En måndag i slutet av februari lyser solen över Uppsala. Det är som vanligt – kala träd, tjocka mammakorvar och grusig asfalt. Men något stämmer inte. Brist på nederbörd är inte ovanligt i februari, men med tolv grader ligger våren i luften. I Dalarna körs Vasaloppet på utlagd snö. Något är fel.

Få är mer lämpade att förklara förändringen än Brett Christophers. Han var intill nyligen en ganska okänd professor i geografi vid Uppsala universitet, men de senaste åren har han fått allt större internationell uppmärksamhet för sina böcker om finansmarknaden. I sitt senaste verk, The price is wrong: Why capitalism won’t save the planet, tar han sig an klimatfrågan.

Vi ses på kafé Uroxen, en Uppsala-institution som blivit känd som Patti Smiths favoritkafé och i dag är en asiatisk restaurang.

– De är väldigt trevliga här, säger Brett på svenska och beställer en bibimbap med Loka.

Hur har en engelsk marxistprofessor blivit så hemmastadd i Uppsala?

– Jag använder inte den beteckningen själv, men mitt sätt att se på världen är starkt präglat av Marx. Jag är dock främst här av personliga skäl. Jag har en svensk fru som jag träffade när jag bodde i England.

Efter 17 år i Sverige har Christophers till och med en stuga i Bingsjö i Dalarna. Men trots idyllen borde det vara tufft att verka vid Ekonomikum, vars invånare knappast gjort sig kända som politiska radikaler.

– Vi har lite med ekonomerna att göra. Till och med i USA finns det flera ekonomiinstitutioner som är ”heterodoxa”, eller alternativa. Men Sverige är helt igenom neoklassiskt på det mest karikatyrartade sättet.

Brett Christophers gjorde sig först ett namn mellan 2018 och 2020, då hans böcker om ”rentiärkapitalism” började ges ut på vänsterförlaget Verso. Men det var 2023 som han slog igenom med Our lives in their portfolios, som analyserar hur kapitalförvaltare som Blackrock tagit över sitsen som kapitalismens lokförare från bankerna och i dag äger nästan allt som existerar. Gemensamt för alla hans böcker är att de fokuserar på finanssektorns inre strukturer – en specialitet som beror på hans eget förflutna i den världen.

– Innan jag doktorerade arbetade jag drygt åtta år i London som finanskonsult, det vill säga i det kapitalistiska systemets hjärta. Trots finansbranschens alla problem så finns det ingen bättre plats för att förstå hur kapitalismen fungerar.

Det låter som Friedrich Engels, som arbetade för sin pappas fabrik i Manchester medan han skrev om arbetarklassens villkor.

– Haha, ja lite. Men kopplingen till det jag gör nu är faktiskt stark. Som konsult frågade jag varför vissa företag misslyckas medan andra lyckas. Nu frågar jag samma sak, men av helt andra skäl.

Bretts resa är knappast representativ: de flesta tackar inte nej till ett jetsetliv med miljonbonusar. Som Sverige nyligen har visat är det vanligare att gå från vänstern till lukrativa konsultuppdrag. Så hur lämnar man den världen?

Det är vinsten och inte kostnaden som spelar roll. Och så länge den är låg kommer tillräckliga investeringar inte att ske.

– Svaret är att de flesta inte gör det, såvida de inte blir utsparkade. Finanskonsultbranschen är ökänd för att anställa mycket fler än de behöver. Det är en pyramid där bara vissa når toppen medan de flesta rensas ut. De ”slängda”, som de kallas, är en del av modellen, för de bekräftar för dem som klarat sig att de är framgångsrika. Så de flesta stannar inte i den världen. När jag började visste jag att det inte var något för mig i längden. Men när man är 20 och bor i London med en bra lön är det lätt att bli beroende av den världen.

Vilket också är mänskligt.

– Absolut, jag skulle aldrig kritisera någon för det valet. Vi lever i en kapitalistisk värld och arbetar för kapitalistiska företag. Men till slut insåg jag att om jag inte hoppar av nu kommer jag aldrig att göra det. I dag tjänar jag inte i närheten av vad jag drog in som 25-åring.

Var det en förutsättning för att du skulle kunna göra det du gör nu?

– Utan den erfarenheten hade jag nog inte kunnat säga hälften av det jag kan säga nu. Så jag är väldigt nöjd med att ha gjort det.

Nu har Brett Christophers riktat blicken mot klimatproblemet. I The price is wrong hävdar han att tron att privata marknadsaktörer kan driva på omställningen är naiv. Anledningen är att det inte spelar någon roll hur billiga förnybara energislag görs, så länge lönsamheten är för låg. För i slutändan är det den förväntade profiten som avgör vad företag kommer att investera i.

– Det huvudsakliga sättet som världen försöker att fasa ut fossila bränslen på är genom elektricitet. Man försöker elektrifiera processer som i dag är fossilintensiva, och så snabbt som möjligt börja generera all framtida el med förnybara källor som sol och vind. Vi litar på att den privata sektorn ska genomföra denna omställning.

– Staterna kommer inte att bygga ut dessa resurser. De kanske hjälper till och ger subventioner, men det är upp till privata aktörer att sköta omställningen. Det betyder att det är upp till vinstkravet att lyckas med det, eftersom företag drivs av den principen.

För några år sedan såg det ut som att omställningen var på väg, säger han. Kostnaderna för sol- och vindkraft hade sjunkit och allt fler företag började investera i dem. Men enligt honom berodde det bara på statliga subventioner – i verkligheten var lönsamheten fortfarande för låg för att omställningen skulle bli en självförstärkande spiral, vilket bekräftades av att investeringarna kollapsade så fort subventionerna började dras tillbaka.

Det huvudsakliga sättet som världen försöker att fasa ut fossila bränslen på är genom elektricitet.

– Mitt argument är att problemet är att vi är beroende av den privata sektorn för att utveckla vind- och solkraft, samtidigt som lönsamheten i att driva och sälja vind- och solkraftparker faktiskt är låg. Folk tror att den är hög eftersom kostnaderna har sjunkit, men det betyder inte att lönsamheten har ökat. Det är vinsten och inte kostnaden som spelar roll. Och så länge den är låg kommer tillräckliga investeringar inte att ske.

Men om inte kapitalismen kommer att rädda planeten, vad kan då göra det? Precis som Marx drog sig för att skriva recept för framtiden vill inte Brett Christophers slå fast hur omställningen ska gå till. En sak är han dock säker på, och det är att svaret är mer komplicerat än att ”vi behöver socialism nu”.

– Ett skäl till att jag drar mig för att lägga fram ett förslag på vad vi borde göra är att det är jäkligt komplicerat. Jag vet inte det, men jag vet att det vi gör nu inte fungerar. En annan anledning till att jag inte vill slå fast att ”vi behöver socialism nu”, är att det inte sker. Och det kommer inte att ske inom överskådlig tid. Om man målar in sig i ett hörn och säger att ”socialism är svaret” blir man en pessimistisk doomer, eftersom vi inte är på väg mot socialism. Svaret blir då att vi är körda och vi kan inte tillåta oss att hamna i en sådan politisk återvändsgränd. 

– Verkligheten är att kapitalismen kommer att finnas ett bra tag till och därför är det nödvändigt att hitta ett sätt att hantera klimatkrisen på ett proaktivt och konstruktivt sätt inom den breda ramen för det system vi har. Det kan till exempel vara ett mer robust offentligt ägande av energiföretag, vilket jag tror är den mest framkomliga vägen.

Det vore inte heller särskilt svårt: enligt en ny studie står bara 36 företag för hälften av de globala utsläppen. Att förstatliga dem är Christophers föredragna lösning, och om det inte går tycker han att staten bör subventionera marknaden. Men är inte offentligt ägarskap en form av socialism?

– I den meningen att det är en socialisering av produktionsmedlen, ja. Men många kapitalistiska samhällen har länge haft stora offentligt ägda företag, inklusive i energisektorn. Det var den globala normen till för inte så länge sedan.

Så undertiteln bör snarare förstås som att ”den specifika typ av kapitalism vi lever under kommer inte att rädda världen”?

– Ja, även om jag fortfarande hyser tvivel om att någon form av kapitalism kommer att lösa problemet. Om vi säger att det finns tre huvudaktörer i kapitalistiska samhällen – staten, kapital och konsumenter – så tycks det ganska uppenbart att kapitalet inte kommer att ge upp sina fossiltillgångar eftersom de fortfarande är så lönsamma. Civilsamhället har lite makt, förändrade konsumtionsvanor är en begränsad strategi. Den enda aktör som kan göra det som krävs är alltså staten.

​​Så du är mer pessimist än optimist?

– Jag är en riktig pessimist. Kanske i allmänhet också, men definitivt vad gäller klimatet. Och det har mer att göra vår oförmåga att sluta använda fossila bränslen än vårt misslyckande i att bygga ut förnybara energikällor. De hänger ihop men de är också olika saker. Det spelar ingen roll hur mycket förnybara källor vi bygger om vi fortsätter att bränna olja och gas.

Efter mer än 17 år i Sverige är Brett Christophers numera så svensk att han till och med ogillar Norge. I intervjuer pekar han ofta på dubbelmoralen i de rika industrialiserade länderna – och inget land representerar den bättre än vårt västra grannland.

– Norge är värst. Det är den största skurken av alla, för om det är något land som har möjlighet att säga nej till fossila bränslen så är det de. Hur rik kan man behöva bli? Men de tycker uppenbarligen att de måste bli ännu rikare genom att exportera olja. Jag har mer sympati för Venezuela eller Angola, som måste exploatera olja för att överleva.

– Jag är också pessimist för att våra samhällen i det globala nord inte tycks vara villiga att förändra våra levnadsvanor på det sätt som behövs för omställningen. Vi är alla för att staten ingriper så länge vi kan bibehålla våra livsstilar. Även inom vänstern finns det en enorm dubbelmoral. Jag är lika skyldig till det som andra. Det är trist men det verkar som att människor är väldigt själviska. Och det bådar inte gott.

I boken kritiserar du dem i vänstern som kritiserar idén om att vi måste förändra våra individuella konsumtionsbeteenden. Är det inte viktigare att förändra de större ekonomiska strukturerna?

– Det är ett uppenbart och sant argument att individuella konsumtionsvanor inte spelar någon stor roll. Men det är också en bortförklaring. Det är ett fantastiskt argument för det är både sant och bekvämt. Vi säger att BP:s, Shells och Exxons tillgångar måste strandas, men vi flyger gladeligen runt världen så länge det går. Om du tycker att de borde förändra sig så kanske man kan begära att du också gör det, även om det inte nödvändigtvis kommer att leda till att företagen ändrar sig.

Hur mycket flyger du?

– Jag flyger mycket mer än vad jag önskar att jag gjorde. Förra året blev det än mer vanligt eftersom boken kom ut. I min dubbelmoral intalar jag mig att om jag flyger till England för att ge sex föredrag så rättfärdigar det resan. Med det sagt tackar jag ofta nej till att göra resor också.

Men Brett Christophers negativa syn på Norge innebär inte att Sverige undslipper all kritik. När frågan kommer på tal anar jag om inte bitterhet så i alla fall förvåning över hur lite medial uppmärksamhet han fått i sitt nya hemland jämfört med i den anglosaxiska världen. Medan vi väntar på en kanna nybryggt kaffe berättar Brett om hur kommunikationsavdelningen på hans institution var helt ointresserad av att han publicerat en debattartikel i New York Times.

Sverige behövde inte ens ställa om, redan på 1990-talet var det en grön ekonomi på grund av vatten- och kärnkraften.

– Men när någon annan hade fått in en artikel Göteborgs-Posten var det jättestort! säger han och skrattar.

Än mer dubiös än den navelskådande svenska akademin finner han dock den svenska klimatstoltheten. För enligt honom beror Skandinaviens förhållandevis framgångsrika omställning snarare på geografisk tur än aktivt klimatarbete.

– Sverige har varit mindre beroende av subventioner än något annat land i Europa. Det beror förmodligen på marknadsideologin som råder här. Men också på att Sverige liksom Norge har ett gynnsamt utgångsläge, med enorma vattenkraftsresurser. Sverige behövde inte ens ställa om, redan på 1990-talet var det en grön ekonomi på grund av vatten- och kärnkraften. Det är intressant att fråga sig hur Sverige hade agerat om man inte hade haft det utgångsläget.

Så Sverige är inget föredöme? Vi har ju Northvolt!

– Haha, vilket fiasko. Idén att anlägga en fabrik i norra Sverige och göra saker bättre än kineserna är absurd, med högre arbetskostnader och utan historisk erfarenhet på området. Helt absurd.

Så var finns hoppet?

– Det är en kliché men det är de yngre generationerna. De har en mycket större vilja att tackla dessa frågor. Men det är svårt. Om jag ska vara brutalt ärlig så tror jag att regeringarna har gett upp. De hoppas nu på att vi med magiska teknologier, som negativa utsläpp och geo-engineering, ska kunna suga tillbaka fossila utsläpp ur atmosfären. På så sätt slipper de göra det svåra arbetet att stänga kolgruvor och gasfält. Andreas Malm har rätt med sin idé om ”overshoot”. Vi visste allt om klimatförändringarna för 40 år sedan, men det har inte gjort någon som helst skillnad.

Det måste påverka hur du ser på mänskligheten.

– Absolut. Men jag var inte särskilt betagen i mänskligheten från början.

Vi flyger upp ur stolarna, tar tag i varandra och hoppar upp och ned. Någon tappar sitt tequilaglas. Frukter, örnar och gyllene dödskallar blixtrar förbi till hypnotisk musik. Siffrorna fortsätter rusa.

FYRAHUNDRANITTON KRONOR!

Våra röster blandas i ett djuriskt vrål. Efter mindre än en halvtimme har pengarna fördubblats.

– Och du har fortfarande inte spenderat en krona, för det här är bara dina freespins, förklarar Kevin.

Över en fjärdedel av killarna i nian har redan gamblat. I tvåan på gymnasiet? Nästan varannan. Bland dem är det i dag 20 gånger vanligare att ha spelat om pengar än att röka cigaretter frekvent, enligt CAN.

Flamman vill veta om denna spännande hobby levde upp till hajpen, så jag får en tusenlapp att investera på valfritt nätkasino.

(mer …)