På lagret där jag jobbar berättade min arbetskamrat Daniel, som är andra generationens invandrare från Chile, att han hade blivit tagen av polisen i helgen. Han hade varit hos en kompis i Sollentuna där de bor och spelat dataspel. Runt tre på natten lämnar han lägenheten för att ta sista nattbussen hem. Då kör det upp en polisbil bakom honom samtidigt som två andra snutbilar svänger upp framför honom och blinkar med blåljusen.
– Det var som i en actionfilm, säger han.
Snutarna tvingar honom att stanna och visa legitimation eftersom han stämmer in på beskrivningen: alltså att han är svartskalle.
De håller honom länge och först får han inte veta vad han är misstänkt för. Genom den sprakande polisradion hör han hur de kollar upp honom i registret; hur någon på andra sidan radion läser upp hans hemadress, hans föräldrars namn, och slutligen att han inte har några tidigare anmärkningar. Snutarna vill först inte ge sig och håller honom lite till. Det rör sig tydligen om en mopedstöld får han veta nu, men någon moped har Daniel inte med sig. Efter 45 minuter tröttnar poliserna och låter honom gå, men då har också sista nattbussen gått.
Samma natt hade Daniels farsa, som är taxichaffis (och första generationens invandrare från Chile), fått en körning från innerstan med några berusade överklassungar som hade festat klart och skulle hem till sitt fina överklassgetto utanför stan. Det är långt att köra och det blir dyrt. Taxametern tickar upp till 700 spänn. Väl framme tycker passagerarna att det inte känns så kul att behöva betala för resan, och eftersom det håller på att bli bråk i taxin ringer chauffören till polisen, som säger att de ska skicka en bil. Då sticker överklassbarnen utan att betala, och har i praktiken rånat Daniels farsa på 700 spänn eftersom han nu blir skyldig sin arbetsgivare att pröjsa deras resa ur egen ficka. (Detta system att chauffören är skyldiga att betala kundens springnota, eller hela kassan om han blir rånad, har taxiföretagarna infört eftersom de tror att förarna annars skulle fejka rån och ta pengarna själva.)
Någon polisbil kom aldrig, trots att han väntade länge och skulle kunnat ge en ganska bra beskrivning på smitarna, inklusive ungefär var de bodde. Samtidigt stod hans son omringad av tre polisbilar på andra sidan stan, eftersom han med sitt svarta hår stämde in på en annan beskrivning.