Regeringens förslag om Förbifart Stockholm har väckt en livlig debatt. Miljöfrågor och regionalpolitik diskuteras upprört och högljutt. De här frågorna är allt annat än nya. Stockholmsregionens ställning, resursfördelningen mellan huvudstaden och resten av landet, modernisering och dess konsekvenser, är sådant som har stötts och blötts många gånger förut. Inte minst under åren direkt efter kriget var det högaktuellt.
Efterkrigstidens ekonomiska jätteboom förde med sig en stor inflyttning till storstadsregionerna i allmänhet, och Stockholm i synnerhet. Mellankrigstidens bostadsbrist förvärrades än mer. Dessutom var stora delar av bostadsbeståndet omodernt, många bodde trångt och under undermåliga sanitära förhållanden.
Samtidigt skedde en explosionsartad utveckling av bilismen som ställde helt nya krav på utbyggnad av vägnätet och kollektivtrafiken, framför allt tunnelbanan. Det krävdes djärva beslut för att åstadkomma genomgripande åtgärder som skulle förvandla Stockholm till en fungerande och modern storstad.
Och det är precis vad som händer. City jämnas med marken, Stockholm expanderar utåt med miljonprogrammet och mängder av nya förorter växer fram, tunnelbanan byggs ut i stor skala.
Ingen har fått förkroppsliga denna politik – på gott och ont – mer än Hjalmar Mehr. Under 30 år dominerade han Stockholmspolitiken, och var en både aktad och fruktad politiker känd i hela landet, inte sällan mycket kontroversiell.
Nu äntligen har denna färgstarka personlighet fått sin biografi skriven, av den politiska biografins svenske mästare journalisten Björn Elmbrant. Boken är en mycket lyckad kombination av politisk thriller och grekiskt ödesdrama som speglar efterkrigstidens svenska politik, inte minst 30 år av socialdemokratisk politik.
Mehr är synnerligen tacksam som biografiobjekt, inte enbart genom sin ställning och gärning, utan även genom sin bakgrund. Hans föräldrar var judiska flyktingar från tsarförtryckets Ryssland, hans far var bekant med Lenin och gammal skolkamrat med Bucharin.
Ränderna gick aldrig ur, Hjalmar Mehr definierade sig själv alltid som socialist och marxist, och behöll en klockarkärlek till sina föräldrars forna fosterland. Så kommunalpolitiker han var agerade han också som informell budbärare mellan den svenska regeringen och andra västmakter och den sovjetiska ledningen.
En viktig länk i de informella kontakterna var den ryske författaren Ilja Ehrenburg – han som myntade uttrycket ”töväder” – som under många år hade ett kärleksförhållande med Mehrs fru Liselotte.
Hjalmar Mehr har ofta framställts av den från 60-talet framväxande miljörörelsen och delar av vänstern som ”stadsvandal”, den som var ansvarig för rivningsraseriet, något som kulminerade med almstriden, en händelse som Mehr har fått bära hundhuvud för.
Elmbrant lägger ner mycket krut på att förklara och försvara sin hjälte, med blandat resultat.
Tunnelbanan har byggts ut, det har gjorts en del andra ansatser också inom kollektivtrafiken, men mycket återstår fortfarande att göra. Problemen med bilismen har knappast lösts. Visst har delar av centrum levt upp, där finns numera en storstadspuls och en kosmopolitisk atmosfär som saknades så sent som på 70-talet. Men det bor knappt några människor i city, och kontorisering och kommersialisering är ett problem. Moderniseringen av bostadsbeståndet var självklart av godo, men segregeringen har ökat, och förorterna blev aldrig de levande samhällen som det var tänkt, utan sovstäder, dit mycket av de sociala problemen har koncentrerats.
Det är tydligt att den socialdemokratiska oheliga alliansen mellan arbetarrörelsens ”kommunsocialism” och privatkapitalets vinstintressen har haft blandade framgångar. För att på senare år alltmer gå helt i baklås.
Om detta har Björn Elmbrant skrivit en mycket värdefull bok. Det är en levande skildring av viktiga samhällsskeenden, detaljrikt, sammanhängande, och med ett välgörande vardagsnära perspektiv.
