Visst är det konstigt att man kan uppleva ett sällsamt trist och oglamoröst kvinnoöde som en frisk fläkt. För det är vad hon är, den kvinnliga huvudpersonen Harper, på en naken scen, där scenbytena endast markeras av variationer i belysningen. Det skrattas inte en enda gång på scenen men däremot hörs publikens fniss då och då. Åt vad? Åt vemod och tristess, åt djupa sanningar som utsägs som små bagateller. Åt Harpers make vars enda reaktion på hennes bekännelse att hon varit otrogen är att sätta ner kaffekoppen en aning för hårt. Punkt.
I inledningscenen står Harper med ryggen vänd mot publiken och får av sin arbetsgivare avslag på en begäran om ledighet för att besöka sin döende far. Hon ger sig av ändå till sin hemstad utan att meddela man och barn. Där tar hon kontakt med en ung pojke, sticker ner en vidrig machosnubbe på en bar, ”han förtjänade det”, ligger med en okänd man på ett hotellrum och besöker sin omgifta mamma. Åter hemkommen lagar hon frukost åt sin man och sin dotter. Det var det det.
Spänningen ligger i just detta: De verkliga tragedierna, bland dem makens arbetslöshet efter misstanke om pedofili, antyds bara. De finns där men ingen är angelägen om att utreda eller ”tala ut” utan man går bara vidare, tystnar och plågas. Som när maken får höra om Harpers snedsprång.
Ingela Olsson som Harper, Leif Andrée som maken och ytterligare två roller och de övriga i ensemblen är mästerligt samspelta. De mänskliga sammandrabbningarna framställs så enhetligt och konsekvent att jag nästan får andnöd av den empati som väcks i mig. Tonen är hela tiden tillkämpad. Inga tårar, inga skratt, ingen lidelsefull uppgörelse men total koncentration i publiken. Tomhet, nöd, gestaltas av Ingela Olssons både uppriktigt sökande och naivt tillitsfulla Harper liksom i Leif Andrées lysande spel som make och okänd älskare.
Den lågmäldhet i uppsättningen som regissören fångat upp i författaren Simon Stephens pjäs kunde inte ha gjort den bättre rättvisa.
