Allt fler bedömare ifrågasätter de militära aktionernas ändamålsenlighet.
Efter att tidigare i år i stort sett ha överlåtit landets nordvästra delar till talibanerna, bytte den pakistanska regeringen plötsligt fot. Tungt beväpnad militär, understödd av artilleri, helikoptrar och attackflyg, gick in i Swatdalen. Vatten, elektricitet och kommunikationer klipptes av. Talibanerna blev totalt överraskade och flydde.
Bakom Pakistans ändrade politik ligger amerikanska påtryckningar. Obamaadministrationens beslut att flytta den militära tyngdpunkten från Irak till Afghanistan har hittills inte varit någon framgång. (Inte heller har man lämnat Irak, truppnärvaron har visserligen minskat, men det talas om att man kan stanna i landet i upp till 20 år.) Den militära och politiska situationen i Afghanistan blir allt mer desperat, och initierade bedömare säger helt öppet att kriget inte går att vinna. Att utvidga konflikten till Pakistans gränsområden, där talibanerna dels kan söka skydd, dels få understöd, är ett försök att vända krigslyckan. När angreppet på Swatdalen inleddes befann sig Pakistans president Asif Ali Zardari i Washington.
Den pakistanska militärledningen utfärdar segerrika kommunikéer som uppger ett stort antal dödade talibaner. Samtidigt har den militära offensiven skapat en jättelik flyktingkatastrof. Närmare 1,5 miljoner människor är registrerade hos FN som flyktingar, och befinner sig i provisoriska läger under mycket svåra förhållanden. Striderna har berövat dessa människor alla möjligheter att försörja sig. Den lilla hjälp som regeringen hittills har gett räcker inte på långa vägar. Dessutom finns ett stort antal oregistrerade flyktingar. Sammanlagt rör det sig om den största flyktingvågen i Pakistans historia.
Trots att det inte finns officiella uppgifter uppger obekräftade källor att många civila också har fallit offer för de urskiljningslösa attackerna. Det kommer knappast att bidra till att göra de militära operationerna populära.
Det finns sedan tidigare ett utbrett missnöje i Pakistan med de amerikanska flygattackerna, bland annat med obemannade plan, så kallade drönare, som trots påståenden om motsatsen, har orsakat stora civila förluster.
Det råder också stor tveksamhet om de militära framgångarna kommer att bli bestående. Det är inte första gången som talibanerna jagas bort från gränstrakterna, sist var det så sent som hösten 2007, och när armén drar sig tillbaka återvänder talibanerna, starkare för varje gång.
Stödet till talibanerna bygger visserligen till en del på terror, men har lika mycket sin grund i fattigdom och statens frånvaro. Talibanerna erbjuder ett alternativ, samtidigt som de i mångt och mycket i lokalbefolkningens ögon är representanter för den pashtunska stamkulturen.
Den pakistanska regeringens officiella skäl för kriget är att förhindra landets ”talibanisering”, och inte minst för att förhindra att kärnvapenarsenalen faller i de extrema islamisternas händer.
Det sistnämnda argumentet saknar all verklighetsförankring, och med tanke på att både USA och den pakistanska säkerhetstjänsten i det förflutna har haft nära samarbete med talibanerna, lyser hyckleriet skarpt genom.
Däremot har flera kommentatorer, bland den Tariq Ali, påpekat att växande sociala och etniska motsättningar riskerar att destabilisera det jättelika landet, med förödande konsekvenser för hela regionen.
Skulle det uppstå slitningar och splittring bland militären blir situationen än allvarligare.
För Obamas del kan kriget i Afghanistan – och Pakistan – bli ett militärt och utrikespolitiskt träsk, som kan förvandlas till hans Vietnam. Det är svårt att se något rationellt bakom den politiken.
