Rodrigo Plás långfilmsdebut är ett knytnävsslag rakt i solarplexus på det samhälle som slits sönder av klasskonflikter, rädsla och hat.
Ett samhälle som tillåter en alltmer berikad medelklass skapa sig sina egna hermetiskt tillslutna och övervakade områden, med egna rättigheter och bestämmelser som skapar en rent ut sagt fascistoid stämning när medborgargardet tar lagen i sina egna händer.
Platsen är Mexico City, närmare bestämt La Zona, en ”gated community” för den rikare delen av stadens medelklass. Murarna är skyhöga, kameror bevakar varje gata och hus för att trygga invånarna från den hotande omgivningen, illustrerad av kåkstaden som växer alldeles inpå murarna.
Rodrigo Plá lyckas berätta en politiskt intensivt laddad historia om en verklighet som redan är här i många delar av världen – och med stormsteg närmar sig även vårt lilla hörn av jorden.
Han skärskådar de normer och värderingar som skapas av en bildligt och bokstavligt talat instängd och isolerad klass, som tror sig vara moraliskt ledande men i själva verket är den korrumperande, och där barbariet ligger under ytan.
Såväl hos de konservativa som de liberala villaägarna i zonen, liksom hos både männen och kvinnorna.
Den klaustrofobiska skräcken och de paranoida stämningar som växer fram i området som satts under press, driver filmen framåt och skildras fantastiskt bra av de starka individuella och kollektiva skådespelarinsatserna lika mycket som av det skickliga visuella berättandet. Historiens många spännande och oväntade vändningar rör sig snabbt framåt mot den grymma upplösningen. Denna dynamit till film sätter fingret på flera djupa samhällsproblem som vi utsätts för, i en skenande kapitalism där varje familj och grannskap ska se efter sig själv.
Inga utvägar på samhällsproblemen presenteras i filmen och det är tacksamt att regissören inte väljer den enkla vägen ut med en liberal hjälte som rider in på sin vita springare.
Martin Arnell och Gustav Bennegård kommer båda från västkusten, och blev vänner på Stockholms filmskola. Foto: Lisa Mattisson.
Flamman träffar humorgruppen Freudian Slip Productions, och återvänder till en tio år gammal debatt med Liv Strömquist och Kristoffer Svensson, för att ställa en evig fråga – får man skämta om allt?
– Hur säger man burn på västgötska? Burn. Börn. Böörn.
Martin Arnell gör dialektala utfall iförd bandana och skinnjacka. Bredvid sig har han parhästen Gustav Bennegård i skinnväst och mittbena. De tillhör ett bensindrivet gatugäng som i ett parkeringsgarage möter sina naturliga fiender.
– Är ni elbilsgänget? Har ni symöte eller?
Bensinkillarna skrattar hånfullt och highfivear.
– Det är bäst att ni tar det lugnt. Ni ska väl ändå sova i väntan på att elbilarna laddat klart.
Humorduon Martin Arnell och Gustav Bennegård kallar sig Freudian Slip Productions, och har lånat ett parkeringsgarage i norra Stockholm för att spela in en reklamfilm för elbilsfirman Carla. I scenen målar de upp konflikten mellan drivmedlen som ett identitetspolitiskt krig mellan självgoda stadsbor och manschauvinistiska fossiler.
Under lunchpausen med skådespelare och tekniker på ett näraliggande thaihak pratar vi om det märkliga i att just Elon Musk är chef för ett företag som förknippas med den gröna omställningen.
Foto: Lisa Mattisson.
– Det var nog inte för att rädda klimatet som han grundade Tesla, anmärker komikern Philip Kullgren.
– Klimatvinsten äts upp av att bilar hela tiden blir större och kräver mer resurser, fortsätter han.
Trots att vi är här för att prata om humor glider samtalen oundvikligen över i världshändelser. Det gör även duons virala sketcher i sociala medier. Där har de skämtat om känsliga ämnen som radikalfeminism, porr och gängvåld – men också bolagsskolor, nazister och Östermalmsbor.
Så länge det är roligt och intelligent, menar de, kan man skoja om allt.
När jag besöker dem i Martin Arnells föräldrars övernattningslägenhet på Kungsholmen, som skymtas i flera av sketcherna, möts jag av intensiv trevnad och ett stort fat med krämiga bullar. Jag känner mig som en exotisk papegoja som flugit in genom fönstret, och gjort dem lika delar nyfikna och livrädda.
– Det är som att det kommer den här journalisten… vänta, skriver du nu?
Jag avbryter knapprandet på datorn och Martin Arnell skrattar. Kanske bläddrar han inombords mellan alla klipp som har skojat med störiga vänsterjournalister. I en SVT-parodi heter mötesrummen Södermalm, Ekokammaren eller Miljöpartiet – där ”alla har lika lågt i tak”.
Men trots de virala framgångarna har duon aldrig blivit intervjuade tidigare – utöver två kortisar i Cafe 2017 och högertidningen Nyheter Idag 2019. De frågar om jag tycker att de verkar för inkorrekta för kulturetablissemanget. Jag svarar att jag visserligen anat en lutning, då de vågar ta sig an ämnen som vänstern varit mer försiktig med, som hederskultur och islamism. Men att de ändå riktar pikarna åt de flesta håll.
Och som sagt, så länge det är kul.
Jag anar en kvardröjande misstänksamhet och säger att jag spelat upp deras skämttrailer ”Metoo – the movie” för min kollega Paulina Sokolow på lunchen, som är ett tidigare toppnamn inom Feministiskt initiativ. Där gör en grupp kollegor uppror för att de inte längre får ofreda kvinnor. Hennes omdöme: ”Det där är ju en feministisk sketch.”
Foto: Lisa Mattisson.
Båda pustar ut.
De säger att de inte vill spekulera i hur deras ämnesval har påverkat möjligheterna att bli upplockade av SVT Humor, men uttrycker ändå viss kritik.
– Folk som jobbar inom kultur tenderar att vara mer vänster, därför finns det en risk för likriktning på ställen som SVT Humor. Då har kanske satir vi gjort om vänstern varit till vår nackdel, säger Martin Arnell.
– Men vi tycker inte om att prata om det heller, för risken finns att folk placerar oss i ett fack, att vi tros ha en åsikt vi inte har bara för att vi närmar oss något känsligt, fyller Gustav Bennegård i.
– Vi gör alltid research och tänker igenom ämnet noga för att inte ångra oss efteråt. Därför har vi inte varit så oroliga för negativa reaktioner från tittarna, utan mest för att försämra våra chanser att få en humorserie eller filmstöd i framtiden, säger Martin Arnell.
Duon träffades 2009 på Stockholms filmskola, och upptäckte snabbt att de båda kom från västkusten och älskade samma humor. De närde också en gemensam dröm, om att skapa en tv-serie i samma stela stil som brittiska The office, som utspelar sig på ett pappersföretag med en megaloman chef spelad av Ricky Gervais.
Efter att ha fått nej på två humorserier i SVT började de lägga ut sketcher direkt på Youtube, där huvudfigurerna inte sällan har samma skeva självuppfattning.
Vi ser oss inte som politiska, om vi har uppfattats göra lite mer högersatir än andra är det nog för att den mesta satiren är vänster.
De mest visade filmerna på Youtube har mer än en miljon spelningar, däribland ”Porrspelet” som släpptes för två år sedan, där pojkvännen Åke visar sig kunna lite för mycket om obskyra sexklipp i frågetävlingen ”Allt eller inget” med sin partner Ingmarie. Mest populärt är ”Nazist söker fru”, där en högerextremist deltar i en lyxig tv-produktion med drömmen om att ”hitta någon att dela hatet med”, som har två miljoner visningar på både Youtube och Facebook.
– Vi hade först en idé om en reklam för ”Ariska elitsinglar” eftersom vi tyckte det var kul att några som gick på dejt gnabbades om huruvida man skulle repatriera adopterade eller inte, för att kombinera det mjuka kärleksgnabbandet med den hårda nazistiska ideologin, säger Gustav Bennegård.
För att ha råd att lägga tid på filmkarriären arbetade Martin Arnell på Systembolaget, och Gustav Bennegård som boendestödjare inom socialpsykiatrin.
– Vi jobbade halvtid och var fattiga i tio år, levde på 10 000 i månaden. Det var ganska hårt, man gör en del uppoffringar, säger Martin Arnell.
För några år sedan, i samband med Tiktoks lansering, ökade möjligheterna för klipp på Instagram att bli virala vilket ledde till att de för två år sedan skiftade fokus från sketcher på Youtube till lite kortare och enklare sketcher på Instagram. Där finns också företag som vill skapa virala reklamvideor, och de började snart få kontakt med fler företag.
Foto: Lisa Mattisson.
De klippte om sketcherna till stående format och började göra reklam för entrémattor och nu även elbilar. Den första filmen för Carla heter ”Teslasekten” och skildrar en underjordisk mansrörelse som ses i tvättstugan för att dyrka Elon Musk.
Snart märkte duon att självanpassaning efter företagen var ett minst lika stort hinder för frispråkighet.
– Gör man satir om känsliga ämnen så verkar inte företagen tycka att det är lika säkert för varumärket. Så det är svårt att ta sig an känsliga ämnen och satir, och samtidigt tjäna pengar på det. Därför blir humorn på nätet som måste passa företagen utslätad. Där kan SVT Humor ha en viktig uppgift, säger Gustav Bennegård.
– Där borde man ju kunna experimentera, ha mer frihet att testa gränser. De kan ju stå upp för det obekväma, men gör det inte i tillräckligt stor utsträckning. säger Gustav Bennegård och Martin Arnell fyller i:
– Det är svårt att veta vad som gäller enligt SVT. Vad är mångfald? Att skoja om hederskultur tycker jag bidrar med variation för att det sticker ut. Sedan borde en sketch som driver med SVT kunna passa in där också. Vi gillar ju public service i grunden, och vårt mål har alltid varit att få in humor där.
Å ena sidan utslätade sociala medier-klipp som ska tillfredsställa företagsintressen. Å andra sidan en ängslig humorvärld där alla kämpar om fåtalet betalda jobb i public service. Är det därför humorn har tappat mark i offentligheten – eller är vi bara för arga på varandra för att skratta?
I februari 2015, för precis tio år sedan, skrev Ivar Arpi ett långt reportage i magasinet Neo som kritiserade humorn i Sveriges Radio P3 för att vara alltför vänster. Och nog har även det numera nedlagda humorprogrammet ”Tankesmedjan” varit en karriärkatapult för vänsterprofiler som Liv Strömquist, Nanna Johansson och Ola Söderholm. Den sistnämnda förklarade saken så här för Ivar Arpi:
– [V]änstern drömmer om en annan värld på något sätt. Att vi tillsammans ska göra något. Men att vara höger eller liberal, det är väl lite grann att inte ha en sådan messiansk syn på politiken.
Liv Strömquist fyllde i:
– I dag om man är en ung, hipp tjej så ska man vara feminist. När jag började på P3, då ansågs feminism mer som ett särintresse. Nu är det mer en allmän ungdomskultur.
Framåtblick. Liv Strömquist saknar inte det tidiga 10-talets vänsterhumor. Foto: Marta Perez/EPA.
I reportaget skymtades även Kalle Lind, som samma år släppte boken Högerhumor där han invände att det finns en lång tradition av konservativa skämtare. Redogörelsen tar dock slut på 1990-talet, så tesen om humorvärldens progressiva era (2000–2015) verkade hålla. Inte minst som biohumorn under denna era dominerades av progressiva humorister från USA, som regissören Adam McKay med skådisar som Will Ferrell, medan nyheterna presenterades av skojfriska nyhetsankare som Jon Stewart och Stephen Colbert.
I dag är det högern som vill fjutta eld på världen.
Så vad händer då med beskrivningen som Ivar Arpi och Ola Söderholm var överens om – att politisk humor domineras av den som är mest samhällskritisk?
Mycket riktigt verkar Hollywoods humormaskineri ha tappat gnistan, medan högerskämtare som Joe Rogan, och i Sverige möjligen Aron Flam och Jens Ganman, har skapat egna strukturer utanför mittfåran. Dessutom har en viss sorts internethumor varit central för högerpopulismens frammarsch.
I dag tycks fler komiker vara mer öppna med högersynpunkter. Redan 2016 släppte komikern Thomas Järvheden videon ”Kasta sten”, en drift med vänsterns förmåga att skylla varje enskild bilbrand på strukturer, som blev hyllad av både Avpixlat och Nordfront. I fjol gav Tobias Persson ut satirboken En rak vänster! Den lilla röda ordboken tillsammans med psykologen David Eberhard.
Jag ringer upp Liv Strömquist, som beskriver Ivar Arpis artikel som en ”tidskapsel”. Hon bekräftar än en gång hans tes om att det en viss sorts vänsterhumor dominerade då.
Jag är ju vänster på riktigt, och då vill man att politik ska förändra någonting, vilket det där vänsterprojektet inte gjorde.
– Jag gjorde feministisk satir mot alliansregeringen i mina böcker, och då var det inte så många som gjorde det åt andra hållet. Å andra sidan går det i vågor vad som känns nyskapande och roligt, säger hon och avbryts kort.
– Hej, lilla gumman, hur är det med dig? Åh…
I bakgrunden hörs hennes sjuka (och mammiga) dotter, samt hennes kille Ola Söderholm som mumlar åt barnet att komma.
Liv Strömquist skrattar rakt ut när jag frågar om hon saknar den tiden.
– Jag är ju vänster på riktigt, och då vill man att politik ska förändra någonting, vilket det där vänsterprojektet inte gjorde. Vad ska man tänka: ”Åh, jag önskar att Kakan fortfarande jobbar på P3!” Vi måste väl drömma om mer än så?
Inte minst är hon kritisk till den stundtals hånfulla tonen.
– På 90-talet sade unga och coola människor på Nöjesguiden att ”om ni inte lyssnar på de här indiebanden är ni efterblivna”. Sedan bytte man ut musiken mot politik, och då gällde det att säga rätt ord och kunna varje teori. Det var samma elitistiska popattityd, som säkert var kul för de inblandade, men det är ju inte någon inbjudande masspolitik.
Men många av de humorister som kastades ut ur offentligheten svarade med att skapa egna strukturer. När New York Times avslöjade att den amerikanska komikern Louis C.K. onanerat inför humorkollegor, ibland utan medgivande, förlorade han flera uppdragsgivare inom både scen och tv. I dokumentären Sorry/not sorry (2024) framkommer det att han i stället byggt upp en egen trogen publik som köper biljetter direkt från honom. I filmen skämtar han också om sitt agerande: ”Jag gillar att runka och jag ogillar att vara ensam.”
Men Louis CK:s problem kanske främst är att han blivit tråkigare, sedan han började klaga över offentlighetens låga takhöjd. Samma kontrast skymtas i Anthony Jeselniks humorspecial ”Thoughts and prayers” (2015) från samma era, med en utsökt mörk första hälft, som därefter urartar i en klagosång om censur. En annan som fastnat i gnällfällan är en av världens minst tystade människor, Ricky Gervais.
Kristoffer ”Kringlan” Svensson, en av ”Tankesmedjan”-talangerna som snarare lutade högerut, blev själv utkastad från alla sammanhang 2015 efter ett sexistiskt påhopp på Åsa Linderborg i en podd. Han svarade med att bygga upp ett alternativt imperium med poddplattformen Under produktion, där både Liv Strömquists och Ola Söderholms poddar ligger.
Oknäppt. Komikern Kristoffer ”Kringlan” Svensson hoppas komma in i etablissemangsvärmen igen. Foto: Roger Turesson/DN/TT.
Nu har han i en essä i Dagens Nyheter, med rubriken ”Jag känner mig som en knöl på ståuppens elefanttestikel”, förklarat att han vill in i värmen igen (23/1). I vår är han aktuell med föreställningen ”En modern gentleman” på Scalateatern, där han förklarar hur det kändes att ligga före och bli deplattformerad innan metoo.
Nu beskriver han händelsen som det bästa som hänt.
– Jag skäms över incidenten, men är glad för konsekvenserna. Det har varit nyttigt för mig att vara utanför allting, och bygga upp ett annat sätt att leva och göra saker på. Jag tror att det var Horace Engdahl som sade det, när det blåste om Akademien, att en kniv mot strupen är vitaliserande. Att man får ett annat perspektiv när man står utanför. Det kan vara svårt att förstå orättvisorna i kulturpolitiken när man själv lever på stöd.
I dag tror han att public service-kanalerna har blivit bättre på att ta in talang från alla politiska kanter.
– Det var en slagsida åt vänster, men inte nu längre. Det finns en historisk skuld i bakgrunden men SVT har gjort bot, och är rätt noggranna nu.
Han säger att han själv tillhörde dem som njöt av att driva med vänstern, men att sådan humor nu känns ute.
– Det kanske kändes piggt för tio år sedan att skoja med blåhåriga miljöpartister, men i dag är det bara gubbigt och ofräscht att skämta om woke. De är så långt från makten.
Han säger också att han saknar den progressiva erans experimentlusta.
– Även om jag var en av dem som hånade, så har något gått förlorat också. Det är roligt att Sverige var så experimentellt, oavsett om det gäller koreansk mat eller hur många kön det kan finnas. Men om den tidens sociala ingenjörskonst hoppade på trender för snabbt, styrs vi i dag av en gubb-borgerlighet där allt sker av nödvändighet. Det finns aldrig några svar, det är alltid bara därför. Den makten känns tristare, mindre spänstig.
Även denna intervju avbryts av ett barn som bryter in och ropar, och hans partner Anna Björklund säger åt honom att lägga på.
Kommers. För att finansiera sina humorfilmer har Freudian Slip Productions börjat göra reklamsamarbeten, här med elbilsföretaget Carla. Foto: Lisa Mattisson.
– Jag är arg på dig nu, säger hon.
– Men måste du måla den där stolen precis nu? försöker Kristoffer.
Han smyger ut ur lägenheten för att runda av. Han säger att när mycket av humorn har flyttat ut på nätet har högern blivit mer dominant.
– Vänstern har ju legat efter, för att man har varit van att jobba inom institutionerna. Får man göra radio i P3 så kanske man inte hoppar på poddar. Så vänstern är inte van att göra allt själv. Sedan är internet mer höger. Om vi går till internets barndom så var ju det första man gjorde att läsa anarkisternas handbok, eller lära sig göra hasch av bananskal.
Liv Strömquist håller med Kristoffer Svensson om att högern nu är lika förutsägbar som popvänstern var då.
– Det här med att banka på den döda hästen ”woke” i hundra år, det är absurt att de bara fortsätter.
Hon säger att även den nya radikalhögern har använt humorn som verktyg, men på ett annat sätt.
– På [nätforumet] 4chan var det ju ett skämt från början att Trump skulle vinna första gången. De hade en nihilistisk och gränslös humor, där inget spelar någon roll. ”Fan vad sjukt om Trump vann!” Så försöker de ändå driva igenom det och göra valpropaganda för honom. Det är ju ett gränsland mellan skoj och allvar, som vi också såg vid stormningen av Kapitolium. För vissa var det ett skämt, för andra en revolution. Så det är ju humor med verkliga konsekvenser.
Under fotosessionen skojkivas Gustav Bennegård och Martin Arnell.
– Nu har det varit lite väl mycket fokus på Gustav.
Mellan poserna förklarar de att de inte har några politiska mål. Det handlar ofta om att skoja med dem som styr över samtalet, inte sällan ett känsligt etablissemang.
– Det kändes mer spännande att driva med vänstern för några år sedan. Men i dag har samhället förändrats och det är lite högre i tak. Skillnaden är att de som gjorde vänstersatir fick göra det i public service medan högersatiren har tvingats hålla till på Youtube, säger Martin och Gustav fyller i:
Foto: Lisa Mattisson.
– Vi ser oss inte som politiska, om vi har uppfattats göra lite mer högersatir än andra är det nog för att den mesta satiren är vänster.
Så vad kan man skoja om nu? Martin Arnell funderar ett par sekunder.
– Jag vet inte. Kan inte du berätta?
Jag frågar om de har strukit några idéer för att de var för vågade. De nämner ett inslag om en misslyckad pedofil.
– Barnen är kaxiga, säger att han måste ge dem mobilen först. Då behåller de den för att utpressa honom och kräva olika tjänster, förklarar Martin Arnell.
– Vi funderar på att släppa mörkare sketcher igen och stoppa undan dem på Youtube. Jämfört med Instagram har företagen inte lika bra koll på vad som händer där, säger Gustav Bennegård och fortsätter:
– Just nu skriver vi på några filmidéer som känns spännande och de sponsrade samarbetena gör att vi kan lägga ned mycket tid på sketcherna. Så just nu är vår situation mycket bättre än innan.
Men borde inte ett förändrat världsläge göra offentligheten mer öppen för humor från olika perspektiv?
Nu drömmer Freudian Slip, precis som Kristoffer Svensson, om ett genombrott i mittfåran.
– Det har blivit bättre, men det är nog samma typ av ämnen som är känsliga att driva med om du inte vill bränna broar.
Kungaparet besöker minnesplatsen utanför Risbergska skolan dagen efter skolskjutningen där minst 11 personer miste sina liv. Foto: Christine Olsson/TT.
Först sörjer vi värdigt, sedan pekar vi finger. Jag längtar till dag tre – när vi pratar om hur vi bygger ett Sverige utan skjutningar.
Vart tog det fina Sverige vägen?
Det frågade drottning Silvia under kungaparets besök på Risbergska skolan under onsdagen, och vi är nog många som undrar samma sak.
Samtidigt har det varit fint att se oss samlas. Jag blev inte bara rörd av våra monarker, utan även av Ulf Kristerssons presskonferens. Över hur de flesta av oss ändå höll oss från att sprida obekräftade uppgifter, att mana till lugn, att inte alltför snabbt börja peka politiska fingrar. Inte bara för offrens skull, utan även för folkets. Att inleda med ett erkännande av att inte heller våra politiska motståndare vill se oskyldiga människor skjutas.
Så såg den första dagen ut, för vi vet också att dag två kommer. Snart kan polisen inte längre hålla uppgifterna för sig själva, och då har ändå det mesta ändå kommit ut via medier och flashbackspanare.
Nu har TV4 analyserat ett ljudspår som visar att skytten ropade ”ni ska bort från Europa!” Valet att gå till attack mot en kommunal vuxenskola med särskild inriktning på det svenska språket antydde redan att dådet kunde ha rasistiska motiv. Om uppgifterna så stämmer har vi alltså att göra med ännu ett rasistiskt terrordåd i Norden.
Samtidigt visar uppgifter från Aftonbladet att dådet snarare kan ha varit riktat mot socialtjänsten. Den misstänkte massmördaren har stått utan inkomst de senaste tio åren, då han inte sökt tillräckligt många jobb. Nu uppges flera anställda på socialförvaltningen vara saknade. I sådana fall har vi ett fall liknande Luigi Mangione i USA, som mördade vd:n för ett hälsobolag för att ha utsatts för deras grymma utsållningssystem.
Ett socialistiskt rorschachtest alltså.
Antingen går man till attack mot den rasistiska retorik som inte längre bubblar underifrån, utan sprids från dem som styr oss. Vi skulle kunna uppmana Ulf Kristersson och de övriga Tidöpartierna att markera hårdare mot det hat som väller ut från deras samarbetsparti Sverigedemokraterna. Be honom att berömma den kristdemokratiska socialministern Jakob Forssmed, som i höstas var anständig nog att ta avstånd från Richard Jomshofs rasistkarikatyrer, i stället för att låta hans parti be Sverigedemokraterna om ursäkt.
Därför längtar jag efter dag tre, när beskyllningarna har ebbat ut och vi alla berättar vad det är för samhälle vi vill ha i stället.
Eller så angriper man nedskärningarna i socialtjänsten. Påpekar hur det ser ut i kommun efter kommun: färre socialsekreterare, längre handläggningstider, mer press på de anställda att trolla fram hjälp ur en ständigt krympande budget. En politik som inte bara slår mot dem som söker stöd, utan också mot de anställda som förväntas hantera desperata människor utan verktygen att faktiskt hjälpa dem. En värld där sprickorna blir allt fler, och där hopplösheten – som vi precis har sett – ibland leder till katastrof.
Men jag orkar ärligt talat inte med det just nu. Skjutningarna är här, och inspirationen kommer från alla håll – gängen, högerextremister, islamister, internet – och det finns inga politiska trollformler som kan lösa dem.
Därför längtar jag efter dag tre, när beskyllningarna har ebbat ut och vi alla berättar vad det är för samhälle vi vill ha i stället. Hur vi ska bygga upp det där fina Sverige igen.
För det kanske är där som de ständiga utfallen mot muslimer, eller utreandet av våra gemensamma egendomar, brister som mest. Låt oss bortse från eventuell hjärtlöshet eller rasism – vilken vision om framtiden bygger de på? Hur är de tänkta att göra Sverige till ett land där ingen människa är desperat nog att ta till vapen?
Svaret är att regeringen inte har presenterat en sådan tanke under en enda av sina presskonferenser, och det har ingen annan politiker heller. Så länge det är så, kommer vi att ha skjutningar i Sverige.
Blommor och ljus dagen efter skolskjutningen på Risbergska skolan i Örebro där minst 11 personer miste sina liv. Foto: Christine Olsson / TT.
Mycket är ännu oklart om massmordet i Örebro. Men en sak är säker: vi måste ta hotet mot våra skolmiljöer på större allvar.
Sverige är ännu i sorg efter den värsta masskjutningen i svensk historia.
I skrivande stund har elva människor bekräftats döda, samtidigt som osäkerheten är stor. I nuläget tror polisen att förövaren var en ensam man med vapenlicens, som troligen dödade sig själv på plats.
Vi vet ännu inte vilka de döda är, men flera imamer ska ha besökt Universitetssjukhuset i Örebro under kvällen.
Men vissa saker vet vi.
Skjutningen ägde rum på en kommunal vuxenutbildning, Campus Risbergska, en plats där många invandrare utbildar sig. Flamman har också tittat på schemat för dagen, och 11 av 18 kurser som ägde rum samtidigt med skjutningen var olika nivåer av svenska som andraspråk.
Förutom kurser i svenska och vuxengymnasium har Risbergska även utbildningar som kombinerar språket med ett yrke, som barnskötare, lokalvårdare, restaurangbiträde, servicereseförare och undersköterska.
Dessa båda byggstenar – språket och yrket – är centrala för att finna en plats i det svenska samhället.
Detta har inte minst inskärpts av regeringen.
”Invandringen ska gynna Sverige”, förklarade statsminister Ulf Kristersson och migrationsminister Maria Malmer Stenergard i en debattartikel i Svenska Dagbladet (22/8). ”Från dag ett har regeringen därför varit tydlig med att den som kommer till Sverige för att stanna också ska förväntas bli en del av samhället, lära sig språket, bli självförsörjande och respektera svenska värderingar.”
Det är precis vad människorna på Campus Risbergska gör. För det har de nu straffats, vissa med döden. Oavsett hudfärg på de drabbade så behöver den hotfulla retoriken i samhället gå ner.
Ulf Kristersson gjorde en bra presskonferens i går och sade värdigt nog att han ”inte tänker på politik i dag, utan de anhöriga”.
Det gjorde jag också. Och när saker har klarnat mer kring gärningsmannen och offren, så kommer vi att behöva prata mer om hur vårt politiska samtal är formulerat. Att oavsett vad vi vill se för politik så målar vi inte upp folkgrupper som ett hot.
Men redan nu står klart att vi måste börja skydda våra lärare och elever bättre. Det är ett annat Sverige nu, både ensammare, ojämlikare och ilsknare, vilket plötsligt gör det farligt att tillhöra världens vapentätaste länder. När tidningarna listar skolattacker har endast två ägt rum innan millennieskiftet, och sju sedan dess.
Det är inte ens första gången denna vuxenutbildning är en måltavla. För fem år sedan utsattes Risbergska för ett bombhot som gjorde att skolan fick utrymmas och nationella bombskyddet kallades in. I höstas övade därför lärarna på närliggande Karlsundsskolan i att försvara sig mot en skolattack mot maskerade män, med ett säkerhetsbolag som lärde ut motstrategier.
Den senaste dödligaste skolattacken ägde rum i Malmö 2022 när en 18-åring knivmördade två lärare. Då sade Per Boström, Lärarnas Riksförbunds ordförande i Örebro, att hotbilden var hög även där, och att skolorna behöver se över sina skalskydd. Ett ordentligt sådant innefattar blipplås och larm på alla entréer, vilket torde vara en självklarhet framöver. Så får vi diskutera vakter och metalldetektorer om våldet fortsätter.
”Det kan inte nog betonas hur viktigt det är”, sade han då. Nu säger han till Flamman att det gör ont hur lite som har hänt sedan dess. Och som inte det vore nog visar en regeringsrapport (15/10) att våldet och hotelserna som riktas mot lärare ökat med 150 procent på bara tio år.
Hoten mot våra skolmiljöer behöver tas på allvar. Ingen ska behöva vara rädd på jobbet, inte minst på en så central plats för demokratin som skolan. Det kommer snart att finnas saker att bråka om.
När det gäller att värna skolan som fredlig plats borde vi dock kunna vara överens. Men en allvarlig röst räcker bara så långt – nu gäller det att sätta pengar bakom orden.
Sörjande samlas utanför Risbergska skolan den 5 februari 2025. Foto: Anders Wiklund/TT.
Pär Boström ringde i varningsklockorna om säkerheten på skolorna redan efter dubbelmordet i Malmö 2022. Nu har hans egen hemstad drabbats av Sveriges värsta masskjutning någonsin.
– Det är ofattbart det som hänt, säger Pär Boström.
Han är lärare för årskurs 4–9 på Mellringeskolan i Örebro, och en lokal lärarfacklig veteran. Inför Sveriges lärares kongress 2024 beskrevs han i Vi Lärare som ett av förbundets mest erfarna ombud. I rollen har han drivit frågor om såväl minskad arbetsbelastning som marknadsskolans avskaffande. Men också frågan om säkerhet på jobbet.
– Lärare är ett utsatt arbete, vi jobbar i en väldigt öppen verksamhet, berättar han för Flamman.
– Det är i dag väldigt lätt för utomstående att obemärkt komma in på en skola. Man kan gömma sig, det finns många ingångar och alla skolor låser inte sina dörrar.
Redan för knappt tre år sedan, våren 2022, varnade han om en ohållbar säkerhetssituation för lärare. Detta efter att en 18-åring mördat två lärare på Malmö Latinskola. Även han själv har varit med om en inrymning, som senare ledde till åtgärder.
– Skolan jag jobbar på hade en hotbild mot sig för flera år sedan, och då ändrades skalskyddet så att man lättare kan stänga byggnaden om ett hot utifrån uppträder.
Han ser även att sättet skolor byggs på påverkar säkerheten för elever och lärare.
– Bygger man skolor med glasväggar finns det ingenstans för personal och elever att gömma sig. Många skolor har väldigt öppna ytor där det inte riktigt finns någonstans att ta vägen, säger han.
– Säkerhetstänk måste vävas in i arbetet när man bygger nya skolor, och bygger om skolor. Det är klart att det är kostnader i detta, för privata och kommunala huvudmän, och här ser jag att staten måste bli mer delaktig i att skjuta till medel för att bygga säkra skolor.
Han hoppas att säkerhetsfrågorna nu ska komma upp på agendan på allvar, efter masskjutningen i Örebro.
– Att det krävs en sådan här fruktansvärd händelse för att börja tänka i de banorna är hemskt, poängterar han.
– När man pratat om detta i media har man hittills inte lyft säkerhetsfrågorna på det här sättet, jag har inte hört någon alls prata om skalskydd. Det gör ont för mig, det är viktigt.
Över 100 personer har fått sina telefoner hackade av företaget Paragon. En av dem är Husam El Gomati – som bor i Sverige, granskar korruption i Libyen, och har blivit en måltavla för Italiens underrättelsetjänst.
– Så vitt jagvet är den här linan säker. Just nu, skrattar Husam El Gomati.
Samtalet sker över Whatsapp. Husam El Gomati blev nyligen kontaktad av representanter från Meta, som äger chatt-appen. De ville informera honom om att han var en av ett hundratal journalister, aktivister, och andra vars telefon blivit hackad och spionerad på via Whatsapp, av det israeliska övervakningsföretaget Paragon Solutions.
– De sade till mig att det inte ens skulle hjälpa om jag fabriksåterställde mobilen. Det var rätt läskigt.
MUF och SSU tävlar om att vara mest frihetliga på Sergels torg inför EU-valet. Foto: Jonas Ekströmer/TT.
Om du frågar högerns ungdomsförbundare med backslick är det de som står för friheten. Inget kunde vara mer fel.
Det måste vara förenat med en lätt schizofren diagnos att vara borgerlig. Många som går med i de moderata och liberala rörelserna gör det för att de älskar frihet. I deras värld är staten en övernitiskt sträng förälder, som med skatter och regleringar hindrar sina barn från att växa. Om det bara blir lättare att sälja alkohol och bygga bostäder så kommer svenskarna att bli friare. I varje fall om man ska tro berättelsen från muf-are, cufare, lufare eller andra -ufare med bakåtslickat hår.
De beskriver staten som en främmande makt som förslavat oss stackars medborgare – som om staten inte var vår skapelse, en samling organ som vi själva äger och styr över. Det är med hjälp av denna myt som de övertygar oss om att sänka skatterna och släppa marknaden fri. Men det är väldigt enkelt att se att berättelsen inte hänger ihop.
Detta klumpiga hopkok om frihet borde rimligtvis öppna för en frihetlig berättelse från progressiva krafter.
För aldrig har väl batongerna åkt fram så snabbt som nu. Förvisso från de allra flesta partier – men allra mest från höger. Och att socialdemokratiska företrädare också vill göra det lättare för staten att inskränka på våra friheter i sin desperata jakt på gängkriminella kan förvisso anklagas för att vara populistiskt – men inte ideologiskt inkonsekvent. Sossar har alltid velat lösa gemensamma problem med gemensamma muskler.
Men hur ska de unga frihetliga timbroiterna hantera att deras partiföreträdare bygger en polisstat? De så kallade Liberalerna må säga sig sätta individen först, men använder samtidigt statsapparaten för att förbjuda barns användning av mobiltelefoner. Moderaterna må slakta både a-kassa och sjukförsäkringssystem i frihetens namn – men med den andra handen försöker de installera ansiktsigenkänning i Stockholms kollektivtrafik.
De verkar inte kunna bestämma sig för hur de ska se på staten. Att finansiera barnbidrag, canceroperationer och museer med skattbeskrivs som snudd på förtryck – medan skärmförbud, hårdare straff, hot om indragna medborgarskap, ökad kameraövervakning och statlig styrning av ”svenska värderingar” tydligen inte är det.
Detta klumpiga hopkok borde rimligtvis öppna för en frihetlig berättelse från progressiva krafter. Där staten ses som möjliggörare för friheten, snarare än tvärtom. För det hotar trots allt inte friheten att lägenheter som byggs i det här landet ska ha fönster. Eller att medicinen inte får bli alltför dyr. Att ungar har fritidsgårdar att spela pingis på, skolbibliotek att låna böcker i eller kulturskolepedagoger som lär dem körsång.
Högern förlorade anspråket på att vara frihetskämpar för länge sedan. Medan deras ungdomsförbund och tankesmedjor utmålar sossar som stalinister höjer de skatten på din öl, kameraövervakar dina kompisar och låter riskkapitalisterna skratta fritt hela vägen till banken.
Vi borde prata om riktig frihet. Och den kommer inte från höger.
Erik Helgeson, vice ordförande i Hamnarbetarförbundet, har varslats om uppsägning. Foto: Johan Nilsson/TT.
Idag inleds Hamnarbetarförbundets blockad mot militär handel med Israel. Strax innan sades vice förbundsordförande Erik Helgeson upp – och polisanmäldes av arbetsgivaren, som menar att han ”inte längre kan antas vara lojal.”
– Jag agerar som vald företrädare för alla våra medlemmar. De angriper inte bara mig, utan vill också få media att klumpa ihop mig med kinesiska ambassadspioner, säger Erik Helgeson, vice ordförande i Hamnarbetarförbundet.
– Det är nedrigt, och jävligt ovärdigt efter 20 år på kajen.
I dag, tisdagen den 4 februari, inleds Hamnarbetarförbundets blockad mot handel med israeliskt krigsmaterial som Flamman tidigare rapporterat om. Aktionen kommer att pågå i sex dygn framåt, då man kom i gång senare än planerat.
Erik Helgeson har varit medial kontaktperson inför blockaden, som fortfarande blir av enligt facket. Själv sägs Helgeson däremot upp omedelbart av arbetsgivaren Gothenburg Roro Terminals (GRT).
– Jag hade jobbat hela helgen när de sa att jag skulle komma ner på möte klockan tio. De hade förlagt mötet till utanför hamngrindarna, så jag räknade med att de skulle försöka ta ifrån mig möjligheten att vara på området. De läste i princip innantill upp att jag varslades av personliga skäl på grund av säkerhetskyddslagen, och illojalitet kopplad till den.
Erik Helgeson har inte haft någon kontakt med polisen, men arbetsgivaren meddelade i tisdags att han polisanmälts – för ”brott mot rikets säkerhet”.
– Vi har hållit oss inom den rättspraxis som finns för politiska stridsåtgärder, baserat på en dom från 1980 när man stoppade handel med fascistregimen i Chile. Arbetsdomstolen gav oss grönt ljus, säger Erik Helgeson.
I ett mejl till Flamman skriver GRT:s presskontakt Maria Lindquist att bolaget ”[aldrig] kommenterar enskilda personalärenden av hänsyn till den enskilde individen”.
”I det här fallet rör det sig dessutom om säkerhetsfrågor och bolaget kan aldrig kommentera sådana frågor med hänsyn till rikets säkerhet.”
Enligt Sveriges Radio ska GRT gjort sin polisanmälan efter att ha tagit del av den lista av påverkade försvarsföretag som Arbetsdomstolen begärde ut i samband med ansökan om blockaden. Blockaden påverkar bland annat israeliska Elbit Systems, vars svenska gren har flera kontrakt med Försvarsmakten och sitt högkvarter i Göteborg.
GRT skickar ut ett pressmeddelande till bland annat P4 Göteborg, där de ”bedömer att den anställda inte längre kan antas vara lojal mot de intressen som skyddas i säkerhetsskyddslagen, och är i övrigt pålitlig ur säkerhetssynpunkt.”
– Det där är något de skickade till utvalda journalister igår, för att hänga ut mig. Det tycker jag nästan är lika grovt som själva uppsägningsvarslet, säger en uppriven Erik Helgeson.
Säkerhetsskyddslagen gäller ”den som till någon del bedriver verksamhet som är av betydelse för Sveriges säkerhet”. Man har tidigare hänvisat till lagen för att neka anställda tillträde till Göteborgs hamn, då hela hamnområdet räknas som skyddsobjekt. I det fallet var Transportfacket kritiska, och menade att bedömningarna skedde ”i lönndom” och var inkonsekventa. Rutiner och bakgrundskontroller har skärpts sedan Rysslands invasion av Ukraina 2022, och man har bland annat som första hamn i Sverige skaffat beväpnade vakter.
Mer än att ärendet rörde facktoppens ”uttalanden och ageranden” ville man inte redogöra för. När facket senast blockerade israeliskt gods i solidaritet med Gaza 2010 hände inget liknande, menar Erik Helgeson.
– Vi hade en nästan 2 månader lång blockad på allt gods till och från Ryssland, och det hände ingenting då heller. Det är nog inte bra för mig att spekulera för mycket innan de presenterat i detalj vad jag är anklagad för. Men det enda jag gjort uttalanden om är ju blockaden, i egenskap av nationell företrädare för förbundet.
Beskedet har varit påfrestande för Erik Helgesons familj och privatliv, berättar han.
– Jag fick ringa mitt tioåriga barns lärare och säga att det kan bli en del att hantera framöver, för att jag är den ”anonyma anställda” som blivit uppsagd med hänsyn till rikets säkerhet. De blir bara spelbrickor i nån slags kampanj här.
Ett tiotal personer uppges ha dött i tisdagens skjutning på en komvuxskola i Örebro.
Ett tiotal personer dog i dagens skjutning på skolan Campus Risbergska i Örebrostadsdelen Västhaga, uppgav polisen under en pressträff under tisdag kväll. Flera skadade personer har dessutom förts till akuten, enligt Jonas Claesson, hälso- och sjukvårdsdirektör i Örebro län.
– En mardröm, säger Roberto Eid Forest på Örebropolisen.
Polisen har identifierat en nu avliden gärningsman, som inte ska vara känd av dem sedan tidigare. De utesluter koppling till kriminella gäng. På frågan om det kan vara ett terrordåd vill han inte slå fast något.
– I nuläget tror vi inte att det är ett terrormotiv, men jag vill poängtera att vi är väldigt tidigt inne i utredningen, säger Roberto Eid Forest.
Larmet om skottlossning kom in strax efter halv ett på tisdagseftermiddagen. Flera ambulanser har synts på platsen, och enligt uppgifter till Expressen och Aftonbladet har både Örebro och Karlskoga sjukhus gått upp i stabsläge. Enligt NWT skickar region Värmland blod för att stötta sjukvården i Örebro.
– Det innebär att vi förbereder oss på ett stort skadeutfall. Vi styr om planerade operationer och sjukhusbesök, och försöker prioritera upp resurser så att vi kan ta hand om många svårt skadade, sade Jonas Claesson på eftermiddagen till SVT.
Risbergska skolan invigdes i sin nuvarande form 2017, och erbjuder vuxenutbildningar i kommunal regi (Komvux). I området ligger flera andra skolor, däribland Entréskolan, Karlslundsskolan och förskolan Blåmesen.
Enligt Expressen ska gärningsmannen ha tagit sitt eget liv, och strax efter två på eftermiddagen meddelade polisen att faran för liv var över. Under presskonferensen meddelade polisen att de inte utesluter fler gärningspersoner, men att de ser det som troligt att det är en ensamagerande gärningsperson.
– Det är en av anledningarna till att vi valde att inrymma ytterligare skolor, med tanke på det oklara läget.
Antalet skadade och deras skadeläge för de skjutna är i skrivande stund oklart, men enligt Jonas Claesson vårdades fem personer under eftermiddagen på sjukhus, varav fyra ska ha opererats och två befinner sig i ”stabilt läge”.
Den verklige Niillas Somby i ”In my hand” av Liselotte Wajstedt och Marja Helander. Foto: Liselotte Wajstedt.
Den poetiska dokumentären om sprängattentatet i Alta svävar fjäderlätt mellan magi och politisk brutalitet.
In my hand beskrivs i pressmaterialet som en ”poetisk hybriddokumentär” och återberättar historien om Niillas Somby som blev en efterlyst terrorist i Norge och en av de aktivister som stred om vattenkraftsutbyggnad av Alta-Kautokeinoälvarna i Finnmarken i Norge under 1970- och 1980-talet. Samtidigt handlar det om brännande frågor i nutiden. Altakonflikten inbegrep frågor om skydd av kulturminnen, utbyggnaden sågs som ett övergrepp från majoritetsbefolkningen av den samiska minoriteten, och för miljörörelsen handlade det om att bevara laxens lekområden. Somby ingick i den grupp av åtta unga samer i Samisk aksjonsgruppe som hungerstrejkade utanför Stortinget i Oslo 1980. En protest som orsakade den dittills största polisinsatsen i Norges historia med en tiondel av landets polisstyrka.
När bygget av dammen ändå blev ett faktum utförde Somby 1982 tillsammans med John-Reier Martinsen och en tredje person en sprängning av en bro över Tverrelva. I filmen syns den unga mannen famla i mörkret till Sombys säregna berättarröst som lugnt berättar att han hade tagit med sig extrabatterier men inte visste att batterier kunde frysa eller vad som händer om man kopplar bort dem.
Vitt ljus. Bron förblev intakt men laddningen detonerade och sprängde sönder en arm och ett öga. Han och Martinsen häktades, åtalades och riskerade 21 års fängelse för terrorism. Men Somby fick tag på ett falskt pass och flydde till Kanada.
I Helanders och Wajstedts framställning blir Sombys stympade kropp en metafor för det samiska motståndet.
Marja Helander och Liselotte Wajstedt är båda internationellt etablerade bildkonstnärer med tydligt bildspråk som har gjort flera filmer var för sig, men nu för första gången tillsammans. Sombys röst för handlingen framåt samtidigt som arkivmaterial blandas med iscensatta återblickar från fängelseceller och landskap.
Jag känner igen det på en gång avskalade och detaljrika bildspråket från Helanders tidigare filmer och fotografier som ofta rör sig mellan olika tider och verkligheter, och Wajstedts hantverksskicklighet, rytm- och materialkänsla. Som när Somby ligger chockad och utslagen i snön efter att han utlöst bomben av misstag (själva explosionen gestaltas effektfullt enkelt genom en vitruta mellan scener med djup svärta). Vi förstår att han tror att han är död och i sin dvala möter han ett kvinnligt andeväsen (en saajve?) som blir till ett norrsken som löses upp och förvandlas till de knutna fransarna som känns igen från traditionella samiska sidensjalar.
Somby den äldre reflekteras i glaset när den yngre Somby står i kanadensiska passkontrollen med sitt falska pass, och på ett annat ställe i filmen skymtas han i ett dokumentärt klipp från protesterna i Oslo 2023. På så vis dyker det förflutna upp som ett spöke i samtiden, och tvärtom.
Jag ser inte filmen i omslutande 360-version utan i bioformat, men berättelsen vinner även i denna version på de färre och längre tagningarna, ett grepp som ger publiken tid att vänja sig vid bilden och orientera sig i VR och kan beskrivas som scener eller tablåer. Min första tanke var att den inverterade drönaråkningen längs med den uppdämda Altaälven var ett förföriskt grepp för att skapa riktning, men jag inser efterhand att det i själva verket är just genom alla speglingar och reflexer som handlingen vecklas ut. Bilder i bilder. Lokala fenomen som reflekterar globala förändringar. Det är en rytmisk, förförisk, stundom storslagen hyllning till polarregionens karga landskap som lyfter fram ursprungsbefolkningars motstånd mot såväl den historiska som den pågående exploateringen av naturresurser.
Detta är inte första gången Niillas Somby befinner sig i aktivistiska konstsammanhang. Till exempel framträde han tillsammans med Linnea Dick på konstfestivalen Documenta i Aten 2017. Därför är det inte heller så märkligt att jag kommer att tänka på något utanför det samiska sammanhanget och påminns om den palestinska poeten Ghayath Almadhoun som i dikten Min hand som försvann för gott skriver: ”Jag är en fri man från ett land som drömmer om frihet, min hand som försvann för gott, ofta försöker jag omfamna dig utan den och därför verkar det som om jag bara älskar dig till hälften, men jag vill att du ska minnas, älskling, att när jag omfamnar dig med bara en hand håller jag dig inte lika hårt dagen du bestämmer dig för att gå.”
I Helanders och Wajstedts framställning blir Sombys stympade kropp en metafor för det samiska motståndet. Han må ha varit en enarmad bandit. Men i den här berättelsen ligger symbolvärdet av hans handlingar inte i bron som inte gick att spränga, utan i den förlorade kroppsdelen. Med sin enda örnvinge är Somby dömd att flyga i cirklar samtidigt som han har offrat sitt öga för att kommande generationer ska kunna se in i framtiden.
Kjell-Olof Feldt beskylldes felaktigt för Socialdemokraternas högersväng, skriver Johan Lönnroth. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT.
Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Kjell-Olof Feldt är död. Som förväntat hyllas han av högern som mannen som fick socialdemokratin på rätt kurs. Medan vänstern reagerar ungefär som Göran Greider, som skrev på Facebook: ”Han var folklig, med sin arbetaruppväxt, men bidrog till att driva socialdemokratin högerut (kanslihushögern). Under sina sista år ändrade han sig på en avgörande punkt och ansåg att det fria skolvalet var ett stort misstag.”
I samband med att jag skrev en text om den svenska riksbanksreformen (publicerad av västsvenska LO) intervjuade jag Feldt i hans sommarhus i Halland i augusti 2015. Han var en mycket sympatisk man. Ödmjuk. Självkritisk. Det bjöds på god mat och vin. Jag kan tänka mig vad konspirationsvänstern sagt om mötet avslöjats.
Bilden av Feldt som drev S åt höger är den vedertagna. Och visst finns det ett mått av sanning i den. Men sanningen om Feldt är ändå mer sammansatt.
Efter att dollarns roll som ankare i det globala valutasystemet försvann i augusti 1971 växte den globala gränslösa finansmarknaden explosionsartat. Utöver direkttransaktionerna kom optioner och terminer. Möjligheter att låna eller flytta pengar utomlands ökade.
Det försvårade för nationalstaternas ambition att i den brittiska nationalekonomen John Maynard Keynes anda styra efterfrågan med sikte på full sysselsättning. Expansionspolitik ledde till inflation och kapitalflykt. Den som först fick smaka på denna beska medicin var regeringen Mitterand i Frankrike, som 1981 tvingades backa från en utlovad expansionspolitik.
Bilden av Feldt som drev S åt höger är den vedertagna. Och visst finns det ett mått av sanning i den. Men sanningen om Feldt är ändå mer sammansatt.
Inför valrörelsen 1982 talade Olof Palme om svängrum i stället för borgarnas svångrem. Det kom som en chock för många då det efter segervalet i stället gjordes en stor devalvering. Den nyutnämnde finansministern Feldt skrev i boken En kritisk betraktelse: Om socialdemokratins seger och kris (2012): ”Devalveringen beskrevs som inledningen till en offensiv, men att den i själva verket var ett försvar för att undgå reträtter i partiets kärnfrågor.”
(En parentes: Håkan Juholt hänvisade till Palmes ”svängrum” när han pläderade för sin segrande motion på S-kongressen 1993. I den nämnda boken kallar Feldt Juholts visioner för ”luft”.)
Det som främst kom att prägla bilden av Feldt som ledare för ”kanslihushögern” är nog avskaffandet av kreditregleringen i november 1985. Berömt blev hans referat i boken Alla dessa dagar (1991) av vad som hände då Palme fick höra om förslaget: ”Olof såg alltmer irriterad och störd ut… men just som jag började tro att han skulle säga nej till hela idén reste han sig och sade: gör som ni vill. Jag begriper ändå ingenting.”
Även valutaregleringen försvann åren 1986–89. Det hade varit möjligt att avveckla regleringarna långsammare och i mer ordnade former. Men de läckte redan som ett såll, möjligheterna att låna pengar på en grå kreditmarknad och att skicka pengar utomlands var legio.
Under andra halvan av 80-talet kom en vansinnig kreditexpansion. Minns sången ”Låna på Götabanken”! Det var nödvändigt att strama åt finanspolitiken, eftersom penningpolitiken var låst av den fasta valutakursen. Räntan måste nämligen ligga på exakt den nivå som gav stabilitet åt kronkursen. Vilket Feldt insåg, men inte Ingvar Carlsson, som skyllde inflationen på Riksbanken. (Carlsson har dock i efterhand påstått att Feldt aldrig krävde en mer åtstramande finanspolitik.)
Kapitalet rann ut ur landet. Svenskar blev fastighetsägare i Bryssel och London. Något måste göras. Carlssons lösning blev stoppaketet, med bland annat lönestopp, prisstopp och extra straff för strejker. Feldt avgick.
