TEGUCIGALPA När detta skrivs på måndagskvällen, får jag beskedet att över 100 obeväpnade honduraner har skadats och minst två dödats när specialtrupper från armén och polisen attackerat tusentals människor som hade samlats framför presidentpalatset tidigt på söndagsmorgonen.
Med tårgas, gummikulor och skarp gevärseld svarade kuppregimen på dessa människors krav på att Honduras’ legitime och lagligt valde president Manuel Zelaya Rosales ska återinstalleras på sin post.
Men låt oss ta det från början.
I februari 2006 tog ”Mel”, som han kärleksfullt kallas av sina anhängare, över presidentposten i Honduras. Han kommer från det traditionella liberala partiet som, sedan spanjorerna besegrats, har tävlat om makten med det konservativa Nationalpartiet.
Men något förändrades med Mel för ett drygt år sedan.
– Jag begrep att jag befann mig i en rävsax och politisk återvändsgränd. ”Den osynliga makten”, de ekonomiska maktgrupperna i Honduras, som består av 5-6 familjer samt de transnationella bolagen som har en enorm makt över landet, gjorde det omöjligt att förändra och utveckla landet. Och det är framför allt den nuvarande konstitutionen som bromsar utvecklingen.
Politiskt brott
Detta sa Zelaya i lördags kväll, när han i presidentpalatset tog emot de internationella valobservatörerna och samlade hela den diplomatiska kåren, bland dem USA-ambassadören Hugo Llorens.
Honduras hade 2007 anslutit sig till PetroCaribe, som leds av Venezuela via det statliga oljebolaget PDVSA. Organisationens medlemsstater får billig olja och förmånliga krediter samtidigt som det öppnas en jordbruksmarknad i Venezuela. Texaco och Shell rasade och den förre USA-ambassadören stoppade alla visumansökningar i ett par månader.
Men när Honduras i augusti 2008 anslöt sig till Bolivarianska Alternativet för America, ALBA, och knöt direkta förbindelser på alla plan med Venezuela och Kuba, inleddes konspirationerna på allvar mot den liberale presidenten.
Med medlemskapet i ALBA fick de organiserade bönderna traktorer, teknisk assistens och krediter. Landet fick plötsligt ett stort utbud av kubanska mediciner. Forskning har inletts inom jordbrukssektorn och prospekteringar för olja i Karibien med PDVSA pågår.
Fattiga fick höjd lön
Landets egna åkeriföretagare, de tiotusentals taxichaufförer som tidigare har haft ett arbete i offentlig tjänst men vars arbetsplats har privatiserats eller sålts ut och rationaliserats bort, fick kraftiga bränslesubventioner från staten. Landets lärare erkändes som docenter och garanterades sina ekonomiska, sociala och pensionsrättigheter, ett unikum i dagens Latinamerika med undantag för ALBA-lägrets medlemstater.
Taxichaufförerna tillhör, som 60 procent av Honduras’ befolkning, till den informella sektorn och tillsammans med majoriteten av landets anställda har de mindre än den magra minimilönen som 2008 utgjorde 3300 lempiras eller 160 dollar. Mel höjde deras lön med 60 procent i ett dekret på julaftonen, till 5 500 lempiras eller cirka 280 dollar. Landets privata företagare rasade och massavskedade arbetare under ett par månader. De fem familjerna som äger Honduras svor att hämnas.
Hämnden kom inför valet
Och hämnden kom när Mel inledde en kampanj för att utlysa val till en konstituerande församling som skulle utarbeta ett förslag till ny grundlag. Honduras’ alla reaktionära advokater, domare, åklagare, före detta politiker, ministrar, presidenter och pensionerade militärer samlades i en gemensam front för den grundlag, som utarbetades 1982 i skuggan av den civil-militära diktaturen under överinseende av Honduras’ verkligt starke man, USA-ambassadören John Negroponte.
Den rika elitens innersta kärna utgörs av vad president Zelaya kallar för ”Den osynliga makten”. Den kontrollerar och äger även de privata tv-kanalerna, radiostationerna och de främsta dagstidningarna.
Regeringen ville genomföra en enkel icke juridisk bindande opinionsundersökning, inte en folkomröstning, om Honduras behöver en omarbetning av grundlagen eller inte. Att fråga folket hade aldrig tidigare ägt rum i Honduras.
President Zelaya utpekades offentligt av kongressens ordförande, Roberto Micheletti, en transportmagnat som suttit i kongressen i 34 år, som ”efterbliven och allmänt sinnesjuk”. Mel anklagades av Micheletti och hela massmediesfären för att vilja cementera sig på presidentposten. Ett omval i november är enligt den nuvarande konstitutionen inte möjligt. Seriösa sansade argument och försäkringar om att den enkla icke bindande frågan till folket den 28 juni inte handlade om ett återval av Zelaya möttes av döva öron.
Konfrontationerna har intensifierats under de senaste sex veckorna. Oppositionens organisering i Union Civica Democratica har haft, nästan kalkerat från Venezuela, Ecuador och Bolivia, paroller om ”Frihet och demokrati” i största allmänhet men med insinuationer att en enkel fråga till folket betyder slutet på frihet och demokrati. Att större delen av Europas länder har rätt för president eller statsminister att ställa upp flera gånger till omval har mötts med argumentet att vi är civiliserade likar medan honduranen och latinamerikanen i gemen inte är kapabel att bära för många demokratiska rättigheter, med undantag för den politiska och ekonomiska eliten.
Torsdagen den 24 juni insåg vi att konfrontationen hade nått en mycket allvarlig nivå. På morgonen antogs en motion i kongressen om att välja en kommission som skulle utreda om president Zelaya var vid sitt sinnes fulla bruk och om han hade begått allvarliga tjänstefel. Natten mellan onsdag och torsdagen hade Micheletti sammanträffat med landets ÖB, general Romeo Vásquez Velásquez.
Avskedade överbefälhavaren
Generalen hade sent på onsdagskvällen avskedats av president Zelaya. Motivet var att general Vásquez hade beordrats av Zelaya att ansvara för all logistik under ”Opinionsundersökningen” den 28 juni.
I fyra månader hade generalen funderat, som han sa två dagar innan militärkuppen, och efter att ha rådgjort med ett antal advokater kom han fram till att vägra lyda order från Honduras högste befälhavare för de väpnade styrkorna som enligt författningen är landets president. Zelaya hade inget annat val än att avskeda generalen.
En teknisk statskupp
Men att offentliggöra ett sådant beslut i en nationell utsändning via alla teve- och radiokanaler är en sak. En annan är att presidentens beslut också ska ”kungöras” i en offentlig bulletin för att beslutet ska få en juridisk giltighet. Därför var det oerhört snabba beslutet från landets Högsta domstol, fyra timmar, unikt och totalt rättsvridigt för på morgonen den 24 juni offentliggjorde Rosalinda Cruz, HD:s ordförande, att HD hade återinsatt generalen på sin post och desavouerade presidentens avskedande av general Vásquez. ”Tänk om USA:s HD hade gjort på samma sätt mot USA:s president”, kommenterade Zelaya.
Situationen i landet skärptes till det yttersta i synnerhet efter att massmedia meddelade att landets riksåklagare Jorge Alberto Rubí hade beslagtagit allt valmaterial och placerat det på flygbasen Hernán Acosta Mejía, bara tio minuter från mitt hem i Tegucigalpa. Nu befann sig Manuel Zelaya i ett politiskt ingenmansland där hans maktposition som republikens högste representant inte bara var ifrågasatt utan ställd inför en teknisk statskupp som slog undan benen på hans auktoritet.
Inför tusentals som hade samlats framför presidentpalatset på Frihetstorget underströk Zelaya att demokratin stod på spel och anklagade landets kongress, åklagarämbete och en grupp generaler för att utdela ett knytnävsslag mot landets medborgare och republikens existens. ”Gör ni mig sällskap till en plats som jag inte offentliggör nu?” frågade Zelaya massorna som unisont ropade ”Ja!” Bussar kördes fram och Zelaya tog plats i den första. Iförd sin vita Stetsonhatt ledde han karavanen mot flygbasen Hernán Acosta Mejía.
Ett historiskt fenomen
– När vi kom fram höjde soldaten sitt gevär och siktade mot folk som stod på andra sidan porten. Men jag förklarade för soldaten att jag var landets president och hade kommit för att ta kontroll över valmaterialet, berättade Zelaya inför de internationella valobservatörerna och de förbluffade ambassadörerna, bara några timmar innan general Vásquez skulle tränga in i samma presidentpalats. Soldaten och hans 200 tungt beväpnade kamrater stod längs vägen upp mot hangaren där allt valmaterial var lagrat. Flygvapenchefen sa att han inte tänkte vägra lyda ordern och uppgav till Zelaya att han betraktade presidenten som sin överordnade, också en lögn rakt upp i ansiktet på presidenten.
Soldaternas ansiktsuttryck vittnade om ovisshet och rädsla inför det faktum att tusentals honduraner vällde in i flygbasen, en mänsklig reaktion som om den kombineras med ett automatgevär kan innebära livsfara för omgivningen. Men denna dag avlossades varken skott eller kastades stenar. De tre lastbilarna som körde fram till hangaren kunde lastas fulla av kartonger, som lyftes fram i kedja.
– Jag tror att det är första gången som en stor massa honduraner har trängt in på en militärbas. Detta är ett historiskt fenomen som aldrig har ägt rum tidigare i Honduras, sa Carlos Reyes till Flamman. Han är stridbar fackföreningsordförande för alla arbetare på Coca Colas och Pepsi Colas tappningsanläggningar i Honduras men också presidentkandidat för den samlade sociala och folkrörelsen i landet, ett val som äger rum den 29 november i år.
– Det är ännu viktigare eftersom vi idag återerövrar ett valmaterial som kidnappades av riksåklagaren men som Honduras’ folk skulle använda för att utöva sin demokratiska rättighet, en rättighet som de till och med vill frånta oss. Ingenting är gratis, vi måste kämpa för allt. Det här är en politisk lektion som heter duga, sa en nöjd Reyes.
Stridbar presidentdotter
På flygbasen stötte jag på Xiomara Zelaya, ”La Pichuu”, presidentens dotter. Hon var genomblöt, som vi alla, av det tropiska regnet men full av kampvilja.
– ”Opinionsundersökningen” på söndag har fått ett enormt stöd av folket där över 400.000 personer har satt sin namnunderskrift för att begära att en konstituerande församling väljs och som kan utarbeta en ny författning, sade hon till Flamman och torkar bort vattnet från sitt ansikte. Hon skakar av köld precis som alla andra men var beredd att slåss till det yttersta med honduranerna för att valet skulle genomföras den 28 juni, sade hon.
– Presidenten kommer tillsammans med folket att kämpa till slutet. Om vi inte hade folkets stöd skulle vi vara mycket försvagade och utan moral. Men vi har stödet från både folket och Gud, sa ”La Pichuu” med ett smil och tillade:
– Denna kamp är inget som jag, som presidentens dotter önskar folket utan något som de har all rätt att kräva.
Även landets fackföreningar deltog i aktionen på flygbasen, bland dem Juan Barahona, ordföranden för landets största och mest kämpande landsorganisation, FUTH:
– Arbetarklassen är mobiliserad och kommer att bevaka valmaterial som ska placeras i presidentpalatset för att undvika att de väpnade styrkorna saboterar eller rent av stjäl materialet. Vi litar inte på deras löften, underströk Barahona.
– Tusentals arbetare, bönder, studenter, indianer och garifunas är på marsch mot huvudstaden för att ge sitt stöd till presidenten, sa Barahona.
När Zelaya stod inför det bistra faktumet att militären inte skulle ansvara för logistiken och distribuera valmaterialet runt om i Honduras’ 198 kommuner och bevaka så att allt skulle gå rätt till, stod folkrörelsen till buds.
– När jag sammanträffade med representanter för hela den samlade sociala och folkliga rörelsen och sa att ‘vi får nog skjuta på valet ett par veckor innan vi kan organisera Opinionsundersökningen på ett korrekt sätt’ så fick jag svaret att ’då kommer presidenten att betraktas som en lika stor förrädare som general Vásquez! Låt oss ansvara för distributionen’, berättade Zelaya i lördags kväll om folkrörelsens vilja att organisera valet.
Och så skedde också. Nästan genast efter att allt valmaterial hade samlats i presidentpalatset anlände över 200 minibussar som lastades och körde ut till många av städerna och de otillgängliga byarna där bara fyrhjulsdrivna fordon tar sig fram. Hundratals taxichaufförer ställde upp i Tegucigalpa och San Pedro Sula. Organisationen för omröstningen i söndags såg ut att bli en ytterligare seger för den folkliga rörelse som började bli farlig för den honduranska högern och den ekonomiska eliten.
President kidnappad i pyjamas
Lördagen den 27 juni var lugn. Ja-sidans aktivister delade ut information om hur och var valet skulle genomföras. Motståndarna hade en misstänkt låg profil efter att under sex veckor bedrivit ett primitivt psykologiskt mediekrig. Tusentals reservister som var aktiva militärer under militärdiktaturen på 1980-talet marscherade i de tre största städerna vilket skrämde många personer. Vilket var meningen; att få dem att avstå från att gå och rösta.
Klockan 01.00, natten mellan lördag och söndag slog jag på teven och Kanal 8 där president Manuel Zelaya tillsammans med journalisten Eduardo Maldonado gick i genom valorganisationen där varje valsamordnare i de 18 länen och de 198 städerna kontaktades. ”Vilken president gör en sådan uppgift och bara några timmar innan själva valet ska börja”, tänkte jag där jag låg i sängen och började somna in. Det återstod då bara tre och en halv timma innan armésoldaterna skulle kidnappa presidenten i pyjamas.
Statskuppen fullbordad
Söndagen den 28 juni 06.30 gick jag och min fru Mirian, också min fotgraf, ner till hotellvestibulen där vi internationella valobservatörer skulle avresa med helikopter till olika delar av Honduras för att bevaka valen och på söndagskvällen göra en rapport för hur valet gått till. Men vi möttes av rödögda trötta funktionärer från presidentpalatset som meddelade att en militärkupp hade genomförts och att presidenten var kidnappad och ingen visste var han befann sig. Kanal 8 och Telesur sände fram tills klockan 7 då de släcktes ned av militären. Men innan dess uppmanade Luther Castillo Harry, garifunafolkets motor, och bondeledaren Rafael Alegria alla honduraner att bege sig till Frihetstorget framför presidentpalatset för att isolera kuppmakarna och kräva att president Zelaya återinsätts på sin post.
De första rapporterna sade att Zelaya greps inne i presidentpalatset. I själva verket skedde det i hans eget hem i ett enkelt medelklassområde i centrala Tegucigalpa. Zelayas livvakter avväpnades, misshandlades och en mördades av specialtrupperna som bestod av en bataljon. Presidenten stod med mobiltelefonen i hand när dörrlåset sköts sönder av kulsprutegevär och in stormade åtta maskerade soldater och riktade sina AK47:or mot Zelayas ansikte. De ska ha skrikit att de hade order att skjuta honom om han inte släppte ifrån sig sin mobiltelefon som han hade öppnat och ringt till en reporter för att larma om angreppet.
– Om ni har order att skjuta, skjut mig då! svarade Zelaya.
Gripandet skedde halv fem på morgonen i söndags. Zelaya greps i sin pyjamas och skickades sedan till Costa Rica.
Utrikesministern Patricia Rodas’ hus hade omringats av armétrupper. Tre ambassadörer från Kuba, Nicaragua och Venezuela anlände för att rent bokstavligt och fysiskt ge henne diplomatiskt beskydd. Den kubanske ambassadören sparkades ut från bilen som förde bort Rodas och som räddades av ”De tre musketörerna”. Patricia Rodas fördes till en militärgarnison och senare, efter att en hel värld krävt att få veta var hon befann sig, flögs hon till Mexiko där hon gavs politisk asyl av högerpresidenten Felipe Calderón.
Tillsammans med tre journalister från Nicaragua och Toni Solo från Irland begav vi oss till platsen framför presidentpalatset och möttes av rykande barrikader. Tusentals honduraner omringade palatset. Maskerade ungdomar från vänsterpartiet UD skanderade, kvinnor med barn från de fattiga stadsdelarna i bergen i huvudstaden skanderade framför och mot soldaterna. ”Ni är folkets söner, ni bor i samma eländiga misär som vi, vänd vapnen mot generalerna och de som berikar sig på vårt elände i stället för att rikta dem mot oss!” var budskapet.
Jag gick fram till en grupp soldater och frågade vem som hade skickat dem dit och vilka order de hade. Ingen svarade, inte heller deras befäl, en ung sergeant.
I kongressen lästes en deklaration upp som påstods vara ett brev från president Manuel Zelaya där han ber om att få bli entledigad från sin post på grund av att hans mor hade avlidit. Kongressledamöterna beviljade presidenten sin ansökan om ”uppsägning”.
– Det här är en kalkerad kopia av statskuppen i Venezuela där kuppmakarna också påstod att Chávez hade avgått för att ge legitimitet till statskuppen, säger Andrés Pavón, ordförande för Honduras’ människorättsorganisation CODEH.
”Pinocheletti”
Runt om oss samlas dussintals människor som vill uttrycka sitt fördömande över militärkuppen och kravet på att Mel ska återinsättas på sin post. Kongressen samlas igen och utser Roberto Micheletti till ”övergångspresident” fram till slutet av januari 2010. Framför presidentpalatset skanderar människorna ”Fosterlandsförrädare”. Ecuadors president Rafael Correa kallar Micheletti ”Pinocheletti”, med syftning på den chilenske militärdiktatorn Augusto Pinochet som tog makten i en blodig militärkupp den 11 september 1973.
Radio Globo som är en relativ sansad radiostation släcks ned av militären i likhet med Cholusat TV och alla andra kritiska medier. Efter klockan 14.00 har alla medier släckts ned och tystats. Inte heller telefoni och internet fungerar. TV och radio fungerar bara när den nya regimen ska utfärda sina bulletiner. I en av dessa meddelas att regimen har deklarerat utegångsförbud mellan 21.00-06.00 under två dygn. När klockan är 20.00 beslutar vi oss för att bege oss mot hotellet men ett otroligt oväder med tropiska skyfall gör att vi ställer oss under det stora taket till ingången till lyxhotellet Marriot. Regnet vräker ner i floder som jag aldrig sett tidigare under de 30 år jag har bevakat Latinamerika.
Skottlossning
Plötsligt hör vi skottsalvor. Först enstaka skott som ersätts av ”rafagas”, hela salvor av automateld framför presidentpalatset. Vi springer från platsen för att undvika att skjutas eller bli arresterade och anklagade för att utgöra den ”mobb” som dagstidningen El Heraldo påstod skulle anlända från Venezuela och Nicaragua för att stödja Zelaya. Under rubriken: ”Militärer bevakar byggnader, gator och avenyer. Organisationen UnoAmérica varnar i en kommuniké daterad i Bogota, att Hugo Chavez beordrar ’Mel’ och kan genomföra en massaker i Honduras”
El Heraldo passerar gränsen totalt för etik och journalistisk hederlighet när den citerar en kommuniké från organisationen UnoAmérica med bas i Bogotá, Colombia, som enligt El Heraldos lördagsupplaga ”varnar för att Hugo Chávez skulle kunna utlösa en massaker i landet för att orsaka oro och störa ordningen”.
UnoAmérica är en nyfascistisk organisation och ”i kommunikén varnar man för att den otillbörliga inblandningen av Hugo Chavez i Honduras’ inre angelägenheter. Enligt UnoAmérica är den venezuelanska regeringens finansiella stöd till president Manuel Zelaya villkorat med en serie av skyldigheter, bland dem; medlemskap i ALBA, alliera sig med axeln Havanna-Caracas, sätta upp sig mot USA, etablera förbindelser till Ahmadinejad, revidera författningen, ta kontroll över rättsinstanserna (HD, riksåklagare, m.m), genomföra valfusk för att föreviga sig vid makten, begränsa press- och yttrandefriheten, förfölja den katolska kyrkan och den politiska oppositionen”.
Mot denna skräckbakgrund ställde den avsatte general Vazquez ut 12 000 armésoldater på Tegucigalpas gator under fredagen och varnade för att han hade ytterligare 100 000 reservister att plocka fram om den utländska ”mobben” skulle utnyttja valet för att orsaka samhällsförändringar i Honduras.
Vem som helst utan större politisk kunskap kan få mardrömmar av detta scenario som är ett mycket vanligt exempel på hur de sex veckorna av psykologisk krigföring genomfördes av den ”osynliga makten” i Honduras. Dagen efter var statskuppen ett faktum.
Persona non grata
Ljuset släcks i området kring presidentpalatset och vi känner oss mycket illa till mods när vi lämnar tusentals människor bakom oss. Men jag vet att om jag grips efter utegångsförbudet får regimen en förevändning att kasta ut mig ur landet. När Micheletti tackade för att ha blivit vald deklarerade han de internationella valobservatörerna Persona non grata.
– Halv 4 på morgonen bröt sig specialtrupper ut från palatset och riktade sina gevär mot oss och skrek att vi skulle lämna gatan, säger Dolores, som jag träffar på måndagsmorgonen. Klockan är 11 och hundratals personer har stått ut och gjort passivt motstånd under hela natten framför palatset. Vid alla barrikader har det funnits folk under natten som också bevakar för att inga provokatörer från säkerhetstjänsten provocerar sina egna för att dessa ska ha förevändning för att attackera Zelayas anhängare.
På morgonen har gatan framför palatset fyllts på och det är återigen tusentals människor. Efter tolv lämnar jag palatset för att bege mig hem och skriva klart det här reportaget. Då har trupperna innanför stängslet förstärkts betydligt och kuppresidenten Micheletti har flugits in av en helikopter, eftersom hela palatset är omringat av demonstranter som gör att militären också är omringad. På eftermiddagen svär Micheletti presidenteden och utser sin nya regering. Det är med andra en handlingens man, för i El Salvador, där man genomförde presidentvalet den 15 mars, meddelade segraren Mauricio Funes att först den 1 juni kunde hans regering meddelas. Men Micheletti kunde presentera en helt ny regering inom loppet av tolv timmar sedan han utsetts till interimspresident. Detta visar, säger folk, att statskuppen var planerad sedan månader.
Militären mördar tre
och skadar hundratals
Under hela eftermiddagen och kvällen, nu är klockan 23:39 mellan måndag-tisdag, 07:39 på tisdagsmorgonen i Sverige, har jag fått telefonsamtal, hundratals e-postmeddelanden om hur situationen har utvecklats under dagen. På morgonen har en anställd som deltog i ockupationen av det statliga telefonbolaget Hondutel mördats av armétrupper som anlände till företaget för att ta kontroll över alla telekommunikationer i landet.
Det statliga elbolaget ENEE ockuperades också av militären, som arresterade de tre högsta ledarna för fackföreningen på företaget i landet.
Kl. 16.30 får jag ett telefonsamtal om att arméns specialtrupper har brutit sig ut från presidentpalatsets område och attackerat massorna utanför med tårgas, gummikulor och skarp eld. Två döda och ett hundratal skadade. Jag kontaktar Luther Harry Castillo som bekräftar att militären, med hjälp av skyfallen på eftermiddagen, har inlett en offensiv för att rensa platsen framför presidentpalatset och spärra av gatorna och placera ut militär som kontrollerar palatset infarter.
I de regimtrogna tv-kanalerna som tillåts börja sända igen talas det om ett 15-tal skadade. Därefter börjar tv-kanalen Telecenter att prata fotboll.
Militär splittring och
förlängt utegångsförbud
Men den inhemska situationen är komplicerad för regimen. Vid 17-tiden uppger Telesur att armébataljonen i staden Ceiba vägrar lyda order från generalerna i Tegucigalpa. Samma sak vid 21-tiden i staden Choluteca nära gränsen till Nicaragua. Där har den 4:e armébataljonen gjort uppror. Rykten börjar gå att också i San Pedro Sula militären gjort uppror.
På kvällen meddelar regimen att utegångsförbudet som bara skulle pågå tills tisdag morgon i huvudstaden har utsträckts till på obestämd tid och inleds inte 21.00 på kvällen utan gäller kl. 18.00-06.00. Utegångsförbud har nu också införts i Ceiba och San Pedro Sula där det pågått stora och delvis våldsamma protester mot statskuppen. På andra platser har regimen förstärkt repressionen men motståndet, säger bondeledaren Rafael Alegria till Flamman, har knappt påbörjats. Tusentals bönder och garifunas är på marsch mot Tegucigalpa medan man på andra platser kontrollerar de viktiga korridorerna av infrastruktur.
Honduras isoleras
Den internationella isoleringen av Honduras är komplett. Till och med USA:s president Obama kallar händelsen den 28 juni i Honduras för en statskupp, och säger att Zelaya är Honduras’ legitime president.
ALBA:s medlemmar kräver att det internationella samfundet genomför totala sanktioner och bojkotter mot regimen i Tegucigalpa och säger i en sju sidor lång kommuniké på måndagseftermiddagen att det avtal om samarbete och stöd till Honduras bara kommer att utgå till Honduras med Zelaya som president. Större delen av den 450 man starka kubanska hälsovårdsbrigaden i Honduras har på måndagskvällen rest mot Havanna för att undgå att utsättas för risker.
SICA-gruppen, en grupp för att förstärka den regionala integrationen i Centralamerika, nu förstärkt med Mexikos och Kubas presidenter, Felipe Calderon och Raul Castro, beslutar på måndagskvällen att utlysa en 48 timmar lång blockad av Honduras via landvägen. Det innebär att landet är totalt isolerat från omvärlden, vilket åsamkar det privata näringslivet stora ekonomiska förluster. Riogruppen och Brasiliens Lula erkänner bara Manuel Zelaya som Honduras’ president.
Ordföranden i FN:s generalförsamling, Fader Miguel de Escoto, gör ett fränt uttalande mot statskuppen och FN:s ordförande bjuder in Zelaya att tala inför FN i veckan. OAS, de Amerikanska Staternas Organisation ska hålla ett blixtinkallat möte imorgon (läs: i tisdags) i Washington, där förslaget om att ”suspendera” Honduras – vilket skedde med Kuba under 45 år – ska tas upp.
– Om Zelaya bestämmer sig för att resa till Honduras gör vi honom sällskap och vi är beredda att ge honom fysiskt sällskap, sa OAS’ ordförande, chilenaren Miguel Insulza.
Kanal 11 sände på måndagskvällen tre minuter av en intervju som Telesur har gjort med president Zelaya från Managua där han riktade sig till Honduras folk, men sändningen stördes och bröts av militären.
Honduras är, trots utegångsförbudet, på marsch och solidariteten från omvärlden är enorm. De fyra landsorganisationerna i landet har utlyst generalstrejk tills att kuppen har slagits ned och alla skolor och universitet är stängda på obestämd tid efter att de 55 000 lärarna i landet redan har gått ut i generalstrejk.
En sak är säker och det är att det gamla mottot om att ”revolutionen kan vara fredlig, men kontrarevolutionen är alltid blodig”, har full giltighet i Honduras.
