På senvåren 1879 utbröt den stora sågverksstrejken i Sundsvall. Patronerna hade sänkt arbetarnas löner när det rådde dåliga tider. Svenska staten gick in med tre miljoner till ägarna men dessa ändrade inte på lönerna. Arbetarna krävde den lön som de haft före sänkningen.
Om detta har Vibeke Olsson skrivit en roman som är en så trovärdig och realistisk skildring av strejken att den skulle kunna tas för en dokumentär. Den snart elvaåriga Bricken är berättaren genom vilkens ögon och tankar vi får följa hela förloppet.
Bricken har just fått arbete på Svartviks sågverk som ströflicka. Hennes far arbetar också där och de bor i en av kasernerna, det vill säga arbetarbostäderna. Ifrån hennes horisont får vi en imponerande detaljerad skildring av alla typer av arbetsmoment, maskiner och olika yrkesgrupper i sågverket.
För Bricken är strejken en djupt skrämmande händelse som gör att hon oroar sig för pappan som deltar i strejkmötena på Skarpskyttelägret och för mamman som blir sjuk i magsår, ”arbetarnas gissel” som läkaren säger. Landshövdingen Curry Treffenberg kallas in för att försöka övertala arbetarna att gå tillbaka i arbete och när svaret blir nej, skickar han dit militär och soldaterna omringar de strejkandes möte (där det råder spritförbud) och riktar sina dragna bajonetter mot dem. ”Träbaronerna” – som min mamma sa som var från Sundsvall – är halsstarriga i sina försök att få strejken att förklaras olaglig. Till slut leder detta till att flera arbetare arresteras och de övriga går tillbaka i arbete utan att ha vunnit något.
Det är en ohygglig läsning som vrider om i både mage och tårkörtlar. Skildringen av det hårda arbetet och den djupa fattigdomen är stark och övertygande. Möjligen kan jag tvivla något på familjens förträfflighet, den goda fadern som gör allting rätt och den troende modern som är präktigheten själv. Även det ständiga kramandet och andra fysiska ömhetsbetygelser ger inte intryck av norrländsk arbetarklass. Men Brickens gråt känns alltigenom äkta.
