Det är en kvinna som berättar i Fausta Marjanovics Sista kulan sparar jag åt grannen.
Vi får följa henne oerhört nära, hon bekänner sina innersta tankar till oss läsare.
Under hela sin uppväxt i det ”nya” socialistiska Jugoslavien var det tyst om de olika nationaliteterna Jugoslavien bestod utav. Inte bara tyst, det ansågs fel att prata om det. De flesta ville också helst bara glömma alla hemskheter från tiden innan andra världskriget. Och så bröt kriget ut, som från en klar himmel.
Jaget i berättelsen, en kvinna i trettioårsåldern, har ingen som helst aning om vem som varit vad innan kriget. Hon visste inte att hennes far varit organiserad i Ustasja, den kroatiska fasciströrelsen. Inte heller att hennes morfar ägt inte bara en stor tegelfabrik, utan en hel vindal. Och att det antagligen var därför hon aldrig blev kallad som medlem i någon av partiets organisationer, fast hon var så duktig i socialistisk moral och marxism-leninism i skolan.
Hon beskriver sig själv som en politisk analfabet, okunnig om de verkliga förhållandena.
Hon säger att hon trodde på människorna, på att alla var lika, hon hade inte vetat att kategorisera människor utifrån deras religion. För nationalismen satt i trosbekännelsen. Och hon som var till hälften serb, till hälften kroat och gifte sig med en muslim, vad blev då hennes barn?
Fram till dess att Kroatien bröt sig ur den Jugoslaviska unionen, fram till dess att kriget bröt ut i Kroatien efter att Europa och USA erkänt Kroatien som en självständig stat, fram till dess att serber fördrevs ur Kroatien, fram till dess hade det inte heller spelat någon roll vilken kyrka någon gick i, om de överhuvudtaget gick i några kyrkor. I alla fall inte i Bosnien, där hon bodde i sin blandfamilj. Men plötsligt vändes allt över ända. Kommunister blev nationalister, ateister blev djupt troende, de som var ”fel” blev avskedade.
Huvudpersonen hamnade mittemellan allt. I boken beskrivs vad som hände, hur mannen tog avstånd, hur sönerna fick olika nationalitet, och hur hon måste resa till fronten för att förmå sin son att desertera. Hon hamnade i den ena mer absurda situationen efter den andra, och hela tiden drevs hon av ett patos för rättvisa, hon vägrar tycka att vissa människor är sämre än andra.
Det är en stark bok, skriven av en, som jag tror, stark och beundransvärd kvinna. Men tycker inte det kan kallas roman. Det är en beskrivning, och det känns hela tiden som en självupplevd berättelse, den gestaltar inte händelserna på det sätt jag förväntar mig om det kallas roman. Fausta Marjanovic är fortfarande förbannad och arg, upprörd och förkrossad över vad som hände i forna Jugoslavien, det märks alltför väl i texten att hon inte distanserat sig från det som hände. Då och då glimtar det till och figurerna stiger upp ur papperet, men för det mesta känns det som att det är hennes egen röst som berättar och för historien framåt.
Därmed inte sagt att det är en dålig bok. Tvärtom. Det är en bra bok, och jag rekommenderar den verkligen. Den känns angelägen för att förstå inte bara Jugoslavien utan alla andra krig och konflikter som bryter ut.
Men jag saknar ett försök till förklaring till paradoxen som jaget i berättelsen själv är ett bevis på, hon som påstår att alla blev förgiftade med nationalism, men uppenbarligen inte blev det själv. Och de som till slut räddade henne, de hade inte heller låtit sig påverkas till att hata för dem okända människor.
Kanske kan det inte förklaras i en rapporterande berättelse av det här slaget, kanske krävs djupare resonemang, ett djupare grävande in i människorna. Kanske krävs det en roman.