I början av 1980-talet mötte jag en kvinna som gjort en sociologisk studie om ensamstående, arbetslösa mammor i en av Göteborgs miljonförorter.
Rättare sagt, det var vad hon hade tänkt göra. Undersökningen kom av sig. Sociologen upptäckte att de arbetslösa, ensamstående mammorna gjorde mycket av det hon själv alltid längtat efter. De bjöd varandra på fika vid sandlådan, de passade varandras barn när de hade tvättstugan, de bakade och såg på tv tillsammans, de kunde alltid låna socker eller en värktablett av varandra.
Sociologen åkte hem till sin medelklassförort, där ingen kunnat vara barnvakt och ingen någonsin lånat socker på de senaste tio åren.
Jag tänker på henne då och då när debatten om segregationen rasar för fullt.
Under 1980-talet var jag pastor i en liten baptistförsamling på Östermalm i Stockholm. Där och då började den utveckling som sedan blivit ett gissel i hela Stockholms innerstad – och de flesta stadskärnor i Sverige. Ombyggnad till lyxlägenheter, ombildning till bostadsrätter. Allt eftersom boendet blev dyrare försvann människorna – höginkomsttagare har ju som bekant den egenheten att de aldrig är närvarande utan alltid är någon annanstans.
Allt eftersom medelinkomsten steg dog gatulivet ut.
Men varför talas det aldrig om höginkomsttagares sociala funktion som grupp, medan medier strör omkring sig omdömen om arbetarklassen, de nya svenskarna, lågutbildade, landsbygdsbefolkning…
Som grupp är överklassen socialt handikappad. Den startar eller vidmakthåller inga folkrörelser, inga mötesplatser, kan varken bära idrottsklubben, byalaget eller den lokala pizzerian.
För de är, som sagt, alltid någon annanstans.
För oss med hjärtat till vänster är det ju ingen nyhet att arbetarklassen byggde landet och gick i bräschen för mänskliga rättigheter.
Men när vi talar om våldet i Rosengård kunde vi ibland minnas att dess förutsättning också är den stora tystnaden i Vellinge. Det finns ett samband mellan gängen i Rinkeby och de öde gatorna i Djursholm.
En gång höll Sverige på att gå under i fattigdom och supande. Arbetarklassens befrielse var dess eget verk, för att påminna om en marxistisk ”lärosats”. Också medel- och överklassen fick del av religionsfriheten, rösträtten, sjukvården… alla de rättigheter arbetarklassen släpade fram åt oss alla.
Kanske borde vi lyssna efter vad människorna i Rosengård själva säger.