Det har varit en händelserik höst för den franska vänstern. Socialistpartiet har efter en hård strid valt en ny ordförande. Ett nytt parti har bildats på vänsterkanten.
Sedan 2002 har inte Socialistpartiet, PS, spelat någon egentlig roll som opposition mot den sittande högerregimen. PS har i stället nöjt sig med att koncentrera sig på sina interna problem och enskilda politikers maktkamp.
I år hade partivänstern hoppats vinna majoritet i kongressen i november.
I stället förvärrades inbördeskriget. Och vänsterflygeln halverades (från 40 till 19 procent) i en medlemsomröstning. Ett stort antal ville som Ségolène Royal ta steget till höger, och öppna dörren för ett samarbete med mitten och centerhögern.
Flera socialister hade redan ifjol accepterat president Nicolas Sarkozys erbjudande om ministerposter i hans högerregering. Utan mycket parlamentariskt motstånd kunde högern skära ned den offentliga sektorn och social välfärd. PS hjälpte till och med Sarkozy att ratificera kopian av EU-fördraget, som förkastats i folkomröstningen 2005.
”Nu får det vara nog. Nu behövs ett verkligt vänsterparti”, röt socialisten Jean-Luc Mélanchon, som lett en del av partivänstern, och som varit en av de tongivande frontbyggarna i Nej-rörelsen. Under PS-kongressen lämnade han partiet och bildade ”Parti de Gauche” (Vänsterpartiet). Och föreslog ny samling mot Lissabon-fördraget, högern och den krisande kapitalismen.
”Vi vill förändra samhället i grunden, genom en radikal socialistisk politik. En demokrati kräver att folket kan välja mellan olika alternativ. Socialdemokratin samarbetar med högern både i EU-parlamentet, i Tyskland, Nederländerna, Slovakien och Österrike/…/ En politik som leder till utplåning. Det borde man ha lärt av vänsterns valkatastrof i Italien”, sade Mélanchon.
PCF (Kommunistpartiet), som sedan gammalt haft goda relationer med Mélanchon, accepterade en valallians. Men partiet är splittrat sedan länge. Före detta partichefen Robert Hue, lämnade sina uppdrag, och bildade egen rörelse inom partiet. ”Unitärerna”, sneglar på Vänsterpartiet, och så traditionalisterna i Rouge Vif (Eldröd), som yrkar på renässans av idéer från 60-talet. En svår kongress väntar partiledningen dessa dagar.
Därför mottogs Mélanchons invit med öppna armar. Tack vare valalliansen kan PCF frigöra sig från sitt mångåriga beroende av ”det socialliberala PS”, som Marie-George Buffet betonat i media. Ständiga kompromisser för att säkra mandat i parlamentet, och statligt ekonomiskt partistöd, har reducerat PCF från 20 till omkring 5 procent sedan 1980-talet.
Och de Gröna har nyligen kongressat. Partiet består av en uppsjö fraktioner, men partichefen Cécile Duflot omvaldes. Den dominerande högerflygeln accepterar Daniel Cohn-Bendits center-högerledning i EU-valet, medan en del tongivande till vänster väntas sälla sig till Vänsterpartiet.
Och till sist LCR (Revolutionära Kommunistiska Ligan) med en av Frankrikes i särklass populäraste politiker, 35-årige Olivier Besancenot. LCR upplöses i januari, för att efterträdas av NPA (Nya Antikapitalistiska Partiet). Flertalet nya medlemmar är yngre, ofta politiskt oerfarna. I kulisserna finns de skolade trotskisterna.
Mélanchons vädjan om samverkan har hittills mottagits kallsinnigt av Besancenot. ”Mélanchon vill främst skapa ett regeringsparti, medan vi vill bereda väg för en revolution”.
Franska politologer, som Jacques Généreux, menar att om den radikala vänstern förmår valsamverka i EU-valet, som är proportionellt, vore detta ett genombrott. En politisk jordbävning, som kan skapa ett verkligt vänsteralternativ i flera EU-länder.