efter att ha sett den.

Det hade varit bättre för alla, och särskilt för patienterna, om politisk och facklig kamp förmått att dramatiskt förbättra arbetsvillkoren på sjukhusen.

Ändå skavde någonting efter biobesöket. Även om filmen också skildrar Förskoleupprorets krav på minskade barngrupper och fler kollegor, så lämnar man salongen med ett lyckorus. Omsorgens arbetare beskrivs som moraliskt obändiga, som om uppgiftens djupa meningsfullhet är en källa till oändlig kraft och ork.

Det är fint att erkänna välfärdsarbetarnas insatser, men det finns också risker med en sådan romantisering. Ökad arbetsbelastning gör att åldringar förlorar vikt därför att ingen pallar att truga med grötskeden. Förbittring över skitscheman kommer i några fall att överföras till omsorgens mottagare – någon faller i duschen för att en vårdare lämnar sin post för tidigt, någon annan får ansiktet nedtryckt i en blöt sandlåda i ett ögonblick som aldrig borde ha varit obevakat. Omsorgsarbetare är inga änglar, och föreställningen att de skulle vara det gör det ännu lättare att skära ned.

De pågående förändringarna inom sjukvården är en tydlig signal om att välfärdsarbetarna är helt vanliga människor. Bristen på vårdplatser är kronisk. Framtidens melodi, enligt SKR och nästan varenda makthavare inom sjukvården, är olika varianter av vård utanför sjukhuset. Det handlar om videomöten, mobila närsjukvårdslag och hemsjukvård med digital övervakning. Mängder av konsulter och projektledare producerar just nu drivor av peppiga instruktionsfilmer som säljer in dessa vårdformer.

Är det för att de är effektivare? Tvärtom: i många fall rör det sig om en dyr sänkning av ambitionerna. Men det finns inga alternativ, eftersom stora delar av sjuksköterskekollektivet vägrar ta anställning på sjukhus under dagens villkor. De tänker inte beordras till extrapass varannan fredagskväll eller ensamma tvingas hantera en tumörblödning fast de utlovats introvecka, men handledaren blev sjuk, så tyvärr, tyvärr…

Läs mer

Det är slut med det. Hela 18 procent av landets sjuksköterskor jobbar med andra saker, och de som stannar i yrket flyr sjukhusen till förmån för dagjobb på kommunala boenden och vårdcentraler. Man kan betrakta det som en anställningsstrejk, tillräckligt kraftfull för att omstrukturera sjukvården i grunden. Det hade varit bättre för alla, och särskilt för patienterna, om politisk och facklig kamp förmått att dramatiskt förbättra arbetsvillkoren på sjukhusen. I brist på det är anställningsvägran sjuksköterskornas enda alternativ.

Rörelsen 25 februari, 2025

Besök Gui Minhai i fängelset, utrikesministern!

Poeten Gui Minhai hålls fängslad utan rättegång av den kinesiska regimen. Foto: Anders Wiklund/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

I dag är det exakt fem år sedan Kinas kommunistparti (KKP) skickade ut ett bisarrt pressmeddelande som döpts till ”dom”: Gui Minhai har dömts till tio års fängelse för att ”ha tillhandahållit information till utlandet”. Gui Minhai ska ha begått detta brott medan han satt i fängelse! Logik har aldrig varit diktaturens starkaste gren.

Den svenske medborgaren, poeten och förläggaren Gui Minhai har dock inte ställts inför rätta. Det som har hänt är att några yttrandefrihetsfientliga kommissarier i Peking hittat på en ”dom” om att Gui Minhai ska sitta tio år i fängelse bara för att han ägnat sig åt oberoende förläggarverksamhet i Hongkong. 

Som bekant har Gui Minhai kidnappats två gånger för att ha utövat sin yttrandefrihet. Första gången kidnappades han i den thailändska semesterorten Pattaya i oktober 2015 och andra gången på ett tåg i staden Jinan i provinsen Shandong när han var på väg till en svensk läkare i Peking, i sällskap med två svenska diplomater.

Ta regeringsplanet till Kina och besök Gui Minhai omedelbart!

Hur kan jag vara så säker på att yttrandefrihetskämpen Gui Minhai inte ställts inför en domstol i Kina? När Kina ställer utländska medborgare i låtsasrättegångar (Kinas kommunistparti har skrivit en dom innan den anklagade förs till domstolsbyggnaden!) brukar landet informera den anklagades ambassad i Peking och tillåter inte sällan en diplomat se den välregisserade ”rättstats”-koreografin. Två andra ingredienser i en sådan rättegång är att den anklagades tilldelas en advokat och att den KKP-lydiga domstolen producerar en ”dom” så att det internationella samfundet ska luras. 

I Gui Minhais fall informerades ingen diplomat på Sveriges ambassad om att han skulle ställas inför ”rätten”. Någon advokat för Gui Minhai har jag inte heller hört talas om. Och trots att det idag gått fem år sedan den så kallade ”domen” kablades ut till världspressen har vare sig Sveriges utrikesdepartement eller hans familj fått ta del av en dom.

Varför behandlar Kina en svensk intellektuell, som kämpar för det fria ordet, så hjärtlöst?  Makthavarna i Kina håller Gui Minhai i fängelset så att ingen ska våga ägna sig åt regimkritisk förläggar- och tidningsverksamhet vare sig i fastlands-Kina eller Hongkong. Enligt despoten och presidenten Xi Jinping ska alla som har en annan berättelse betraktas som fiender, placeras i fängelser, nekas kontakt med sin familj, gömmas i små celler med tända lampor dygnet runt. 

Alla som har en annan berättelse i diktaturen ska glömmas bort – vilket förklarar varför vi inte fått ett enda livstecken från Gui Minhai sedan augusti 2018. Att dölja sanningen utgör en viktig del i diktaturens anatomi.

Läs mer

Att Kina inte är en rättstat som respekterar det fria ordet och yttrandefrihetskämpar vet vår regering. Lik förbaskad gör denna regering, precis som alla andra regeringar det senaste decenniet, inget konkret för att hämta hem svenske Gui Minhai som lever under förfärliga förhållanden i ett fängelse någonstans i Kina.

”Regeringen kommer att fortsätta arbetet för uppnå en frigivning av journalisten Dawit Isaak, förläggaren och poeten Gui Minhai och forskaren Ahmadraza Djalali,” sade vår utrikesminister Maria Malmer Stenergard i årets utrikespolitiska deklaration.

Det är knappast ett uttalande som kommer skrämma Xi Jinping-regimen, Isaias Afewerki-diktaturen i Eritrea eller ayatollorna i Iran.

Vi har fått nog av intetsägande uttalanden, utrikesministern. Ta regeringsplanet till Kina och besök Gui Minhai omedelbart! Han har väntat alldeles för länge på att en svensk regeringsföreträdare ska besöka honom.