Den 16 november 2023 publicerades ett upprop i Göteborgs-Posten, ”Våra judiska värderingar oförenliga med Israels orättfärdiga brutalitet”. 59 judar krävde att den svenska regeringen fördömer folkmordet i Gaza och ställer sig bakom kraven på eldupphör. Som en av initiativtagarna till texten startade jag med två andra instagramkontot @judisktupprop. Syftet var att öka spridningen av uppropet och att synliggöra judiska israelkritiska röster i Sverige.

Kontot har också fått likasinnade judar att hitta varandra. Det är fint. Vi har gått från isolering till brokig gemenskap som firar högtider, demonstrerar, bråkar och organiserar tillsammans.

Behovet av fler judiska sammanhang i Sverige är stort. Hos församlingarna står värnandet om förbundenheten med Israel inskrivet i stadgarna, en hållning som många av oss inte känner sig hemma i.

Jag är glad att @judisktupprop inte bara gett mig nya vänner och kunskaper men ett judiskt sammanhang att existera i. Utan det hade jag inte längre haft något sådant i Sverige.

Efter snart ett och ett halvt år sedan starten skulle jag vilja reflektera över responsen vi fått på vår hållning mot Israels folkmord på palestinier. Från såväl höger som vänster.

”Vänsterjudar är förklädda sionister”

Så länge vi kritiserar högerjudar och är synliga i propalestinska sammanhang tycks vi bryta mot fördomen om att alla judar är sionister. Vi blir godkända som allierade. Jag menar att det är en förrädisk position där våra kamrater utgår ifrån att judar är opålitliga tills motsatsen bevisats. När vi uppmärksammar antisemitism i dessa sammanhang ser samma personer som nyss hyllade oss sina fördomarna bekräftade: vänsterjudar går inte att lita på, de är bara förklädda sionister.

”Judar är överkänsliga och överdriver antisemitismen”

Inom vänstern är det en etablerad kunskap att diskriminering av minoriteter förekommer trots att majoritetssvenskar ”aldrig har sett den”. Den insikten verkar inte gälla oss. Påtalad antisemitism viftas bort för att högern missriktat kallar israelkritik för antisemitism. Sådant skapar en ond spiral av misstänksamhet som försvagar rörelsen för ett fritt Palestina.

”Antisionism och Israelkritik är förklädd antisemitism”

Antisionism är inte antisemitism. Ändå förekommer antisemitism i alla delar av samhället. En del antisemiter har lärt sig säga sionist i stället för jude. Det låter bättre, passerar i fler rum. Men lika illa som det är att ifrågasätta förekomsten av antisemitism är det att likställa israelkritik och antisionism med antisemitism. Det är också historielöst. Allmänna judiska arbetarförbundet (Bund) menade redan på 40-talet att proklamerandet av Israel skulle gynna terror, hemmagjord judisk fascism, nationalism och reaktionära strömningar.

”Ni är inte riktiga judar”

En återkommande respons från högerjudar är att vi som protesterar mot folkmord och ockupation är falska judar. Det är smärtsamt att se hur majoriteten i en minoritet anammar normsamhällets förtryckande funktioner och ytterhögerns syn på svenskhet där ”avvikande” grenar ska klippas av.

”Ni är alibijudar”

Föreställningen att vi som protesterar gör det för att ställa oss in hos vänstern kommer från människor som själva gör sig till språkrör för en regering som försvarar sig mot anklagelser om folkmord, etnisk rensning och apartheid.

Behovet av fler judiska rum är lika stort som motståndet mot dem. Högern utmålar i princip all israelkritik som antisemitism. Det är allvarligt av två anledningar: begreppet urvattnas och judar likställs felaktigt med Israel. Att delar av vänstern ser uppmärksammandet av antisemitism som ett stöd för Israel är lika allvarligt. Det inte bara alienerar judar – det försvagar också analysen av den högerextrema, vilt rusande samhällsutveckling vi befinner oss i.

Debatten om Sveriges säkerhet har lämnat vänstern efter. Alltför ofta nöjer vi oss med att säga nej till Nato, nej till kärnvapen, nej till upprustning – men utan att själva formulera ett trovärdigt alternativ.

Det duger inte längre. Vi behöver en egen strategi, som utgår från verkligheten i Sverige och Norden, inte stormakternas karta.

När jag skriver ”vänstern” menar jag både den bredare arbetarrörelsen, fackföreningsrörelsen, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet och den ideologiska vänster som länge förordat fred, solidaritet och internationellt samarbete. Det är dags att vi alla börjar tala mer konkret om vad trygghet betyder i en ny tid.

Sverige är numera medlem i Nato. Det har skett snabbt, utan ordentlig debatt, och med få kritiska röster som orkat diskutera konsekvenserna långsiktigt. När vänstern har protesterat har det ofta handlat om det vi är emot. Även om Natomotståndet varit ideologiskt och principiellt viktigt är tiden inne för att tala om vad vi vill bygga i stället.

USA flyttar fokus mot Asien. Europa bygger upp sin egen militära kapacitet. Stormakterna formar om sig. Finland har gått in i Nato med stor folklig uppslutning. Baltikum lever under permanent press. Och Sverige? Vi har gått med i Nato men fortfarande utan en egen, långsiktig strategi.

Det är dags att formulera en vänsterstrategi för trygghet – utan stormakter.

Det är inte bara ett militärt problem, det är ett ideologiskt vakuum. Och vänstern har inget att sätta emot.

Det är dags att vi formulerar en självständig säkerhetspolitik från vänster. En som utgår från våra värderingar men också från en analys av verkligheten.

Det handlar inte om att acceptera militarism, inte om att rättfärdiga rustningsspiraler, inte om att gå med i stormaktsspel. Det handlar om att förstå att om vi inte har en egen linje, då är vi bara reaktiva. Då är vi bara emot och det räcker inte längre.

Jag tror att en sådan strategi måste vila på fyra ben:

1. Självständig analys – inte andras karta

Vi måste förstå världen med egna ögon, snarare än genom Washingtons, Bryssels eller Kremls perspektiv. Sverige, liksom övriga Norden, har en egen historia, geografi, ekonomi och politisk verklighet. Vår analys måste börja där. Inte i generalstabernas kalkyler.

2. Försörjningsberedskap är också försvar

Säkerhet handlar om el, mat, vatten, läkemedel, kollektivtrafik och fungerande sjukvård. Det såg vi under pandemin. Det är där vänsterns säkerhetspolitik måste ta sin början. Att kalla det ”totalförsvar” är inte ett problem – det beror bara på vem som fyller det med innehåll.

3. Militär förmåga utan militarism

Att erkänna behovet av viss försvarskapacitet är inte detsamma som att bli militarist. Det är att se verkligheten. Den som vill stå utanför stormaktsallianser måste kunna försvara sin självständighet. Det betyder inte rustning för rustningens skull – men inte heller blind pacifism.

4. Nordisk samordning – på våra villkor

Sverige kan inte stå passivt inför hot mot Finland eller Baltikum. Vi är en del av samma region, samma historia och i viss mån samma öde. Men solidaritet får inte betyda underkastelse. Det nordiska samarbetet borde fördjupas civilt, försörjningsmässigt och strategiskt. Ett Norden som står tillsammans för demokrati, fred och beredskap, utan att styras av stormakternas prioriteringar.

Detta är inte ett färdigt program. Det är en inbjudan till samtal. Jag vill att vi börjar tänka strategiskt på riktigt. För om inte vänstern gör det, så kommer högern att sätta agendan. Då kommer ”trygghet” att betyda upprustning. ”Självständighet” att betyda lojalitet med Nato. Och ”solidaritet” att betyda tyst acceptans för andras krig.

Vi behöver inte välja mellan Nato och naivitet. Vi behöver inte heller vara emot allt, utan måste börja bygga något eget.

Det är dags att formulera en vänsterstrategi för trygghet – utan stormakter.