Sol, bad och glada barn som springer barfota i sanden. Nu exploderar klichén om den svenska sommaren men långt ifrån alla barn kan njuta av sol och vatten. En del vågar sig knappt utomhus. 1 500 lyder den officiella siffran över barn på flykt i vårt land, efterlysta av myndigheter och siffran tros öka stadigt.
I ett hus i skogen gömmer sig tre syskon som aldrig skulle drömma om att bege sig till den närbelägna sjön, ännu mindre våga kontakta vårdcentralen eller någon kommunal myndighet. De vet knappt var i landet de befinner sig. Ljudet av en humla får den yngste att huka bakom en möbel. Alla är dessutom under 15 år och saknar därmed rätt till juridisk hjälp.
Enligt beslut ska de skickas tillbaka till sitt hemland. Den hjälp de får kommer från en lokal ideell organisation, eftersom de råkar befinna sig i en kommun som i likhet med majoriteten av landets kommuner har valt att inte ta ansvar för barn på flykt. Snart ska de köras till ett nytt ställe, nya människor kommer med mat, nya dofter av en främmande sommar.
Ett hett tips till alla ungar på fri fot är att dra till de enda fyra svenska kommuner som håller sig med ett humanitärt förhållningssätt och orkar lyfta blicken en bit över den provinsiella skrivbordskanten. I Malmö, Mölndal, Sigtuna och Solna har man nämligen bestämt sig för att strandsatta barn och unga får någonstans att bo, snarast får komma till skolan och att en god man som förvaltar deras intressen utses. Visserligen kan man argumentera att det är regeringen som bär det yttersta ansvaret, men kommunerna med sitt ökade självstyre tar idag väldigt många beslut som berör barns och ungdomars vardagsliv.
För lite sedan är det nya regler som gäller vid mottagandet av ensamkommande flyktingbarn till Sverige. Det är numera frivilligt för kommunerna att ställa upp. En ”frivillighet” varje kommunalråd med självaktning borde sätta i halsen detta år, när det är 20 år sedan som FN antog Barnkonventionen, en samling om 54 artiklar kring barns rättigheter som Sverige var ett av de första länderna att skriva under.
Konventionen handlar om att alla barn har samma rättigheter och lika värde. Ingen får diskrimineras. Vart femte år kontrollerar FN:s barnkommitté de länder som ratificerat barnkonventionen. Vid varje granskning av Sverige har vi fått kritik för att barn på flykt inte har rätt till förskola, skola och sjukvård. Det sticker också i ögonen att asylsökande barn inte ens registreras och att barn som försvinner från barnhem och andra institutioner inte på ett tillfredställande sätt identifieras. Och var är statistiken över barn som misshandlas och utnyttjas sexuellt?
Peter Solomon är ordförande i Rädda Barnen i Dalarna. Han tycker att regeringen borde titta på vårt grannland i väster, istället för att hänvisa till att man ska utreda frågan om flyende barns och papperslösas rätt. I Norge har man lagstiftat om att ge barnen en skyddad identitet och utropat skolan till en fredad zon. Han anser också att Barnombudsmannen borde ha sitt uppdrag av riksdagen istället för att jobba för regeringen. BO idag saknar mandat att kontrollera enskilda fall och framstår mest som en förmanande papperstiger.
FN:s barnrättskommitté riktar vidare en skarp kritik mot Sveriges sätt att omhänderta barn och unga. Till exempel kan de hållas isolerade i särskilda avskiljningsrum i upp till 24 timmar. Och isolering används som bestraffningsmetod.
Långt bort från världskonventioner och ratificeringar, någonstans i detta av humlesurr och bomdoft bedövade land, gläntar tre barn på flykt på dörren till ett främmande hus för att släppa in doften av de andras sommar.