Lebensborn (tyska för ”livets källa”) är mest känt för att ha varit nazisternas ”ariska” avelskliniker. Mindre känd är den verksamhet med kidnappade barn som bedrevs där. Ambitionen var att ta tillvara de goda genetiska anlagen, det germanska inslaget som kunde finnas bland barn i de erövrade områdena, framför allt i öster. Ansatsen låg helt i linje med nazisternas absurda rasläror, medan det faktum att man sökte germanska arvsanlag bland polska eller ukrainska barn bara var ytterligare uttryck för de irrationella kullerbyttor som nazismen var så full av.
Det fanns en mer praktisk anledning till den här vedervärdiga verksamheten, och det var behovet att kompensera för de enorma förluster i befolkning som Tyskland faktiskt gjorde under krigsåren.
Likt moderna janitscharer togs barnen i de ockuperade länderna från sina föräldrar, underkastades mycket noggranna, och inte lite bisarra, undersökningar, men slapp åtminstone att utbildas till elitsoldater, utan adopterades helt enkelt bort till tyska familjer.
Siffrorna är inte helt tillförlitliga, men man räknar med att omkring 200.000 barn rövades bort i Polen, Ukraina och de baltiska republikerna. Ungefär 40.000 av dessa lyckades man återförena med sina riktiga familjer efter kriget.
Om detta har Nancy Huston skrivit en roman. Huston är en högst intressant författare. Livslinjer är hennes fjärde roman som översätts till svenska. Hon har många fina litterära utmärkelser, bland annat Prix Femina.
Hon är född i Kanada, i Vancouver, men bor sedan många år tillbaka i Paris och skriver på franska. Hon är alltså inte franskkanadensare, och hon lärde sig franska först när hon flyttade till Frankrike då hon var i tjugoårsåldern.
Utan jämförelser i övrigt ser man här en tydlig parallell till Joseph Conrad som ju lärde sig engelska först vid ungefär samma ålder, och möjligen också Beckett som skrev på både engelska och franska, så irländare han var.
Romanen är mycket finurligt komponerad. Det är fyra generationer som berättar, det börjar med Sol år 2006, och sedan går vi tillbaka generation för generation, fram till de sista krigsåren 1944-45. Var och en av dem som berättar är sex år gammal. Alla berättelserna bildar en intrikat väv där allt får sin förklaring, inte minst sådant som vi ogillade eller rent av fördömde. Det finns orsak och verkan, och det som händer i våra liv har nästan genomgående alltid en förankring i det som hände våra föräldrar i en lång kedja av historiska händelser. Det är inte minst påtagligt hur varje generation uppfostrar sina barn i det omedvetna syftet att kompensera för sina egna brister, tillkortakommanden och ouppfyllda önskningar.
Det är befriande att läsa, i en tid när så gott som allting förklaras vara ärftligt och genetiskt.
Livslinjer är dock så mycket mer än en familjeterapeutisk krönika. Världspolitiken är hela tiden påtagligt närvarande, ofta på ett smärtsamt sätt. Lille Sol tror att paradiset ser ut som i Texas, och tycker att det är tur att Gud är kompis med president Bush, samtidigt som hans pappa utvecklar krigsrobotar för Israel. Randall konfronteras nästan på plats med massakrerna i de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila, och lär sig att de vuxnas ställningstagande kan vara nog så överraskande. Sadie får höra om en bukt som invaderas av grisar, och förstår inte riktigt. Hon får också uppleva hippieeran, och är ganska kluven till den. Kristina under krigsslutet är hårt drabbad av världshistorien genom att bara finnas till, och hennes öde beseglas slutgiltigt genom ett brutalt utslag av rabiat antikommunism.
Den stora invändningen är klassisk – resonerar verkligen barn i den åldern på ett sådant avancerat och sofistikerat sätt? Svaret är att det gör de inte, men det kanske är helt enkelt nödvändigt att göra lite våld på logiken. Boken är trots allt skriven för vuxna.
Och det är en bok som inte räds att gestalta stora och svåra frågor på ett jordnära och lätttillängligt sätt.
