Dan Brown har inte fått så dålig kritik för sin senaste bok Den förlorade symbolen (Albert Bonniers Förlag, 2009). Och Göran Häglund kan sitta trygg, inte heller här kommer det uppifrån att göras narr av verklighetens folks dyrkan av Browns halvarschliga hopkok av thriller och grund religiös mysticism. Jag har nämligen trillat dit själv.
Jag erkänner. Jag läser Dan Brown. Eller har läst i alla fall. Som med andra skamliga sysslor så lovar jag mig själv: det var sista gången.
För jag ställer mig frågan när jag plöjer mig igenom min fjärde Brown-bok. Varför gör jag det här? Intrigen är plågsamt uppenbar och nästan på pricken lik de två andra böckerna om professor Robert Langdon. Alla springer omkring och är chockade över saker som ingen vettig människa, inte ens religionsforskare, är chockade över. Ofta är det inte ens saker som hänt utan ett allmänt påstående om religion som sätter folk i chocktillstånd. Långa sidsjok av dålig religionshistoria och trist kritik av ortodoxin i världsreligionerna får man utstå, och vid första anblick belönas man bara av lite spänningsuppbyggande som i en typisk ”rafflande” b-actionrulle. ”Huj, ska han hinna lösa gåtan x innan y sprängs i luften?”.
Sen kommer jag på det. Böckernas kvalitet ligger i pretentionen att visa vad som sker bakom skynket i stora religiösa sammanhang och i topphemliga klubbar. Hur väljs en påve? Vad säger de i konciliet i Rom? Eller som i den senaste boken: vad är frimureri? Hur går riterna till? Dan Brown avslöjar också en hel del frimurar-hemligheter, låt vara att alla är sådana som man kan i se vilken dokumentär på Discovery som helst. Men ändå.
För till de nya, oftast borgerliga, radikal-ateisternas förtret är ju vi människor alldeles tokigt intresserade av religion, även många av oss som inte tror.
Vi pratar om det, läser om det, har åsikter om det. Vi kan plöja igenom 200 usla sidor för att få läsa fyra sidor frimurar-ritualer eller påveutnämningar. Vi kan stå ut med världens taffligaste kärlekshistoria bara vi får ta del av en smaskig konspirationsteori om kyrkans tidiga teologer och deras relation till kvinnor och Gud.
Vi kan bli utsatta för löjligt förenklad naturvetenskap spetsad med spiritism och alkemi, bara vi får några riktigt härliga miljöskildringar av vad som ”verkligen pågår” bakom maktens murar i Washington, Paris eller Rom.
Utan att avslöja för mycket kan jag säga att i sin nya bok låter Brown sin professor Langdon ta upp kampen mot konspirationsteorier om frimurare. Men det är vårt intresse för sådana teorier som gör att boken nu trycks i såna rekordupplagor att den reas ut på min närmaste Rusta-butik redan på sin första försäljningsdag.
