Larmrapporterna om det akuta läget för klimatet har duggat tätt. Bara de senaste året har mängder av studier publicerats som visar på att läget är mycket allvarligare än vad FNs klimatpanel varnade för i sin slutrapport från 2007. Pratar man med en bonde i Bangladesh, invånare på ögruppen Tuvalu eller med inuiter på Grönland är klimatförändringarna inte något som kan inträffa i framtiden. De är här och nu.
Trots detta blev Köpenhamnsmötet ett fiasko. Den kraftigt urvattnade uppgörelsen, utan bindande minskningskrav har kastat in världen i ett farligt casinospel om vår framtid. Detta har vi på vänsterkanten med rätta kritiserat. Men kritiken faller lätt platt när våra politiska antagonister säger sig vilja samma sak som vi. Alla säger sig vilja värna målet om max 2 graders temperaturhöjning.
För att förhindra en höjning på två grader har en halt av max 450 miljondelar, ppm, koldioxid i atmosfären slagits fast. Vid industrialismens genombrott låg andelen på 275 ppm. Idag har den stigit till 390 och ökar varje år med drygt två ppm. Eftersom alla är överens om det långsiktiga målet paralyseras debatten och det blir svårt att se de skillnader som egentligen finns mellan de olika partierna.
Det är därför positivt att alltfler forskare nu varnar för att målet om 450 ppm är alltför konservativt. Man lutar sig mot ny forskning som kommit efter Klimatpanelen samt att man tar hänsyn till s k tröskeleffekter, vilka kraftigt skyndar på uppvärmningen. Enligt denna forskning hotar tvågradersmålet leda till att stora delar av Arktis blir isfritt, att havsnivåerna höjs med tre meter, stora delar av den biologiska mångfalden att slås sönder och att hela nationer och storstäder läggs under vatten.
I ljuset av detta kräver nu en växande skara av klimatforskare, miljöorganisationer och representanter från den fattiga världen att vi måste gå längre än tvågradersmålet och stabilisera koldioxidhalten vid 350 ppm och temperaturhöjningen till 1,5 grader till senast 2050. 112 länder har exempelvis anslutit sig till 350 ppmkravet, dock ej Sverige eller något annat europeiskt land.
Det är hög tid att bryta konsensuset kring två grader. Vänsterpartiet har här en unik möjlighet att bli det första riksdagspartiet som kräver 350 ppm som högsta nivå för koldioxidutsläppen. Det skulle innebära att vi tar ställning för de fattigaste länderna i världen, de som skulle drabbas hårt redan vid en tvågradig temperaturhöjning. Det skulle också innebära att vi på allvar säger att våra samhällen måste byggas om från grunden och att en stor del av de växthusgaser som redan finns binds av nytt växande material och/eller begravs i berggrunden.
Ett första steg vore att vässa formuleringarna i valplattformen som ska tas på kongressen i maj. Det är bra att valplattformen driver ”Klimatlyftet” som ett sätt att lösa både klimatförändringarna och skapa nya jobb. Men det räcker inte. Valplattformen borde ge väljarna klart besked i frågan om hur långt Vänsterpartiet är berett att gå för att rädda planeten genom att 350 ppmsmålet finns med i valplattformen. Min förhoppning är också att Vänsterpartiet innan valet antar en separat handlingsplan för klimatfrågan, för att konkretisera bland annat Klimatlyftet och 350 ppm. Även miljöprogrammet från 1993 borde uppdateras och inkludera klimatfrågan. Dagens miljöprogram nämner inte ens ordet klimat!
Det är nu hög tid att Vänsterpartiet nu ansluter sig till den radikala delen av klimatrörelsen som kräver utsläppsminskningar till en nivå som räddar världen.
