”Det finns sex miljarder människor i världen. Hälften av dem – de tre miljarder som lever på mindre än två dollar om dagen – kommer troligen sällan längre än ett kort stycke utanför den by där de bor. Men för en liten skara, kanske bara 10.000, är vad som helst och när som helst en realitet. … Gränserna har försvunnit och världen är ett enda globalt samhälle.”
Dessa supermäktiga människors levnadssätt och deras sätt att se på världen beskrivs i boken Superclass. Hur den nya globala makteliten styr världen.
Författaren David Rothkopf, som själv har rört sig i superelitens kretsar i sin egenskap av chef för tankesmedjan Kissinger Associates och vice handelsminister i Clintonadministrationen, spar inte på detaljer när det gäller att understryka att det finns en försvinnande liten grupp superrika och/eller superinflytelserika individer som styr vår globaliserade värld.
Det är en illuster krets på runt 6.000 människor som utgör den nya supermäktiga superklassen: politiker, företagsledare, militärer, samtliga av världens dollarmiljardärer, även någon enskild superbrottsling och en och annan superfarlig terrorist. Men här finns av någon anledning också plats för vetenskapsmän, artister och författare. I alla fall så är de flesta amerikaner och nästan alla män.
Rothkopf verkar tycker att vår globala ordning inte är hållbar, men samtidigt är han noga med att understryka att varenda medlem i den nya superklassen är ”en bland miljoner”, utomordentligt talangfull, och att det alltid har funnits och alltid kommer att finnas eliter.
De som opponerar sig mot den nya ordningen är sålunda globaliseringens förlorare, de gamla, nationella eliterna; ”Populister och nationalister som Hugo Chávez och Evo Morales i Latinamerika, Vladimir Putin i Ryssland, Mahmoud Ahmadinejad i Iran, Jörg Haider i Österrike, Jean-Marie Le Pen i Frankrike”.
Rothkopfs förklaring till eländet är att Superklassen tack vare nya lyxiga och supersnabba flygplan och modern kommunikationsteknik har täta sociala kontakter. De kan delta på internationella kongresser, träffas i slutna styrelserum och konspirera på hemliga sällskapsmöten när de behagar. Kartläggningen av alla dessa personliga kontaktnät är förvisso detaljrik, men dessvärre rent anekdotisk. Och som förklaring för fenomenet känns det hela aningen tunt.