Susiya Söder om staden Hebron på Västbanken ligger ett vackert landskap som domineras av torra kullar där nästan inget växer.
Marken är beströdd med snäckskal som vittnar om att detta en gång varit botten på ett hav – men nu är vatten en stor bristvara, och i år har det varit torrare än någonsin. Brunnar som normalt har vatten ända fram till mitten på augusti sinade redan i början på juni.
De palestinska beduiner som har bott här i otaliga generationer är beroende av vattnet och de små områden av gräs som finns för att kunna försörja sig och valla sina får, men i år har de varit tvungna att köpa stora tankar med vatten för att kunna överleva själva. En vattentank som räcker i fem dagar kostar en familj sexhundra kronor, en enorm summa för människor som redan är beroende av mjöldonationer från USAID, amerikanska statens hjälporganisation – det tycks konstigt att ett folk som berövats alla sina rättigheter av Israels USA-stödda ockupation håller huvudet över ytan med mjölsäckar med amerikanska flaggan på.
Det hot som dominerar det dagliga livet i den lilla tältbyn Susiya är dock inte vattenbristen eller beroendet av bistånd. Två kullar bort, på andra sidan en israelisk militärpostering, ligger den israeliska bosättningen Suseya. Röda tegeltak på lyxvillor omgärdade av frodiga trädgårdar och gräsmattor – bristen på vatten gäller inte bosättarna, som ofta skryter om hur de får öknen att blomstra. Bosättningen etablerades 1982 som del av Israels kontinuerliga politik att etablera kolonier på ockuperad mark, en politik som bryter mot folkrätten och i praktiken är en krigsförbrytelse. 1985 tvingades palestinierna lämna stora delar av sina marker och flytta till ett litet område nära bosättningen.
Sedan dess har de familjer som vägrat ge upp kampen för sin mark varit utsatta för konstant våld och trakasserier från bosättarna. Under 1980-talet dödades två män av bosättare, och ockupationsmakten etablerade en konstant utpost inom ett stenkast från byn. Familjerna bor sedan 20 år i fallfärdiga tält, eftersom de inte får bygglov på sin egen mark. Så fort en mur byggs som är högre än en meter demoleras den av militären.
Under de senaste månaderna har hoten och våldet från bosättarna ökat. Familjerna kämpar vidare fast de förlorar varje dag. I slutet av juli attackerade fyra maskerade bosättare palestinier på deras egen mark och slog dem svårt med käppar. Nästan varje dag kommer bosättare och hotar herdarna och kastar sten på deras får, sedan kallar de på militären som kör bort palestinierna och ofta arresterar dem – det räcker med att en bosättare hävdar att en palestinier betett sig våldsamt för att polisen ska komma och hämta honom på obestämd tid. Anmälningar mot bosättare tas så gott som aldrig upp. Sedan några veckor är herdarnas betesmarker en stängd militärzon, och de har inte längre tillgång till de enda brunnar som fortfarande har vatten.
Bosättningarna expanderar över hela Västbanken, våldet och hoten är konstanta och ockupationsmaktens repression slår stenhårt mot alla försök till motstånd. Apartheidmuren annekterar enorma mängder land, skär sönder byar och separerar familjer från varandra. Det internationella samfundet samtycker tigande eller kommer med tomma ord om fredsförhandlingar. Men trots de konstanta hoten, hopplösheten, våldet och kränkningarna kämpar människorna i Susiya och i hela Palestina vidare för rätten till sina marker och sin rätt att existera som fria människor. Människorna lever, skrattar, leker och älskar under ockupationens tyngd och drömmer om den fred som alltid är närvarande i deras språk och deras drömmar. Palestinas folk kommer aldrig att ge upp.