Centerpartiet har tagit nya kliv i sin märkliga vandring ut i nyliberalismens öken och bestämt att Las, Lagen om anställningsskydd, ska avskaffas, inledningsvis för mindre företag. Las ”skapar svaga” menade en centerpartist på stämman, medan en annan förutspådde ”bättre trygghet för den enskilde”, när skyddet försvagas och tryggheten försämras.
Centerpartisterna lät sig nu inte bekymras av fakta ur verkligheten. Att Sverige har haft högre sysselsättning och lägre arbetslöshet än länder med svagare skydd för de anställda, till exempel USA, är inget som hindrar ordinering av marknadsfundamentalistisk medicin. Att svensk arbetslöshet är strukturellt högre idag, när arbetsrätten urholkats av undantagsregler och olika typer av visstidsanställningar, än på 1980-talet, dämpar inte heller Centerns avvecklingsiver. Den forskning som visar att trygghet på jobbet ger högre produktivitet och bättre hälsa, står sig också slätt mot fantasifulla arbetsmarknadsmodeller som kan plockas fram ur den nyliberala liturgin.
”En svensk Margaret Thatcher”, har Göran Greider kallat Maud Olofsson. Den empatilösa nit, med vilken Olofsson och hennes nyfrälsta kamrater resonerar för hårdare marknadstag på livets alla områden, är thatcheristisk. Och partiets framtidshopp Fredrick Federley bloggade från stämman om hur han efter en omröstning som inte gick hans väg ”hämtade kraft” hos den riktiga Thatcher – ”en enastående kvinna” som han kallade henne för några år sedan, en som ”slet upp England ur en total svacka”.
Thatchers enastående prestation kan fortfarande avläsas i nedmonterad offentlig sektor och sociala sår hos en hel generation. Under hennes tid växte klyftorna i inkomster och förmögenheter exceptionellt snabbt och cementerades hårdare fast i samhällsstrukturen. Andelen fattiga familjer ökade dramatiskt. Arbetslösheten sköt i höjden och var under åren 1979-1989 i genomsnitt över nio procent – en nivå Sverige bedöms nå nästa år.
Alan Budd, Thatchers ekonomisk-politiske talesman, skrev i efterhand att högre arbetslöshet ”var ett mycket tilltalande sätt att minska de arbetande klassernas styrka”. Reservarmén har, konstaterade han, ”tillåtit kapitalisterna att göra större profiter ända sedan dess”. Så lät det inte medan slakten pågick. Man skulle, sa Thatcher, ”ge folket tillbaka makten över sina egna liv” genom att ”begränsa fackets monopolmakt att kontrollera den enskilde arbetaren och göra honom till offer”. I reservarmén är vi alla fria att vinka till Margaret och Maud.
Men inte heller under nyliberalismens glansdagar var det dessa kullerbyttor allena som säkrade makten. Thatcher pumpade upp sin popularitet genom misstänkliggörande av invandrare och ensamstående mammor, och genom den nationalistiska yra hon skapade med det meningslösa Falklandskriget. När facket skulle slås ned med lagstiftning och våld, gjorde hon direkta referenser till kriget. Den yttre fienden hade besegrats där. Nu var det dags för ”den inre fienden”.
Nyliberalismen hade inte kunnat bryta igenom om forceringen bara hade föregått på klasskampens huvudarena. Idag, när nyliberalismen ideologiskt bryter samman omkring oss, blir de ”utomekonomiska” vapnen ännu viktigare för den omgrupperande högern. Med repression och rasism förnyar man sig över hela Europa – bakåt och brunåt.
Storbritannien får snart besök av Siv Jensen, ledaren för det främlingsfientliga norska Fremskrittspartiet – ett ”klassiskt liberalt parti”, som hon själva säger. Hon är inbjuden av en tankesmedja för att hålla föredrag i underhuset om ”stabilitet och frihet” och ska även träffa ledande Tory-politiker. Jensen presenteras som – ”Norges Margaret Thatcher”.
