”All arvslagstiftning skulle till soptippen. Ett sådant system föder bara drönare och oduglingar. Som sedan går omkring och sprätter på gödselstacken som andra har skitit ihop.” Orden är Alfred Nobels. Hade samma tankar funnits hos dagens nobelkommitté hade nog inbjudningslistorna till nobelfesterna sett lite annorlunda ut.
Men vägen till framgång skulle bli lång. Pappa Immanuel, en duktig innovatör, hade tusen och en idéer. Men intresset var svalt och det saknades pengar. Det gick så långt att fadern hotades med gäldstuga och tvingades fly ur landet.
Och där stod mamma Andriette plötsligt ensam. I ett nedslitet kyffe på Söder, med tre små pojkar att försörja. Ludwig och Robert och lille Alfred. Det fick bli arbete i mjölkaffären igen. När de äldre bröderna började skolan fick Alfred vara ensam hemma. Han satt där och ritade och en dag upptäckte han att fadern hade lämnat kvar en del laboratorietillbehör. Så en dag när modern kom hem fann hon hela fönsterkarmen bortskjuten. Dags att låsa in grejorna.
En dag kom ett brev från fadern. Från Petersburg. Äntligen tycktes lyckan le. Han hade startat fabriker i den ryska huvudstaden. Produkter till den ryska krigsmakten, bland annat en liten trevlig landmina. Familjen levde gott under flera år. Så inträffade något. Efterfrågan var stor men inte betalningsintresset. En dag fanns inte utrymme för löneutbetalningar. Så kom familjen på obestånd igen, liksom hundratals ryska arbetslösa fabriksarbetare.
Hem till Sverige igen. Till Norrviken i Stockholm. Förutom Ludwig, som åkte vidare till Baku för oljeprospektering. Alfred, ännu inte 20 år, skulle snart visa sig vara en begåvning utöver det vanliga. Här börjar väl egentligen drömmen om att tillverka ett effektivare sprängmedel. Sprängoljan, (nitroglycerinet) med de rätta tillsatserna. Effektivare, ofarligare och med mindre rökutveckling. Bort med svartkrutet och bomullskrutet.
Men det krävde sina offer. Fabriker jämnades ibland med marken och dödsfall förekom. Myndigheter krävde experiment- och tillverkningsförbud. När Alfred närmade sig de 30 verkade han vara nära den fulländade produkten. Fabriker byggdes i Tyskland, Frankrike och Skottland.
Men dynamitprodukten var inte enda problemet. Understundom verkade det som om myndigheterna letade efter orsaker att stoppa honom. När det i verkligheten handlade om nationella eller privata intressen. En man från Brittiska underhuset, en kemiexpert vid namn Sir Frederick Able, ville stänga Nobels fabrik i Skottland och stoppa all import. Det visade sig att denne man hade stora privata intressen inom bomullskrutsindustrin. När Alfred hotade med att offentliggöra dessa uppgifter fick denne stora skälvan och höll ett mästrande föredrag om dynamitens farlighet. Då Alfred ansåg att detta innehöll en massa felaktigheter muttrade han bara: ”Hädanefter kommer jag att kalla er Mister Unable.” (ung. Herr Odugling.)
Patenttjuvar, bedragare och förskingrare fanns också bland hans inte alltför nogräknade kompanjoner. Och så givetvis alla släktingar och bekanta till hans vänner som inte insåg behovet av arbete när det fanns en sådan berömdhet i ”vänkretsen”.
Kvinnorna då? Hade han något privatliv? Sedan några år var han bosatt i Paris och hade under några år haft ett förhållande med en österrikiska. Men redan tidigt förstod han att familjeliv skulle vara omöjligt att kombinera med sitt arbete. Vissa experiment kunde vara i flera dygn och en lång bortavaro från hemmet var inte gagneligt för ett harmoniskt äktenskap, tyckte Alfred.
Ryktet om österrikiskan hade dock nått Stockholm. Hemma hos mor på födelsedagen hade någon släkting frågat efter henne. Rodnande hade Alfred svarat: ”Ni måste mena Sofie. Hon är bara en väninna som jag hjälpt lite ekonomiskt. När man är ute och reser så mycket som jag kan man inte skaffa hund.”
”Dödens köpman” kallades han ibland. Det tyckte han inte var relevant. Jämförde med brödknivens uppfinnare: ”Inte kan väl han hjälpa…” Själv betraktade han sig som pacifist. Uppfinningar skall vara gagneliga för mänskligheten. ”Skulle jag vara en ansvarsfull medborgare om jag höll inne med min begåvning?”
Fredsdiskussionerna var ständiga.
Själv stod han väl närmast något som vi idag skulle kalla terrorbalans i fredens syfte. En utomstående tycktes tröttna på det eviga pratet och frågade: ”Är det inte snart dags för er fredsanhängare att röka en fredspipa ?” Varpå Alfred svarade: ”Jag röker inte.”
Så avslutas boken med Alfreds övertagande av Bofors vapenfabriker. Hans död 1896 med efterföljande testamente: 33 miljoner varav brorsbarnen fick dela på någon miljon. Allt övrigt fonderades i en stiftelse enligt hans önskan. Släktingar och närstående fick naturligtvis tarmvred och överklagade. Men förgäves. Och det är en hel värld tacksam över.