Det är efter att flera av fackets medlemmar har uppmärksammat arbets- och löneförhållandena som de menar kan betecknas som modernt slaveri, som SAC utlöste aktionen.
När José Flores Peña lämnade Spanien i våras hade han inte i sin vildaste fantasi föreställt sig att bli behandlad och avlönad på ett så förnedrande sätt när han anlände till Sverige. Spanien och Sverige är båda medlemmar i EU och tillhör ju den ”Första världen”. Så nog hade han tänkt sig att kollektivavtalen i Sverige skulle vara minst lika bra om inte bättre i det nordiska Sverige, känt för arbetsrätt och lagar till förmån för de arbetande.
Men saker och ting i kungariket 2008 är inte de samma som de var för några år sedan.
De liknar inte ens de spanska arbetsförhållandena, menar José.
Det blev han varse om när han trädde in på ”finrestaurangen” Josefina, belägen på Djurgården mellan Wasamuséet och Nordiska muséet den 23 maj i år.
– Jag fick en ”prövoarbetstid” på tre timmar som diskare som jag godkändes för. Skriva under anställningskontraktet var det inte tal om och inte heller om hur mycket jag skulle tjäna, säger han där han nu står framför restaurangen och delar ut flygblad till gästerna tillsammans med blockadvakterna.
Lönen i tidningspaket
José arbetade 13-14 timmar varje dag utan paus. Arbetsveckan sträckte sig från måndag-söndag och inleddes klockan 16.00 eller 18.00 och slutade fyra på morgonen. Varken övertids- eller nattersättning utgick eller utgår.
Den första lönen, 6 500 kronor för 130 timmar, fick han direkt i handen, inpackade i ett tidningspapper med gummiband runtomkring. Han hade aldrig sett något liknande och begrep förstås att något var galet.
– Jag frågade dem: ”Vad är det här?” Inte ens kvitto som jag ska skriva under!
– Så betalar vi här, blev svaret, alltså svart. Därför tog jag kontakt med facket, som sa att det fattades minst 3 700 kronor. Men arbetsledningen hävdade att de hade gjort avdrag för lunch, vila.
Den andra och sista lönen som José fick sattes in på banken och slutade på 7 500 kronor. Men utan specifikation.
– När jag krävde specifikationen fick jag svaret att ”om du inte är överens så…”
Efter det ringde de aldrig mer, hotet fullbordades.
Gäster reagerar
När Flamman frågar om det råder liknande arbetsförhållanden i Spanien säger José:
– Jag har jobbat på många stora restauranger i Spanien men aldrig upplevt så förnedrande arbetsförhållanden som här.
Jag går in i restaurangen och träffar Maria och Maria som har beställt varsitt glas vin för 90 kronor styck.
– Vi hörde om situationen när vi hade satt oss här och det är ju förfärligt. Så får man inte behandla folk, det är ovärdigt, säger de bägge.
Jag går längre in och frågar en ung kvinnlig kypare om hon kan hämta personalchefen eller ägaren men får till svar att de har åkt på ärende. Samma sak med arbetsledaren för diskaren. Plötsligt är de alla försvunna.
En kvinnlig kollega till José som ser ut att vara latinamerikanska plockar disk och jag frågar henne på spanska om arbetsförhållandena och hon rycker till och undrar varför jag frågar. Jag säger att jag är reporter och har intervjuat hennes före detta arbetskamrater. Men hon undviker mig och säger att hon inte har något att uttala sig om. Hon drar sig snabbt längre bort i lokalen och det är uppenbart att hon vill undvika mig.
Ägaren avstår kommentar
Tillbaka på redaktionen ringer jag upp restaurangen och blir faktiskt kopplad till Josefinas ägare, Christer Stenharg. Jag presenterar mig och säger att jag vill ha även hans version på det känsliga ämnet. Vänligt säger han att han har blivit felciterad så många gånger och därför undanber att bli intervjuad.