Utrikes 03 december, 2009

Inga fler minareter bland alptopparna

I en folkomröstning i Schweiz har överraskande en majoritet röstat nej till byggandet av fler minareter. Flamman har samtalat med Nick Lüthi, som är chefredaktör på mediemagasinet Klartext i Bern, om betydelsen av det som har hänt i Schweiz.

Den schweiziska folkomröstningens resultat har väckt stor förvåning världen över. Många, inte minst i den muslimska världen, utrycker sin bestörtning. Främlingsfientliga krafter får däremot vatten på sin kvarn, Le Pen i Frankrike har uttryckt sitt gillande, medan Dansk Folkepartis Pia Kjaersgaard tänker driva samma fråga i Danmark.
Nick Lüthi medger utan omsvep att folkomröstningens resultat var en stor överraskning också för honom.
– Vi har inga problem med islamism i Schweiz, säger han.
De flesta muslimer i Schweiz kommer från Balkan, och då framför allt forna Jugoslavien, och Turkiet. Lejonparten av dem tillhör arbetskraftinvandringen från 60-talet, de är väl integrerade i samhället, och är muslimer mest av tradition, många av dem knappt det.
– Det har lyfts fram som en symbolfråga, säger Nick Lüthi, det finns bara fyra minareter i hela Schweiz, och de är inte ens höga.

Bred höger
Schweiziska folkpartiet (SVP), som var initiativtagare till folkomröstningen, är landets största parti. Det har alltmer trätt fram som ett samlingsparti för hela högern, och rymmer inom sina led hela den politiska skalan från nyliberala företagare till nynazister. Den uttalade ambitionen är att uppnå över 50 procent av rösterna i nästa val, och egen majoritet.

Stad mot land
I ekonomiska frågor är partiet splittrat mellan nyliberalerna och mer protektionistiska krafter. I övrigt är SVP nationalkonservativt, för en stark armé, men mot engagemang utomlands.Partiet förespråkar starka sociala rättigheter, men de ska vara förbehållna schweizare. SVP är mycket EU-kritiskt, har ifrågasatt Schweiz bilaterala avtal med EU, och Nick påpekar att den senaste tidens debatt kring arbetskraftsinvandring vände sig mot…tyskar!
– Islamofobin används för att samla styrkorna, tror Nick Lüthi.
Den ekonomiska krisen har visserligen inte drabbat Schweiz så hårt, men den har inte desto mindre känts av. Framför allt råder det en krisstämning, och talas och skrivs mycket om krisen och dess effekter. Det har också påverkat opinionen i en främlingsfientlig riktning.
Nick Lüthi har svårt att se några omedelbara konsekvenser av folkomröstningens resultat. Det finns farhågor om att handeln med den muslimska världen kan påverkas negativt. Men den största faran ser Nick i risken för ökad polarisering i det schweiziska samhället mellan å ena sidan en urban, kosmopolitisk och tolerant befolkning, och främlingsfientliga, protektionistiska grupper i småstäder och på landsbygden å den andra.
– SVP är ursprungligen ett bondeparti, påpekar Nick Lüthi.

Svag vänster
När jag frågar Nick hur vänstern agerar i Schweiz, skrattar han bara, och svarar att det finns ingen schweizisk vänster värd namnet. Socialdemokratin dras med vikande popularitet och befinner sig i djup identitetskris. De gröna hade tidigare en svag vänsterprofil, men har alltmer anpassat sig till den främlingsfientliga agendan. Utöver det finns det på vänsterkanten – ingenting.
Även om folkomröstningens resultat väcker spontant avsky, vill Nick Lüthi varna för att övertolka det.
– Schweiz är trots allt ett mycket stabilt land.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Inrikes/Reportage 13 november, 2024

Fredsrörelsen hissar vit flagg

Medan krigen ekar över världen har stödet dragits in till den gamla skolans fredsrörelse. Nu kämpar en ny grupp partier och individer om makten över fredsfrågan. Flammans reporter ger sig ut för att möta vaccinskeptiker, Palmenostalgiker och högerextremister.

10 september, 2024. Riksdagen öppnar en solig, blåsig tisdag, Mynttorget är fullt av sorl, Palestinaflaggor och klimatplakat signerade Extinction Rebellion.

En riksdagsledamot, MP-politikern Rebecka Le Moine, anländer till platsen och bestämmer sig för att gå och hälsa på en liten klunga demonstranter bredvid, där flaggorna för det mesta är helt vita.

– Vem är hon?

– Äh, någon miljöpartistslampa.

Marie Jakobsson skrattar högt åt den andra kvinnans kommentar, innan hon vänder sig mot mig. Hon har åkt ända från Borlänge för att delta i Vita flaggans dag. Som engagerad Knapptryckare är det en tur hon gör ganska ofta.

– Jag vill tycka och tänka själv! Jag gillar inte krig, och jag tror ingen vanlig Svensson gör det. Möjligen de i militären, eller de som tjänar pengar på det.

De direktdemokratiska Knapptryckarna är en av fredsmanifestationens arrangörer, tillsammans med partierna Mod (Mänskliga rättigheter och demokrati), Enhet, och Schillerinstitutet. Den sistnämnda organisationen har täta band till Europeiska Arbetarpartiet och LaRoucherörelsen.

(mer …)
Veckobrev 13 november, 2024

Splittringen är (fortfarande) bra och nödvändig! 

Kommunistiska partiet, tidigare KPML(r), håller partikongress i januari 2005. Foto: Anders Wejrot / Scanpix.

I måndags var jag med i ”Talkshow i P1”, ett kul babbelprogram med Katherine Zimmerman och Jonas Bonnier. Jag var inbjuden för att prata om de nya partierna Solidaritet och Vänsterfronten, och huruvida 1970-talets splittringsoppa är tillbaka i vänstern. Lyssna gärna!

I inslaget citerar jag ett skämt som Marcus Larsson i Tankesmedjan Balans drog när jag intervjuade honom på hotellet Eggers i, var annars, Göteborg: ”Har du två värmlänningar i ett rum så kommer de att starta tre dansband. Har du två vänstermänniskor i ett rum så kommer det att grundas tre partier.”

Tankarna leds även till ”Vi lär av historien”, en klassiker av stalinistiska proggbandet Knutna Nävar, där Creedence-låten ”Proud Mary” fått en fantastisk ny textskrud:

”Nu sedan vi gjort oss kvitt småborgarna i sosse-KFML kan vi kommunister börja bygga partiet, som är vår historiska uppgift och plikt. Småborgarrevisionister kan aldrig bygga partiet. […] Splittringen var en bra sak. Det rensade bort dem som hindrade förbundets politiska utveckling. Vi står starkare i dag än någonsin förr. Förbundet stärks av kampen mot högeravvikelser.”

Radiojournalisten Kalle Lind kallar sången – som helt saknar rim – för ”den knäppaste låt som spelats in på svenska språket”, och det är nog främst så vi minns bokstavsvänstern. 

Ändå svarade jag nej när jag fick frågan om 70-talets splittringskultur var tillbaka. För även om det är kul att skoja om ”dubbelmaoister” och andra tokgrupper, så har de största bråken rört frågor som faktiskt är substantiella.

Vänsterpartiet grundades ju som en splittring om demokratin – man var överens med Socialdemokraterna om att arbetarklassen borde störta kapitalismen, men det skulle inte ske genom parlamenten utan via revolution. Dessutom kritiserade man att alla från socialdemokraterna högerut dragit in Europa i ett krig där 40 miljoner människor dog, när arbetarna borde rikta vapnen uppåt i stället för mot varandra. (En chefredaktör för Flamman blev faktiskt ledare för en kortvarig utbrytargrupp: Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, SSV, som grundades 1921 och upplöstes två år senare.)

Följande splittringar har i regel gällt modernisering, eller om man så vill, den (krypande) återgången till ett demokratiskt ursprung. I inslaget pratar vi om Pragvåren 1968, där jag slarvigt nog missat att Leonid Brezjnev då hade tagit över sovjetspakarna. Redan då är ju VPK demokratiska socialister, och CH Hermansson tar skarpt parti för Alexander Dubčeks ”socialism med ett mänskligt ansikte”. Därför bryter sig APK ur, och en viss eldfängd norrbottnisk vänstertidning hänger med på resan.

De stora interna striderna sedan dess är varianter på samma demokratifråga, från när K:et plockades bort från partinamnet till hur man i dag ska ställa sig till dogmatiska gerillor som står på ”rätt sida” i kampen mot ”imperialismen”, definierat som USA och dess allierade.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

En annan form av modernisering gäller kvinnans plats i rörelserna. I programmets inledning pratar Jonas Bonnier om Doris Lessings bok Den femte sanningen, där ett kapitel utspelar sig i den grabbiga stalinistvänstern. Boken anklagades – precis som feminismen i övrigt – för att ”splittra” men de om några uppfyllde Knutna Nävars löfte om ”förbundets politiska utveckling”.

Men alla är inte lika nöjda med moderniseringen. Och visst är det också möjligt att bli alldeles för ”modern” – vilket dagens nyliberala socialdemokratiska ledning är ett exempel på.

Så för att sammanfatta: ja, splittringen var bra och nödvändig. Men man skulle önska att demokratifrågan slutligen kunde läggas till handlingarna nu. Utbrytarna lär bli perifera – den stora politiska frågan är tvärtom hur en vänstermajoritet kan byggas, förankrad i det politiska ögonblick som följde på finanskrisen. Det vill säga det som Trump lyckats göra till höger. Splittringen är (fortfarande) bra och nödvändig! 

Utrikes 13 november, 2024

Herre på täppan

I dag är det inte lika självklart vilka väljare som röstar på Donald Trump. Foto: Jimin Kim/SOPA Images/ZUMA Press Wire/TT.

En mer urban och multietnisk Magarörelse återtar nu makten i USA. ”Bara Republikanerna kan förverkliga den amerikanska drömmen”, säger Matthew Gay framför Trumptornet i New York.

Det är lördag och stora demonstrationståg går genom New York i protest mot Donald Trump. Men där finns även de som uttrycker sitt stöd för den nyvalde presidenten. Vid ingången till Trump Tower, den nyvalda amerikanska presidentens skyskrapa intill Central park i New York, står Matthew Gay i Magakeps och en skylt med texten: ”Gör USA stort igen.”

– För flera år sedan när jag bar samma keps kom unga svarta män upp till mig och sade ”Trump kan dra åt helvete”. Nu säger de i stället ”Jag är med Trump”.

Det brukade vara svårt att hitta Trumpanhängare i storstäderna, men en av valets största skrällar var Trumps framgångar på sådana platser – och i synnerhet bland minoritetsgrupper. I delar av New York ökade han sitt väljarstöd med mellan 15 och 35 procent, företrädesvis i blandade stadsdelar i Bronx och Queens, men även på Manhattan.

En grupp turister har samlats för att filma en spexare som dansar iförd en Trumpmask, medan Matthew Gay och hans bror demonstrerar och livesänder spektaklet.

Konverterad. Matthew Gay är en tidigare demokrat som övertygats av Donald Trump. Foto: Jonas Elvander.

– Han förlorade i New York, men bara med tio procentenheter, vilket är otroligt. Sist en republikan vann här var Ronald Reagan 1984. Ännu galnare är New Jersey: fem procentenheter! Är det nu en vågmästarstat? Det är fantastiskt hur många som äntligen ser Donald Trumps vision för ett bättre USA och en bättre värld och som ansluter sig till den.

Matthew och hans bror är uppvuxna i Brooklyn och typexempel på de nya väljare som Trump lagt till sin koalition: unga storstadsbor som tröttnat på ett demokratiskt parti som de upplever har kommit att företräda en rik elit.

– Jag var en demokrat, liksom min familj. Men jag har blivit allt mer missnöjd. De är inte längre ett parti för vanliga medelklasskillar som jag och du, som arbetar hårt och betalar skatt. De missbrukar statens pengar och skyddar inte vårt land, vilket vi sett de senaste fyra åren, säger Matthew.

Jag tror att folk i detta land söker den amerikanska drömmen och de inser att det inte fungerar med Demokraterna, och att det bara är Republikanerna som kan skänka välstånd.

Det blev en historisk seger för Donald Trumps parti, som utöver presidentämbetet också vann senaten och (troligen) representanthuset. Eftersom Republikanerna redan kontrollerar Högsta domstolen är det en långt mäktigare Trump som nu flyttar in i Vita huset. Symboliskt nog vann partiet dessutom en majoritet av folkets – och inte bara elektorskollegiets – röster för första gången sedan George W. Bushs seger 2004.

Sedan förra tisdagen har debatten gått het om varför Trump valdes om: alltifrån wokekulturen till unga vita män har föreslagits. Det mesta tyder dock på att valet avgjordes av en fråga: inflationen.

Av Trumps väljare svarade hela 75 procent att de fått det ekonomiskt svårare de senaste åren. En majoritet angav också ekonomin som sin viktigaste valfråga, tätt följd av migration. Enligt The Economist gjorde Trump bäst ifrån sig i de delar av landet där ojämlikheten är som högst, där bopriserna har ökat snabbast och där stora grupper av utrikes födda bor. Och trots att USA fick bukt med inflationstakten under Joe Bidens första två år har det nya prisläget inte kompenserats av tillräckliga löneökningar.

Uppochned. En republikansk väljare höjer en inverterad amerikansk flagga framför Trumptornet. Foto: John Minchillo/AP.

I ett sådant läge är det inte mycket en sittande regering kan göra. Men Kamala Harris kampanj har också gjort egna misstag. Till en början knöt hon an till Joe Bidens progressiva agenda, och utnämnde den lantliga vänsterfarbrorn Tim Walz till vicepresidentkandidat. Men den retoriken försvann snabbt, och snart försökte hon i stället vädja till moderata republikaner som såg Trump som en fara för demokratin.

Samtidigt alienerade Demokraterna flera väljargrupper. Ingen arabisk-amerikansk talare tilläts delta vid Demokraternas konvent i somras. När undersökningar visade att Harris riskerade att förlora vågmästarstaten Michigan på grund av missnöjet med kriget i Gaza skickade man dit den tidigare presidenten Bill Clinton. Han förklarade för väljare från Mellanöstern att Israel är den historiska arvtagaren till ”Judéen och Samarien”, ett begrepp som används av högerextrema israeler och som hänvisar till hela Israel-Palestina. Samtidigt bjöd Trump upp arabiska väljare på scen och kritiserade Demokraterna för deras behandling av arabamerikaner. Trump vann Michigan.

Precis som den stora majoriteten av Trumps anhängare nämner Matthew ekonomin som den främsta anledningen till hans stöd för presidenten. Därefter kommer migrationen och försvaret av delstaternas rättigheter från den federala makten.

Läs mer

– För mig är de viktigaste frågorna ekonomin och skyddet av våra gränser. Grundlagsfäderna brydde sig mest om delstaternas rättigheter, och den federala regeringen skulle bara vara ett försvar av dem. Det är också vad jag vill. Det är därför jag tycker att frågor som abort bör vara upp till varje delstat.

Varför tror du att Trumps koalition håller på att bli mer multietnisk?

– Jag tror att folk i detta land söker den amerikanska drömmen och de inser att det inte fungerar med Demokraterna, och att det bara är Republikanerna som kan skänka välstånd.

Det är det även andra som tror. De har dock föga gemensamt med Matthew och hans bror. Enligt Wall Street Journal vädrar finansbranschen och näringslivet morgonluft i väntan på en ny runda skattesänkningar under Trumps översyn: på onsdagen efter valnatten ökade värdet på Wall Street med 17 biljoner kronor – den femte bästa dagen i New York-börsens historia.

Inrikes 13 november, 2024

Vi plundrade för allas skull

Foto: Fredrik Persson/Scanpix/TT.

Vad SVT missar i sin nya serie är att Piratbyrån egentligen inte handlade om upphovsrätt – utan om att skapa en kultur som kunde störta kapitalismen.

En söt doft av jästa sopor vilade över centrala Budapest. Från denna heta sommardag minns jag annars bara en spårvagnsresa i sällskap med ett par svenska bekanta som också råkade vara där på tågluff.

Troligen inleddes vårt samtal med en avrapportering. Året var 2001 och för bara några veckor sedan hade vi alla åkt till Göteborg för att delta i protesterna mot EU-toppmötet. Polisen hade stormat skolorna vi bodde på och skjutit skarpt mot en demonstrant. Någon vecka senare skulle polisens svar bli än mer brutalt vid G8-mötet i Genua; kanske var de två andra tågluffarna rentav på väg dit, likt ytterligare 200 000 motdemonstranter. Men redan efter Göteborg grodde tvivel kring om det verkligen var på sådana jättemobiliseringar som vänstern borde lägga allt krut.

I efterhand kan det te sig svårbegripligt hur konflikterna om fildelning och upphovsrätt under några år kunde hamna i centrum för svensk politik.

Samtalet på spårvagnen kom in på att vi kanske borde satsa på det motsatta: en vändning mot vardagslivet. ”Den sociala fabriken” sade vi säkert, inspirerade av Antonio Negri och Michael Hardt vars bok Imperiet just kommit med löftet om en ny, myllrande vänster. I stället för att protestera mot elitens toppmöten, varför inte utgå från den olydnad som redan existerar, från hur människor hittar vardagliga sätt att undfly kapitalismens logik? Att länka samman dessa ”informella praktiker” till ett ”kollektivt subjekt” (ungefär så pratade vi) som utmanar den rådande ordningen. Inte bara på arbetsplatserna, utan också… här på spårvagnen! För vi hade ju inte köpt biljett. Borde vi inte politisera det faktum att otaliga människor plankar på tunnelbanan även hemma i Stockholm?

På höstkanten höjdes priset på ett månadskort till 500 kronor. Samtidigt lanserade vi Planka.nu: en kampanj för gratis, skattefinansierad kollektivtrafik. Att planka på tunnelbanan är att ta del i en kollektiv avgiftsstrejk, förklarade vi, och startade en fond för att solidariskt dela på kostnaden för eventuella böter.

Planka.nu funkade över förväntan och vi nådde ut med budskapet om gratis kollektivtrafik. Så i vår utomparlamentariska vänstermiljö fortsatte sökandet efter fler exempel på vardagsolydnad att omvandla till föremål för politisk kamp.

Vidare till nästa minnesbild, fem somrar senare. ”Fri fildelning” stod handskrivet på en av de banderoller som syntes på Mynttorget den 3 juni 2006. Demonstrationen var inte enorm, men den har ändå gått till historien. Nu kan den ses återuppförd av skådespelare i SVT:s nya dramaserie The Pirate Bay, för det var alltså en protest mot att svensk polis gjort tillslag mot världens största fildelningssajt.

(mer …)
Inrikes 12 november, 2024

”Svensk” kampanj mot rökning kopplas till tobaksindustrin

I dag finns det en mängd olika snusprodukter att välja på. Foto: Henrik Montgomery/TT.

De ser snus som Sveriges gåva till världen – och har täta band till svenska lobbyister. Bakom kampanjen Smoke Free Sweden står ett nätverk knutet till den internationella tobaksindustrin.

”Visste du att Sveriges resa mot rökfrihet började år 1637, när snus först importerades till landet?”

Så lyder ett av hundratals inlägg från kontot Smoke Free Sweden (SFS) på plattformen X. Organisationens hemsida går i gult och blått, och parafraserar Ikeas grafiska profil. På sajten beskrivs snuset som ”Sveriges gåva till världen”, och orsaken till att Sveriges andel rökare ligger långt under snittet i EU.

– Uppenbarligen finns det ett antal människor som behöver kicken som nikotin ger. Det är som kaffe, det gör dig piggare och gladare. Förhoppningsvis kommer man även i framtiden att tillåta nikotin, men i en ofarlig form, säger Anders Milton (bilden).

Han har författat flera rapporter åt organisationen och är även medlem i Snuskommissionen, som finansieras av Svenska snustillverkarföreningen. I en av SFS:s rapporter föreslår de att snus och andra icke-brännbara tobaksprodukter bör rekommenderas av Världshälsoorganisationen i kampen mot rökning.

Nu kan Flamman visa att Smoke Free Sweden har täta band till den internationella tobaksindustrin. Bakom satsningen står den sydafrikanska läkaren Delon Human, vars grupp Health Diplomats tidigare samarbetat med tobaksjätten British American Tobacco (BAT). BAT äger i sin tur cigarettmärken som Lucky Strike, Prince och Pall Mall.

Anders Milton säger sig känna till kopplingen mellan Human och tobaksindustrin, men menar att det inte är något som färgar av sig på honom eller på Smoke Free Sweden.

– Som jag uppfattat det är Delon en person som arbetar för att motverka rökning, snarare än för att få folk att röka. Helst ska man inte använda tobak alls, men om man gör det är snus bättre, säger han till Flamman.

Raouf Alebshehy leder forskningsgruppen för tobakskontroll vid universitetet i Bath, som driver sajten Tobacco Tactics. De har visat att material från Smoke Free Sweden använts både för att sälja in BAT hos investerare och för att lobba mot reglering av tobaksprodukter i Sydafrika.

Alebsheny (bilden) säger till Flamman att tobaksindustrin har en lång historia av att göra reklam för nikotinprodukter via olika kampanjorganisationer.

”Industrins användande av mellanhänder för att föra fram dess berättelse är ett väldokumenterat tillvägagångssätt, som används inte bara i pr-kampanjer men även för att påverka beslutsfattare”, skriver han i ett mejl.

Han tillägger att hälsopolitiken måste skyddas från den typen av inflytande, och att regeringar har ett ansvar i att säkerställa transparens.

Humans nätverk sträcker sig över ett flertal organisationer och kontinenter. En av dem heter Oral Nicotine Commission och listar Human och Milton som medlemmar av styrelsen, där även Karl Fagerström som var med och utvecklade nikotintuggummit Nicorette ingår.

Ungefär 15-17 procent av den manliga befolkningen mår bättre av att få en kick.

Gruppen säger sig vilja ”motverka negativa, ogrundade fördomar och stereotyper”, och har i ett remissvar ”utom listan” – ett svar inskickat på eget bevåg utan uppmaning från regeringen – uppmuntrat Sveriges regering att undvika onödiga begränsningar i ”kunders tillgång till säkrare nikotinalternativ”.

Både Milton och Fagerström är medförfattare till en rapport för Smoke Free Sweden tillsammans med Delon Human. I slutet av rapporten föreslår de ett antal åtgärder som ska ”hjälpa länder som har svårt att minska andelen rökare”. Bland förslagen finns bland annat att öka attraktiviteten hos snus genom avskaffade punktskatter på rökfria alternativ – och att erbjuda ett stort utbud av olika smaker på nikotinprodukter.

När Flamman frågar om formuleringen reserverar sig dock Anders Milton.

Läs mer

– Det är bättre att man inte har för många smaker, och man ska inte rikta sig till barn och ungdomar. Man ska vara lite försiktig när det gäller olika smaker.

Samtidigt ser Smoke Free Sweden en framtid för nikotinet. I en rapport som Milton är medförfattare till beskrivs de kommande 15 åren som en ”spännande era”, då nikotin ska omvärderas – och bli en ”socialt acceptabel stimulant i stil med kaffe”.

– Ungefär 15-17 procent av den manliga befolkningen mår bättre av att få en kick, säger Anders Milton, och fortsätter:

– Jag säger inte att det är bra, men så är det.

Flamman har sökt Smoke Free Sweden.

Kultur 12 november, 2024

Manifesta tar publiken till de bortglömda förorterna

På Tres Xemeneies (”Tre skorstenar”): ett kolossalt värmekraftverk av betong från 1970-talet, utspelar sig konsten i Barcelonas utkanter. Foto: Eva Carasol.

Biennaler fungerar ofta som gentrifieringsmotorer. Jonatan Habib Engqvist ser Manifesta i Barcelona och blir överväldigad av dess motambition.

Konstbiennalen Manifesta föddes på 90-talet med syftet att varje gång uppstå i en ny stad. Efter murens fall låg tanken om en nomadisk, europeisk biennal för samtidskonst i tiden. Men i likhet med andra initiativ från den tiden har Manifesta uppdaterat sin ambition och vill i stället verka för ”socioekologisk förbättring”. I september öppnade den i Barcelona.

Hur skapar man en sådan jätteutställning i en stad där lokalinvånare protesterar mot överturism? Svaret blev decentralisering.

Manifesta har genom sina val av platser ofta fokuserat på det som ligger avsides. När den nu äger rum i en storstadsregion är såväl utställningar som det konstnärliga teamet utspritt över 12 städer. Genom ett behjärtansvärt fokus på lokalsamhällen försöker man kringgå den ökande turismen och gentrifieringen av Barcelonas kärna.

Efter timmar i kollektivtrafiken med olika operatörer belönas jag med arkitekturhistoriska överraskningar: kloster i bergen, värmeverk, ett panoptikonfängelse, spannmålslager, en funkisvilla invid flygplatsens landningsbana. Det ligger i tiden, med tanke på hur konsten de senaste åren rört sig allt mer från vita kuber och mot att arbeta lokalt på landsbygden, undersöka pedagogiska modeller, samarbeta med bönder och naturvårdsorganisationer.

Men trots ambitionerna blir utställningens nav ändå Barcelonas stadskärna. I en modernistisk pärla i området L’Esquerra de l’Eixample huserar tre arkiv: om radikal pedagogik i Katalonien, Barcelona i förhållande till Francoåren och om svarta människors liv i storstadsområdet.

Här finns även en magnifik installation av Claudia Pagès, vars förföriska musikvideoliknande installation på en flera meter lång LED-skärm tar oss under jorden, in i en romersk och en morisk cistern där vi plaskar runt bland inskriptioner och graffiti från 1400-talet fram till i dag. Fragment, berättelser, symboler och tecken som fångar sammanbrott, upplösning och människans behov av att lämna spår, vävs samman med konstnärens röst och ett skönt beat. Jag blir också glad av att se hur utställningen ramas in med flera historiska verk, inte minst Ana Mendietas filmer och Pérez Siquiers Tunbjörk-lika fotografier av turister under Franco på Casa Gomez.

Den mest spektakulära platsen, ”arbetarnas Sagrada Família” är Tres xemeneies (Tre skorstenar): ett kolossalt värmekraftverk av betong från 1970-talet som stängdes 2011. Mycket omsorg har lagts på såväl staket och hissar som platsspecifika konstnärliga interventioner. Asad Raza har tagit bort fabrikens fönsterrutor för att låta vinden, som drar in från hav och berg genom den enorma salen på övervåningen, få de resliga vita draperierna att dansa rytmiskt.

Här möts vi med arkivmaterial, denna gång om arbetarnas villkor, om hur kvinnor lyckades stoppa det sura regnet genom att minska utsläppen, och om hur platsen där vi befinner oss påverkar havsekologin. Men det starkaste konstnärliga bidraget är det minst spektakulära. Mike Nelson, som efter att ha besökt platsen konstaterade att ”det inte fanns något att tillägga” till byggnaden, har tillsammans med konstnärscentrat Hangar.org byggt Un Intruso, (uninvited, into chaos), en sliten fiskarbod som ser ut att alltid ha stått där vid kajen, och vars enda fönster ramar in de tre enorma skorstenarna.

Läs mer

Curatorn Filipa Oliveiras ambition, att göra det genom en konstutställning och samtidigt navigera de krafter som i slutändan finansierar den, gör Manifesta 15 till ett politiskt projekt per definition. Kanske kan Manifesta 15 rentav göra frågan om konstens infrastruktur sexig, i en tid av neddragningar och sammanslagningar inom kulturen?

Priset för att arbeta på många utspridda platser, upprusta enorma industrilokaler och förhandla med lokalpolitik, riskerar visserligen att bli en brist på budget och omsorg till några av de konstnärliga bidragen. Å andra sidan, om Tres xemeneies nu kan bli en plats för kultur i framtiden utan att bli ytterligare ett gentrifieringsverktyg så har uppdraget i viss mån redan lyckats.

Manifesta i Barcelona pågår till den 24 november.

Rörelsen 12 november, 2024

I domstolarna slipper vi ledarsidornas klimatförnekare

Klimataktivister har rödfärgat det finska parlamentet för att uppmärksamma att landets statsägda företag Neova driver ”katastrofala” torvbrott i Sverige. Foto: Kimmo Brandt/EPA/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Ända sedan klimatoroliga människor började lämna torgen och traska ut i gatan med sina plakat, för att senare hamna i rättssalen, har det väckts en oro bland högertidningarna. Att folk inte längre spelar med i deras spel är ett hot mot det rådande tillståndet. Att sedan ungdomarna i Auroramålet hade fräckheten att välja att stämma staten i stället för att gå med i något av partiernas ungdomsorganisationer blev droppen.

En av de första som gick ut var det oljebolagsfinansierade Timbro, så klart, med den talande titeln ”Klimatpolitiken ska inte avgöras i domstol”. Tidningar som Svenska Dagbladet, Göteborgs-Posten och Sydsvenskan följde på med näst intill identiska rubriker.

När riksdagsledamöternas försök att stämpla oss som sabotörer inte fungerade i domstol vill nu Max Hjelm på Falu-Kuriren ta ifrån oss rätten att försvara oss rättsligt. Vi skall alltså sitta tysta och ta emot domstolens straff, annars får det inte kallas för civil olydnad. Att försvara sig för att man försökt avhjälpa det katastrofala klimatnödläge vi befinner oss i omformulerar Max Hjelm till den nedvärderande termen ”juridisk aktivism”.

Samhället reagerar på vår olydnad vilket är väntat, gott så. Det är när man med störande aktioner sätter press på systemet som dolda konflikter kommer till ytan och osynliga maktstrukturer blir tydliga.

Låt oss gå tillbaka till källan för att förstå vad konflikten egentligen handlar om. Staffan Samuelsson skriver i Timbroartikeln: ”Aktivisterna sätter streck i debatten, och undviker på så vis också motargument.” Det är intressant, för innan klimataktivismen blommade upp var det nästan ingen debatt alls. Nu är även Timbro engagerade, vilket vi välkomnar.

Han fortsätter med att skriva att rättsprocesserna riskerar att ge ett ”minskat förtroende för den demokratiska processen”. Vi tror inte att demokratin minskar för att rättssystemet sätts i arbete, tvärtom. Däremot blir det tydligt att borgerliga skribenter vill strama åt demokratin till att endast omfatta det parlamentariska systemet, där inte ens ett oberoende rättsväsende ingår. Det är här konflikten ligger.

Med ett politiskt havererat system, som vi skrev om i Flamman den 1 juni, som inte kan hantera vår tids ödesfråga, måste vi arbeta för att bredda demokratin. Vilket förstås blir ett hot mot den etablerade politiska makten.

De risker ledarskribenterna ser med att avpolitisera klimatfrågan genom att dra den i domstol, oavsett vilken sida av skranket vi står, ser vi som en fördel. Klimatfrågan är inte en fråga om vänster och höger. Den är naturvetenskaplig och existentiell till sin grund.

Politikerna vill låsa in klimatfrågan i partipolitiken, där de kan fortsätta förhala, dölja och ljuga om den dödliga situation vi befinner oss i. I domstolarna slipper vi förhoppningsvis lögnerna och struntpratet. Deras uppgift är att sakligt granska situationen. Om miljarder människors liv hotas med utplåning så är det ett folkrättsbrott oavsett hur mycket räntan går upp. Kan man med en spade i ett torvbrott minska översvämningarna i Spanien så skall man frikännas. Alla bör vara lika inför lagen, och även staten och politikernas brott ska kunna granskas.

Läs mer

Sedan länge erkänner tingsrätterna i Sverige att vi har ett klimatnödläge, något Sveriges regering har undvikit. Internationellt fastslog Europadomstolen att Schweiz kränkt de mänskliga rättigheterna genom att inte nå sina utsläppsmål. I dagarna blev ännu en klimataktivist frikänd med hänvisning till nödläget. Vi hittar nya vägar för att rädda allt som är värt att leva för, oavsett hur högröda några politiska skribenter blir.

Om några veckor fortsätter kampen i Jönköpings tingsrätt. Den finska fossiljätten Neova står mot ett tjugotal miljöförsvarare. Då avgörs om vi avstyrde ett brott mot mänskligheten genom att återskapa dagbrottet till en levande mosse. Det tar inte slut där. Nästa år får vi se om det var rätt att bygga ett naturreservat på det projekterade torvbrottet på Grimsås mosse.

Vi fortsätter göra jobbet, spadtag för spadtag och till Neova vill vi bara säga en sak: Vi ses i rätten! Det enda vi hoppas på är en saklig bedömning, något vi aldrig kan få från partipolitiken eller storföretagen.

Ledare 12 november, 2024

Magdamoderater vinner inga val

Kamala Harris kampanjade med republikanen Liz Cheney för att locka över högerväljare, när valet i själva verket stod om arbetarklassen. Foto: Jacquelyn Martin/AP.

I stället för att jaga överhoppare med högerpolitik måste vänstern få sin egen bas att lämna soffan.

”Det här handlar inte om en prisökning på 20 procent, det här handlar om att hönsen har gått ut i strejk för de vet att Biden är en fackman.” Orden kommer från den tidigare Bidenväljaren Chris Abramovicz, som förklarade för affärstidningen Wall Street Journal att Harris inte förstår vanliga folks problem och menade att den liberala eliten ljög för folk om att ekonomin går bra.

I skuggan av klimatförändringar, krig och högerextremism kunde man tro att politiken skulle avgöras av hur partierna ser på dessa frågor. Men för de allra flesta tar sig dessa dramatiska förändringar främst uttryck i en högst påtaglig sänkt materiell standard: högre arbetslöshet, inflation och räntor.

Demokraterna kunde ha talat till hur folk upplevde att deras ekonomi blev sämre och förklarat vad de ville göra åt det. Det började också Harris med, då hon i första tal kampanjade på ekonomiska frågor som att bekämpa prisökningar på matvaror och medicin och sänka bostadskostnader genom mer byggande. Förslagen möttes av hård kritik – både från republikanerna, som kallade det kommunism, och från ekonomer i mitten som kallade det oansvarigt. Befolkningen delade däremot inte kritiken: hela 60 procent av amerikanerna stöttade mer aggressiva grepp mot företagens prisökningar.

Strategin skiftade mot att ”nå mittenväljare” genom att måla upp Trump som ett hot mot demokratin och förmå republikaner att välja ”landet före partiet”. Man pekade ut att till och med Trumps egna tidigare tjänstemän i Vita huset har kallat honom för ”fascist” och och beskrivit honom som en olämplig president. Republikaner som Liz Cheney blev en del av kampanjen och Harris vicepresidentkandidat Tim Walz mässade på möte efter möte att ”i vårt läger finns alla mellan Dick Cheney, Taylor Swift och Bernie Sanders”. Harris gick så långt som att utlova ministerposter till republikaner.

Att göra demokratin meningsfull genom att visa att den kan leverera för vanligt folk är ett bortglömt, men egentligen klassiskt politiskt grepp.

Demokraterna är känsliga för kritik från den ekonomiska eliten. Enligt uppgifter till tidskriften The Atlantic var det Harris svåger Tony West – chefsjurist på taxiföretaget Uber – som varnade att hon riskerade att förlora stöd i företagsledningar om hon fortsatte med sin ekonomiska populism. Enligt andra uppgifter var även Linkedins grundare, miljardären Reid Hoffman, en viktig finansiär till Harriskampanjen. Han ska ha ställt krav på att Harris skulle sparka regeringstjänstemän som jobbade med monopollagstiftning och konsumentskydd.

I stället för att prioritera ekonomiska frågor och lyfta fram de reformer man lyckats med, som prissänkningar på 38–79 procent på medicin genom Inflation Reduction Act, skulle Harris kampanj samla demokrater och marginalväljare från republikanerna runt ett gemensamt försvar för demokratin.

Resultatet var en brakförlust. Medan Trump stod stilla på drygt 74 miljoner röster både 2020 och 2024, backade Demokraterna från 81 till 71 miljoner. De flesta människor trodde uppenbarligen inte på budskapet om att rädda demokratin genom valsedeln.

Här finns likheter till Sverige. Under Almedalsveckan 2022 fastslog Magdalena Andersson att det stundande riksdagsvalet handlade om värderingar: ”Det som står på spel i valet är mer än olika åsikter kring exakt hur många fängelseplatser vi ska ha. Det är något större än om en satsning på sjukvården ska vara på hundra eller tvåhundra miljoner, vilket i och för sig kan vara viktigt. Vad som står på spel är vilka värderingar som ska genomsyra Sverige”.

2022 gick Socialdemokraterna fram på grund av ”Magdamoderater” – ekonomiskt högerorienterade men socialt liberala högutbildade i storstadsområden. Men valdeltagandet var det lägsta sedan 2006 och tre procentenheter lägre än 2018. Framför allt minskade valdeltagandet i Södertälje, Järfälla och Botkyrka. Budskapet om att rösta för ”vilka värderingar som ska genomsyra Sverige” mobiliserade inte till vallokalerna.

Att göra demokratin meningsfull genom att visa att den kan leverera för vanligt folk är ett bortglömt, men egentligen klassiskt politiskt grepp. Redan 1938 slog USA:s president Franklin D. Roosevelt fast att demokratin försvunnit i flera länder, ”inte för att deras folk ogillar demokrati, men för att de har blivit trötta på arbetslöshet och ekonomisk osäkerhet.” Människor hade förlorat sin tilltro till det politiska systemet, efter en rad svaga regeringar som inte erbjöd materiella förbättringar. ”Till slut, i desperation, har de valt att offra friheten i hopp om att få något att äta”, avslutade han.

Om vanligt folk ska känna att demokratin är värd att försvara, måste demokratin också leverera för dem.

Roosevelt visste vad han snackade om: han hade lett USA genom depressionen och förberedde nu landet för krig mot axelmakterna. Han konkluderade att ”en regering som vill skydda demokratin måste bevisa att regeringen är starkare än krafterna i den ekonomiska depressionen”.

Nu lever vi än en gång i turbulenta och ekonomiskt krävande tider. Nedstängningen under corona och den snabba öppningen sparkade i gång inflationen, och Rysslands invasion av Ukraina spädde ytterligare på den genom att driva upp priset på gas och olja. I en sådan verklighet är inflation, arbetslöshet och räntor mer avgörande för människor än demokrati, värderingar och principer. Eller formulerat annorlunda: i dagens ekonomi är den största gruppen marginalväljare vanliga löntagare, och de väljer mellan arbetarpartier, högerpopulister eller soffan. Det är denna grupp som vi progressiva måste nå.

Men det har blivit svårare i dag. Historiskt har facket, föreningar och partiorganisationer medlat mellan arbetarpartiernas topp och folket. De kanalerna har blivit svagare i både USA och Sverige, om än på olika sätt. Det finns ingen officiell facklig-politisk samverkan med demokraterna i USA. Ändå lyckades Harris få stöd av närmast alla stora fackföreningar. Enligt AFL-CIO – ett slags amerikanskt LO – var det faktiskt fler fackligt anslutna som röstade demokratiskt i 2024 än i 2020, på grund av Bidenadministrationens tydliga pro-fackliga politik och långsiktiga investeringar för att stärka löntagarkollektivet. Men då bara drygt 10 procent av amerikanerna är fackligt anslutna så räckte det inte till för att påverka valutgången.

I Sverige är anslutningsgraden betydligt högre, och facket skulle kunna vara en viktig kanal mellan vanligt folk och politiken. LO är också anslutet till Socialdemokraterna vilket borde vara en stark resurs för partiet. Men till skillnad från i USA är LO-medlemmarna i Sverige ”förbannade” på organisationens samarbete med Socialdemokraterna, och LO-ledaren Johan Lindholm har öppnat för att se över den mer än hundraåriga alliansen. När det nya finanspolitiska ramverket offentliggjordes var han kritisk: ”Socialdemokraterna tar beslutet, men jag har Sveriges arbetare för ögonen och där finns det mycket att önska.” Det efter att stödet för SD ökade bland LO-medlemmar i valet 2022 jämfört med 2018, samtidigt som stödet för Vänsterpartiet minskade. Än värre är det faktum att den fackliga anslutningen bland arbetare fallit till 59 från knappt 90 procent på 1990-talet, och nu är lägre än bland tjänstemän.

Läs mer

Därför har Martin Gelin fel när han säger att vänstern sprider lögner om Harris kampanj. ”Det finns faktiskt ingen administration på ett halvt sekel som genomfört fler riktade åtgärder för låginkomsttagare. Inget annat G7-land har heller haft mer dramatiska löneökningar för de fattigaste, svagare inflation, lägre arbetslöshet och starkare tillväxt.” Det är sant, men det också en låg ribba. De flesta åtgärderna för låginkomsttagare löpte ut i lagom tid till valet, samtidigt som satsningarna på omställning, jobb och energi som jag tidigare skrivit om börjar producera jobb från 2025. Det kan vara Trump som gynnas av Bidens ekonomiska stimulanser.

För att vanligt folk ska uppleva att demokratin är värd att kämpa för, måste demokratin även kämpa för dem. Det är därför bekymrande att Magdalena Anderssons efter Trumps valvinst reagerade med orden ”det är nu viktigt att Sveriges regering och EU arbetar för ett fortsatt starkt amerikanskt engagemang för Ukraina, för en öppen handel och för en stark och stabil internationell ordning” – inte för att det inte är viktigt, men för att hon, i bästa fall, talar till människors ekonomiska villkor enbart som en del av en abstrakt internationell handelsordning.

Om vanligt folk ska känna att demokratin är värd att försvara, måste demokratin också leverera för dem. Annars vinner högerpopulisterna på walkover.

Inrikes 11 november, 2024

De får Lund att bo kvar

150 barnfamiljer har fått sina hyreskontrakt uppsagda i Lund sedan 2023 – men inga har vräkts. Foto: Mickan Mörk/TT.

Allt fler vräks ur sina hem landet runt. Många kommuner anlitar människor på heltid för att förhindra att ett uppsagt kontrakt leder till utslängning, och i värsta fall hemlöshet. Men i undantaget Lund har inga barnfamiljer vräkts de senaste åren.

– Vi har ett väldigt byråkratiskt samhälle, som är svårt att navigera i om man inte är van vid hur det funkar. Så länge jag har jobbat här har det varit centralt att se människan och inte byråkratin i det vi gör. Det är renodlat socialt arbete på det viset, säger Gemila al-Kuraishi (bilden), enhetschef på socialförvaltningen i Lund.

Hon är ansvarig för Kvarbo, det vräkningsförebyggande arbetslaget i Lunds kommun. De träffar människor från alla stadens hörn: sjuka, gamla, småbarnsfamiljer, spelmissbrukare, studenter, övervintrade akademiker, och ibland folk som inte går att hitta överhuvudtaget.

Alla har en sak gemensamt: de har obetalda hyror, och riskerar att bli vräkta från sina hem. Kvarbos uppgift är att försöka hitta en lösning så att de inte blir det. Det handlar ofta om att hjälpa till att upprätta en fungerande betalningsplan, men kan också röra rutiner och mental hälsa. Allt stöd som erbjuds anpassas efter person och situation.

Det var en positiv utveckling fram till ungefär 2017, sedan vände det igen och sedan dess har antalet vräkningar gått upp varje år.

Stödet är frivilligt att ta emot, och man för inga journaler, något som Kvarbos medarbetare är överens om sänker tröskeln och gör att fler känner sig bekväma med att ta emot hjälp. Även hyresvärdarna brukar uppskatta deras arbete, berättar Anna Lindström, socialsekreterare i Lund.

– De vill ju oftast också allra helst att folk bor kvar och kan fortsätta betala hyran. Vi representerar inte någon viss part juridiskt, men om vi kan hjälpa hyresgästerna att lösa situationen hjälper vi alla inblandade.

Kvarbo i Lund stretar mot en nationellt dyster trend. Avhysningarna i Sverige har gått upp med tio procent det senaste året. Av de 27 380 hemlösa i landet uppgav 1 av 5 att en vräkning bidragit till deras situation, samt svårt försämrat deras förutsättningar att komma in på bostadsmarknaden igen.

– Det var en positiv utveckling fram till ungefär 2017, sedan vände det igen och sedan dess har antalet vräkningar gått upp varje år, säger Pernilla Tollin (bilden), analytiker på Kronofogden.

– Särskilt de senaste tre åren har vi haft ett högt inflöde av ärenden, med en viss minskning senaste halvåret. Där kan man se ett ljus i tunneln, men vi är fortfarande inne i en lågkonjunktur, och den kommer troligen att bestå nästa år också.

Vräkningar av barnfamiljer har ökat med 13 procent på ett år, och just i Lund har 150 familjer med barn fått kontraktet uppsagt sedan början av 2023. I slutändan har dock inte en enda behövt lämna sina hem.

Det ”renodlade sociala arbetet” och vägran att göra yrket till ren byråkrati spelar en stor roll, berättar Anna, och menar att många av de viktigaste uppgifterna inte står i arbetsbeskrivningen. Att göra någon sällskap till affären eller ta en soppåse med sig på vägen ut gör mycket för att bygga förtroende gentemot människor i pressade livssituationer, även om tanken inte är att ”agera hemtjänst” fullt ut.

Sedan två år har Kronofogden ett uppdrag från regeringen att hjälpa socialtjänster och lokala hyresvärdar att styra upp vräkningsförebyggande samarbeten. Att Lund är en relativt liten kommun och att samarbetet och kommunikationen inom förvaltningen länge varit tät bidrar till just deras framgångar, tror Gemila al-Kuraishi. Men utöver det har hon och arbetslaget svårt att se att de gör något som inte kan göras varsomhelst i landet.

Läs mer

– Det är lite som att man undrar vad den hemliga ingrediensen är i det vi gör, och sanningen är att det inte riktigt finns någon. Vi tycker mest att det går till här som det egentligen bör gå till överallt. Men att det finns tre som jobbar vräkningsförebyggande på heltid gör mycket. Vi måste inte prioritera, utan kan ta itu med alla fall.

Inrikes/Nyheter 08 november, 2024

Linda Snecker får jobb på lobbyfirma: ”Vill göra V mer relevant”

Vänsterpartiets Linda Westerlund Snecker (V) under justitieutskottets öppna utfrågning om våld i nära relationer. Foto: Fredrik Sandberg / TT.

Efter tio år i riksdagen för Vänsterpartiet blir Linda Snecker ”public affairs director” på Rud Pedersen, trots sin tidigare kritik mot lobbybranschen. Beslutet ska förbättra partiets offentliga varumärke, menar hon – men partikamraterna är kritiska.

Under torsdagen rapporterade Dagens Opinion att Linda Snecker, tidigare riksdagsledamot för Vänsterpartiet, fått nytt jobb som konsult på Rud Pedersen, en av Sveriges största pr-byråer.

”Jag är väldigt glad och kommer arbeta med frågor inom infrastruktur, digitalisering och energi, för att skapa förståelse för de politiska processerna, hur olika partier prioriterar och framför allt tillföra ett perspektiv från ett parti som kommer kunna spela en kritisk roll inför 2026”, skriver Linda Snecker i ett mejl till Flamman.

Flamman har tagit del av en intern debatt om övergången, där Linda Snecker menar att hon ”vill göra partiet mer relevant”, och bidra till att färre uppfattar Vänsterpartiet som ”konstiga losers”.

”Ett av Vänsterpartiets stora problem är att få ser partiet som Sveriges fjärde största, med enorm potential och som kommer spela en avgörande roll inför valet 2026. Men stakeholders, andra politiker och företag ser inte, vill inte se och låtsas inte om att det är så. Mitt jobb är att öka kunskapen om V, att göra V till en relevant spelare och få upp ögonen för partiet.”

Hon förstår att övergången väcker känslor och ”kritik som kommer från ryggraden”, och att det är ”lätt att skrika uteslutning”, men att hennes beslut kommer vara bra för partiet. 

Marcus Wallin, ordförande för Vänsterpartiet i Alingsås, är kritisk mot Linda Sneckers nya jobb.

”Det är oerhört provocerande och upprörande”, skriver han till Flamman, och pekar på hur Rud Petersen arbetat med privatiseringar inom välfärden.

”Att gå från tunga politiska uppdrag i riksdagen in till pr-byråer hör inte hemma i ett socialistiskt parti”, fortsätter han.

Snecker valdes in i riksdagen för Vänsterpartiet 2014, och har suttit i partiets styrelse under sex år på 2010-talet. Hon har även suttit i insynsråden för Polismyndigheten, Europol och Säpo. Utöver karriären som riksdags- och kommunpolitiker berömmer Rud Pedersens vd Mattias Zackrisson hennes erfarenheter inom ”infrastruktur, digitalisering och cybersäkerhet” till Dagens Opinion.

”Min demokratiska värnplikt är klar”, sade hon till P4 Östergötland, i samband med att hon lämnade politiken i augusti 2024. 

Snecker är inte den enda tidigare vänsterpartisten som gått över till pr-branschen under det senaste året. I februari fick den tidigare V-toppen Jenny Lindahl jobb på byrån Kreab, känd för sitt arbete med att lobba för ytterligare privatisering av välfärden. När Flamman intervjuade V:s partisekreterare Aron Etzler vid tillfället var han kritisk till övergången.

– Vi ska inte vara ett parti där betalda intressen påverkar. Och vi måste se till att det inte går att använda de kunskaper man har fått inom Vänsterpartiet i politiskt påverkansarbete utanför partiet, sade han.

När Linda Snecker får frågan om hur hon förhåller sig till detta säger hon sig inte vilja kommentera ”andras förehavanden eller uttalanden”. 

Marcus Wallin säger till Flamman att han har förtroende för partistyrelsens arbete med frågan och är säker på att de tar svängdörrarna mellan politik och privat näringsliv på allvar, men att partiet uppenbarligen behöver diskutera frågorna mer.

Inför årets EU-val beskrev partiet ”svängdörrar mellan näringslivet och politiken” som ”ett stort hot mot det demokratiska systemet och människors förtroende för det”. Även Snecker själv har tidigare uttryckt motstånd mot lobbyism, bland annat i ett inlägg på X år 2020. Då skrev hon att Liberalerna och ”borgare” ”inte greppar skillnaden” mellan politisk påverkan utförd av fackliga organisationer och NGO:er, respektive privata företag och lobbyister. 

I en skriftlig kommentar till Flamman skriver Maria Forsberg, partisekreterare, att man utreder hur fall som dessa ska hanteras i partiet.

”Snabba övergångar från politiska uppdrag till arbete med politisk påverkan och lobbyism är ett problem. Det är betydligt vanligare i andra partier, men vi håller på att ta fram en policy för vår hantering av de ärenden som förekommer också i vårt parti.”

Robin Zachari är ansvarig utgivare för Klägget, som rapporterar om kontakter mellan politik och näringsliv. Han är kritisk till övergången.

– Rud Pedersen har hemliga kunder, och det är väl kanske det viktigaste att framhålla. Vem kommer Linda Snecker att jobba för?

– När hon säger att övergången beror på att hon vill göra V till ett seriöst parti spottar hon ju på lokalpolitiker som har jobbat seriöst för just det. Vänsterpartiet har nu två högt profilerade personer som på kort tid inordnat sig i lobbyträsket, när man varit ute och sagt att det här inte ska vara tillåtet. Hur ska man ha det?

Han menar på att Socialdemokraterna redan har ett långtgående utbyte med pr-sektorn, och att samma sak händer långsamt med Vänsterpartiet.

– Det känns som lobbybranschens segervarv, där man bara vill trycka upp i ens ansikte hur stor makt man har i dag. De kan till och med inkorporera Vänsterpartiet.

Rud Pedersen beskriver sig som ”bron mellan affärer och politik”, och bytte både vd och vice vd för bara några veckor sedan. Ny vd är Mattias Zackrisson, som har kandiderat till riksdagen för Moderaterna, medan vice vd:n Ella Bohlin är tidigare regionråd i Stockholm för Kristdemokraterna. Förra året fick tidigare statsminister Stefan Löfven (S) en post som rådgivare hos företaget, och sade i samband med det bland annat att ”vapenindustrin är en intressant sektor”.

”Jag tror jag talar för alla vänsterpartister när jag säger att vi inte ser något positivt för V med att Snecker fått det här jobbet”, skriver Marcus Wallin till Flamman, och fortsätter:

”Jag tycker det är oroväckande att en riksdagsledamot från Vänsterpartiet ens är intressant för ett sånt här lobbyistföretag. Vad ser de för vinning i att rekrytera Linda?”

Flamman har sökt Rud Pedersen.