…trodde jag att det inte kunde bli så mycket värre, att vårt skönhetsfixerade samhälle var tillräckligt dåligt. Men motsatsen har bevisats. Idag (måndag) läser jag om det som kallas för ”pro-ana”. Fenomenet har funnits i flera år, något som tydligen gått mig förbi.
De som kallar sig själva för pro-ana hävdar att anorexi är en eftersträvansvärd livsstil. Att det skulle vara en allvarlig och livshotande sjukdom avfärdas som lögner. Jag surfade in på några hemsidor och fora i ämnet. Läsningen var minst sagt deprimerande. ”Jag ska bli smal igen så att man kan räkna mina revben och min ryggrad”, säger en av tjejerna, ”så att mina höftben är som perfekta handtag att hålla tag i.” Detta kompletteras av bilder där det mycket riktigt går att räkna alla möjliga ben. När jag surfade runt fick jag reda på att det också finns något som heter ”pro-mia”, vilket är en glorifiering av bulimi, det vill säga att hetsäta och sen spy.
Dagen innan detta tog jag ett varv runt plattformen i väntan på tunnelbanan. När jag kom längst in i ena sidan av perrongen, dit man vanligtvis inte har anledning att gå, såg jag en tjej som satt på knä. Jag gick fram till henne och frågade hur det var. Hon sade att ”det är lugnt”. Men jag såg på hennes röda ögon att det inte var lugnt och jag såg att bredvid henne på marken var det en hög av spya. Vid sidan av det låg det en plastpåse med något som såg ut att vara en kanelbulle.
Att en del tjejer vill kunna räkna revbenen och att andra inte kan vänta med att spy tills de kommer hem är symtom på ett, i flera bemärkelser, sjukt samhälle. Att detta dessutom hyllas som livsstil är förståeligt. I vår uppfostran ingår det att lära sig hur en kvinna ”ska” se ut. Det ingår också att ändra på sin egen kropp istället för att ändra på samhället och idealen.