För 60 år sedan uteslöt Kominform det jugoslaviska partiet, och partiledaren Josip Broz-Tito förklarades vara förrädare, fiende och trotskist. En resolution antogs som kallade Tito för en fascistisk mördare. Ett nytt brott uppstod inom Sovjetblocket – titoism.
Paradoxalt nog var Tito en av initiativtagarna till Kominforms bildande i september 1947. Hur gick det till när Stalins personlige favorit, den lojale Tito, känd för sin politiska radikalism förvandlades till ”imperialismens kedjehund”, den kommunistiska rörelsens paria, och vars blotta namn blev till en synonym med förräderi?
Förklaringen finns främst att söka i historien under andra världskriget. I Jugoslavien blev kommunisterna snabbt den viktigaste och mäktigaste faktorn. De var redan tidigare välorganiserade, med mångårig erfarenhet av underjordisk illegalt arbete.
Samarbetet med britterna lärde Tito och hans krets att det går att få hjälp från Väst utan att det är förknippat med några hårda villkor och eftergifter.
Från hösten 1944 börjar de kommunistiska partisanerna befria stora delar av landet. Man får en viss hjälp av Röda armén, men det mesta sker av egen kraft, jugoslavernas befrielse är deras eget verk.
Det var en unik händelse, som gav de jugoslaviska kommunisterna ett starkt självförtroende, en känsla av självständighet och självtillräcklighet, och blev ett viktigt inslag i den ideologiska legitimiteten.
Det kalla krigets början innebar rättning i leden, och den jugoslaviska självständigheten uppfattades som ett hot. Stalin hade dessutom svårt att acceptera Titos växande popularitet. Det fanns plats för bara En Ledare, och En Väg till socialismen.
I februari 1948 kallades de jugoslaviska ledarna till Moskva. Ett brev från SUKP:s politbyrå gav uttryck för en öppen konflikt, och vars slutsats var att det jugoslaviska partiet inte längre kunde räknas som ”sant marxistisk-leninistiskt och bolsjevikiskt”. Samtidigt kallades alla sovjetiska rådgivare och specialister hem och alla krediter stoppades.
Tito redde ut krisen genom snabba och omfattande utrensningar. Han klarade landet undan en hotande ekonomisk kollaps genom att acceptera hjälp från Väst. Brytningen var ett faktum. Det jugoslaviska självförvaltningssytemet har delvis sina rötter i en strävan att formulera ett alternativ till den sovjetiska modellen. Det jugoslaviska exemplet blev också betydelsefullt för alla de partier som sökte efter en egen väg till socialismen.
Tito och det jugoslaviska kommunistpartiet upplevde ett triumfatoriskt ögonblick av upprättelse när Chrusjtjov i maj 1955 kom till Belgrad och bad om ursäkt.